Otroligt viktiga betraktelser

Dagens spontana känslor:

• "Hurra!" När den obokningsbara tvättstugan var ledig samtidigt som min bokade tvättid. Då blev det en tvättomgång, en torkomgång och endast en hämta-det-förbannade-tvättberget-omgång.
• "Nej men vem?!" då jag såg de anonyma arga lapparna i mitt trapphus. Det finns en frände i mitt hus! Vi måste blanda blod.
• "Hurra!" igen, då jag hittade vispgrädden i kylen. Grönsaksröra är helt enkelt bättre med vispgrädde.
• "Telepati!" då min gamla vän hörde av sig och ville återknyta kontakten, efter att jag gått och tänkt att jag skulle ringa och säga att vi borde återknyta kontakten.
• "Men sluta nu..." åt tysk dubbad reklam på tv.
• "Nej! Jag gör det inte!" Orkar inte tvätta håret ikväll. Kan ha konstfärdig hästsvans imorgon. Eller en vanlig smutsig. Vi får se.

Sov gott.

Gick upp och satte på ansiktet, åt upp lyxmackan den bredaxlade hade fixat, drack te och läste alla delar utom sporten i tidningen. Traskade iväg och fikade sedan under uppdatering på färgrikt fik med intressant publik. Gick sedan hela vägen hem och det är en riktigt bra promenad kan jag berätta. Lagade mat, gick upp på vinden med sånt som ska vara där och förberedde mig mentalt för veckan. Det enda jag faktiskt inte hunnit med, och det kan man inte klandra mig för när man nu vet hur extremt busy min dag varit, är att skriva de där rapporterna jag lovade mig själv att skriva i helgen.

Well now, det är en dag imorgon också.

Jag skulle bara fixa lite, ifall någon skulle komma och titta på lägenheten och rent av köpa den. Så jag gick ut lite lätt med att putsa fönster i minusgrader. Sen rensade jag bokhyllan, dammtorkade och dammsög. Jag dammsög draperier, soffa, mattor och golv. Badkaret skrubbades, handfatet likaså, vilket det senaste dygnet prytts av en utspilld puderskugga som skapat förfärligt skitiga mönster.

Här borde jag satt ner foten. Sagt: "Nej Lottchen, nu får det vara nog." Det gjorde jag inte. Jag monterade isär avloppet till handfatet och rensade den vidriga sörjan bara tvålrester, hudceller, hår och utspilld puderskugga kan skapa. Jag sköljde ut allt i badkaret. Naturligtvis proppade golvbrunnen igen, så jag fick rensa två avlopp på samma dag. The joy!

Tja, sen fick jag skruva ihop allt, skrubba badkar och handfat igen och vädra ut avloppslukten ur hemmet med vidöppna balkongdörrar, fortfarande i minusgrader och bestämma att det kanske räcker med städning nu?

Det upphör aldrig att förvåna mig, gnället över jobbet. Jodå, jag kan gnälla, men inte på själva arbetets substans, utan mer på allt som kommer ivägen för substansen. När jag nu tvått mina händer från gnäll, låt mig gnälla på gnällarna, för de finns där. Herregud, vad de finns! Expediter som hatar kunder, banktjänstemän som föraktar alla utan ekonomisk utbildning, läkare som tycker att patienterna stör och busschaufförer som vill köra buss utan passagerare.

Idag hade jag det stora missnöjet att sitta på ett möte där just de personer vi alla var där för att hjälpa, med månadslön för mödan mind you, definierades som det egentliga stora problemet. Om de bara kunde vara lite mindre som de var, lite mer kapabla, helt utan behov och så vidare i alla oändlighet.

"Ja, tänk om de inte behövde oss", tänkte jag. Då skulle vi alla vara utan jobb. Så underbart. Eller?

Sprang på en mäklare och frågade om man möjligen skulle kunna tänka sig en vinst på min lilla blygsamma bostadsrätt vid försäljning. Det kunde man. Faktiskt en rätt nätt vinst. Om jag ville skulle jag kunna skaffa ett par femrumsvillor i obygden. Fast det vill jag ju inte. Jag vill bo i samma stad som nu och tyvärr räcker vinsten, fast den är nätt, till en garderob utöver det jag redan har. Bostadsmarknaden i huvudstaden är horribel.

