Otroligt viktiga betraktelser

Jag finns på wordpress numera.Lottchenn med dubbel n på slutet är mitt nya nick.

Adressen är naturligtvis lottchenn.wordpress.com

/Spökskrivaren

Jag ska inte ta bussen till skolan mer. Inte ta med en latte och se fram emot dagens föreläsning. Inte träffa kursare och vara student. Det är över, fem års halvtidsstudier kombinerat med heltidsjobb är över. Tomt. Men det ska bli så skönt att inte piskas av dåligt samvete över inlämningar, rapporter och gud vet vad, så jag vet nästan inte vad jag ska göra av min inre känsla av befrielse.

Lyckligtvis har jag en, två, tre restuppgifter kvar, små, men dock. Och så har jag en hel jävla uppsats att skriva och den kan jag ju dra ut på i flera år! Så där ja, nu försvann tomheten.

Det går väldigt mycket upp och ner nu. Så här blev det till exempel idag, i jämförelse med katastrofkvällen då endast choklad blev min räddning. Vaknade elva och då var plättarna, som den bredaxlade envisas med att kalla pannkakor, det är ett dialektfel, färdiggräddade. Efter den frukostlunchen zappade jag på tv:n i nån timme medan jag tänkte på om jag skulle orka gå ut på shoppingstråk. Jag vägde lite för och emot angående om jag verkligen skulle göra så i dessa hemtentainlämningstider men jag har just nu infört undantagstillstånd för mig själv, så jag får göra som jag vill. Lovar dock att inte hålla fast vid dessa regler i tjugosex år.

Sen shoppade jag en klänning och en kjol på rea och förundrades över hur extremt långsamt och generöst tiden gick. Den var hela tiden strax för två och jag hade all tid i världen. Sen insåg jag att batteriet i klockan var slut och att den var närmare fyra. Då gick jag inte hem utan till café och finfikade helt för mig själv. Sen gick jag hem. Där såg jag på repriser av "dokumentärer" som jag redan sett och sen åt jag middag som den bredaxlade lagat.

När jag nu, lagom tajmat för att med alla säkerhet missa melodispektaklet, har slagit mig ner vid datorn för att skriva lite nyttigheter och förhoppningsvis få ett G på hemtentan så ser jag att hemtentaskrivarguden varit framme och lämnat skrivchoklad vid tangentbordet. Det var ju bra och den bredaxlade får bara två bitar för han ska minsann inte skriva något nyttigt. En bra dag på det hela taget.

Okej, ta tid nu; hur lång tid tar det från och med nu att skriva de där blygsamma sidorna och vara av med eländet? Klara, färdiga, gå!

--------------------------------------------------------------

Uppdatering kl 23:41: Klar. Och då hann jag ändå kolla in delar av "Simpsons - the movie".

Men va fan. Helt mitt i allt blev det bara för mycket. För många bollar, för få händer. För små ögon, för stora tårar.

"Choklad" pep jag. "Klockan är ju elva..." sa han. "Den är bara tio!" Den var kvart över.

Nu sitter jag här med en stor jävla påse choklad.

Igår gick på namngivningscermoni för en liten ljuvlig baby. Han ser så grymt grym ut, lillkillen, medan han funderar på om man ska vinna hans gillande. Han mäter en uppifrån och ner och ser ut att fundera över om man är värd fortsatt uppmärksamhet. När man sedan fått hans gillande är lyckan total. Babysar har absolut ingen aning om hur stor deras makt är. Tur är väl det.

Efter namngivningsceremonin, där jag vann en uppladdningsbar ficklampa (fråga inte) så strosade jag och den bredaxlade genom en stad som åter behagade visa sig solig. Allt var så himla härligt och jag ville inte, absolut inte, gå hem och skriva på supertråkiga inlämningsuppgifter fast det hade varit det enda vettiga att göra. Vem vill vara vettig liksom? Så när den bredaxlade började mumla om att lämna uteserveringen vid vattnet sa jag "Snälla, snälla, snälla! Bara lite till" och när han fortsatte mumla sa jag att han kunde väl titta på de övriga gästerna om han nu behövde skäl för att stanna. Då gjorde han det. Och jag kunde lugnt sitta kvar, på flykt från tråkig dator och än värre inlämningsuppgift, för vi hade uppenbarligen hamnat på något slags modell convention. Tror aldrig jag sett vackrare kvinnor. Vi var liksom inbyggda av skönheter som fick mig att inse att benstomme det har man eller inte. Deras hår trotsade vad moderna hårvårdsprodukter egentligen kan åstadkomma och blickarna, herregud blickarna, de var som kopierade ur de mest prestigefyllda modemagasin som någonsin krossat en tonårings tro på sin egen unga skönhet. De måste ha rymt från någon stygg modellmamma. Förmodligen gjorde de en utbrytning när det var dags för den dagliga utfordringen av en halv kanelstång till middag.

