Svensk Myndighetskontroll: Liberaldemokraterna - ett dynamiskt dynamitprojekt

Som en del av er säkert har noterat så har jag engagerat mig i det vi kallar projekt liberaldemokraterna. Många har även frågat vad det egentligen är, vad vi håller på med och varför vi gör vad det nu är vi gör. Hittills har det varit många frågor och kanske inte så många svar men nu ska jag försöka ge ett sådant svar utan att för den skull gå några händelser i förväg.

Om jag utgår från mig själv och hur jag har upplevt det svenska politiska landskapet under det decennium som vi lämnade för ett drygt halvår sedan och så lägger till tiden i år fram till och med valet så vet i alla fall ni som följt bloggen att jag gång på gång på gång har tjatat om att jag ser en fullständigt onödig lagstiftningshysteri som brett ut sig bl.a, men inte enbart, som en konsekvens och följd av terrorattackerna dem 11/9 2001 i USA.

Jag tror att alla minns att alla de lagar som tillkom under den socialdemokratiska regeringen fram till valet 2006 fick ett gemensamt namn då de samlades under den dåvarande justitieministerns namn och kom att uttryckas som ”Bodströmsamhället”.

En sammanfattande benämning för ett samhälle där ivern och viljan att kontrollera inte bara misstänkta kriminellas förehavanden utan också successsivt allt mer av vanliga människors vardag, var och är det som utmärker ”Bodströmsamhället.” Det började allmänt också dras paralleller till Orwells 1984 med en storebror som ser allt och kritiken mot det som skedde var stark, inte minst från allianspartiernas sida.

Detta var också en bidragande orsak till att alliansen vann en klar seger i valet 2006 och optimisterna bland alliansens väljare var övertygade om att den röst de lagt för alliansens politik skulle innebära att man nu kunde transformera den kritik man riktat mot Tomas Bodström och Socialdemokraterna till verklig handling och ett påbörjat nedmonterande av det ”Bodströmsamhälle man så starkt ifrågasatt nyttan av och framhållit skadeverkningarna av.

Det gick en tid och plötsligt så var vi framme på vårkanten 2008 och ett litet märkligt lila parti med en fullständigt otroligt flåshurtig typ vid namn Falkvinge dök upp på scenen och han tillsammans med en liten grupp bloggare den första tiden lyckades på rätt kort tid plötsligt mobilisera ett jätteuppbåd av bloggröster som närmast unisont sa samma sak.

Vi vill inte ha någon FRA-lag!! Bloggbävning blev det nya ord som skapades i samband med detta och där kan man säga att mitt liv som bloggare också startade. Jag kommer aldrig att glömma den glöd som fanns och det engagemang och kunskap som den här frågan lyfte.

Jag fick klart för mig på ett helt annat sätt än tidigare att så här kan det se ut och bli när människor av alla sorter och med helt olika bakgrunder, åldrar, nationalitet etc. verkligen går samman för att slåss för ett gemensamt mål. Jävlar rent ut sagt så vi slet under dessa intensiva månader och för mig så innebar det också ett engagemang i ett medborgarrättsnätverk som också det fick en stor genomslagskraft vid den här tiden.

Jag ska inte alls dra igenom hela den tid som då var utan lämnar den debatten med lite sorg i hjärtat eftersom vi, vilket ändå måste erkännas, misslyckades i vad vi hade föresatt oss. Regeringen backade på en del punkter och lagen blev tack vare det motstånd som så snabbt mobiliserades något bättre men inte bra. Hade reaktionen på lagförslaget startat bara en månad tidigare så tror jag att utgången blivit en annan men nu står vi där vi står idag.

FRA demonstration Sergels torg

Det var också under denna tid som jag insåg att den här alliansregeringen har mist alla de värderingar som tidigare moderater och folkpartister stod för och det blev faktiskt så att under den tid som gått sedan FRA kampen så är det som att den till slut blev till någon sorts bränsle för regeringen och framför allt för de inom alliansen som önskade sig ännu fler lagar, hårdare tag och längre straff. De sista skälvande rester av liberalism som fanns i den alliansdominerade politiken dog då FRA lagen röstades igenom. Den har heller inte genom något mirakel kommit att återuppstå sedan dess.