Fast jag har en trisslott på kylskåpet. Den ska jag skrapa och sen köpa en etagevåning på gångavstånd från jobbet, både mitt och den bredaxlades, havsutsikt, avskilt och med en massa ljuvliga citycaféer runt hörnet, med trevliga grannar och knäpptyst. Tja, så ungefär.

I helgen har jag varit på dop. Det var väldigt fint. Babyn var en av de två vackraste små barnen i världen och jag tycker personligen att det är orättvist att Schwester och Ond svåger fått båda som just sina barn. Det är bara en tidsfråga innan de andra föräldrarna kommer på det hela och börjar skicka in överklagningar till anvariga.

Döpt blev i alla fall det vackra lilla barnet. Prällen hade halvhöga klackar på stövlarna, långt blont hår och var minst tio år yngre än jag. Det kan inte vara lagligt att utöva prästämbetet när man knappt lämnat tonåren. Jag kom även på mig med att undra om man verkligen får vara så välsminkad, med så mycket eye liner, i kyrkan, men eftersom det var prästen som var det så måste det väl vara okej. För övrigt var högtiden en perfekt blandning av humor och värdighet. Och vi kan vila tryggt i förvissningen att prästen inte var kvinnoprästmotståndare, vilket känns väldigt fint.

Jag fick bli gudmor och det är jag så stolt över att jag håller på spricka.

Nu ska jag berätta hur man inte får göra: Man får inte använda kommatecken utan mellanslag efter. Samma sak gäller efter punkt, eller för den delen utropstecken, frågetecken, ja alla tecken. Använd den stora tangenten! Det blir så svårt att läsa annars. Jag visar.

"Svårläst blir det om man,utan att reflektera,missar mellanslaget,så att texten,fast det inte var meningen,saknar luft mellan orden.Flytet stannar upp!Allt blir en gröt,som kräver dechiffrering,snarare än läsning,eller hur?Trodde väl det."

Ja. Mitt liv är problematiskt på exakt rätt nivå.

Det yppade sig ett tillfälle att säga det där som funnits i tankarna under en lång tid. Det var känsliga saker, sådant man inte säger utan att väga sina ord. Av hänsyn till de oskyldiga, som det heter, kan jag inte lämna några detaljer. Om jag hade vetat att idag, då ska det bli sagt, hade det inte gått. Jag hade laddat så mycket för att få till det att orden hade stockat sig innan de nått ut. Fast idag blev det tvärtom. Orden flöt ut, utan överdrifter, utan underdrifter och budskapet gick fram.

Jag är väldigt lättad och helt slut. Nu kan jag faktiskt inte göra mer.

Idag var dagen då vi skulle gå igenom allt på jobbet, precis ALLT. Det var en utmaning på många plan, kanske mest på det personliga för jag vill verkligen bestämma allt och om chansen finns att bestämma allt om ALLT... ja ni fattar ju själva. Det gick så långt att jag med hög röst förklarade för chefen att hennes åsikter byggde på en fantasi om verkligheten. Jag sa också bestämt till alla, vuxna människor, att sätta sig ner på sina platser för jag ville minsann inte ha anarki.

Vid eftermiddagsfikat bjöd jag på bullar. De där bullarna kan mycket väl ha räddat mitt liv.

Dagen:

• Möte, administration, rapportering, planering
• Lunch
• Sakta eskalerande huvudvärk
• HUVUDVÄRK
• ... lite bättre
• kravlöst rutinsorterande
• hem
• snälla kudden

Saker är inte alltid som man vill bara för att man vill det. Till exempel är inte min frys självavfrostande bara för att jag vill det. Det blev jag varse då jag försökte öppna den nedersta lådan igår. Planen var att göra plats för en kaka jag bakat men lådan sa tvärt nej till att öppnas. Det var frost ivägen, eller snarare is av storleken mindre inlandsglaciär. Tydligen är det så att man inte kan öppna en frys i fem år, till exempel för att kolla vad man har, kanske glass, utan ett det bildas is av imponerande storlek. Idag har därför frysvarorna fått en utflykt till balkongen medan jag ställt in kastruller med kokande vatten i frysen och slagit varsamt på isen med diskborste och besegrat den. Orsaken till att jag kunde missa det här så länge skyller jag på att nedersta lådan i frysen sällan öppnas, faktiskt inte med flera års mellanrum.

