Svensk Myndighetskontroll: Antipiratbyråns lakejuppdrag

 Jag såg att Antipiratbyrån börjat blogga http://blog.antipiratbyran.se/ och tyckte därför att det här kunde vara ett bra tillfälle att ge en liten historisk tillbakablick på frågan om immateriell lagstiftning och vilka mekanismer och bevekelsegrunder som drivit denna till den punkt där vi är idag. Inlägget ger även en rätt tydlig bild av vems intressen det i första hand är som Antipiratbyrån försvarar.

Johan Söderbergs text och analys är i allt väsentligt oförändrad. Jag har gjort en del tillägg och dragit en del slutsatser som bakats in i texten.

Apropos APB så talade jag i torsdags äntligen med Kriminalkommisarien Eva Jakobsson i Malmö angående det misstänkta dataintrånget av APB i april förra året och det förhör som hölls ska nu redovisas för Överåklagare Björn Eriksson som fattar beslut om den vidare handläggningen.

På fråga om hur jag trodde att APB berett sig tillträde till den privata och lösenordsskyddade server det är fråga om så rekommenderade jag helt enkelt förhör med de ansvariga hos APB. Det är enbart dessa personer som med full säkerhet vet hur det har gått till.

I själva målet om informationsföreläggande som senare skall avgöras av HD har ju så här långt i vart fall Svea Hovrätt kommit till slutsatsen att då servern var skyddad kan inte heller materialet i den ha varit avsedd för den vidare krets som APB hävdat. Poängen här är att det härmed är klart att skyddet fanns och om APB inte fått tillstånd från serverns ägare så har man olovligen berett sig tillträde till denna.

Så vidare till det historiska perspektivet eller vad jag ska kalla det:

Lag och teknologi samverkar för att skydda den immateriella egendomsformen.

Risken för ett storskaligt och finmaskigt övervakningspanoptikon är påtaglig.

För stunden är övervakningssystemen inriktade på att skydda transaktioner och samla data över individers köpvanor. De snävt ekonomiska uppgifterna kan tyckas banala och är därför lätta att undervärdera.

Men en infrastruktur, som kan slå om från kommersiell till auktoritär användning lika snabbt som Saddams växtgödselfabriker påstods kunna växla till att producera C-stridsmedel, är under uppbyggnad. Eftersom immateriell egendom (i digital form) kan laddas ner från vilken nod som helst i ett globalt nätverk, måste skyddet för egendomsformen utsträckas globalt.

Bakom det svenska lagförslaget ligger ett EG-rättsligt direktiv, 2001/29/EG, som i sin tur går tillbaka på ett fördrag i WIPO, World Intellectual Property Organisation, som står under FN:s regi. Tillsammans med TRIPs, Trade Related Intellectual Property Rights, som tillkom i samband med att WTO bildades 1995, utgör dessa två organisationer den globala översynsmyndigheten för skyddet av immateriell egendom.

Vad som är under uppbyggnad är en globalt omspännande konstitution, finmaskig nog för att nå bortom varje nationalgräns.

Behovet av att utsträcka det immateriella egendomsskyddet över nationsgränserna fanns långt innan Internet kom med i bilden. Kärnan till dagens uppgörelser om upphovsrätt är Bernekonventionen som slöts 1886 mellan en handfull europeiska stater. Också då förekom påtryckningar mellan nationer för att ansluta fler länder. Under merparten av artonhundratalet försökte t.ex England förmå USA att stoppa piratkopieringen av billiga engelska böcker.

Profiler som Charles Dickens reste över Atlanten och pläderade för ett slut på amerikanarnas hejdlösa piratverksamhet. Men den amerikanska kongressen motsatte sig att betala royalties till engelska bokförlag, bland annat med motiveringarna att det skulle hindra uppbyggnaden av läsande och litteratur i landet, samt att nationella resurser skulle föras ut till utländska monopol. Inte förrän 1989 undertecknade USA Bernekonventionen.

Orsaken till Förenta Staternas sekellånga motstånd mot Bernekonventionen är komplex, men bottnar i den omständigheten att under större delen av den amerikanska historien har Förenta Staterna varit nettoimportör av copyright, medan Europa har varit nettoexportör.

Nu är förhållandet det omvända. Det kan förmodas att en allt större del av resursöverföringen från periferi till centrum i framtiden kommer att betalas ut i olika former av royalties i stället för genom ränteavbetalningar och direktinvesteringar.

Michael Perelman, som har djupstuderat frågan, likställer i 2003 års januarinummer av Monthly Review den finansiella och strategiska betydelsen av intellektuella egendomsrätter med oljan för USA:s ekonomiska ställning:

Intellektuella egendomsrättigheter har blivit en finansiell motvikt till avindustrialiseringen, eftersom den avkastning som de genererar hjälper till att balansera den enorma importen av materiella varor.

Eller enklare uttryckt: först efter 1989 såg USA egna vinster i att verka för en striktare reglering och påtryckningarna startade. De påtryckningar som givit oss nuvarande regelverk och vilka nu genom ACTA kommer att ytterligare befästa den upphovsrätt som nu blivit ekonomiskt mycket viktig för USA.

Vi, nyttiga idioter i EU och Sverige, bl.a. förtjänstfullt representerade av Antipiratbyrån, lägger oss omedelbart platt och viftar likt en valiumbehandlad Labrador på svansen åt husse där borta i det vita huset.

Det kan här vara på sin plats att påminna om ursprunget till ordet patent.

