Svensk Myndighetskontroll: Varför hjälper ingen Anton?

Det kom ett brev till Västerås stad med ett rop på hjälp från en 14 årig kille som heter Anton.

Antons brev

Vestmanlands Läns Tidning, VLT, har i två dagar gått igenom bakgrunden i ett par artiklar och i tisdags 22/3 inledde man med denna.

I Vlt den 23/3 fortsatte man med att berätta följande.

Där står vi idag och det är väl ingen överdrift att säga att ärendet väcker både frågor och tankar. En tanke som börjat slå allt fastare rot är funderingen kring när det var som våra myndigheter kom fram till att man i sin verksamhet har givits ett uppdrag som går ut på att så mycket som möjligt försvåra för människor i deras vardag?

Protestera ni som vill. Jag ser detta dagligen. Varenda jävla dag så ser jag hur någon tjänsteman i något sammanhang, någonstans gör sitt absolut yttersta för att vara så jävlig som möjlig. När jag säger ser, så avser jag inte att jag sitter vid datorn eller framför TV:n och hör eller läser om det (det gör jag för övrigt också) utan jag avser att jag fysiskt talar med sådana företrädare antingen i telefon eller i möten öga mot öga.

Exempel? Jodå, vänta lite bara så kommer det. Jag har nämligen bestämt mig för att i fortsättningen föra en dagbok över sådana händelser och ärenden och att under en tid i t.o.m högre grad än tidigare, publicera den sortens ärenden och händelser här. Detta under förutsättning att jag kan göra det utan att på något sätt röja identiteter hos de personer som drabbas.

För mig så är det nämligen ett totalt mysterium, obegripligt och fullständigt ofattbart att så många, en majoritet, fortfarande uttrycker i olika undersökningar att de har förtroende för svenska myndigheter????

Jag ser endast två möjliga förklaringar till detta. Den ena är att man från myndigheternas sida gör skillnad på folk och folk och på så sätt behandlar de som uppvisar en egen kunskap eller en titel eller annat i den riktningen, på ett helt annat sätt än hur man behandlar de som är mindre lyckligt lottade. De utslagna, sjuka, svaga och med färre kontakter försedda som i många avseenden lever sina liv i en total beroendeställning vis-a-vis myndigheten.

Den andra förklaringen, som kompletterar den första, är att de som fortsatt hyser detta förtroende utgörs av de grupper i samhället som har inga eller mycket få kontakter med olika myndigheter. Om någon har en annan eller ytterligare någon förklaring så berätta gärna.

På något sätt så bibringas jag allt mer uppfattningen att det finns ett Sverige som otroligt många människor inte ens vet att det existerar. Parallellt med Sverige A, ni vet det Sverige där finansministern talar om rekordtillväxt och fantastiska finanser, så finns ett Sverige B där inte mycket hänt eller förändtas de senaste tjugo åren utom på så sätt att det har fler innevånare numera och dessa har successivt för varje år fått det aningen tuffare, aningen sämre och aningen tyngre. Över 20 år så blir ändå den ackumulerade effekten av alla dessa "aningen" signifikant och betydande.

Tro inte att jag med detta endast avser det rent ekonomiska. Nej, det finns annat som har med attityder, förståelse och en i samhället minskande empati att göra som på sitt sätt har en större verkan och betydelse än det rent pekuniära. Sådant som sätter djupare spår och som kan sägas vara sådant som tar människors värdighet från dem.

Känslan av mindervärde, värdelöshet, utanförskap, otillräcklighet, skam, skuld som får sin förstärkning av den ofta förnedrande behandling man får på ett direkt och påtagligt sätt av de myndigheter man möter.

Men också genom att se och höra hur de mer lyckligt lottade på olika sätt uttrycker sitt förakt och sin syn på att den som en gång inte orkat, den som begått brott eller den som helt enkelt inte haft de förutsättningar som vid något givet och livsavgörande tillfälle behövts, nu tillhör de som man absolut inte ska slösa resurser på eftersom de ändå aldrig kommer att kunna kamma till sig och ta ett vanligt jobb.

Vart tror ni Anton landar om han inte får den hjälp han ropar på nu? Varför får han inte den hjälp han behöver? Det finns ju lagar! Varför följs inte dessa? Vems är ansvaret för att så inte sker? Varför tror socialen att det skulle vara bättre att låta fosterföräldrar köra honom till skolan? Han har ju engagerade föräldrar som bett om men inte fått den hjälp de ska ha enligt lag?

Det finns många anledningar till att återkomma till detta och till dessa frågor. Några svar har ju inte lämnats.

Läs även andra bloggares åsikter om socialtjänstlagen, socialen, missbruk, LVU,