Vad som är i lådan? Sprit och svamp. Av detta kan man dra slutsatsen att jag dricker för lite sprit och äter för lite svamp, men oroa er inte. Jag kompenserar med vin och choklad.

Det är klart man får ringa efter en städerska, Monica Gunne. Man får ringa och beställa en tjänst på den vita arbetsmarknaden. Om det sen är städning eller fakturering spelar ingen roll. Diskussionen efter Unsgaards famösa uttalande är en pseudodiskussion, som kommit att handla om huruvida det är okej att betala någon för att torka upp fekalier eller inte. Klart det är. Att torka skit är inget skitjobb, det är ett jobb.

Kruxet med Unsgaard är inte agerandet, det är attityden. Han beställer inte en tjänst, nej, han ringer efter en fantastiskt duktig ryska. Och det är skillnad. Han kunde lika gärna talat om en förtjusande liten männ'ska som gjort ett förtjusande litet jobb. Han gör det överklassen alltid gjort när han i en förment trevlig ton nedvärderar arbetarklassen och deras arbete i ett. Likheten med Moa Martinssons beskrivning av en överklass som nådigt leende lämnar bort tvätten till fattiga statare, men tyvärr glömmer att betala, är frapperande. Fattiga ska aldrig sakna arbete. Däremot gärna adekvata anställningsvillkor och kollektivavtal.

Spelar attityden någon roll? Självklart. Alldeles speciellt om en beslutsfattare som driver Arbetslinjen som politiskt flaggskepp har attityden. Den kryper in i formen som snart börjar handla om rätten att låta fattiga arbeta och mindre om att betala de fattiga. Jag litar helt enkelt inte på en person som uttalar sig som Unsgaard.

Idag försökte en uråldrig gubbe resa sig på tunnelbanan för mig. Han var alltså inte en äldre herre med charmig äldre stil, som föreskriver att damer ska få sitta på allmänna transportmedel, nej, han var gammal. Huden var tunn som papper, skägget långt som på tomten och underhudsfettet borta sedan minst två decennier. Jag avböjde vänligheten.

I söndags vaknade jag före åtta utan att klockan ringt. Så där som äldre gör. "Håhåjaja, jag minns när jag kunde sova till mitt på blanka förmiddan!" typ. Dagen innan gick jag dubbelvikt av magknip med tio minuters mellanrum och konstaterade att jag inte längre kan äta mig mätt på blåmögelost till middag utan att lida konsekvenserna.

Varför har det blivit så här? Jag vill gärna tro att mannen på tunnelbanan var dement och trodde att han var yngre än sina år och jag vill gärna tro att morgonpiggheten ligger långt framför mig än, liksom att min mage tål vad misshandel som helst, så där som den gjorde i trettioårsåldern. Men jag är inte i trettioårsåldern längre.

Jag är i fyrtioårsåldern. Medelålders utan återvändo.

Man tror att man känner sin mor. Det gör man inte. För om man hade gjort det så hade man kunnat förutse att årets födelsedagskort skulle ha texten: "If you can't stand the heat - stay away from your candles!" och spela Johnny Cashs "Ring of fire".

Jag har inte slutat skratta än.

"Den här blev väldigt varm", sa han och sträckte fram latten att-ta-med. "Så jag satte en extra pappersmugg på den". Sekunden efter valde jag ändå att vanemässigt ta en stor klunk. Sekunden efter valde jag inte direkt att skålla gom och tunga, men gjorde ändå just det då det väldigt varma kaffet brände bort smaksinnet.

Nu är frågan hur mina odds ser ut för att stämma? Verbal varning och extra mugg som konkret signal för att kaffet var varmt. Det kan bli svårt att vinna. Fast han sa inte att kaffet var hett. Han sa varmt.

Ja. Jag har laborerat med köpstopp på sistone. Jag har känt befrielsen över att inte jaga nya fynd i affärerna och jag har sparat pengar. Jag har tagit del av tanken på att konsumismen förtär jordens resurser i ett ohållbart tempo.

