Senast Skrivet

Slumpa en blogg

lisa skriver konstigt

- hey man, look at me rocking out

lisa slutar skriva konstigt, här .

Sådärja gott folk. Nu har jag flyttat, bytt adress och fått nya grannar. Min nya adress är http://soleksem.blogspot.com/ och jag tycker att du ska hälsa på mig där!

jag avskyr dig inte lika mycket som då .

Uff och attans, det här känns ju för patetiskt. För här kommer jag lite halvt småkrypandes. Jag är inte lika säker på att jag avskyr aftonbladet sådär mycket som skrev i måndags. Eller alltså.. Jag har startat en ny blogg på en sån där bloggsida. Men jag vet inte, det är stort och förvirrande därute. Och att börja om från början och lämna den här bloggen, låta den förmultna i cybervärlden och glömma bort lösenordet. Det känns trist. Jag upplever seperationsångest.

Och öhm. Ja, jo. Skulle det vara okej för er om jag liksom.. fortsatte blogga här, ett litet tag till bara?

ett rop på hjälp !

Det här med att byta bloggplats var svårare än beräknat. För om jag inte ska blogga här på aftonbladet (min trygga lilla bubbla). Vart ska jag då blogga? Wordpress.com elller blogg.se? Och vad ska bloggen heta? Och hur funkar det där, blir min bloggadress mitt bloggnamn också? Jag behöver rådgivning.

vi kan kalla det ett avsked .

Hej läsare (vet att ni finns där, ni tappra och fina själar).
Tänkte bara lämna ut ett slags pressmedelande såhär på måndagskvällen. Det är så här förstår ni. Jag kommer att överge den här bloggen. Jag kommer göra slut med aftonbladet. För jag är bara trött på aftonbladets bloggvärld nu. Har snurrat runt här i över två år. Var högstadie-elev med hängselbyxor och gymnasiedrömmar när jag började skriva. Nu är jag en artonårig naturbrukselev med en garderob full av t-shirts och drömmar.

Jag har börjat tröttna på saker, börjat inse att jag måste trampa vidare. Måste trampa vidare från aftonbladet! För jag är faktiskt fruktansvärt trött på aftonbladets blogg nu. Trött på 40-plussare som skriver om tysta vinkvällar framför "ensam mamma söker". Trött på vad jag skriver här. Trött på att jag begränsar mig själv i den här bloggen. För det gör jag. Jag kan inte skriva allt här, jag har ringat in mig själv och placerat mig i ett fack som jag inte riktigt trivs i. Så jag drar vidare helt enkelt. Och tackar för åren som passerat. Tackar för att jag fått skriva av mig, för att ni läst och för att ni har kommenterat. Öppnar en ny blogg, kanske redan ikväll. Kommer länka till den. Om det finns något intresse för en sådan länk det vill säga. Det hoppas jag att det finns.

Mamma och pappa, ni vill ha den nya blogglänken va? Säg ja, eller se mig gråta!

jag är mycket besviken .

Min pappa kom hemifrån Kiruna i fredags. Nu ska han åka förbi min storasyster och lämna hjortronsylt till henne. Du undrar vart våran hjortronsylt är, hur gott den smakade och om jag kramade min pappa som tack för hjortronsylten? Nej, nej, nej. Jag vet faktiskt inte. Pappa tog inte med sig någon hjortronsylt till mig. Pappa tog med hjortronsylt till min storasyster. Själv har jag inte ens en sked hjortronsylt till befogande. Det är orättvisa.

Pappas argument till att han inte tog hem hjortronsylt till vårt hus var att inget bett om det. Det var ett värdelöst argument. Alltigenom helruttet och dumt. Jag vill alltid ha hjortonsylt. Det vill alla ha. Och det vet han.

I vår kyl ligger två stycken renhjärtan. I min storasysters kyl står snart en eller två burkar hjortronsylt. Grisigt.

mor och far, lägg av !

Mor och far trampar på mina sista tålamodsnerver nu. De vet inte hur farligt nära de är en total explosion.

