Svensk Myndighetskontroll: Vi är vilseförda, lurade och utnyttjade.

Sanning, lögn och konsekvens

Tro aldrig någonting innan det blivit officiellt förnekat!

Tacitus hette en romersk statsman, historiker och konsul som levde åren 55-117 e. Kr. Ett känt citat som tillskrivs honom är ”Ju mer fördärvad staten är desto fler är lagarna”

Om vi tar detta som utgångspunkt för en bedömning av det svenska samhället och den nuvarande regeringens arbete så blir två slutsatser ganska enkla att dra.

Den första, att vårt samhälle med sina 1300 lagar och över 2000 förordningar därtill är tämligen fördärvat, är ganska så given. Den andra, att den nuvarande regeringen har bidragit till detta genom att under åren 2007-2010 förse Lagrådet med ytterligare 440 lagrådsremisser, är inte heller svår att komma fram till.

Lagstiftningsarbetet är komplext och skrivningen av lagtext är på sitt sätt en konstart och måste, för att inte få konsekvenser som ingen hade kunnat ana eller önska sig, vara oerhört exakt i sitt formulerande. Till stor hjälp för de domstolar som sedan ska tolka den färdiga lagen är det vi kallar förarbeten och i och av dessa framgår lagstiftarens syfte med den stiftade lagen.

Lagen ska också vara ”blind” och ska vid sidan av det syfte den har, inte ta någon hänsyn till eller lämna favörer till någon part i en process. Om detta går att skriva massor men det är inte den här artikelns syfte så det formaljuridiska får bli väldigt kort och översiktligt här.

I den här artikeln ska vi nämligen istället fundera på vad som händer då någon part tillåts påverka lagstiftningen i en viss riktning och denna riktning visar sig vara till gagn för ett fåtal och till skada för ett flertal.

Om man sedan även lägger till att den lagstiftning det handlar om företrädesvis gagnar utländska intressen, så måste konklusionen bli att den totalt sett skadar både dig, mig och Sverige som oberoende nation.

Låt oss för en stund nu lämna lagstiftandet och effekterna av det för att ta en titt i dagens tidningar och hur det ser ut på t.ex ledarsidorna idag hos våra större media och som representanter för dessa får tidningarna SvD, DN, Aftonbladet och Expressen tjäna.

Efter att ha bläddrat en stund så har jag kommit fram till att inen av de stora tycker sig ha något särskilt att kommentera och jag är inte särskilt förvånad över detta. Det mest läsvärda fann jag hos Expressen som publicerar ett upprop till stöd för Wikileaks på sin debattsida.

Därför ska jag knyta ann till den rubrik jag valt på det här inlägget och fundera lite kring sanningen och hur vi behandlar den. Det finns många olika faktorer som styr vår syn på sanning och vad som är sant. Ett av de viktigaste kriterierna för om vi upplever något vara sant eller ej är vem som är förmedlare av den sanning vi har att ta ställning till. Förtroende är alltså ett nyckelord i sammanhanget.

Har vi förtroende för den som berättar något för oss så accepterar vi ofta vad som sägs utan att, om vad som sägs inte låter helt vansinnigt, göra några djupare reflektioner kring vad det var som sas. Ett sådant förtroende får man genom att över tid visa att det man gör och säger dels aldrig är medvetet felaktigt och dels genom att framföra det på ett sätt som inte känns vare sig överdrivet eller tillrättalagt.

Sedan måste också sägas att en hel del av vår perception av omvärlden och av vad vi tar för sant eller osant även styrs mycket av i grunden irrelevanta faktorer som uppfostran, fördomar, okunskap etc.

Jag vågar t.ex påstå att vi generellt har större förtroende för vad en läkare som är kaukasier, heter Johansson och talar felfri svenska säger vid middagsbordet, än vad vi har för vad en diversearbetare vid namn Mustaffa hävdar vid samma bord, även om ämnet ligger långt från doktorns fackkunskaper.