När det inte gick att förneka tidens gång längre gick vi hem och då var det alldeles för sent för att börja med plikter så det har jag ägnat dagen åt istället. Det är som jag alltid brukar säga: Den som skjuter upp inlämningsuppgifter kan alltid kalkylera med att missa deadline.

"Vad betyder den där melodin? Ska man snurra på paketet med pappersremsorna och dra en, som en lott, eller är det dags att kliva ombord på karusellen?"

Så tänkte jag. I drömmen. Sen förstod jag att det var väckarklockan. Jag tycker personligen att jag var mer kreativ än verkligheten.

De vill ha blanketten. Det står till och med på den. Det känns faktiskt lite bättre nu. All denna ångest och siffervrickning hade ett syfte, nämligen att låta sig skickas in till skattemyndigheten för granskning. Det känns så tryggt. Så himla tryggt.

Man kan säga att jag är förtjust i myndighetsgranskning. Nån måste ju vara det också.

Deklarerat försäljning av bostadsrätt. Det var ett helvete. Hel.Ve.Te. Jag räknade och flyttade siffror och försökte förstå hur punkt fjorton syftade på ruta elva och hur B p. 15 självklart borde tala till mig såsom klargörande information, inte alls som ångestväckande obegriplighet. När jag var klar kom så ett antiklimax jag fortfarande försöker hämta mig från: Jag behövde göra ingenting! Skatteverket hade till och med satt ut ett utropstecken för oss som  kommit så långt i processen. Det får mig att ana att vi är ganska många som ska göra ingenting efter att länge ha våndats över våra kontrolluppgifter. Men varför kunde vi då inte bara ha fått skicka in en förenklad självdeklaration som vanligt?!

För övrigt fattar jag fortfarande inte om skatteverket vill ha in mina långa uträkningar eller om de struntar fullständigt i detta labour of angst.

Det är nog bara jag, men då grannarna låter sina barn bända upp de noggrant lagda stenarna ur bäddarna runt gården och bygga torn av dem, då undrar jag om hela huset egentligen är ett gruppboende för utvecklingsstörda.

Och då två tjejer står i ett provrum, med kö utanför, och med draperiet fråndraget prövar acessoarer fast det finns en stor spegel utanför provrummet, ifall de inte klarar att bedöma armbandet utan, så är det säkert bara jag som undrar över om deras gemensamma begåvningsnivå överstiger en igelkotts.

Jag funderar en hel del över begåvning men det är säkert bara jag. 

"Men skriv ett mejl till ledningen! Så dåligt! Kräv ersättning!" Så föll orden till min favör. Stödjande. Det personen inte visste var att han just höll på att dela ut heroin på metadonkliniken. Eller extra långa Marlboro till Niquitintuggarna. Eller vitt fluffigt nybakat bröd på LCHF:s årsmöte. Ni fattar. Det han gjorde var att hälla bensin på den eld av rättshaveristiska tendenser som bor i mitt väsen. Jag hade faktiskt försökt, lekt med tanken på, att... bara släppa det.

-

HAHAHAHA!

"Bara släppa det". Hahaha... Ja, jag säger då det, vad ska jag komma på härnäst?

För några månader sedan sa jag till den bredaxlade att det skulle vara fint med en stor världskarta på väggen i det lilla krypin som är hemmakontor. Med stor karta menade jag på sisådär en gånger en meter. Högst. För några veckor sedan kom den bredaxlade hem med en karta på världen som den politiskt tedde sig över ett och ett halvt sekel. Mycket intressant faktiskt. Den är även två gånger tre meter. Mycket stor faktiskt (den ryms inte i arbetshörnan).

Av detta kan man dra några slutsatser:

1. Han lyssnar faktiskt
2. Med stor kan man mena väldigt olika saker
3. och sist men absolut inte minst; jag bör lära mig att droppa önskemål omkring mig lite mer. Typ "Vad fint det vore med en liten guldtacka här". Då borde jag få i alla fall en enkilos.

Klev iväg på en liten påskpromenad. Sol, stilla trafik, familjer på promenad. Satte mig på café och drack en latte medan några pluggpapper ögnades för skams skull. På det hela taget rätt perfekt.

