Svensk Myndighetskontroll: Priset för ett mord

Den familj som drabbats av ett mord och konsekvenserna av det, lever med dessa konsekvenser resten av livet. Det är inget som någon ifrågasätter eller ens behöver tveka om. Mord är i vår kultur och har sedan lång tid tillbaka också varit det, det skändligaste brott man kan begå. Att ta livet av en annan människa är en oåterkallelig händelse och jag förstår även dom som inte kan förlåta det som inträffat.

Jag är själv personligen bekant med en familj som drabbats av att deras dotter brutalt slets ifrån dom en sommarkväll 1994 då gevärsskott hördes i Falun och ytterligare sex unga kvinnor dog en helt meningslös död. Jag var på hennes begravning och kände verkligen den kollektiva smärta som detta orsakade. Att döda en annan människa är det skändligaste av brott.

Ändå måste vår inställning sägas vara ambivalent inför dödandet och som exempel på detta så deltar t.ex Sverige idag i ett krig där civila och oskyldiga människor dödas närmast dagligen men någon kollektiv smärta utlöser inte detta faktum. Det är naturligtvis svårare att hysa känslor för människor man inte känner personligen så i den delen är det helt naturligt.

Ändå så kändes den kollektiva smärtan tydligt då t.ex Estonia förliste eller då tsunamin drabbade Sydostasien. Då var katastrofen närmare oss som kollektiv eftersom medlemmar i detta kollektiv drabbades och trots att vi kanske inte kände de som dog så visste vi att deras likhet med oss var stor eftersom de tillhörde vårt eget samhälle. Sorg och smärta handlar i mycket om relation och identifikation. Det handlar också om på vilket sätt en människa dör.

Vad ska vi då göra med den som dödar? Idag har vi en variation av behandlingar som sträcker sig från officiella parader och medaljutdelning till isoleringscell och dödsstraff. Så stor är alltså skillnaden i vår syn på den som dödat att den ene kan vi hylla och den andre kan vi ta livet av. Jag lägger här inga värderingar på detta utan avsikten just nu är bara att slå fast att så olika kan vi se på en handling beroende på var, när, hur den utförs och i vilket sammanhang.

Med ovanstående i åtanke så måste vi också bestämma oss för hur vi ska behandla den som dödat under resten av dennes liv. Som jag nämnde så tar vi ju livet av en del. Andra låses in i fängelse eller på psykiatriska kliniker och kommer aldrig mer ut därifrån. Ytterligare andra beslutar vi ska avtjäna en viss tid i fängelse och sedan ska de återföras och återanpassas till ett liv utanför murarna.

Det sistnämnda är som alla vet, den vanligaste metoden i Sverige. De allra flesta av dom som dömts för mord kommer en dag, efter att ha avtjänat olika lång tid, tillbaka ut i samhället och har då, som det heter, sonat sitt brott. Huruvida detta är rätt eller fel kan man ha olika synpunkter på men detta är den väg som vi i Sverige valt att gå sedan mycket lång tid tillbaka.

Då inställer sig frågan om hur man ska behandlas ute i samhället efter avtjänat straff? Ska vi vara logiska och konsekventa så finns bara ett svar på den frågan och det är att den frisläppte ska behandlas som vilken annan samhällsmedborgare som helst. Straffet är avtjänat och efter det att den sedvanliga perioden av övervakning efter frisläppandet är över, så ska allt vara som för vem som helst annars.

Det är teorin. I praktiken ser vi en annan verklighet och den verkligheten ser helt annorlunda ut. Idag har det t.ex blivit allt vanligare att arbetsgivare begär att den sökande ska visa utdrag ut belastningsregistret då han söker arbete och självklart försvårar detta återanpassningen och återgången till ett vanligt hederligt liv. Det är just ett sådant liknande fall som är upprinnelsen till det här inlägget och det handlar om en kommunchef som nu fått sparken sedan det uppdagats att han tidigare varit dömd för mord.

Mordet skedde 1985 och han dömdes till rättspsykiatrisk vård. Ett år senare blev han utskriven och friskförklarad helt i enlighet med gällande regelverk. Många reagerar naturligtvis på detta och menar att han fått sona sitt brott alldeles för kort tid. Samtidigt så kan det inte sägas vara annat än rätt att han, om han bedömts lida av en allvarlig psykisk störning vid det tillfälle då mordet skedde och därför inte kan hållas ansvarig för det inträffade, efter adekvat vårdtid och då han friskförklarats, skrivs ut från sjukhuset.

Det är i alla fall vad vi har att förhålla oss till med det regelverk som råder och uppenbarligen så var läkarnas bedömning i det här fallet riktig eftersom han jobbat och gjort karriär inom kommunen under de senaste 22-23 åren och idag nått en hög befattning som chef av något slag. Under hela tiden efter avtjänat straff/vård har han varit en god och skötsam samhällsmedborgare.

Han får nu sluta sin tjänst efter att hans bakgrund blivit känd och jag kan inte tycka annat än att det är helt och fullständigt fel. För det första så var mannen sjuk då det inträffade och för det andra så är han och har uppenbarligen varit fullt frisk under den tid efter mordet som han varit yrkesverksam. Att nu straffa honom ca. 22-23 år senare är inte rimligt utan tvärtom rättsvidrigt och felaktigt och jag kan bara hoppas att kommunen får betala rejält för detta eftersom hans möjligheter att få något nytt jobb efter detta får bedömas vara mycket små.

Tillägg: se även Aftonbladet http://www.aftonbladet.se/nyheter/article7729012.ab

och Expressens Britta Svensson som tycks ha missat att det handlade om rättspsykiatrisk vård i det här fallet. http://www.expressen.se/kronikorer/brittasvensson/1.2129401/britta-svensson-ar-det-verkligen-ratt-att-slappa-ut-en-av-sveriges-varsta-massmordare-i-frihet