För att avgöra om något är sant eller inte måste vi alltså inte bara källkritiskt bedöma det vi får veta utan även göra en bedömning av oss själva för att se om det finns något inom oss som skapar en förutfattad mening omedelbart då vi får reda på något som vi måste ta ställning till om det är sant eller falskt.

Låt mig ge några exempel där jag utgår från mig själv och hur jag ibland reagerar på olika saker jag får höra och kanske även blir ombedd att skriva om här i bloggen.

1. Om jag t.ex läser samma sak hos bloggarna Corruptio och Farmor Gun så är jag mycket mer benägen att okritiskt acceptera vad som står hos farmor än hos Corruptio.

2. Givet att budskapet är detsamma så har Rapport ändå större trovärdighet än nyheterna på en mindre kommersiell kanal.

3. SvD och DN är trovärdigare än Expressen och Aftonbladet t.ex.

Det tar som sagt lång tid att bygga upp ett förtroende men det kan gå på en mikrosekund att förlora det. Det för mig vidare in på alliansregeringen och särskilt Fredrik Reinfeldt, som idag hos allmänheten har ett stort förtroende efter att ha lyckats bra med den förda ekonomiska politiken.

Ett sådant förtroende hyste även jag då regeringen tillträdde 2006 och det påverkades inte av den mindre lyckade starten med några statsråd som av olika skäl fick lämna regeringsskeppet. Det ligger ju också i sakens natur att då man har förtroende så granskar man också med mindre misstanke i den mån man alls granskar.

Mitt förtroende förlorade alliansen definitivt och för alltid under FRA debatten -08. Det gjorde man av flera skäl, varav det faktum att lagen i mina ögon var och är en styggelse, faktiskt hade mindre betydelse. Det är ändå en sakfråga och i sådana måste man kunna ha olika åsikter, låta dessa stå mot varandra och sedan, oavsett hur frågan slutat, ha ett fortsatt förtroende för motparten.

Det i sin tur förutsätter att debatten förs på ett sakligt sätt med blanka vapen och ärliga argument. När jag upptäckte att motståndaren, i det här fallet alliansen och regeringen men i första hand moderaterna, inte gjorde så utan istället använde sig av alla möjliga olika tekniker, inklusive rena lögner, för att få igenom lagen så förlorade dom mitt förtroende och den blindhet jag hade lidit av tidigare försvann.

Sedan dess har jag granskat dem med just dom nya ögonen och eftersom detta är inlägg 1806 i den här bloggen och många av dom handlat om regeringen så har jag följaktligen tyckt mig se en hel del som varit värt att kommentera och bl.a så har jag sett ett mönster av pågående glidningar, halvsanningar och lögner som jag ofta har haft svårt att förstå varför man har känt sig tvingad att ta till. Jag tänker inte nu repetera sådana lögner här men för att visa exakt vad jag menar så ska jag ändå ge något exempel.

Det känns naturligt att då ta något som ligger nära i tiden och vi kan då som exempel välja hur justitieminister Ask presenterat några förslag den senaste tiden.

I samband med och i den debatt som föregått datalagringsdirektivet så har justitieministern hela tiden hävdat den lögn som ska göra att vi stillatigande accepterar även detta. Den lögn som om och om igen upprepas för oss för att den ska fästa i våra medvetanden och bli sann. Lögnen som säger att direktivet införs för att möta den grova organiserade brottsligheten och för att förhindra allvarliga brott.

Samtidigt som hon påstår detta så kommer regeringen i en annan utredning och i ett annat lagförslag med förslaget om att utöka omfattningen av vad polisen kan få ut till även bötesbrott. Det skulle vara mycket spännande att höra vilken allvarlig brottslighet det är som är belagd med bötesstraff?