Tidigare hette det letters patent, vilket var kaparbrev signerade av Europas monarker, för att till gynnade parter upplåta rätten att erövra främmande länder och stifta importmonopol i dessa kolonier.

Att vidmakthålla intellektuell egendom globalt är en beståndsdel av imperiets konstitution och därför också föremål för dess »polisiära« åtaganden världen över. Redan finns några exempel på global våldsutövning i detta syfte.

Kina avrättade en man som sålt falsk Maotoi, ett varumärke på likör, i en kampanj mot piratkopiering 1992. Det starka ställningstagandet mot piratverksamhet förmådde företag som Walt Disney att återinvestera i Kina.

Den republikanska senatorn Pete Wilson har förordat militär intervention mot asiatiska länder som inte tar krafttag mot piratkopieringen. Detta kan redan ha skett i begränsad omfattning.

1998 bombades en fabrik i Sudan, under förevändningen att den tillverkade kemiska vapen med kopplingar till terrorism. I själva verket producerade fabriken i al-Shifaa billiga kopior av patenterad medicin. Det finns åtskilliga exempel på länder som har utsatts för hot och lockelser av USA (med EU som bisittare) för att förmå dem att underordna sig immateriella egendomsmonopol.

Kraven har rört sig om alltifrån att tillverkningen av billig medicin skall upphöra (Brasilien, Indien) till att Windows skall användas i stället för GNU/Linux som teknologisk plattform i skolor och offentlig administration (Peru, Kina).

Låter det troligt att fabriker bombas och länder hotas med sanktioner och utsätts för förtäckt våld för att den enskilde författarens nödtorft måste värnas? Alltid när upphovsrätten debatteras ställs den lilla konstnären i förgrunden.

Resonemanget går ut på att dels måste kulturarbetaren ersättas för sin ansträngning, dels behövs ekonomiska incitament för att ny kultur skall genereras. Att det är andra intressen som organiserat sig och driver på utvecklingen än författarna blir uppenbart av Sonny Bono Copyright Term Extension Act, som antogs i USA 1998.

Lagen utökade den exkluderande äganderätten över konstnärliga verk med tjugo år, från femtio till sjuttio år efter författarens död.

Det är svårt att tro på att författare sporras av en sådan förstärkning av upphovsrätten......

I stället hindras de från att fritt låna idéer från klassiska verk.

Däremot räddade Sonny Bono Copyright Term Extension Act Disney från att förlora ensamrätten till Musse Pigg, som annars hade tillfallit det allmänna kulturarvet under första decenniet på 2000-talet.

Tvärtemot retoriken, där den immateriella egendomsrätten värnar om den enskilda konstnären/artisten/författaren, konstrueras lagen i verkligheten mot denne arbetares intressen.

Lagstiftningen är primärt avsedd för upphovsrättigheter efter det att de har avyttrats till företaget.

Relationen mellan kunskapsarbetaren och företagaren regleras däremot av kontraktet, det vill säga av maktförhållandet mellan de båda parterna. Den explosiva tillväxten av immateriella egendomsrättigheter svarar mot en ny ackumulation, där kapitalet i grunden är sårbart gentemot (kunskaps)arbetaren.

Kunskap, information och färdigheter ansamlas från utkanterna och periferin av samhället, för att centraliseras, kodifieras och monopoliseras av kunskapseliten; allmän tillgång till denna sociala kunskap kontrolleras och begränsas.

Denna process kallar Robin och Webster för socialtaylorism. Utvecklingen är i kontinuitet med industrialismen och utmärker sig bara i att nu också kreativa och intellektuella arbetsuppgifter kan fragmenteras och göras till rutin. David Noble har varnat för att denna process håller på att omvandla det högre utbildningsväsendet till en»digital diplommanufaktur«.

Det är för att bevaka denna inlåsning av upphovsmannens kunskap, och hålla den från andra arbetare/användare och från henne själv, som lagstiftning tillkallas. Information är samtidigt en vara och det huvudsakliga produktionsmedlet för att framställa ny information. Ges kunskapsarbetare fri tillgång till information har de i någon utsträckning fri tillgång till sina egna produktionsmedel.

Skyddet av intellektuell egendom drivs på av den omständigheten att det i ökad utsträckning är mentala skapelser av tänkande människor som genererar värde.

Denna kunskap och kreativitet är mycket svår att stänga in bakom ett företags murar. Åtgärden från amerikanska företag har varit att begära lagstiftning och statligt skydd av sina produkter.

Likheterna med t.ex miljöområdet är uppenbara. USA gör vad som är bra för USA. Anser man inte att ett Kyotoavtal är värt att skrivas under så gör man det inte. Vill man inte gå i takt med resten av världen så vet USA att det kommer USA undan med för det finns tillräckligt många som okritiskt tar till sig de amerikanska argumenten i olika frågor enbart baserat på det faktum att USA har en sådan maktställning.

Vad vi ser är helt enkelt den starkes rätt och när Antipiratbyrån med benäget bistånd av svensk regering, riksdag och polis jagar enskilda svenska medborgare så gör man det med en amerikansk jaktlicens utfärdad i styrelserum hos multinationella jättar som lagstiftningsvägen enbart är ute efter att styra våra konsumtionsmönster på ett sådant sätt att maximal profit genereras för dessa bolags aktieägare.

Det gör Antipiratbyråns verksamhet till en ren lakejuppgift som jag har mycket, mycket svårt att förstå att någon kan känna någon som helst stolthet över. Själv skulle jag skämmas!