Otroligt viktiga betraktelser

Ska iväg på bokklubb. Har läst sextiofem sidor av dryga sexhundra. Håhåjaja. När ska jag få/ta mig tid med mitt liv? Det där som inte är plikt och det mest tidskrävande av allt, uppskjutande av plikt. Om jag använde min uppskjutartid till att okynnesläsa spännande böcker skulle jag i vart fall kunna gå till bokklubben med högburet huvud. Men icke.

Boken lovar stort drama, det lilla jag läst, och så säker stil att Nobelpris inte borde vara omöjligt. Och ja, Svenska akademien är mycket tacksam för mina råd i den frågan. Det är jag som avstyrt priset till Astrid Lindgren år efter år med motiveringen att alla behöver inte fatta all litteratur och att alla fattar är inget kriterium för att den är bra. Fast jag sa det mycket krångligare förstås. Horace och Peter kallade mig elitist men vek sig för min övertygande argumentation såklart. De behöver mig.

Hursomhelst så ska jag snart iväg och se generad ut över att jag ännu en gång inte läst boken till bokklubben. Det kommer på intet vis att hindra mig från att lämna en djupgående analys av historiens uppbyggnad och personporträttens trovärdighet.

President Medvedev ställer till det för mig. Jag vet att en del andra delar den upplevelsen och hänvisar till förföljelse på grund av etnisk tillhörighet, gaskonflikter och allmän brist på demokrati i grannlandet i öst, men jag är mest sur över hans inverkan på mina arbetstider. Som vanligt drabbas jag hårdare än alla andra människor sammantaget!

Igår skulle jag ha haft ett möte klockan sex på kvällen. Arbetsdagen var beräknad att avslutas runt halv-åtta och det var okej, jag var beredd på saken. Men så ringde telefonen och mötesdeltagarna kunde inte röra sig fritt i huvudstaden för presidenten och hans anhang hade lamslagit trafiken i timmar. Mötesdeltagarna stod och frös på en tunnelbanestation och jag satt och väntade förgäves. Vi bokade om mötet. Till ikväll. Arbetsdagen beräknas avslutas halv-åtta och det är inte okej! Jag var inte beredd på saken.

Nu vill jag rikta en skarp uppmaning till den ryske presidenten om att alltid kolla med mig innan han gör planer för att röra sig i huvudstaden. Jag kommer att uppmana honom att hålla toppmöten lååångt utanför stan, tänk Upplands-Väsby eller värre. Han kan även skriva ett ursäktsbrev, först till mig, eftersom jag är värst drabbad, och sedan till alla han berövat yttrandefrihet och demokrati.  

Och så kan han skaffa sig ett lättare namn.

Åt lunch med en höggravid vän. Hon ska inom kort klämma fram ett antal kilon genom puppan, sin puppa, under blod, svett och tårar, sitt blod, sin svett och sina tårar. Hon hade anmält sig och den blivande fadern till en endagsprofylaxkurs. När hon berättade det för honom svarade han: "Det tror jag inte behövs".

Den. Stackars. Saten.

Jag tryckte på "Sänd"-knappen igår kväll. Hemtentan. Som vanligt var jag just in time, som Ister lärt mig att det heter, inte alls alldeles i sista minuten och när ska jag lära mig att börja i tid egentligen?! Svaret på den frågan är: aldrig. Alternativt den dag då jag byter personlighet och större delen av min beteenderepertoar, så håll inte andan för all del. Det kan leda till allvarlig syrebrist.

Idag är det grått thédrickarväder ute. Man klarar bara inte dagen utan kontinuerlig tillförsel av thé, dels ur värmesynpunkt, dels för att hålla vakenhetsgraden över komatöst tillstånd.

Dilemma: Endast fyra thépåsar kvar på jobbet och många fler arbetskamrater.

Lösning 1: Ta en påse och hoppas att några är kvar till senare behov.

Lösning 2: Gömma kvarvarande thépåsar bakom ett paket socker som ingen använder och därmed säkerställa egen tillgång till den livsräddande drycken.

Jamen gissa.

Nu är det så här att jag har suttit och skrivit hemtenta hela dagen. Nej förresten, det var lögn, jag har suttit och försökt skriva hemtenta med mycket begränsad, nästan obefintlig framgång, hela dagen. Under tiden har jag ätit inte mindre än en hel chokladkaka och stora mängder bröd med smör och ost. Lagom efter andra "jag-bryter-ihop-och-gråter"-sessionen kom den bredaxlade och matade mig med indiskt. Sen drack jag lite vin, för det är så bra att dricka när man har ångest har jag hört.

Jag vet inte om tentan någonsin kommer att lämnas in men jag kommer att bli rund och fin.

