Svensk Myndighetskontroll: Hellre fälla än fria?

Hurra! 7-8 grader svalare och plötsligt känns det som att huvudet är påskruvat igen och det går faktiskt, enligt egen bedömning är kanske bäst att tillägga, att skriva något igen.

S-O Littorin och Mats Alm. Har dessa två något gemensamt alls?

Jodå, för båda gäller att en bred allmänhet tror sig veta saker och tror sig veta att vederbörande är skyldiga. Vad gäller Littorin tycks också frågan om skuld vara beroende av politisk hemvist vilket är en något märklig grund för att avgöra en skuldfråga. Visst har Littorin burit sig underligt åt och visst finns det oklarheter men utan stödbevisning för en ögonvittnesuppgift som är fyra år gammal och mot Littorins nekande som idag framförs i Dagens Nyheter, så räcker bevisningen helt enkelt inte till för att förklara honom skyldig.

Mats Alm döms enligt domen i Falu tingsrätt för brott mot griftefriden till fängelse i 18 månader. En första spontan reflektion blir att det är konstigt att handhavandet av en död kropp ska få nästan samma straffvärde som att orsaka någons död och jag jämför då med Landskronafallet då en kvinnlig pensionär blev dödad under ett handgemäng på en parkeringsplats i våras.

Annars är domen i sak korrekt och den redovisar också på 83 sidor mycket väl de skäl som ligger bakom att Alm frias för mordet (om det nu är ett mord) på Linda Chen.  Åklagaren har helt enkelt inte kunnat styrka åtalet och Alm skall därför heller inte dömas. Hans egen berättelse, som för övrigt är helt otrolig, spelar i sammanhanget ingen roll.

Som vanligt så förundras jag över allmänhetens insikter och åsikter i mål som dessa. Kommentarstrådarna är fulla av folk som i princip säger att, "skit i det där med bevisning, det kan ju var och en inse att Alm är skyldig. Det räcker ju med att se hur han blänger under lugg och att han verkar helt känslolös där han sitter."

Att läsa dessa kommentarer gör att jag blir allt mer övertygad om att ett system där vi skulle ha en jury istället för det nuvarande, känns mer och mer främmande och rättsosäkert.

Otroligt att så många bara struntar i att det kan vara bra med bevis också. Det optroliga inträffar frekvent och här två snabba exempel.

Den 30:e mars 2005 anhålls Tommie Karim för mordet på sin sambo. Hon återfinns knivhuggen till döds i parets gemensamma lägenhet. Tommie berättar att han vaknat av ett skrik och att en okänd man tagit sig in i lägenheten och mördat hans fästmö Anna. Polisen tror honom och han anhålls och blir sedan också häktad. Under tiden i häkte så har allmänheten ingen som helst sympati för eller tro på hans berättelse utan det ser ut som vanligt bland kommentarerna med förhoppningar om att han ska dömas till minst livstid etc. etc.

Efter två månader i häkte kommer ett DNA-besked som friar honom helt från alla anklagelser. Den otroliga berättelsen om en okänd gärningsman visar sig vara helt sann och pöbeln får stå där med lång näsa även om ett antal naturligtvis fortfarande säger sig tro att han är skyldig. Att erkänna egna fel är ju aldrig roligt utan då är det naturligtvis bättre att anklaga någon för mord........ Vilka egon somliga måste ha!

En 63-årig kvinna hittades hösten 2008 död vid en sjö utanför småländska Loftahammar. Kvinnans 68-årige make greps och anhölls samma kväll hon hittades död och misstänktes ha mördat henne. Mannen satt sedan häktad fem månader som misstänkt för mord.

Utredningen kommer så småningom fram till att kvinnan blivit dödad av en älg

Just av orsaker som dessa och för att särskilja oss från länder med en annan syn på demokrati och människovärde är det så otroligt viktigt att vi upprätthåller höga bevisvärderingskrav och att domstolarna verkligen är fria och oberoende.

Vi måste hela tiden komma ihåg att det är bättre att tio skyldiga frias än att en oskyldig fälls. Fullt ut kommer vi förmodligen aldrig att lyckas, men det får inte råda någon tvekan om vilken inriktning och målsättning vi har.

Nunc aut nuncuam