mor och far, lägg av !

Mor och far trampar på mina sista tålamodsnerver nu. De vet inte hur farligt nära de är en total explosion.

Det är såhär va. En av våra bärbara telefoner är borta, ohittad och troligen gömd under någon soffkudde. Jag är huvudmisstänkt. Jag är alltid huvudmisstänkt i sådanna här lägen. Om vår diskmaskin låter konstigt, om ett fat blivit kantstött eller en räkning lämnat sin ursprungsplats så vänds blickarna alltid mot mig. "Vad har du gjort?" och "Vart är den?" brukar de fråga med sin föräldraton. Och vet ni vad, jag vet faktiskt inte. Har inte den blekaste aning. Förstår inte varför den där kaffekoppen fortfarande står framme, förstår framför allt inte varför jag utfrågas då jag inte ens dricker kaffe.

Och den där bärabara telefonen. Jag vet inte, jag vet INTE vart den är. Jag har sökt. Har sökt under alla mina kuddar, tittat under sängen och meddelat att jag inte har den. Pappa har vrålat på mig. Mamma har stått i dörröppning, tittat på mig och suckat en sån där irriterad-förälder-suck. Båda två har även, vid varsitt tillfälle (och efter min egna genomsökning), trampat in på mitt rum och sökt igenom varenda kvadratmeter.

Mamma och pappa. Kära mor, kära far. JAG VET INTE VAR DEN ÄR! Slut söka igenom mitt rum! Går ni in dit en gång till och rör på en endaste kudde. Då blir jag vild.