glass och peddovarning på fyra hjul .

Har ni sett glassbilen under de senaste dagarna? Jag såg den igår, hörde den spela sin melodi. Såg två barn köpa en stor påse med glasspinnar innan de rusade hemåt igen, sådär skuttigt och fnittrigt glada. Bara glassbilen ger den speciella känslan, det minns jag från när jag var liten. Minns hur glassbilsmelodin var det finaste som fanns. Hur som helst. Jag upptäckte en grej.

Upptäckte en grej som jag inte sett förut. Upptäckte en grej som fick mig att rynka ögonbrynen och tänka "vilken peddogrej". Har ni sett hur glassbilen ser ut eller? Jag menar, har ni sett den där bilden som är på sidan av den? Kan inte hitta någon bild på den, men den föreställer hur som helst tre personer. Ett barn, en glassbilsman och en mamma. Ett barn, en glassbilsman och en mamma på samma bild låter inte alls dumt. Det låter fint. Låter glassbilsglatt.

Men nu är det ju bara det att den där bilden är skitskum. För de står inte bara där och ser glada ut. Nej, nej. Såhär är det. Glassbilsmannen har en slags hjältemin och tittar drömmande bortåt med något märkligt auraliknande ljus omkring sig. Mot hans lena glassmanskind har det blonda barnet placerat sina läppar och fyrat av en kindpuss. Lite snett bakom honom står den blonda mamman och fånler. Jag vet inte, men den där bilden gav mig peddovibbar. Den strålade inte ut såndär Pågenbröd-kärleks-känsla. Den strålade bara ut läskighet. Peddoläskighet.

Och ni..
Missförstå mig inte nu, jag är ingen glassbilsmotståndare. Tycker inte illa om glassbilsmelodin, tycker absolut inte illa om glassbilen. När jag tänker efter är nog glassbilen en av mina absoluta favoritbilar. Den är fin. Men den där bilden är ändå inte okej.