I ovan nämnda utredning och lagförslag, ”förslag till lag om inhämtning av uppgifter om elektronisk kommunikation i de brottsbekämpande myndigheternas underrättelseverksamhet,” finns det en skrivning i 5§ som säger;

”Beslut om inhämtning av uppgifter fattas av myndigheten. Myndighetschefen får delegera rätten att fatta beslut om inhämtning till en annan anställd vid myndigheten som har den särskilda kompetens, utbildning och erfarenhet som behövs.”

Beatrice Ask ljuger alltså när hon i Aftonbladet påstår att "en domstol eller en åklagare ska stå bakom varje beslut."

Länkar till fler artiklar och inlägg där jag påtalat ministerns svårigheter att förhålla sig till sanningen.

http://blogg.aftonbladet.se/21909/2010/12/svensk-myndighetskontroll-regeringen-har-dolt-avtal-for-riksdagen

http://blogg.aftonbladet.se/21909/2010/12/svensk-myndighetskontroll-beatrice-ask-tror-att-vi-ar-dumma-i-huvudet

http://blogg.aftonbladet.se/21909/2010/12/svensk-myndighetskontroll-dig-lyssnar-jag-pa

http://blogg.aftonbladet.se/21909/2010/12/svensk-myndighetskontroll-jag-vill-vacka-er-och-skaka-om-er-men-vet-inte-hur

Beatrice Ask har även ett märkligt förhållande till rättsstatens mest grundläggande principer och utan att ens gå närmare in på vad detta innebär så skriver jag bara, ”lila kuvert”, så tror jag de flesta minns och förstår vad jag menar.

Nu är jag trött på lögner så låt oss återgå till att tala om sanningar. Wikileaks. Visar dom upp sanningen/ar eller är det något annat vi exponeras för?

Låt mig uttrycka det så här. Allt talar för att det vi får från Wikileaks är äkta och därmed sant i den objektiva bemärkelsen. Därefter följer frågan om det som då står i dessa ”sanna” telegram verkligen är sant och har vi accepterat telegrammens äkthet så har vi även accepterat att vad som står i telegrammen är sant.

Men, här uppstår en annan sanning på så sätt att det som står skrivet i telegrammen är vad den person som skrivit telegrammet upplever som sanning (om vi utelämnar hypotesen om att vederbörande ljuger medvetet när han författar telegrammet) och då blir naturligtvis frågan ”hur ska vi som läser veta vad som är sant?”

Detta kan vi inte avgöra på något annorlunda sätt än vad vi gör i alla andra sammanhang. Vi tar del av, läser, förstår och genom att stämma av det vi läst mot t.ex redan kända fakta så får vi en första signal om sant eller falskt. Idealiskt är det när någon ny information tillförs som visar sig utgöra en bekräftelse på något vi tidigare funderat på om det är sant.

En sanning har ofta den förlösande funktionen att den gör att vi plötsligt förstår en massa annat som vi funderat på. Man kan säga att det blir som en avgörande pusselbit som gör att alla bitar plötsligt passar. Den gör pusslet helt och bilden/motivet skarpt och tydligt.

Två sådana pusselbitar skrev jag om igår. De utgörs av två telegram från den amerikanska ambassaden i Stockholm och de beskriver ambassadens uppfattning av hur samarbetet går mellan Sverige och USA på ett antal för USA mycket viktiga punkter.

De som var först att kommentera dessa var Piratpartiets Rick Falkvinge och Christian Engström. Just detta faktum är vad som fick mig att skriva det jag gjorde igår om vikten av källkritik och som fått mig att skriva dagens långa inlägg.

Jag är medveten om att det kommer att hävdas att det är något skumt med att just dessa två är de personer som först får tillgång till materialet. Ett material som för övrigt tillsammans med massor av andra kända fakta, bekräftar vad såväl PP som andra sagt i den debatt som pågått kring hela övervakningssamhället, IPRED, FRA, datalagring etc. etc.

