Svensk Myndighetskontroll: Upphovrättsmaffian får snart betalt för dina semesterbilder

Om jag har förstått saken rätt så är utgångspunkten internationellt att det som vi i Sverige kallar kopiering för privat bruk inte är tillåtet, dvs att det är ett upphovsrättsintrång, men att ett land får tillåta viss kopiering för privat bruk om det samtidigt ser till att upphovsmännen får kompensation för detta. Man kan alltså lösa det genom någon typ av expropriation/tvångslicens. Personligen tycker jag att det är bra att Sverige utnyttjat denna möjlighet och tillåter privatkopiering mot viss ersättning. Jag tycker också att det är bättre att ersättningen är knuten till köp av lagringsmedia som kan användas för sådan privatkopiering än att den betalas till Copyswede av staten med "vanliga" skattemedel. Men det är förstås möjligt att det finns ännu bättre alternativ, har du något förslag?

Min poäng var att Sverige bara får tillåta privatkopiering om ersättning betalas på annat sätt, tex genom ersättning baserad på såld lagringsmedia. Slopas privatkopieringsersättningen måste Sverige helt förbjuda privatkopiering.

Internationellt sett gäller ett antal konventioner, varav Bernkonventionen är den för Sveriges del mest kända (Sverige anslöts till Bernkonventionen redan 1904, något decennium efter dess tillkomst). Dess artikel 9(2) lyder:

"It shall be a matter for legislation in the countries of the Union to permit the reproduction of such works in certain special cases, provided that such reproduction does not conflict with a normal exploitation of the work and does not unreasonably prejudice the legitimate interests of the author."

Detta är såvitt jag kan se den enda grunden för vårt undantag för privat bruk (tidigare "enskilt bruk"). Artikeln är dock inte begränsad till just privatkopiering, utan den enda begränsningen är att undantagen inte förhindrar normalt ekonomiskt utnyttjande av verket eller åsidosätter upphovsmannens legitima intressen. Det finns inget krav i artikeln (eller i konventionen i övrigt) på att upphovsmännen skall "kompenseras" för det teoretiska inkomstbortfall som undantaget antas resultera i, utan det senare är ett argument som upphovsmännens organisationer har framfört (och fått gehör för) på nationell politisk nivå. Riksdagen har infört privatkopieringsersättningen för att den velat gå upphovsmännen till mötes, inte för att Sverige varit bundet av någon konvention att göra det. Om upphovsmännen förlorar riksdagens öra, så kan ersättningen lika enkelt avskaffas.

Privatkopieringsersättningen är dessutom ett relativt nytt påfund; jag tror den infördes på 1990-talet efter åratal av påstötningar från framför allt skivindustrin. Intressant nog har författarnas organisationer inte framfört några motsvarande krav på ersättning vid försäljning av vitt kopieringspapper, och sådant har funnits längre tid än det funnits magnetband, optiska skivor och andra elektroniska lagringsmedier för hemmabruk. Ett av mina nöjen som barn på 1960-talet var att sätta papper i min mors skrivmaskin och skriva av artiklar ur hemmets uppslagsböcker, ett uppenbart exempel på enskilt bruk som inte negativt drabbade en enda upphovsman!

Upphovsrätten är en fråga av vikt för alla upphovsmän, inte bara för dem som är organiserade i sammanslutningar eller yrkesmässigt ger ut verk på etablerade förlag, utan även för oss som framställer alster i rent privata eller ideella syften. Som Michael skriver handlar det bland annat om våra privata semesterbilder. Om mina bilder utan min medverkan skulle hamna på någon bildredaktörs bord, och denne beslutar sig för att publicera dem i vinningssyfte, då vill jag ha ett ord med i laget, antingen genom att jag förbjuder publiceringen eller genom att jag begär en andel i vinsten. Mitt syfte är inte att tjäna pengar för egen del, utan att förhindra att andra skor sig på arbete som jag har uträttat gratis för det ena eller andra ändamålet.