Det är ju lite känsligt det här med funktionshinder. Så känsligt att man ibland kan hindra sig från att säga något som helst ifrågasättande eller kritiskt. Men låt mig ändå ifrågasätta kritiskt rätten att bli upplyft i taxisätet. En kortvuxen kvinna som hela livet kunnat hystas upp i taxin av taxichaufförerna har efter barnafödsel blivit för tung. Chaufförerna får ont i ryggen och kräver att kvinnan ska kliva på en plastpall själv istället. Att kliva på plastpallen känns helt oöverstigligt, möjligen rent av kränkande, för kvinnan. Hon vill inte släpa på en plastpall, fullt begripligt, men vill inte ta konsekvenserna av att hon inte vill det, vilket i mina ögon är mindre begripligt. Vidare hänvisar hon till att barnafödsel ofta medför några extrakilon och verkar mena att det som är naturliga förändringar i hennes kropp inte ska drabba henne. Vad härligt om livet kunde vara så! Till saken hör också att man erbjudit transport i minibuss, utrustad med anordning som gör att kvinnan kan åka liten hiss upp i bussen så ingen behöver lyfta och vrida samtidigt och hon ändå får det stöd med transport funktionshindrade behöver i samhället. Fast hon vill inte åka buss för då ser hon inte ut genom fönstret och det känns inte bra.

Det är såklart jättejobbigt att livet förändras så att det som en gång gick bra inte längre går alls. Jag skulle vilja påstå att det tyvärr hör till livets villkor. Jag skulle vidare vilja påstå att det hör till oavsett vikt, hårfärg och vad helst annat som kan komma att förändras i takt med att åren går, för oss alla. Jag skulle vilja påstå att ett medfött funktionshinder inte ändrar den saken. Jag skulle vilja gå så långt som att säga att ett funktionshinder i sig medför vissa begränsningar och att känslan av att vara kränkt över detta inte nödvändigtvis är samhällets sak att eliminera när alla mått och steg tagits för att eliminera de praktiska hindren. Det är ett märkligt sätt att säga att andra, chaufförerna, ska göra sådant de far illa av och hänvisa till funktionshindret.

Livet drabbar oss alla och det är ingen annans fel eller ansvar att hantera åt oss.

Det är så roligt att prata med Lilla ängeln. Hon är fyra år nu. Senast hade hon byggt en "psycho-koja". Den sa "krax-krax". Se där! En psycho-koja indeed. Senare meddelade hon att hon hade rivit den. Det var nog tur. Jag är rädd att det var ett svartbygge eftersom byggnadsloven för psycho-kojor är så krångliga att få.

Jo, jag fick ett mejl från en ny arbetskamrat med tips om ett bra radioprogram. Det går klockan sju på morgonen. Hahaha! Han känner mig inte så väl ännu. Det går klockan sju på morgonen på helgen. HAHAHA! Han är verkligen nyanställd.

Nu skulle jag vilja att alla hågade bedömer graden av skräck då jag öppnade ett dokument och såg att ansvarig för den stora samtalspunkten på nästa nätverksmöte för kollegorna är Lottchen. Det kom som en chock. Säkerligen har jag lovat att säga några mindre väl valda ord och säkerligen kändes det som en bra i idé i lovande stund, men NU känns det inte bra. Jag hinner inte med mitt liv som det är. Det är hemtentor, inlämningsuppgifter, drama i det vanliga arbetslivet och ett gravt försummat socialt liv så till den grad att jag snurrar tankar till fyra på morgonen varje natt på sistone.

Då undrar jag hur småbarnsföräldrar gör. De skor på barnen och slänger in dem på dagis och fixar käk och läser sagor, parallellt med ett arbete och sociala kontakter, medan jag får ångestpåslag och vill gråta över en oväntad diskussionsuppgift nästa vecka och bestämmer raskt att laga mat (till mig själv) har jag rakt inte tid med, utan måste äta hämtmat för att överleva psykiskt (och fysiskt). Kanske skulle skaffa några ungar så jag lär mig hantera tiden bättre? Samtidigt är bland det värsta jag vet när föräldrar (inte alla) får något klokt i blicken och meddelar att "det där fattar man bara om man har barn". Då vill jag berätta för dem att det inte är så snyggt med bäbiskräks på axlarna och antyda att deras närvaro på arbetsmötena är något frånvarande efter vaknätterna. Och hur gjorde jag när jag hade ett litet plastbarn som jag faktiskt matade och klädde? Just ja, då pluggade jag inte samtidigt och jag vill minnas att jag krashade i soffan vid halvelvatiden. Och hade emellanåt kräks på axlarna.

