Svensk Myndighetskontroll: Sossar i söndagspytt med en MC som går i 300 knyck.

Söndagar är, oavsett årstid eller väder eller andra yttre förutsättningar, rätt mysiga dagar då man på ett annat sätt än under veckans övriga dagar unnar sig själv att bara vara lite mer kravbefriad. Eller, rättare sagt, så är det för min del medan du som läser kanske har en helt annan uppfattning. I vilket fall så är de följande raderna skrivna utifrån mina förutsättningar och eftersom det är just söndag så får det bli lite plock om ditten och datten och jag tror för övrigt att det även blir pytt i panna till middag. Det gäller att vara konsekvent! :-)

Sossarna har krismöte på Sveavägen i Stockholm. Samtliga deras 26 distriktsordförande är kallade till möte med partiets VU och det är enligt tidningarna ingen lustig träff de ska på. KRIS-stämpeln har väl aldrig använts så flitigt som nu och kraven på än det ena och än det andra korsar luften. Många ställer krav på att, men ingen berättar hur. Så tycker jag att det går att sammanfatta vad vi set och hört hittills av sossarnas eftervalsdebatt.

Att åse det som sker inom det tidigare så uttalat statsbärande partiet är både märkligt och för den generation som jag tillhör nästan lite overkligt. Det tidigare så dominerande partiet är idag som ett stort fartyg som förlorat sin kapten, sin kompass, den utstakade kursen och motorerna verkar ha skurit ihop och lämnat skeppet redlöst drivande.

Varken befälen ombord eller besättningen tycks veta hur man ska ta sig ur den sits man hamnat i och kaptenens auktoritet är kraftigt ifrågasatt. Än ser vi inget myteri men olika besättningskategorier bildar nya formeringar och det råder för en utomstående ingen tvekan om att hade det funnits en uttalad förstestyrman ombord som sagt sig vara beredd att ersätta kaptenen så hade detta skett ganska så omgående.

Ännu har dock ingen sagt sig vara beredd att ens försöka axla styrmansrollen så kaptenen står alltjämt vid ett roder vars roderlinor successivt försvagas allt mer.

Om vi lämnar bild- och båtspråket så är det vi ser på sitt sätt typiskt svenskt och i ännu högre grad typiskt socialdemokratiskt. Ända sedan Tage Erlander en gång för länge sedan, efter S stora valframgång 1968, på sitt sätt utsåg Olof Palme till kronprins och Palme sedan tog över så har det där med att utse ny partiordförande varit ett jätteproblem. Ingvar Carlsson naturligtvis undantagen efter mordet på Palme -86.

Av någon anledning, som till viss del kan stavas Jante, så får man inte ta ett kliv fram ur ledet och anmäla sitt intresse för just partiledarjobbet. Det har tydliggjorts vid både valet av Göran Persson och av Mona Sahlin. Ingen av dom var väl egentligen heller något förstahandsval och just avsaknaden av tydliga alternativ till posten som partiledare börjar bli både ett signum och en förbannelse för socialdemokratin.

Hade man haft ett uttalat alternativ till Sahlin så hade den process som nu pågår blivit både kortare och mindre plågsam och spekulationerna betydligt färre. Som jag ser det så har sossarna inget annat alternativ än att byta partiledare och innan nån annan hinner säga det så är jag också medveten om att det egentligen inte handlar om partiledaren utan om politiken.

Dagens socialdemokrater har nämligen ingen politik för framtiden som utgör något tydligt alternativ till den borgerliga politiken vilket årets valrörelse visade med all önskvärd tydlighet. Å andra sidan så har borgerligheten efter den första mandatperioden gjort sig av med det som var den stora skillnaden mot S politik i valet 2006, skattesänkningarna, och går in i sin andra mandatperiod betydligt fattigare på nya politiska ideer och dessutom som minoritetsregering.

De eventuella skillnader som finns kommer att minskas betydligt enbart av det faktum att en minoritetsregering inte kan lägga några förslag som skiljer sig alltför mycket från oppositionens om man räknar med att kunna kompromissa sig fram till stöd för de egna förslagen. Inget av blocken har egentligen heller några visioner om hur de vill att ett framtida Sverige ska se ut utan båda blocken kan idag närmast kategoriseras som förvaltare istället för förnyare.

Det som förenar förvaltare är deras behov av kontroll och styrning och det är mot den bakgrunden alls inte förvånande att S och M är så eniga då det kommer till kontroll- och övervakningslagstiftning.

Ta det nu aktuella datalagringsdirektivet som exempel så har jag full förståelse för att man vill kunna använda tekniken för att sätta fast grova brottslingar och med grova brottslingar menar jag sådana som begått brott som kan ge från sex års fängelse och uppåt. Det som blir så tydligt är dock att samtidigt som man säger att det är syftet med lagen så skriver man samtidigt in att den ska gälla alla typer av brott, även småbrott som kan ge max böter.

Då måste man fråga sig varför? Om, och jag menar nu att vi ska tänka oss det följande rent hypotetiskt, om man alltså ska ha ett system som registrerar så mycket som direktivet kommer att innebära, varför skriver man då inte in i lagen att det som lagrats enbart och endast får användas efter att åklagare inlett förundersökning i mål där misstanken rör brott som kan ge mer än sex års fängelse och fått beviljat i domstol att sådant lagrat material om den misstänkte får hämtas ut ur registren?

Nu tycker ju inte jag att man ska ha någon datalagring alls av hela befolkningen eftersom jag vet att detta förr eller senare kommer att läcka eller missbrukas men om man nu ska det och menar allvar med det man säger om att det endast ska användas mot grov brottslighet, varför skriver man då inte det i lagen?

Om jag får en motorcykel som är gjord för att gå i 300 km/h men jag lovar och svär på att jag inte ska köra fortare än 70 så borde jag väl också kunna gå med på att man stryper den så att det inte går att köra fortare än just 70, det är ju vad jag lovat så vad är problemet?

Det tycks vara ett problem för våra politiker för de vill ju definitivt inte ha någon sådan begränsning utan tycker att du och jag helt enkelt ska lita på att de inte tänker köra fortare än vad de sagt att de ska göra. Frågan blir på så sätt ganska enkel för mig att avgöra. Litar jag på det löftet så säger jag ja till direktivet, gör jag det inte så säger jag nej.

Med detta har jag också visat just vad det innebär att det är söndag. Man börjar på ett ämne och plötsligt så har det ämnet övergivits och på skärmen växer det fram ord som behandlar något helt annat. Så klaga inte, du som nu har läst detta. Jag skrev faktiskt en varning i början av texten......*S*

Nu ska jag gå och fixa pytt i panna.