Svensk Myndighetskontroll: Hur bra har det egentligen gått?

Jag kan gå så långt att jag påstår att vi på grund av den förda politiken helt enkelt fuskat bort det enorma försprång vi hade framför övriga Europa för sextio år sedan.
Den välfärdsutveckling som påstås ha varit så enastående utgör egentligen ett misslyckande i förhållande till vad som hade kunnat åstadkommas.

En oerhört betydelsefull del i utvecklingen och framväxten av det moderna Sverige, som uppenbarligen antingen förträngs eller glöms bort av dem som ivrigt pekar på hur fantastiskt landet utvecklats och skötts under en följd av år, är att Sverige var förskonat från andra världskriget.

Jag vet inte om glömskan kring detta faktum är medveten eller om den beror på historielöshet?

I vilket fall så gav detta oss ett oerhört försprång gentemot resten av Europa som 1945 var fruktansvärt sargat av närmare sex års fullskaligt krig.


I Sverige stod industrin oförstörd och redo att producera och exportera till ett drabbat och behövande Europa.
Detta, i kombination med att vi även har enorma råvaruresurser i form av t.ex skog och malm, gjorde att svenska företag och nationen Sverige, under en lång följd av år och utan egentlig ansträngning, kan sägas skar guld med täljkniv.

BNP utvecklingen var stabil och politikerna fick utan större eftertanke leka jultomtar så mycket de orkade.....

Som nation låg vi i toppen av alla sorters välfärds- och rikedomsmätningar.

Sedan menar jag att det någonstans på vägen gick ordentligt snett vilket från början av 70-talet kan utläsas i och av all möjlig offentlig statistik. Sakta men säkert har vi likt kräftan rört oss baklänges i jämförelse med andra länder.

För egen del kunde jag som ung på ett mycket enkelt och personligt sätt se och förstå att det de facto kanske inte gick så bra för landet som man ända fram i våra dagar hävdar och påstår
.
Politikerna fortsatte att lova guld och gröna skogar som de alltid gjort och sakta men oerhört säkert börjar det rika landet dra på sig en stor statsskuld. Eller enklare uttryckt, vi tog ut av framtiden i förskott i förhoppning att det skulle "gå bättre igen" senare.

I det avseendet är det ingen skillnad mellan mikro- och makroekonomi och med det menar jag att även stater har den egenskap som många av oss har att vilja ha något idag för att betala "sen".

Till slut så har man inte längre något val och alternativen är i stort sett begränsade till att: minska konsumtionen (spara), öka intäkterna (jobba mer), eller en kombination av dessa.

Pinsamt nog för mig som allmänt liberal/borgerlig så insåg inte heller/vågade inte de borgerliga partierna under regeringstiden 1976-1982 göra vad som krävdes och genomförde inte den politik som egentligen var nödvändig.

Under dessa år förstatligades flera företag och dåvarande industriministern Nils G Åsling öppnade akutmottagning och vräkte ut statligt stöd till bl.a varvsnäringen. Man fortsatte alltså egentligen helt och fullt på en tidigare upptrampad väg.

Jag ska återknyta till det personliga jag nämnde tidigare och den jämförelse jag själv kunde göra avseende utvecklingen i Tyskland jämfört med Sverige.

Min far kom hit som invandrare från ett krigshärjat Tyskland som vid tiden efter kriget definitivt inte hade så många möjligheter för en ung man. Kvar i Tyskland fanns bl.a min farmor.


Efter att min far gift sig med en Norrköpingstös som senare kom att kallas, ”mamma” så dök jag själv upp i slutet av 50-talet och fick då även en svensk mormor....

Dessa båda kvinnor, mormor i Sverige och farmor i Tyskland hade när de kom till pensionsåldern i grunden samma förutsättningar. Båda var änkor, ingen av dem hade förvärvsarbetat och båda fick klara sig på folkpensionen eller den tyska motsvarigheten till denna.

Vad som blev oerhört tydligt med åren var hur deras respektive levnadsstandard kom att utvecklas.
Från början, d.v.s. i mitten av 60-talet hade mormor i Sverige det oerhört mycket bättre än vad farmor hade det.

Successivt under deras respektive ca. 20 år som pensionärer fram till mitten av 80-talet då båda gick bort, skedde en omsvängning som måste betecknas som dramatisk.

Vid tiden för deras död hade rollerna förändrats totalt. Farmor hade det inte bara ekonomiskt bättre utan även vad gäller viktiga faktorer för pensionärer, som boende och tillgång till kvalificerad vård, så hade en fullständig omsvängning skett.

Den svenska kronan tappade under dessa år i värde jämfört med D-marken med ett förhållande ca. 1:4. Vill minnas att jag som barn fick ungefär 1,15 kr för en DM och när farmor dog i mitten av 80 talet fick man runt 4,70........

Det finns naturligtvis många sätt att belysa det faktum att vi tappat i välstånd och konkurrenskraft och detta är ett mycket personligt sådant.

Det hindrar inte att det också är talande och upplysande.

Jag menar att egentligen så har vi ingenting särskilt att slå oss för bröstet för och stora delar av den enorma ekonomiska utveckling som Sverige genomgick 1945 - ca. 1970 hade vi i grunden till skänks.

Tvärtom så påstår jag att det vi har gjort är, att under en följd av år helt enkelt fuska bort hela det försprång och alla de möjligheter som skapades av det enkla faktum att vi slapp kriget. Om detta talar vi som sagt inte bara tyst, vi nämner det i stort inte, utan gör istället sken av det är en otroligt lyckad och typiskt svensk politik som ligger bakom den utveckling som varit.

Detta är helt enkelt fel och utgör en historieförfalskning som tillsammans med andra saker som t.ex permittenttrafiken, baltutlämningen, Säpos åsiktsregistrering, FRA:s mångåriga aktivitet i strid med Europakonventionen, utlämningen till Egypten via CIA, handläggningen av tsunamikatastrofen o.s.v, utgör fläckar på den svenska vapenskölden.

En sak som dock aldrig går att förneka är att "blott Sverige svenska krusbär har" och hade jag kunnat avsluta med musik här så hade det blivit Alf Robertsson och "Mitt Land".

Fast om du själv klickar på länken så kommer Du till min hemsida där den ligger som en fil.
http://www.svemykon.se/files/153_-_Alf_Robertsson_-_Mitt_land.mp3