It's All Too Beautiful

Tre svarade! Mer än jag trodde, vilket är kul. Först min trogne Claus, sen en till - och sedan en till. Det är som jag redan visste: folk läser, även om man inte alltid tror det.

5901 sidvisningar och nästan 150 genomtänkta inlägg senare är det nu emellertid slut för den här gången. Bloggen har inte blivit ett monster, som för Alex Schulman, men däremot vill jag testa något nytt. Så jag kanske kommer tillbaka någon dag, i annan form eller sammanhang.

Tills dess, för att citera den gode Jerry Springer som ibland så fint förgyller eftermiddagarna med sitt underhållande program:

"Until next time, take care of yourselves - and each other".

Tänkte bara kolla. Alltså, finns det någon som besöker den här bloggen då och då, regelbundet? Någon som har den på favoriter? Någon som läser, men inte kommenterar?

I så fall är det läge att skriva någonting nu. Vad som helst egentligen - ett ord, en bokstav. Kan vara anonymt. Om någon nu läser. Kan vara kul att veta.

Här är huskatten, sedan flera år tillbaka. Sigge heter han. Sigge glider runt i huset mest hela tiden, framförallt nu när det regnar så förskräckligt. Han vill inte gå ut lika gärna som när det är fint väder men gör så ändå ibland. Nästan så att han blir lite förvånad när han släpps ut och sedan märker att det regnar. Fast det kanske inte är så lätt att veta om man är katt.

Annars sover han, ofta på soffan. Han har nästan samma färg på pälsen som på soffan - så ibland märker man inte honom direkt. Eller så slår han sig ner i sängen, på något duntäcke. I dag satt han bredvid mig på en stol när jag åt frukost. Han satt där - och tittade - och eftersom vi har höga barstolar till barbordet så kom han upp rätt högt. Nosen precis vid bordsskivan, och jag vet att Sigge gillar skinksorten Tunna Skivor så där gäller det att se upp. Katter kan vara sluga. Men ibland brukar jag ge honom en liten bit. Då blir han glad och spinner. Sen går han och lägger sig igen.

Ikväll tog jag en relation till en helt ny nivå. Ett ärligt, naket och självblottande stadium. En situation som känns främmande men nödvändig. Läskig men förlösande. Mycket att ta in. Vi får se vart det bär. Min framtid är lika oviss som AIK:s verkar vara för tillfället. Men som den optimist jag är köper jag ändå en plånbok för mina sista slantar. Och så kommer jag att fortsätta.

Det känns riktigt skönt att inte vara bakfull den här söndagen. Stängde ner butiken rätt tidigt igår efter en kort vända till S:t Eriksplan för att hälsa på Maritna som satt barnvakt och hade lite tråkigt.

I fredags gick det dock lite vildare till då Danne B ställde till med festligheter ute i kransen. Folk kom och gick och drack, vi blev tillslut ett ganska bra gäng.

Chili & jag.

När jag hamnade vid datorn (kvällens dj-stol) ekade bland annat Jim Carreys härliga version av Jefferson Airplanes underbara klassiker Somebody To Love.

When the truth is found to be lies
and all the joy within you dies
don't you want somebody to love
don't you need somebody to love
wouldn't you love somebody to love
you better find somebody to love

Dagen efter.

"Han" ja, precis "han" där, på kanten. Alla känner till "han", eller har åtminstone sett honom. "Han" är den killen som aldrig tror att han kommer med på en bild. Brukar i min ensamhet kolla igenom olika festbilder från diverse tillställningar och då dyker "han" alltid upp.

På bilderna som slungas upp mot min skärm ser man oftast ett flertal personer som "posar upp" för en festbild, ett minne, en bekräftelse på att man varit där. Tittar man noga så ser man oftast en utav "modellerna" som får för sig att "han" inte kommer att få vara med på bilden. "Han" är oftast inte ledaren i gänget utan en av ”sidekickarna”, alla vet ju att mittenkillen är coolast!

Jag ställer mig frågan, varför skulle en fotograf ställa upp 3-4 personer för en bild och bara ta med hälften av just "han"? Vad gör "han" då? Jo, den obligatoriska nack & sväng med kroppen-posen, för att få vara med på bilden. Jag själv finner stor humor i just den svängningen.

Och tittar man väldigt noga så ser man i "hans" rädda blick:

GUD LÅT MIG SNÄLLA FÅ VARA MED PÅ DENNA BILD!!!

Men du, att ha en bild när du bränner ditt studiebidrag på en kväll ute i vimlet runt Stureplan är inte hela världen. Du kommer över det...

/Danne B

I fredags var jag på Halloween-fest och lyckades i fyllan och villan tappa min kamera. Detta har aldrig hänt - har till exempel aldrig riktigt tappat något av värde, som exempelvis en femhundring, min plånbok eller mitt busskort. Men i fredags tappade jag min kamera under oklara omständigheter och således infann sig ofrivilligt en liten klump i magen. Har ju inte haft min kära kamera så länge och den gick ändå loss på 1,6 lax.