Det är såhär va. En av våra bärbara telefoner är borta, ohittad och troligen gömd under någon soffkudde. Jag är huvudmisstänkt. Jag är alltid huvudmisstänkt i sådanna här lägen. Om vår diskmaskin låter konstigt, om ett fat blivit kantstött eller en räkning lämnat sin ursprungsplats så vänds blickarna alltid mot mig. "Vad har du gjort?" och "Vart är den?" brukar de fråga med sin föräldraton. Och vet ni vad, jag vet faktiskt inte. Har inte den blekaste aning. Förstår inte varför den där kaffekoppen fortfarande står framme, förstår framför allt inte varför jag utfrågas då jag inte ens dricker kaffe.

Och den där bärabara telefonen. Jag vet inte, jag vet INTE vart den är. Jag har sökt. Har sökt under alla mina kuddar, tittat under sängen och meddelat att jag inte har den. Pappa har vrålat på mig. Mamma har stått i dörröppning, tittat på mig och suckat en sån där irriterad-förälder-suck. Båda två har även, vid varsitt tillfälle (och efter min egna genomsökning), trampat in på mitt rum och sökt igenom varenda kvadratmeter.

Mamma och pappa. Kära mor, kära far. JAG VET INTE VAR DEN ÄR! Slut söka igenom mitt rum! Går ni in dit en gång till och rör på en endaste kudde. Då blir jag vild.

glass och peddovarning på fyra hjul .

Har ni sett glassbilen under de senaste dagarna? Jag såg den igår, hörde den spela sin melodi. Såg två barn köpa en stor påse med glasspinnar innan de rusade hemåt igen, sådär skuttigt och fnittrigt glada. Bara glassbilen ger den speciella känslan, det minns jag från när jag var liten. Minns hur glassbilsmelodin var det finaste som fanns. Hur som helst. Jag upptäckte en grej.

Upptäckte en grej som jag inte sett förut. Upptäckte en grej som fick mig att rynka ögonbrynen och tänka "vilken peddogrej". Har ni sett hur glassbilen ser ut eller? Jag menar, har ni sett den där bilden som är på sidan av den? Kan inte hitta någon bild på den, men den föreställer hur som helst tre personer. Ett barn, en glassbilsman och en mamma. Ett barn, en glassbilsman och en mamma på samma bild låter inte alls dumt. Det låter fint. Låter glassbilsglatt.

Men nu är det ju bara det att den där bilden är skitskum. För de står inte bara där och ser glada ut. Nej, nej. Såhär är det. Glassbilsmannen har en slags hjältemin och tittar drömmande bortåt med något märkligt auraliknande ljus omkring sig. Mot hans lena glassmanskind har det blonda barnet placerat sina läppar och fyrat av en kindpuss. Lite snett bakom honom står den blonda mamman och fånler. Jag vet inte, men den där bilden gav mig peddovibbar. Den strålade inte ut såndär Pågenbröd-kärleks-känsla. Den strålade bara ut läskighet. Peddoläskighet.

Och ni..
Missförstå mig inte nu, jag är ingen glassbilsmotståndare. Tycker inte illa om glassbilsmelodin, tycker absolut inte illa om glassbilen. När jag tänker efter är nog glassbilen en av mina absoluta favoritbilar. Den är fin. Men den där bilden är ändå inte okej.

jag vet vad lycka är är !

Jag är trött men det spelar ingen roll. Inte idag. För idag hände nämligen något märkligt. Något helmärkligt och alldeles underbart.

Jag skrev mitt sista matteprov idag, avslutade matte C! Jag gick på min sista mattelektion, idag! Idag och sedan aldrig mer. Det är som om en tyngd har lättat, som om hela Hulk Hogan skulle ha suttit på mina axlar men nu plötsligt klivit av. Jag hör sång, hör opera- sjungande änglakörar. Jag behöver aldrig mer öppna en mattebok.

och fredrik har en farmor i trollhättan .

Tänkte bara säga att jag var på en uf-kickoff igår, och den var grym! Det var allt. Och jo, det kan väl hända att Filip och Fredrik var där. Kanske.

får jag säga att jag är lite stolt ?

Idag är det en sån där guldstjärne-dag igen. "Duktigt Lisa", precis det hade man kunnat skriva i hörnet på den här dagen. För jag har varit duktig. Har varit en duktig Lisa.

