Jag tittar inte mycket på TV och är allmänt less på alla såpor och talangtävlingar, men ingen regel som har ett undantag. Senaste säsongen av Idol såg jag faktiskt åtminstone hälften av avsnitten av. Jag är inte lättimponerad och i vanliga fall, så brukar det mest vara medelmåttor som jag aldrig skulle köpa en skiva av som är med.
Den här säsongen var faktiskt annorlunda, för det var flera stycken som var riktigt bra. Precis som de flesta andra så fastnade jag snabbt för Erik´s röst och scenframträdande, så det var ingen överraskning att han vann.
Problemet med att vara med i Idol är att mållinjen inte är där man tror att den är. Det är lite som ett travlopp där vinnaren triumferat viftar med piskan när han passerar mållinjen efter 1600 meter, men det dröjer tills han blir varvad som han inser att det var ett långlopp på 3600 meter och inte ett över sprintdistans.
Nu har de flesta av de i toppen släppt sina debutalbum och jag hade faktiskt sett fram emot att höra Erik´s skiva, men efter att lyssnat igenom den på iTunes så insåg jag att den var en stor besvikelse. Den innehöll bara gammal skåpmat från Idol och materialet är så spretigt att det fastnar i halsen. Erik är en talang, men det här duger inte. Han behöver komma in i ett sammanhang där han blir pricken över i. Han ska inte sjunga massa covers som någon medelmåtta på ett afterski-ställe i Sälen, utan han ska ut på de stora scenerna uppbackad av ett världsband för att komma till sin rätt. Tänk er ett återuppståndet Nirvana, med Erik i stället för Kirt Cobain. Then we´re talking...
Calle Kristiansson gjorde precis som Erik och släppte skåpmat från Idol, men på något sätt så känns det här bättre. Dels kanske jag inte hade lika höga förväntningar på Calle, men främst så känns skivan som en homogen partyplatta där han faktiskt får låtarna att kännas som sina egna. Helt okej, även om det känns lite tunt att bara ge ut covers som vi alla hört förut. Han tog sig runt alla 3600 meter, men verkar inte ha någon speed kvar till upploppssträckan.
Tove verkar inte ha släppt någon skiva än och även om hon var duktig, så känns det som om hon satsade på det här lite för tidigt och risken är att hon blir bortglömd innan hon utvecklats till sin fulla kapacitet. Det krävs nog lite mer livserfarenhet och skinn på näsan för att kunna armbåga sig fram i musikvärlden.
Så ut ur dimman kommer en fidus, som det heter på travspråk, och swischar förbi alla andra. En som jag faktiskt gillade mer och mer, ju längre Idol pågick, men som nu mer och mer framstår som den riktiga vinnaren. Jag talar givetvis om Mariette Hansson, eller MaryJet som hon kallar sig på scen. När andra paketerar smulor och försöker sälja för guld, så släpper hon en platta med nytt fräscht eget material (även om vi fått smakprov på Lies Beyond i Idol) som låter kanon. Respect! Hon känns som den där Tommy Hanné-hästen på 90-talet som först galopperade och sen joggade ikapp hela fältet och vann med flera längder och som grädde på moset sprang tre extravarv innan de fick stopp på honom...
Ska bli kul att se hur det går för allihopa, men just nu känns det som om MaryJet är den enda som står kvar när röken har lagt sig. Jag håller tummarna...