Men så ringde jag värden för festen och se på fan - de hade hittat en kamera! Så lite flyt har man trots allt. Får lämna kameran hemma när jag går ut i fortsättningen. Men det är ju också då man tar de bästa bilderna. Ikväll fick jag i alla fall tillbaka den, med alla bilder. Här är två av dem.

Hade lite valvaka i natt och kollade på Filip och Fredrik på femman. Det var ganska kul men somnade vid 4-tiden. Drygt en timme senare stod det klart att Barack Obama blir USA:s 44:e president och i dag såg jag hans tal. Ganska rörande faktiskt. Han är en mycket god talare. Måste säga att jag är glad att han vann, före John McCain alltså. Tror han kan bli en bra president. Men det återstår ju som sagt att se. Någon förändring och bättre än Bush lär det ju i alla fall bli.

Allt sedan Fredrik Wikingsson förkunnade att han legat med Alice Bah på hötorget i början på 00-talet har jag följt de två herrarna Filip & Fredrik. Det har varit högt och lågt - precis som i deras Boston Tea Party som går nu i kanal 5 - men nästan allt har varit bra, med Ursäkta Röran, High Chaparall och Grattis Världen som absoluta höjdpunkter.

Jag hörde de igår på radion, och såg de senare på kvällen på femman. De börjar bli lite äldre nu. Skaffar barn, gifter sig. Miljonärer har de blivit också. Men egentligen samma gamla barnsliga entusiasm för ambitionen att göra udda TV som präglat de från början. Och det är det jag älskar.

Det ända problemet med att köpa hem pizza på vintern är kölden. Pizzan blir kallare fortare då. Jag undrar faktiskt om det köps färre pizzor under vinterhalvåret. Inte helt omöjligt.

I dag köpte jag pizza, oxfilé med bearnaisesås. Som tur är var det inte jättekallt, och så bor jag också ganska nära pizzerian. Så jag fick varm pizza till slut. Men det var ändå på gränsen, på något sätt. Får bli att äta pizza på plats i vinter.

Ni vet. Reklamarna. De som sitter i brainstorming-möten och filar, finurlar och snickrar. Skapar. Var det inte Ipren-reklamen här hemma i Sverige som vann årets reklam (kom ni ihåg det programmet?) typ 2-3 år i rad? Jag vet inte. Men lite kul är det ju.

Åkte hem nu på morgonen och allt var grått. Frostigt grått över hela Stockholm. Vilken syn! Vilken fantastiskt deprimerande syn!

Och kallt och jävligt var det också. Fick lov att dra på mig min gamla vinterjacka igår kväll. Och vantar till det. Detta land har egentligen bara tre sköna månader. Och kanske våren då. För nu kommer kölden ånyo svepande in över Sverige. Det står väl inte på förrän det ser ut så här igen i vår fina huvudstad.

Och då väntar köer, förseningar och inställda resor hos bussar och pendeltåg. Och jag som ska juljobba. Detta blir en härlig vinter, ska ni se.

Såg Get Smart igår med Steve Carell och Anne Hathaway. Alltså, den var underhållande. Carell är bra. Men den stora behållningen var nästan Hathaway. Så underbart söt. Påminner nästan lite om Audrey Tautou, fast inte lika fransk då.

Le Fizz var ganska mörkt, där nere i källaren. Längst in och förbi alla svettigt dansande fransmän och språkstudenter fanns en mindre soffgrupp. Och trots lokalens litenhet fanns det nästan alltid plats att sitta där. Eller så kände man någon som redan satt där.

Och så slog man sig själv ner där, och rökte, och pratade, och betraktade den ständigt svällande klump människor som trängdes på dansgolvet till all möjlig blandad musik. Heineken och Desperadon flödade friskt till frenetiska priser. Så gjorde även rommen och colan - som jag alltid var snabb att beställa för min drinkbiljett som jag fick i entrén. Den låg på övervåningen tillsammans med den stora baren. Svalare över huvud taget, absolut - men knappast mindre folk. Men som sagt, tack vare studenterna var man ytligt bekant med de flesta - och då funkade det.

Le Fizz - en av de skönaste nattklubbarna jag varit på hittills.

Har hängt på kungsholmen hos Loop sedan i tisdags. Folk har kommit och gått, vi har redigerat, ätit, druckit vin, snackat och gått ut. Det har varit riktigt skoj. Tror jag skulle trivas att bo i ett kollektiv. I alla fall 2-3 personer.

Mycket musik också. Vi har valt omsorgsfullt till våran film. Bra blandat har det varit. Från Amy McDonald till Janis Joplin. Och Bob Dylan. Helge tycker att han är så mycket mer än bara låtskrivare. "Han är fanimej poet", sa han när vi gick uppåt indedalsgatan. Och så nynnade han vidare på Subterranean Homesick Blues med textraden:

Dont wear sandals
Try to avoid the scandals
Dont wanna be a bum
You better chew gum
The pump don't work
cause the vandals took the handles

Cause the vandals took the handles. Blir det mycket bättre än så?