Existens Maximum

Får ni precis som jag panik ibland över att livet far förbi och det känns som om man inte hinner med. Man försöker greppa några enstaka strån med smultron längs vägen, men man känner sig mest som Dagobert när han hänger i ledstången efter spårvagnen.

Trivs i alla fall superbra på mitt nya jobb, men får ju fortfarande pendla ner till Stockholm och det sliter rätt mycket på en. Kommer ofta inte hem förrän bortåt halv sju på kvällen och efter att ha lagat mat och plockat undan, så känner man sig som ett kolli. Känns som man nästan aldrig har någon egen tid och det lär ju inte bli bättre när min ex flyttar 50 mil bort och bägge grabbarna ska bo hos mig på heltid.

Känner mig som ett taskigt laddat bilbatteri på vintern som knappt orkar dra runt startmotorn. Vet inte vart all min energi har tagit vägen, utan det känns som om man släpar sig fram på ren vilja. Känns som om man skulle behöva en veckas semester på något soligt ställe för att ladda batterierna, men det är det svårt att få tid till. Brukar alltid säga att livet inte är de dagar som har gått utan de dagar man minns, så man ska alltid försöka göra varje dag minnesvärd. Känns som om jag inte riktigt lever upp till mina ambitioner för tillfället, men jag lovar att det ska bli bättre när våren kommer....

Veckan innan midsommar ska jag ner till Bryssel på konferens och eftersom jag ändå funderat på att ta en bilsemester i Europa i sommar, så passade det bra att helt enkelt fortsätta söderöver när konferensen är klar. Är ju perfekt att få färja/broavgift betald och milersättningen täcker ju egentligen bensinen för hela resan.

Tänkte passa på åka förbi Pillivuyts outlet som ligger 20 mil söder om Paris. Min äldsta grabb har önskat sig en servis i present när han tar studenten nästa år (precis som jag gjorde på min tid). Väldigt förnuftigt. Jag använder fortfarande min Rörstrands Diamant servis som vardagsporslin 25 år senare. Antar att det var för att den håller så länge som de har slutat med den. Pillivuyt är ju kända för att göra snyggt, bra och hållbart porslin, men i Sverige kostar en stor tallrik ca 300 Kr, så det blir väldigt dyrt om man ska köpa 12 stora, 12 djupa och 12 assietter och kanske något uppläggningsfat. Såg på nätet att det är halva priset i Paris, men på Pilllivuyts outlet så är priset 40-70% lägre än i affärerna i Paris. Så om man har tur, så kommer man undan med en toppbra servis för en fjärdedel av vad den hade kostat i Sverige.

Fast det är ju mest sol och bad som lockar. Ska försöka ta mig ner till Medelhavet, så fort som möjligt och sen ligga och lapa sol och äta och dricka gott och njuta av tillvaron. Sen på hemvägen hade jag tänkt att stanna på några bra vingårdar och bunkra lite schysst vin. Har ju några favoritproducenter som jag gärna besöker igen.

Det enda trista är att jag inte har någon att resa med. Lite tråkigt att sitta ensam i bilen när man åker så långt och det hade varit kul att ha någon att gå ut och käka på kvällarna med. Det sista brukar dock lösa sig när man är ute och reser själv.

Får ni känslan av att livet springer ifrån er ibland? Som om man hänger som Dagobert efter spårvagnen och håller i sig för glatta livet för att inte trilla av. Dagar som går, veckor och år och allt man gör är att springa runt i sitt ekorrhjul utan att få tid att stanna upp och fundera på vad livet egentligen handlar om. Jag har funderat, troligen mer än de flesta, men när hjulet snurrar för fullt så är det svårt att stanna.

Det känns inte som om jag lever idag. Allt man har tid för är att jobba, äta och sova och att försöka få vardagen att gå ihop, allt annat görs på lånad tid. Ibland är det definitivt grönare på andra sidan av staketet, men det är inte alltid så lätt att hitta en grind. Istället känns det som om man sitter fast i kvicksand som både håller en fast och drar en neråt ju mer man spjärnar emot.

Man griper efter halmstrån för att få till en ändring. En trisslott varje gång man handlar för att kanske, kanske kunna förändra sitt liv och göra det man vill utan måsten och krav, så att man inte bara är som ett expresståg på väg mot ett stup, utan att man kan få chansen att fylla vagnarna med människor man tycker om, stanna upp och njuta av livet som det är.

Undrar vad det är som krävs? Kanske något måste gå sönder...