I natt låg jag vaken och repeterade hela veckans plikter på jobb- och studiefronten gång på gång. Det var helt värdelöst och inte fick det en enda av plikterna gjord heller. Men slut tog inte tankarna. Den obarmhärtiga tankekvarnen malde på tills morgontrafiken började brusa utanför. Jag hade precis somnat då balkongmänniskorna började röra sig utanför mitt fönster. Då var jag så trött att jag slumrade bort två timmar till ljudet av arbetskommandon och byggställningar under nedmontering. Nu tycker jag egentligen att det är en bra idé att gå hem. Fast i själva verket är arbetsdagen långt ifrån avslutad. Om den timme ska jag entusiasmera och driva diskussionen och om sisådär tre timmar får jag gå hem för att plugga i några timmar till.

Det här är en sån där dag jag ska minnas nästa semester och använda som skäl till att jag minsann får ta en kaka till.

Han ville inte att jag skulle läsa på universitetet, i alla fall inte utan att fråga honom om lov. Han var väldigt snäll, på gränsen till mesig i många situationer, men med mig kunde han bli arg. Riktigt arg. Knytnäven flög in i väggen en decimeter från mitt ansikte, över vad minns jag inte längre, men det kan ha varit något jag sa. Han ville att vi skulle flytta ihop, han tjatade om det och jag ville mest bara bort, utan att kunna formulera det speciellt tydligt vare sig för honom eller för mig själv. Men det var något med hans krav på att jag skulle be om lov att studera som ändå triggade en känsla, en upprorisk tanke, av ett "va fan?!". Hur bra allt än såg ut utifrån så var det inte bra att behöva be om lov. Om någonting. 

För tjugo år sedan satt jag på sängkanten hos min mesiga, arga, pojkvän. Från klockradion hördes nyheten om murens fall. Jag blev exalterad, rörd, och försökte förmedla nyheten till honom. Han fattade ingenting, vill jag minnas, utan somnade. Det var sällan händelser utanför hans liv berörde honom. Allt var smått, instängt och trångt på den tiden.

Det är lustigt hur man anpassar sig efter sakernas tillstånd och hur absurditeter tas för självklara så länge de finns, men den natten rev tyskarna sin mur och lite senare rev jag min och gjorde slut på ett förhållande som spärrade in mig.

Okej. "De andras liv" och "Carlitos way". Två filmer om män som har allt att vinna på att gå sin egen vinnings väg men som blir riktiga människor i sista stund. De förlorar allt, eller i vart fall det man i deras samtid definierar som "allt". Egentligen vinner de sin mänsklighet, sin chans att vara äkta. Det fina är att det är när de förlorar allt som de vinner.

Ibland är film allt det jag önskar av konsten, allt det jag beundrar i livet.

Jag har en bestämd uppfattning av att saker på T ofta tar slut samtidigt (jag har det för att det är så lätt att komma ihåg dem utan lapp när jag går till affären, alitteration vet ni): Tandkräm, té, trosskydd, toalettpapper. Och tmjölk. Tmjölk tar alltid slut.

Har just babblat osammanhängade med en balkongmänniska, alltså en av de där som hör till hela balkongbyggericirkusen hemma. Mitt problem är att en annan balkongmänniska, de kan delas in i olika arter allt efter daglig huvudsyssla, har satt upp en stor, nej gigantisk, reklamskylt utanför mitt fönster. Det här var väl okej, trots att än mindre ljus slapp in i en redan hårt prövad grottillvaro efter att plast satts för alla fönster. En begränsad period får man stå ut vissa olägenheter, tänkte jag. Då började det blåsa. Och jag upptäckte att skylten i själva verket var en gigantisk pressenning. Den senaste veckan har jag försökt sova i ljudet av ett majestätiskt segelfartyg på väg över de stora haven. Tyvärr har jag vaknat utmattad varje morgon och upptäckt att resan fört mig exakt till samma ställe som kvällen innan. Det gör ljudet av segel som slår och dunkar i vinden mindre försonande.

Efter mitt osammanhängande babblande i telefonen nyss, det kan bli så efter tre timmars sömn, så ska nu en vänlig balkongmänniska försöka förtöja reklamen lite bättre. Jag hoppas, gud vad jag hoppas, att det lyckas, för annars kanske jag börjar gå i sömnen med en väldigt vass kniv och skär ner eländet. Det vore ju tokigt.

Då är frågan, ska jag:

• Ringa något av de där, låt se, en, två, tre, fyra, telefonsamtalen som måste ringas? Igår helst.
• Skriva, låt se, en, två, tre, anteckningar som borde skrivas? Också helst i förrgår.
• Ta det där planeringssnacket med kollegan som krävs för fortsatt arbete?
• Planera innehåll i nästa veckas helt nya arbetsuppgift, så att jag åtminstone har en chans att göra det rätt?
• Blogga om beslutsångesten och koka en kopp te?
• Få se, ska jag ta vaniljte eller Earl Gray?

De här besluten tar livet av mig.