Då gick ett bekant ansikte förbi. Ett ex som höll armen om sin nya tjej. Det var jag som gjorde slut för flera år sedan. Han ville att jag skulle tycka att pengar var lika roligt som han tyckte. Jag deklarerar för att det är lag på det, i övrigt är engagemanget lika med noll. Han tyckte att en radikalblå politisk inriktning var det enda raka medan jag då tycker något helt annat... Vi passade bara inte ihop och jag var mer än helt säker på min sak när jag tackade för mig.

Och ändå. Ändå var jag så barnslig idag att jag synade hans nya tjej uppifrån och ner och nöjt konstaterade (inbillade mig snarare) "Haha, jag är snyggare". Moget, så himla moget.

Nu har lilla mor med sambo åkt. Förutom fascinationen över de enorma, och nu snackar vi enorma, mängder kaffe som en enda liten mamma kan dricka, man tror inte att det är sant, så kan jag meddela att det faktiskt blev besök på det legendariska danspalatset till sist. Alla hinder i form av besök på akuten och därpå följande smärthantering av trasig rygg, undanröjdes i sista stund. När vi kom fram visade världens gullgaste tjej spontant runt och pekade på väggmålningar med musiklegendarer hon kanske inte själv var bekant med. Jag blev riktigt rörd av att se när nostalgin transporterade nutid till dåtid. Sen åt vi delikat anka. Och fick iväg pensionärerna med rätt tåg. Det gick rätt bra med tanke på att vi fick insistera på att gå till den perrong vi visste var rätt medan vi sa "Jo, det är rätt perrong och vet ni tåget går faktiskt rätt snart, så om vi kunde..." och hojta till att det är dumt att lyfta väskor med trasig rygg. För döva öron givetvis.

Nu ska vi pusta ut för vet ni, det är nästan lika jobbigt att ha pensionärer som att ha barn och de dricker mycket mer kaffe.

Det blev bra. Efter ambulans till akuten och sex timmar av provtagning och väntan. Det visade sig vara bästa scenariot - akut och överjävligt ryggskott. Inte roligt men heller inte farligt. Roligt var däremot det snabbverkande morfinet, i alla fall såg det ut så.

Som vanligt var jag imponerad av den svenska sjukvården. När det gäller så funkar det. Okej att man får vänta när man har en värkande stukad fot men det är faktiskt för att någon annan har en bloddroppande hand och en tredje en pågånde stroke. Inget att säga om det.

Nu ska vi ta det väldigt lugnt och åka taxi precis överallt.

Vilket drama! Alla trodde vi nog att det var lilla mors hälsoproblem som skulle kräva mest av planering. Vi blev faktiskt lite tagna på sängen då hennes sambo plötsligt blev grå i ansiktet och började tala osammanhängande. Han är visserligen en man av aktingsvärd ålder och visst, han har sina krämpor, men ändå. Han håller liksom alltid ihop och uttrycker sig nyanserat även vid stormande hav och borttappade livsnödvändigheter.

Fast inte idag. Idag kom det blygsamma svordomar, men dock. Vi blev så skärrade att vi erbjöd tur med ambulans men det avslogs med motivering att det ändå inte hjälpte. Det stämmer säkert vad gäller de symptom mors sambo uppvisade men nu var det väl inte det vi främst tänkte på, utan mer den effekt en ambulans och rådiga sjukvårdare kunde ha fått på min och den bredaxlades ångest. Fast man kanske inte ska använda sjukvården till det? Nåväl, nu mår han hyfsat och vi följer symptombilden noggrant. Imorgon gör vi ett nytt försök att besöka det legendariska musik- och danspalats där han en gång varit ung och dansant. Jag tror att vi bara ska råka släntra förbi imorgon och bara råka gå in och bara råka bli nostalgiska i förbifarten, ifall nu anspänning hade något alls med saken att göra.

Dagen har varit vådligt vårlig. Vådlig såtillvida att solstrålarna känns sköna men är farliga, i alla fall för oss pigmentbefriade. Nåväl, den värme strålarna ger i sinnet kanske väger upp för den konkreta farligheten. Lilla mor är på besök och vi lastade en lånad bil full med henne och diverse transportmedel för ben som inte går så bra längre. Sen åkte vi till Fjärilshuset på haga. Där var det varmt. Det måste visst vara det för att fjärilarna ska trivas och det såg de ut att göra, liksom de små vaktlar som sprang omkring och letade mat och kompisar i det tropiska klimatet. Den bredaxlade flydde fältet och hävdade att han "höll på dö!" av värmen. Han har en dramatisk ådra som han helt förnekar.