Privatkopieringsersättningen är enbart till gagn för ekonomiskt redan framgångsrika rättighetsinnehavare, och då särskilt dem verksamma inom musik- och filmindustrin. Jag har ingen som helst nytta av den, trots att jag också är upphovsman, för mina fotografier och mina datorprogram spelas inte i svensk radio! Även om jag erbjöds en symbolisk andel, så skulle jag tacka nej till den, för det vore orätt av mig att tjäna pengar på Benny Anderssons arbete, precis som det är orätt av honom att tjäna pengar på mitt. För tjänar pengar, det gör han varje gång jag tar ett fotografi och sparar det på CD-R som jag har betalat för, i direkt proportion till omfattningen av mitt arbete. Det blir inte många ören från just mig till Benny, men Copyswedes hela omsättning utgörs av sådana här ören från enskilda till andra enskilda.

Därmed befinner jag mig i just den situation jag velat undvika: Någon tjänar pengar på mitt arbete utom min kontroll, trots att jag enligt lag påstås ha ensamrätt till dessa pengar. Benny ser givetvis aldrig mina semesterbilder, men det spelar ingen roll, för han får in pengar på kopieringen av dem ändå. Ironiskt nog är det jag själv som har skött kopieringen också, i mitt eget hem. Det är inte "privatkopiering" enligt 12 § upphovsrättslagen, utan snarare kopiering medgiven av upphovsmannen (jag själv), och det har Benny inte rätt till någon ersättning för. Likväl har han lyckats förhandla till sig den från företaget som sålde lagringsmediet till mig.

Vad förväntas jag göra för att inte göda den här osunda näringskedjan? Radera mina bilder, ge upp fotograferandet och spela på stryktipset i stället? Enkelt: Anvisa mig avgiftsfria medier i stället, så använder jag dem. Jag förbjuder även andra att kopiera mina verk till avgiftsbelagda medier, för att uppmuntra rätt slags konsumtionsmönster bland mina vänner. Den som kopierar mina bilder till onödigt dyra CD-R och skickar överskottet till Copyswede begår intrång i min upphovsrätt, och Copyswede är förstås medansvarigt till detta intrång. Pengarna tillbaka, tack, med ett påslag för mina administrativa omkostnader!

Jag tycker för övrigt att min lösning (att pengarna stannar hos mig, eller att jag får tillbaka dem direkt från Copyswede om de har betalats ut felaktigt) än att staten ersätter mig med skattemedel för Copyswedes intrång (om det nu alls vore ett alternativ att överväga). Men det är förstås möjligt att det finns ännu bättre alternativ, har Michael något förslag?

Jag tänkte på EG-rätten, som innehåller bl a följande (från direktiv 2001/29/EG)

Artikel 5.2
Medlemsstaterna får föreskriva undantag eller inskränkningar
från den rätt till mångfaldigande som avses i artikel 2 i
följande fall:
...
b) För mångfaldigande på alla typer av medier utfört av en
fysisk person för privat bruk och där syftet varken direkt
eller indirekt är kommersiellt, UNDER FÖRUTSÄTTNING att
rättsinnehavarna får rimlig kompensation varvid hänsyn skall tas
till huruvida de tekniska åtgärder som avses i artikel 6 har
tillämpats på det berörda verket eller alstret eller inte.

Verkar som att beslutet från skjuts upp till sommaren (hittar dock inte artikeln där det stod, men den är av senare datum än de som nämner 1 april).

Säga vad man vill om ersättningen och Copyswede; det jag vänder mig emot är Copyswedes tolkning av lagtexten som säger (fritt ur huvudet) att avgiften ska tas ut på media som främst är ämnade till kopiering av andras skyddade verk.
Om USB-minnen och externa hårddiskar faller under den kategorin; då gör interna hårddiskar och minnen i mobiltelefoner det också (vilket CopySwede pratade om i höstas om jag inte missminner mig helt). Och papper som nämndes ovan borde också göra det...