Vi får alltså en debatt om trovärdighet och sanning om vi nu, vilket också måste sägas, lyckas få någon debatt alls kring detta vilket också det utgjort ett motiv för mig att skriva detta inlägg och att i det öppet ta en diskussion kring just trovärdigheten hos de olika aktörer vi ser på den spelplan som nu är utlagd.

Att justitieministern ljuger i samband med införandet av den här sortens lag är, som jag ser det, numera ostridigt. Att hon dessutom är svag och i debatten om FRA var helt försvunnen är också det ett faktum vilket även det utgör ett indicium på att det som står i de två senaste telegrammen i allt väsentligt är korrekt.

Varför landar då den bomb som dessa telegram utgör rätt i händerna på två av regeringens främsta kritiker i frågorna som telegrammet handlar om?

Det vet jag inte men om jag skulle våga mig på en gissning så finns det någon form av personligt engagemang i detta och det som erbjuder den absolut naturligaste förklaringen är att PP var de som ställde upp och hjälpte Assange, på ett både tydligt och fysiskt sätt, då man erbjöd och gav Wikileaks bandbredd på sina servrar. Quid pro quo helt enkelt.

Som ni säkert förstår så innebär detta att jag nu helt öppet stöttar de slutsatser som Rick och Christian drar i sina respektive analyser av telegrammen. Det råder i mitt inre ingen som helst tvekan längre om att vi i telegrammen 09STOCKHOLM141 och 09STOCKHOLM569 har fått en bekräftelse på att vi är lurade och utnyttjade.

Varenda lag, varenda utredning som varit fientlig mot nätet, ungdomar och medborgarrätter här i Sverige de senaste åren har varit beställningsjobb av USAs regering och amerikanskt näringsliv.

Det var koordinerat och den svenska regeringen hade fått en checklista att bocka av, och beskrivs i diplomattelegrammen som “mycket samarbetsvillig” och “är helt med på noterna”.

Av telegrammen framgår även att ett syfte med införandet av datalagringsdirektivet, är att komma åt bagatellbrott och fildelning.

Vi vet med säkerhet att statsminister Fredrik Reinfeldt ljög när han i valrörelsen 2006 sa att han ”inte ville jaga en hel ungdomsgeneration”. Det ville han visst. Han ville bara bli vald först.”

Vi vet med säkerhet att förre försvarsminister Mikael Odenberg ljög när han sa att FRA inte skulle övervaka svenskar, och inte skulle ge polisen tillgång till informationen. Planen från USA, som den svenska regeringen var med på att genomföra i det fördolda, var hela tiden att både polisen och USA skulle få fri tillgång till alla uppgifter.

Läs vad Rick och Christian skrivit!!

Att vi behöver göra någonting är uppenbart, vår regering för oss bakom ljuset och det ska den givetvis inte komma undan med.

Nu närmast är frågan om gammelmedia förstår/vill förstå innebörden av detta eller om de tänker låta regeringen fortsätta sitt taskspeleri?

Något som jag menar vore alldeles utmärkt är om någon med kunskaper kring hur man gör kunde sätta upp en sajt motsvarande den gamla ”Stoppa FRA.nu” där man får en samlingsplats för info, argument, tankar o.s.v. Jag tror att vi måste gå före, precis som i FRA-debatten för att få fart på betonghäckarna i gammelmedia.

Nunc aut nuncuam

EDIT 101226 kl.21.10 På förekommen anledning så vill jag göra följande tillägg:
Det finns, enligt min uppfattning, tillräcklig substans i dokumentet för att tillsvidare betrakta det som äkta.

Om jag ska göra en jämförelse så är det ungefär som det kan vara för en åklagare i ett stort EKO-mål. Det finns en del ytterligare att granska och undersöka och det är inte säkert att det som finns räcker till en fällande dom men det räcker för en begäran om häktning i 14 dagar för att ge tid och utrymme att få fram ytterligare bevisning.

Läs även andra bloggares åsikter om wikileaks, piratpartiet, Falkvinge, Engström, USA, Reinfeldt, Ask