Janne: Flogsta-vrålet

När jag skrev om min studentkorridår (vi korri-dårar-e kallade den så), så blev jag så nostalgisk att jag sökte på Flogsta-vrålet på nätet och hittade en gammal sida där de bland annat spelat in en blek version av ett Flogsta-vrål.

http://www.geocities.com/korridoren_flogsta/flogstaskriket.mp3

Dessutom stod det några felaktigheter om ursprunget, så jag tänkte berätta hur det egentligen startade eftersom jag var med...

Flogsta-vrålet startade under jullovet 1987 i hus 3 på Sernanders väg i Uppsala av några stackars studenter på Fysiker-linjen som satt och pluggade till omtentan i Algebra F1. Jag och en kursare, Jan-Erik, bodde på våning 2 och vi började faktiskt med ett midnattsvrål (helst i brandtrappan eftersom det då blev en suverän resonans och ljudet trängde in i alla korridorer...). I princip samtidigt började vår kursare Nisse, som bodde tre trappor längre upp i samma hus,  och några av hans korridorkompisar att vråla klockan 22:00 och eftersom de fick fler anhängare gav vi efter 2-3 dagar upp vårt eget midnattsvrål och anslöt oss till tio-vrålet.  De på våning 5 hade fått inspirationen från ett liknande vrålande som hade skett några år tidigare nere i Lund, medan det i vår korridår föll sig helt naturligt...

Vrålet spred sig som en löpeld på Sernanders väg och nådde snart oanade proportioner. Några "normala människor" som bodde i området bredvid ringde polisen och klagade och det skickade ut en bil för att ta reda på vilka det var som skrek. Antar att de tänkte att det skulle vara ett enkelt fall eftersom det inträffade klockan 22:00 varje kväll, så de stod därnere nedanför vår korridår när klockan slog tio och närmare 2000 studenter hävde sig ut genom fönster och balkongdörrar och skrek allt vad de orkade. Poliserna bara gapade, tittade på varandra, skakade på huvudet och klev in i bilen och åkte sin väg...

När vrålet var som mest intensivt kunde man höra det flera kilometer bort, vilket underlättade om man var full och inte visste åt vilket håll "hem" låg. Sen hade man ju även visuell hjälp av Flogsta-masten med sina röda lampor som syntes på långt håll. Nu för tiden sker bara sporadiska vrål som ett eko av det förgångna, men man blir glad varenda gång man hör det.

Saknar verkligen tiden i min studentkorridår. Några av dem blev vänner för livet och jag har faktiskt fortfarande kontakt med 5-6 stycken fast det är 20 år sedan. Vi hade ett valspråk i min korridor: "Vi har alltid hoppet kvar!", som kom sig av att han som hade haft mitt rum innan mig hade hoppat från huset bredvid. Han var tydligen inte vidare saknad eftersom han hade knarkarkvart i mitt rum och brukade ha knivslagsmål i korridåren med sina polare. När jag flyttade in var det 10 stycken nya i korridåren och sen Mikael Livson, en 77-årig finsk f.d. domare och vice häradshövding samt en tjej som vi kallade "Henne".

Kommer inte ihåg vad "Henne" egentligen hette, men första gången jag såg henne var ett år senare när hon flyttade ut. Hennes föräldrar var där ibland för att tömma posten, men hon var aldrig där själv. Så om något försvann i korridåren skyllde vi alltid på "Henne" (hon var nog där på natten och smög omkring). Alla hade krokar för sin egen privata kökshandduk med sitt namn över, men det fattades en krok och ovanför den stod det "Henne". Nu kanske jag låter avogt inställd till "Henne", men så var inte fallet. Tvärtom var hon många gånger en räddare i nöden, när man stod och bakade och upptäckte att någon ingrediens saknades. "Henne" hade ett välfyllt skafferi...  

Bubblar upp tusen minnen när jag börjar skriva, så jag tror jag får återkomma till den här härliga tiden. Alla gamla korridårare där ute:  Jag saknar er så sanslöst mycket!