Hur Copyswede tolkar lagtexten har ingen rättslig betydelse förrän saken kommer upp i domstol; om de innan dess lyckas komma överens med handelns företrädare och träffar ett avtal om ersättningens storlek (samt vilka produkter den skall omfatta) så gäller det avtalet oavsett upphovsrättslagens faktiska innebörd. Copyswede kan avtala till sig procent på försäljningen av filmjölk om motparten är medgörlig, och ingen domare kommer att kunna invända mot det. Avtalsfrihet råder.

Varje avtal utgör dock en affärsförbindelse som kan granskas i efterhand med avseende på andra lagar och omständigheter, och jag vill hävda att ett avtal om andel i försäljningen av lagringsmedia för information innebär ett upphovsrättsligt förfogande över de skyddade verk som lagras. Det gör att både näringsidkaren och Copyswede kan bli föremål för informationsföreläggande enligt 53 c § upphovsrättslagen (IPRED), för att en rättsinnehavare skall kunna erhålla bland annat "uppgifter om hur mycket som har producerats, levererats, mottagits eller beställts och om vilket pris som har bestämts för varorna eller tjänsterna". Syftet med det är knappast att få näringsidkaren eller Copyswede åtalade för något brott, utan bara att avgöra hur mycket pengar den otillåtna kopieringen har inbringat, så att man senare, när det ackumulerade beloppet nått tillräcklig storlek, skall kunna återkräva det från antingen näringsidkaren eller Copyswede.

EG/EU-rätten kan knappast betraktas som "internationell" i samma avseende som till exempel Bernkonventionen, utan den är en integrerad del i bland annat svensk rätt tack vare vårt självvalda medlemskap i unionen. Bernkonventionen och andra konventioner på området är särskilda fördrag mellan självständiga stater, och kan endast med svårighet ändras när det handlar om så många skilda viljor från olika världsdelar (det vore förmodligen lättare för Sverige att lämna Bernunionen än att få igenom en ny lydelse av någon artikel).

EG-direktivet från 2001 är för övrigt yngre än den svenska privatkopieringsersättningen, och har alltså för vår del formulerats efter fullbordat faktum i stället för att tvinga på oss några nya regler (jag vet inte vilka medlemsländer som fortfarande saknade egna bestämmelser om privatkopieringsersättning när direktivet antogs). Kopplingen mellan privatkopiering och avgifter på lagringsmedia är alltså ett politiskt påfund av förhållandevis sent datum, och ingalunda någon internationellt erkänd förutsättning för att privatkopiering alls skall få förekomma.

För min egen del har de rabiata kraven på "ersättning" för en påstådd kopiering kraftigt bidragit till min bojkott av stora delar av underhållningsindustrin. Jag avtvingas alltså betalning för en "konsumtion" som jag av etiska skäl inte ägnar mig åt; det är ungefär som om kollektivtrafikbolaget med motsvarande argument skulle höja priset på bussbiljetterna med fem procent för att subventionera de kommunala bordeller vilkas tjänster flertalet passagerare påstås utnyttja utan att betala för sig. Jag vill inte fläcka ned mitt samvete genom gärningar som jag kan avstå från, trots att jag redan har tvingats betala för dem.

Min avsikt var aldrig att plädera för ersättningen som sådan och jag håller förstås med om att det är skillnad på Bernkonventionen och EG/EU-rätten (beklagar att jag uttryckte mig slarvigt i början, kom inte i håg var det stod). Men även om det "bara" är EU-rätten så är det väl bara att inse att den här begränsningen av möjligheterna att tillåta privatkopiering kommer att finnas kvar under överskådlig tid (EU brukar ju inte direkt minska rättighetshavarnas rättigheter), så det som går att åstadkomma på kort sikt är på sin höjd är mindre justeringar av nuvarande system och då tycker jag fortfarande att kopplingen till lagringsmedia är bättre än godtycklig finansiering med vanliga skattemedel.