En arbetskamrat och jag susade in till city efter väl förrättat värv ute i förorten. Eller förort och förort förresten, heter det så då trävillorna står på parad utmed lövträdsalléer? Det är något med ordet förort som kräver sprejad betong och krokig gång hos alldeles för unga människor.

Hursomhelst så trixade vi oss fram i eftermddagstrafiken som höll på tjockna till rusningstid. Vi pratade glatt om det lyckade mötet när en biltuta höll på blåsa öronen av mig, på en halvmeters avstånd. Min körkortsförsedda arbetskamrat slängde bilen åt vänster och sa sen med lugn stämma: "Ojdå, jag missade döda vinkeln". Hon hade missat en hel bil som kom i minst hundra knyck rakt mot oss bakifrån. Jag lyssnade sen på hur det nog var en liten bil, därmed lätt att missa, att föraren såg sur ut och att den måste ha kört för fort.

Jag är så tacksam över den halva whiplash jag fick av den tvära giren istället för ett ton svart metallklump över ryggraden. Kolla alltid döda vinkeln.

Vips! så fylldes ögonen och näsan började rinna av rörelse. Detta över de lyckliga råttorna som vunnit SM-GULD i fotboll. Jag bryr mig inte om fotboll om inte Figo spelar och det gör han inte i AIK. Ändå satt jag och småbölade över artikeln om trotjänaren  som fått peta in det avgörande målet och tvillingarna som funnit en familj i fotbollen.

Sen var det dags att gråta av rörelse över utvecklingsstörda som i teatern funnit ett egenvärde i en värld av glåpord och mer korkade kommentarer än de som kallades korkade någonsin skulle nedlåta sig till att uttala.

Tidigare ville jag slänga något hårt i väggen över ett telefonsamtal jag inte fick svar på och då novembervinden förfrös mina knän tyckte jag att livet var så orättvist att jag borde få skadestånd.

PMS någon? 

Såg på ett program på MTV som handlade om en kille som ville bli boxare. Inte för att han drömde om titlar, pengar och berömmelse. Nej, han ville bli accepterad av sin pappa, bror och de andra männen i familjen. Han ville bli grabbigare, manligare, bättre än den talangfulla danskille han var. Kontakten med pappan var klen, bland annat för att killen var det. Ja, ur ett odiskutabelt mansideal som definierade att bra var att slå andra på käften och dåligt var att dansa.

Killen fick genomgå diverse träningspass, otaliga val mellan sitt gamla klena liv och sitt nya manliga och även en del förnedrings/initieringsriter som att stå ut med spottloskor och att tömma spotthinkar på gymmet istället för att lyssna på klassisk musik med flickvännen. Triumfen kom då han gymmade med far och bror och visade att han var en riktig man. Den seger går inte att föreställa sig som då pappan medgav att han var lite rädd att killen skulle kunna klå honom i boxningsringen. Stoltheten lyste ur ögonen på en far över att kunna få stryk av sin son. Halleluja... typ. Sen gratulerade tränaren killen för att han ville gå mot läkares inrådan och boxas trots hjärnskakning. Han fick veta att han hade lyckats med uppdraget: "He manned up".

He sure did. Är det någon mer än jag som inte tycker att det är odelat positivt? Rent av problematiskt?

När den bredaxlade och jag var i Berlin nyligen så köpte vi en påse med extra fin lyxchoklad. Det var det ljuva livet materialiserat i runda praliner i vit, ljus och mörk choklad med himmelslen fyllning. När vi åkte hem tog den bredaxlade påsen i sin packning, liksom min nyinköpta handväska och lite annat som av mystiska skäl inte rymdes i min stora resväska men väl i hans lilla resebag. Män packar så konstigt.

När det gäller choklad är jag dessvärre inte den givmilda typen, så jag messade strängt när vi skilts åt efter hemkomst och jag upptäckt att påsen åkt hem till honom, att ingen choklad fick förtäras utan min medverkan. Obetänksam som han är svarade han något skämtsamt om ett tack för påminnelsen, varpå jag inskärpte att chokladen måste fördelas lika, annars visste ingen hur min vrede skull ta sig uttryck! Ja, jag är typen som skulle starta världskrig över snabba kolhydrater och nej, det är inte så smickrande för min personlighet.

Igår var jag bjuden på middag hos den bredaxlade. En stund efter middagen började chokladbegäret göra sig påmint så jag frågade efter vår lyxchoklad. Han gled på svaret och jag glömde nästan saken innan jag åter insisterade på choklad. Då hämtade han min nya handväska, den jag skulle ta med mig hem därifrån dagen därpå. I låg alla fina praliner, tänkta som en rent gudomlig överraskning för mig då jag öppnade den.

Han är mycket snällare än jag. MYCKET.