Under våren 2010 blev jag så en del av Liberati. Ett Folkpartiet närstående nätverk för liberaler som hade som ambition att försöka få Folkpartiet att leva upp till det partiet fortfarande har som tillägg till namnet, men som man alltså inte längre lever upp till och som därför genom någon sorts underförstådd överenskommelse, har försvunnit. Minns ni att Folkpartiet egentligen heter Folkpartiet liberalerna?

Som ni sett här i min blogg och på andra ställen kanske så har Liberati idag lagts ned och istället har alternativ formats. Läs gärna mer om det genom att klicka på länken.

Jag är socialliberal och stolt över detta faktum.

I år hade jag inget parti att rösta på. Inget parti som stod upp för sant liberala värderingar. Jag vill inte ha FRA-lagen, jag vill inte ha Ipred, datalagringsdirektivet vill jag heller inte ha, någon som tror att jag vill ha drogtester på barn? Jag vill heller inte ha en rättspolitik och en kriminalvård byggd på repressivitet, jag tycker inte att den handfull som bär burka ska utsättas för en särlagstiftning, jag vill se en legalisering av narkotika för eget bruk lik den lagstiftning som idag finns i Portugal och i Tjeckien, jag är motståndare till sexköpslagen.

Vem skulle jag ha lagt min röst på? Folkpartiet? Som är för allt det ovan som jag är motståndare till? Bara för att man kallar sig liberaler?

Med de tragiska rapporter som nu kommit in om Camilla, Agneta, Jasenko och Mathias, fyra sanna liberaler som antingen åker ut eller nu efter Folkpartiets dåliga val inte kommer in i riksdagen så minskar det tidigare minimala liberala inflytandet ytterligare. Mitt förtroende för alliansen är slut. Det har varit slut länge och i bloggen har jag upprepat skrivit att jag vill ha ett socialliberalt alternativ i svensk politik.

För vad är annars alternativen?                                                   

Ska jag lägga ytterligare fyra år på att likt en svag röst i öknen ropa på förändringar inom en allians som nu anser sig ha fått mandat för att föra den politik man gick till val på och på hur man tror att perceptionen av denna politik har varit ute i landet? Ska jag försätta mig i en situation där gammal lojalitet med ett parti, som egentligen inte längre finns, gör att jag utåt måste stå för och försvara förslag och åtgärder som jag innerst inne inte tror på själv.? Varför ska jag vara med i ett parti som står för allt det jag inte står för?

Då tar jag hellre chansen att vara med i uppbyggnaden av något jag tror på och något jag kan stå för även om det till en början kan synas vara ett sätt att fjärma sig från makt och inflytande. Men, och detta är viktigt, jag tror på ideer och ideers styrka.

Om jag representerar en ide, en filosofi och en politik grundad på det som är genomarbetat och genomtänkt så är jag helt övertygad om att detta på sikt kommer att ge resultat och jag kommer själv att må alldeles utmärkt av att inte i min dagliga politiska gärning tvingas dagtinga med mitt samvete. Ska jag i fortsättningen kunna sova gott om natten och ska jag kunna se mig själv i spegeln så finns bara ett alternativ för min del.

Ett nytt, äkta och genuint liberalt parti byggt på liberala värderingar och med en socialliberal prägel då det kommer till vad som populärt brukar kallas de "mjuka frågorna". Ett parti som sätter ner foten så det märks då det kommer till övervakning och kontroll av medborgarna, ett parti som är för allt det som jag tagit upp tidigare i detta inlägg och i min blogg.

Jag tycker fortfarande, på samma sätt som jag deklarerade i våras, att det var fel strategi att inte kritisera det hos Folkpartiet och alliansen som är ickeliberalt och jag tycker framförallt också att det är fel att inte kritisera de personer som står för det ickeliberala och som har fått ett så stort utrymme i de partier som säger sig vara liberala.

Det finns många som känner som jag och jag är helt övertygad om att ett nytt socialliberalt alternativ, som har ideer om en framtid som innefattar ett återtagande av det reella innehållet och innebörden i ord som integritet, demokrati, frihet, rättssäkerhet, har fyra grundstenar att bygga ett samhälle på som kan hantera och förstå samtidens problem, skapa alternativ och löningar och ange kursen för färden framåt.

I ett samhälle som blir allt mer digitaliserat och förändras snabbare på några veckor än vad vårt samhälle för ett par hundra år sedan förändrades på en generation krävs något mer än bara reklambyråslimmad pragmatism. Det krävs en tanke och en vision av det samhälle som en dag inte längre befolkas av oss som finns här just nu utan av de generationer som kommer efter oss.