Jag tittar inte mycket på TV och är allmänt less på alla såpor och talangtävlingar, men ingen regel som har ett undantag. Senaste säsongen av Idol såg jag faktiskt åtminstone hälften av avsnitten av. Jag är inte lättimponerad och i vanliga fall, så brukar det mest vara medelmåttor som jag aldrig skulle köpa en skiva av som är med.

Den här säsongen var faktiskt annorlunda, för det var flera stycken som var riktigt bra. Precis som de flesta andra så fastnade jag snabbt för Erik´s röst och scenframträdande, så det var ingen överraskning att han vann.

Problemet med att vara med i Idol är att mållinjen inte är där man tror att den är. Det är lite som ett travlopp där vinnaren triumferat viftar med piskan när han passerar mållinjen efter 1600 meter, men det dröjer tills han blir varvad som han inser att det var ett långlopp på 3600 meter och inte ett över sprintdistans.

Nu har de flesta av de i toppen släppt sina debutalbum och jag hade faktiskt sett fram emot att höra Erik´s skiva, men efter att lyssnat igenom den på iTunes så insåg jag att den var en stor besvikelse. Den innehöll bara gammal skåpmat från Idol och materialet är så spretigt att det fastnar i halsen. Erik är en talang, men det här duger inte. Han behöver komma in i ett sammanhang där han blir pricken över i. Han ska inte sjunga massa covers som någon medelmåtta på ett afterski-ställe i Sälen, utan han ska ut på de stora scenerna uppbackad av ett världsband för att komma till sin rätt. Tänk er ett återuppståndet Nirvana, med Erik i stället för Kirt Cobain. Then we´re talking...

Calle Kristiansson gjorde precis som Erik och släppte skåpmat från Idol, men på något sätt så känns det här bättre. Dels kanske jag inte hade lika höga förväntningar på Calle, men främst så känns skivan som en homogen partyplatta där han faktiskt får låtarna att kännas som sina egna. Helt okej, även om det känns lite tunt att bara ge ut covers som vi alla hört förut. Han tog sig runt alla 3600 meter, men verkar inte ha någon speed kvar till upploppssträckan.

Tove verkar inte ha släppt någon skiva än och även om hon var duktig, så känns det som om hon satsade på det här lite för tidigt och risken är att hon blir bortglömd innan hon utvecklats till sin fulla kapacitet. Det krävs nog lite mer livserfarenhet och skinn på näsan för att kunna armbåga sig fram i musikvärlden.

Så ut ur dimman kommer en fidus, som det heter på travspråk, och swischar förbi alla andra. En som jag faktiskt gillade mer och mer, ju längre Idol pågick, men som nu mer och mer framstår som den riktiga vinnaren. Jag talar givetvis om Mariette Hansson, eller MaryJet som hon kallar sig på scen. När andra paketerar smulor och försöker sälja för guld, så släpper hon en platta med nytt fräscht eget material (även om vi fått smakprov på Lies Beyond i Idol) som låter kanon. Respect! Hon känns som den där Tommy Hanné-hästen på 90-talet som först galopperade och sen joggade ikapp hela fältet och vann med flera längder och som grädde på moset sprang tre extravarv innan de fick stopp på honom...

Ska bli kul att se hur det går för allihopa, men just nu känns det som om MaryJet är den enda som står kvar när röken har lagt sig. Jag håller tummarna...

Hade en riktigt bra Julafton igår. Först firade jag hemma hos min bror med samma folk som jag firat jul med nästan alla år de senaste 25 åren, men sen var jag hem till min ex och öppnade paket med barnen.

Tydligen har jag varit snäll i år för jag fick några fina julklappar av grabbarna, men den bästa julklappen fick jag nog idag när en vän som betyder mycket för mig addade mig på Facebook. Det är helt klart så att det inte är de materialistiska sakerna som betyder mest här i världen utan banden mellan oss människor.

Ha en fortsatt trevlig jul och passa på att säga till era nära och kära hur mycket ni uppskattar dem!

GOD JUL!

Har blivit kontaktad av en headhunter nere i Bryssel som försöker värva mig till en firma nere i Tyskland.  Låter som om de jobbar med precis det som jag har jobbat med de senaste 15 åren och eftersom jag har en rätt tung CV inom området med mycket internationella samarbeten så är det nog som en fet mask på kroken. Lönerna i Tyskland är rätt mycket högre än de är här i Sverige, så på det viset hade det varit ett lyft.