Idag gick jag in i en affär och strosade planlöst. En mycket snäll expedit gjorde en utomlands-i-klädaffär-upplevelse av det hela då hon rusade runt och plockade toppar till kjolar och klänningar som passade till både vardags och fest, och langade in i provhytten, så att jag kunde pröva utan att klä på mig tusen gånger mellan varje plagg. Sedan gav hon ärliga omdömen, rent brutala, då jag snurrade framför den stora spegeln. Det är bra. Man vill ju inte ha en säck på sig, hur än modern. Sen bara fanns den där, min klänning och jag sparade jättemycket pengar eftersom köpstoppet tog ett tvärt slut på rean.

Har fått mitt livs första medicinska fotvård. Det kom sig av ett presentkort jag fick av en god vän för ett år sedan och som nu höll på förfalla. Min vän tycker nog, liksom jag, att mina fötter behöver kärlek, eller i vart fall medicinsk omvårdnad. Och som de blev omvårdade!

Den gravallvarliga fotspecialisten tog sig an uppdraget med munskydd och duschmössa. Först verkade det lite överdrivet men när jag såg den mängd fotdamm de elektriska fotslipningsmaskinerna genererade insåg jag vikten av att skydda andningsvägarna. Ett tag ville jag inte titta för de vassa piggarna som användes för att bända upp felväxande naglar och de roterande trissorna som skar bort döda hudceller såg jättefarliga ut. Var ett tag säker på att jag skulle få med mig mina tår i en påse med ett "Sorry, så här går det när man missköter fötterna så kapitalt i flera decennier". Inte mindre än fyra liktornar, varav en präktigt imponerande, skars varsamt bort och under hela processen berättade specialisten att jag absolut inte fick göra som jag hittills gjort. Det hjälpte bara för stunden men försvårade mina fötters hälsa.

Nu känns det som att jag gått på platåfötter i flera år. Har förmodligen gått ner ett par kilo i ren förlust av döda hudceller. Kviddevitt! säger mina glada fötter.

Igår höll jag på bli påkörd på ett bevakat övergångsställe. Jag hade en fin grön gubbe att gå mot men inte hindrade det föraren från "Arkitektkopia" från att blåsa på utan att närma sig gaspedalen. Han tittade lite på mig när han åkte förbi, med ett härligt avslappnat ansiktsuttryck. Man får förstå honom; vad är ett liv mot arkitektkopior?

Idag höll jag på bli påkörd på ett obevakat övergångsställe. Det måste väl om något betraktas som en förmildrande omständighet för föraren i "Panaxia Securitys" firmabil? Det och att han höll på plocka upp något från golvet samtidigt som han pratade i mobiltelefon. Han kan ju inte förväntas fokusera på fotgängare och övergångsställen under de förhållandena.

Vi är alla olika. En del är mer olika (mig) än andra. Det gör en del (mig) mer frustrerade än vanligt.

En arbetskamrat ville prata om jobbet. "Japp!", sa jag och sen fick jag höra i tio minuter att vi skulle planera en uppgift, sen och när vi pratade om uppgiften då skulle vi gå igenom alla parametrar för beslut, innan vi vi beslutade och det fanns det och det och det att ta hänsyn till och det skulle vi ta hänsyn till sen, då när vi skulle prata.

"Jamen kom för f-n till saken!" ville jag ropa men det gjorde jag förstås inte. Istället sa jag "Jag kommer in till dig sen". Det planerar jag göra så nära deadline för beslut som är mänskligt möjligt.

"Vilken dålig reklam han gör för den så kallade arbetslinjen", tänker jag. För även om vi bortser från alla märkliga referenser till etnicitet så menar alltså Unsgaard att det är utmärkt att någon blixtnabbt rycker ut på söndagen för att torka bajs i hans trappuppgång.

Ja, jo... Fast det beror kanske på om man är den som ska torka eller inte? Och om man får lön för mödan, för tillåt mig tvivla på att den ryska städerska Unsgaard syftar på har OB-tillägg, jourtillägg, eller för den delen bajstorkartillägg. Kanske inte riktigt samma villkor som säg Läkarförbundet förhandlat fram.

Fast det är klart, om arbetslinjen medger att Unsgaard har tillgång till en lågbetald, utlandsfödd, arbetskraft som befriar honom från obehag så är väl det bra. För Unsgaard.