Svensk Myndighetskontroll: Var finns empatin och hjälpen?

http://www.aftonbladet.se/debatt/debattamnen/familj/article6745141.ab

Tusentals människor utförsäkras. Kommunernas kostnader för socialbidrag, eller som fru Husmark så ivrigt påpekar att det heter, försörjningsstöd ökar. Människor slås ut och utslagna människor hamnar allt som oftast i problem som tar sig uttryck i antingen depressioner och självmord eller utagerande ilska, drogproblematik och därav medföljande kriminalitet.

För att möta detta har man satsat på fler poliser, strängare straff och fler fängelseplatser vilket förmodligen är det absolut effektivaste sättet att permanenta problemen.

Avståndet från arbetande, laglydig skattebetalare till ett liv i utanförskap och kriminalitet är mycket mindre än vad många tror. Det kan räcka med betalningsproblem, utmätning, en olycka, en sjukdom eller någon annan traumatisk händelse och får man då inte det stöd som behövs så är det många som faller för att kanske aldrig mer resa sig igen.

Det finns något som alla brukar vara överens om och det är att alla människor är olika. Kring denna mening och detta faktum råder egentligen inga delade meningar. Det är när vi ser detta faktum i praktiken som många, ologiskt nog, inte kan förstå varför somliga inte klarar en motgång på samma sätt som andra utan hamnar i t.ex. ett drogberoende.

Accepterar vi att alla är olika så kan vi heller inte förvänta oss att alla ska reagera lika, vara lika tåliga och starka, klara samma motgångar eller lyckas lika bra i förvärvslivet, studierna eller vad det nu kan vara.

Det går inte att använda argument som ”jag hade det minsann mycket värre som ung men det är bara att bita ihop och arbeta hårdare” eller ”varför kan inte han klara det när alla andra kan” om vi är överens om att alla är olika för det innebär helt enkelt att vissa inte kommer att klara sådant som andra klarar och när de inte gör det så måste det finnas stöd och hjälp för dessa.

När jag läser artikeln i Aftonbladet som länken ovan går till så blir jag heligt förbannad. Här har vi en ung kille, en människa alldeles i början av sitt liv, som har fått problem. Hjälp tycks finnas att tillgå men av byråkratiska skäl ser det ut som att det kan dröja för länge innan killen får del av den hjälpen.

Det akuta ansvaret för att lösa detta ligger nu naturligtvis på socialstyrelsen och dess handläggare. Givetvis så finns det säkert i deras högar också andra människor med motsvarande behov och det kan vara väldigt svårt att prioritera.

Problemet är att det ens finns en hög. Problemet är att vi inte avsatt resurser så att handläggarna slipper prioritera. Problemet är att det inte finns tillräckligt med handläggare av samma skäl. Brist på resurser.

Brist på resurser argumentet är skitsnack. Det finns resurser i vårt samhälle för att lösa detta. Frågan är om det finns någon vilja att prioritera och att lägga resurserna just här. Det är vad det handlar om och ingenting annat.

Om han under väntetiden tar livet av sig så har vi alla ett kollektivt ansvar för detta på så sätt att det är vi alla som utgör samhället. Det vi läser här är inget nytt. Vi har sett det förut och vi kommer att se det igen om vi inte skickar så tydliga signaler till de som vi utsett att representera oss, politikerna, att dessa inte för en sekund ska sväva i tvivelsmål om vad det är som måste prioriteras.

Nästa gång jag läser om en satsning av skattemedel i nåt badpalats, camping, konstverk eller liknande så ska jag ställa mig själv frågan om inte dessa pengar kunde ha använts på ett bättre sätt och kanske rent av kunde ha räddat någons liv? Kanske ditt barns?

Tillägg:

Straxt efter att jag skrivit ovanstående läste jag detta i tidningen.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article6744201.ab

Hur många hundratusen i skattemedel har denna process, som polisen envisats med att driva, kostat skattebetalarna? Var finns de prioriteringar jag skriver om ovan?