Har vi inte en sådan vision så är det som att navigera ett oändligt hav utan kompass eller för den delen GPS. Om vår generation kan ta ut kursen och få båten i sjön, se den segla iväg och se att vi i alla fall skapat redskap som duger för en fortsatt resa, så har vi till sist ändå åstadkommit något att vara stolta över.

Det är den visionen jag märker att alla de som nu uttrycker intresse för och vilja att engagera sig i projekt Liberaldemokraterna har som en gemensam vilja och längtan efter att få vara med och formulera. Det finns en trötthet och en ledsnad över att för femtionde gången höra politiker sitta och låta som att världens undergång är nära för att det mellan deras förslag till slut skiljer 38 kronor och 75 öre.

Jag tror att många fler känner det så och att den som kan formulera en politisk vision för de kommande 25-30 åren som känns realistisk och samtidigt uppnåbar och dessutom tar vara på det som idag glöms bort i så hög grad, d.v.s individen, individens behov och individens rättigheter, den eller de kommer att vinna det förtroende som krävs för att också kunna förverkliga den vision man har.

En enkel grund att stå på och utgå från i ett sådant arbete med inriktning på individens rättigheter, individens förmåga och även individens förmåga till samarbete och samverkan med andra individer för det som är alla individers gemensamma bästa, är att utgå frå tre konventioner.

Om vi i allt vårt politiska arbete lär oss att stämma av det vi föreslår mot FN:s konvention för de mänskliga rättigheterna, Europakonventionen och ur barnperspektivet även FN:s barnkonvention så har vi där tre pelare att stötta oss mot.

Lägg sedan till att vi skapar en författningsdomstol som genomför den lagtekniska granskningen av att förslag som läggs inte strider mot vare sig vår grundlag eller nämnda konventioner samtidigt som en integritetsanalys görs så man ser konsekvenser för den personliga integriteten i ett klart ljus så har vi nått långt i den delen av det politiska arbetet.

Jag förstår om somliga tycker att det låter flummigt. För tillfället så menar jag att debatten är fri och att flummigheten tillhör en debatt som är ny. Utifrån vad som idag kan synas vara flummigt så kommer pannor att veckas, pennor att skärpas och stringent analys att tillkomma och genomföras innan beslut fattas.

Just nu så är vi i trattens breda topp och så småningom så kommer allt som just nu flyter runt där att på vägen ner genom tratten att formas om. Så för dagen kan jag flumma lite men jag tror att ni som tidigare läst vad jag skriver kan intyga att flummande inte är någon av mina paradgrenar normalt sett och jag lovar att redan i nästa inlägg, som konkret ska visa på vilka punkter jag menar att alliansen svikit, så kommer min kritik att vara minst av allt flummig utan istället närmast brutalt uppriktig och på sitt sätt skoningslös.

Det är en effekt av att de som man trott på och de som ideologiskt borde ha handlat på ett visst sätt nu efter fyra år har visat sig vara en rak motsats till vad de borde ha varit. Det gör alltid som mest ont då man upplever att det är de egna som sviker och exakt så är det i mitt fall så i nästa inlägg så ska jag som sagt redogöra för på vilket sätt man gjort detta med mängder av konkreta exempel.

Innan det bara ett par slutord.

Dagspolitiskt och de kommande fyra åren står vi också inför en stor utmaning där de idag etablerade partierna misslyckats med att formulera och genomföra en politik för invandring och integration. Ett socialliberalt alternativ med en stark ideologisk förankring kommer att kunna formulera alternativen till den tragiska SD politik som i år vann tillräckligt många röster för att föra in partiet i riksdagen. Liberaldemokrater kommer att vara beredda att ta den debatt som saknades under hela valrörelsen.

Läs gärna även denna analys om varför SD tog sig in i riksdagen.

En liten pristävling helt osanktionerad av lotteri- och kemikalieinspektionerna tänkte jag avrunda med.

Vem kan ange flest lagar av de som skapades av Bodström och som tillsammans med andra lagar, kom att bli till det vi kallade Bodströmsamhället och som kritiserades ursinnigt av alliansen, har efter regeringsskiftet 2006 ändrats eller tagits bort av regeringen?

Vinnaren får dras med evig ära och berömmelse i denna blogg samt en egen årsdag då bedriften kommer att återberättas genom muntlig tradition från en generation till den nästa.