Jag har pluggat matte i sex timmar idag. I sex timmar! I sex riktiga timmar, i sex stycken sextiominuters timmar. Så länge har jag pluggat matte! Jojemän, en klapp på ryggen, det är vad jag är värd.

då hade det inte varit lika tungt .

Du. Hade jag fått bestämma alldeles själv, då hade vi  struntat i det här. Hade jag fått bestämma alldeles själv, då hade vi redan varit påväg mot ett annat håll. Hade jag fått bestämma alldeles själv, då hade du inte behövt känna såhär. Då hade vi gjort allt det där vi pratat om. Biljetten hade varit bokad. Hade jag fått bestämma alldeles själv, då hade vi ätit semlor.

hör ni kossorna råma ?

Imorn börjar jag skolan igen. År nummer tre i Dingle tar fart. Och jag är faktiskt inte helt laddad. Inte till hundra procent. Men det löser sig. Det ordnar sig. Ska tänka positiva tankar, på bussen hem. 

som en återträff .

Efter att ha levt i panik och under nästan autiskiska förhållanden i cirka fyra dagar så kan jag plötsligt andas. Lite lättare. För nu, äntligen, så sitter jag här, efter fyra dagar av ett internet som helt och hållet har gett upp och kastat in handduken. Äntligen sitter jag här, vid en dator med ett fungerande och underbart internet. Det är en fantastiskt känsla. Alltigenom fantastiskt. Och jag vill skjuta upp ett blixtrande fyrverki. Typ så.

Jag har läst riktiga kokböcker, lyssna på riktiga cd-skivor och använt riktiga faktaböcker som källor  i mitt uppsatsskrivande. Helmärkligt. Så går det utan internet. Galenskap.

äh, pakter är väl till för att brytas ändå ?

Och eh, just ja, idag bryter jag den där icke-dricka-alkohol-pakten. Idag går jag och vännerna ut. Det kommer blir riktigt kul. Men jag borde verkligen byta om typ.. nu. Förfesten börjar om en kvart och jag tror faktiskt inte att dresscoden är mysbyxor. Attans!

lider du också utav brödfetisch ?

Hej på er alla, aftonbladets sanna Mat-Tina (aka. mig) är här igen med ett recept i väskan. För idag förstår ni, idag har jag bakat. Jag har bakat nått så smaskigt  som fetaostbullar. Boka in lite mer än en timma till ditt bakande och kontrollera sedan att har följande ingredienser i skåpen: en halv dl olivolja (altenativt rapsolja), 25 gram färsk jäst, 2½ dl mjölk, en tesked salt, 7½ dl dinkelmjöl, 200 gram fetaostkuber och ungefär 50 gram ruccolasallat.

O
kej, såhär går det till. Börja med att värma mjölk och olja tills det är fingervarmt (dvs. 37 grader). Häll det i en ganska stor bunke och smula sedan ner din jästen. Rör om tills jästen löst sig helt. Och du, slå på ugnen! Den ska vara 250 grader varm.

T
illsätt salt och nästan allt mjöl men spara lite till utkavling. Knåda degen tills den blir vad man kallar smidig (en smidig deg släpper från kanterna, är mjuk och inte en enda stor, dum degklump). När den ligger i bunken och är smidig strör du lite mjöl över den och lägger sedan en duk över bunken och låter den jäsa sig stor i cirka 30 minuter. Medan degen jäser kan du mjöla valfri fri yta (bakbord), smöra en ugnsplåt och kanske se på tv.

N
är degen har jäst är det dags att kavla ut den till en rektangulär platta (ungefär 20 gånger 40). När du är nöjd med utkavlingen strör du på ruccolabladen och fetaostkuberna. Sedan är det bara att rulla ihop degen ganska tajt. När degplattan är ihoprullat skär du ut bullarna som ska vara cirka 2cm. Lägg de på din smörade ugnsplåt och grädda mitt i ugnen under 8-10 minuter. Och voilá! Färdiga att avnjutas!

Nästa sida »

Senaste blogginläggen

Senast kommenterade


Denna blogg modereras inte på förhand av Aftonbladet och här gäller inte det utgivaransvar som finns på Aftonbladet.se. Bloggens innehavare är ansvarig för allt innehåll.

Tipsa oss om du upptäcker något regelbrott. Läs reglerna