Det som stökar till det hela är att jag har barn på halvtid. Det går inte att slita upp dem mitt i skolgången och dessutom hade min ex tvärvägrat.  Mina barn är dessutom det viktigaste i mitt liv, så att överge dem och flytta ner till Tyskland själv på heltid finns inte på världskartan. Skickade ner min CV ikväll (nyöversatt till engelska), men skrev även att min familjesituation inte tillät att jag flyttade ner till Tyskland på heltid just nu, men att det nog för min del hade fungerat att jobba två veckor i Tyskland och därefter minst en vecka på distans från Sverige, sen två veckor i Tyskland och så vidare. Om fyra år när bägge barnen gått ut gymnasiet, så är dock situationen en annan och jag hade kunnat flytta ner på heltid.

Har ingen aning om ifall företaget som söker folk kan köpa det upplägget, men eftersom det är de som kommer till mig så har man ju ett visst förhandlingsöverläge...

Är egentligen inte så förtjust i Tyskland, men det är bara 4 mil till Maastricht i Nederländerna och det är en underbar stad så jag hade nog kunnat tänka mig att pendla över gränsen. Frågan är bara vilka skatteregler som gäller om man är anställd i Tyskland, bosatt till 2/3 i Nederländerna och 1/3 i Sverige? Får man dra av för dubbelt boende? Går det att hitta en bostad överhuvudtaget?

Det är troligen mindre än 10% chans att allting klaffar, men det är alla fall smickrande att de försöker värva mig. Tänk om man fått samma eller åtminstone hälften så mycket uppskattning PÅ jobbet som man får utanför jobbet...

Som det framgår av rubriken, så är jag aningen upprörd. Lysrören i badrumsskåpet har börjat blinka, så jag tänkte skruva ur dem eftersom det är ökad brandrisk med blinkande lysrör.

Börjar först titta om det går att få loss plastglaset som sitter för lysröret, men det går inte att rubba. Hämtar då en stol för att kolla om det går att få loss dem ovanifrån och hittar några skruvar som kanske skulle kunna lösa det hela. Hämtar skruvdragaren och skruvar loss dem, men inser att det är en dead-end. Det går inte att skjuta undan överdelen, såvida jag inte monterar ner hela badrumsskåpet.

Nu hittar jag ett par skruvar på undersidan av lampan inne i skåpet. Trångt och djävligt, men jag lyckas få loss skruvarna, trots att det sitter muttrar på andra sidan, inne vid lysröret. Nu lossnar själva lampdelen från badrumsskåpet, men eftersom det är ett badrum så är det givetvis ingen stickpropp för strömmen utan det är monterat i en djävla sockerbit som gör att jag inte får loss lampdelen.

Försöker vicka upp den lampdelen för att se om det går att lirka bort plastglaset, men det går inte att skjuta åt något håll och det går inte att dra bort glaset eftersom det vilar på en plåtkant runt om. Till slut återstår bara att ta till våld för att bända bort det någorlunda böjliga plastglaset och jag tror nästan att jag kommer att lyckas, när det klickar till och plastglaset splittras i en massa flisor.

Nu undrar jag hur det här djävla företaget Svedbergs i Dalstorp kan ha överlevt sedan 1920 när man är så djävla inkompetenta att man inte inser att lysrör faktiskt går sönder och att man då måste kunna komma in i lampan för att kunna byta ut dem. Om ni någon gång ska köpa ett badrumsskåp, spring från affären bums om ni ser att det står Svedbergs på skåpet!

På fredag ska jag åka och köpa nya badrumsskåp, men Svedbergs kan se sig i månen om att någonsin få mig som kund igen (fast det är ju egentligen inte mitt fel eftersom de satt där när jag flyttade in). Om ni på Svedbergs läser detta, så lyd mitt råd och lägg ner tillverkningen av badrumsskåp. Det kräver en intelligenskvot över 20 för att klara sånt, så det är bäst att ni återgår till att banka på plåtbitar istället...

Sitter här och är sugen på ett glas god maltwhiskey. Nu är det inte tillgången på sprit som är problemet (eftersom jag har ett rätt bra lager med fin maltwhiskey), utan att det är så förbaskat tråkigt att sitta och dricka något gott ensam. När alla smaklökarna skriker ett unisont "WOW!", så är det enbart frustrerande att inte ha någon som man kan dela upplevelsen med.

Till stor del är det ju faktiskt den där sociala aspekten, när man delar en upplevelse med någon som gör att den blir minnesvärd. Sitter man och häller i sig den själv, så är den snart bortglömd. Det är helt enkelt så att det tar udden av hela upplevelsen om man man inte kan dela den. Delad njutning är verkligen dubbel njutning.

Så jag får väl vrida lite på flaskorna, sukta lite och sen gå och fixa en kopp te istället!

Den som väntar på något gott... ;o)