I slutet av fjärilsupplevelsen kunde vi se på färggranna fiskar. Fiskarna simmade nära akvariefönstren. Det var något två typ tolvåriga flickor tyckte var roligt för då kunde de slå hårt på rutorna och se fiskarna simma undan i skräck. De gjorde detta upprepade gånger och till slut fick jag panik och sa med mycket sträng och vuxen röst att de skulle sluta. "Hör ni vad jag säger tjejer?!", frågade jag då de såg ut som fallna från skyarna utan tillstymmelse till ansats att svara. De var kanske ovana vid tillsägelser. Sen åkte vi hem och där fick jag tillfälle att hojta till grannbarnen att de inte skulle leka terränglöpning i de vårkänsliga rabatterna på gården. De barnen såg lika förlamat förvånade ut och jag börjar ana att det sällan är främmande tanter som säger åt barn nuförtiden. Fast de slutade förinta gårdens växtlighet i alla fall.

Hå hå ja ja, det är gött att vara kärring.

Lilla Ängeln är roligast i världen. När hon inte fick godis senast familjen var på affären argumenterade hon på följande sätt med sina föräldrar (som gjorde allt för att hålla sig för skratt): "Jag har inget godis kvar! Jag har ätit upp det, fattar ni - det är redan i min mage. Jag måste få mer!" Schwester och Ond svåger avslog begäran varpå Lilla Ängeln drog fram trumfkortet i förhandlingen: "Jag blir galen! Nu får jag en hjärtattack!" Allt levererat med det allvar och de tårar blott en femåring med sockerabstinens kan frambringa.

Jag ser så fram emot årets löneförhandling: "Jag måste få högre lön! Jag har redan spenderat alla pengar! Hör vad jag säger - jag får en hjärtattack!" Det kan ju knappast ge sämre resultat än den vanliga, mer emotionellt återhållsamma, varianten.

Var allmänt pollendrabbad och efter-kalas-trött när jag och den bredaxlade gick iväg för att fika igår. Efter den delikata brunchen lekte livet trots små allergisvullna ögon och snålblåst runt benen.

"Min herre, min herre!", ropade en något äldre man till den bredaxlade, fast han tittade på mig. Den bredaxlade vände sig med hjälpande kroppshållning, redo att beskriva vägen för mannen med det ålderdomliga tilltalet. "En sådan vacker kvinna!", fortsatte denne istället varpå den bredaxlade glatt ropade: "Tack, det är helt och hållet min förtjänst!", tillbaka.

Jag vet inte om den galante mannen befarade att han skulle ha blivit utmanad på gentlemannaduell om han hade riktat komplimangen direkt till den det handlade om eller om han faktiskt ville komplimentera förmågan att fånga en vacker (läs pollensvullen och söndagsseg) kvinna. Jag hojtade i alla fall ett "Tackar!" efter honom eftersom jag på något vis tyckte att jag hade med saken att göra.

När Lilla Ängeln var liten (nu är hon fem år vuxen) så var hon ibland lite rädd för tjuvar. Schwester lugnade henne effektivt med beskedet att tjuvarna skulle aldrig komma till deras hus för de visste ju hur stark mamma var. Lilla Ängeln accepterade detta som sanning.

Nyligen har Schwester och Onda svågern skaffat larm till sitt hus och de konstaterade att nu har de minsann satt snubbelben för eventuella tjyvar. Och så la Schwester till att egentligen var det onödigt, för tjuvarna vet ju sedan tidigare att hon är så stark. Då tittade Lilla ängeln på sin mor, la huvudet på sned och sa med överseende röst, så där som man gör med någon som har missuppfattat sakernas tillstånd men som man gärna vill ska få göra det för sin sinnesfrids skull: "Mamma, du är så gullig, där du lever i din fantasivärld".

Genomskådad av en fullvuxen femåring.

Jag tog en vända på stan. Behövde absolut ingenting. Shopping är märkligt på det viset, att det man inte ens visste fanns plötsligt behövs. Idag var det en lampa som behövdes. Att vi inte hade fattat det innan! Att vi inte förstått livsfaran vi svävat i när vi trampat genom en oupplyst hall varje dag. Vi har tur att vi lever helt enkelt. Nu ska den monteras och sen äntligen kan vi leva som det var tänkt. Ja, tills vi råkar hitta något annat livsavgörande alltså.

Köpte även en himla fin trenchcoat men det var ett planerat inköp så det räknas inte. Den var i princip gratis om man räknar så. Dessutom hade jag rabattkupong så jag tjänade egentligen på affären. Den bredaxlade som var med drog under hela proceduren den långa historien om trenchcoatens historia. Jag tror att han behöver den strategin för att överleva shopping. Han brukar se så blek och trött ut annars. För övrigt var historien intressant men jag tvivlar på att just min trenchcoat skulle klara livet i skyttegraven. Den är mer anpassad för fredstid med tid till och syfte att bäras under kommande shoppingrundor.