Svensk Myndighetskontroll: Siewert den gode möter Barbaren Micke

Överraskningar bjuder livet ständigt på.

En sådan överraskning för min del är att jag hamnat i en debatt med Siewert Öholm om eutanasi i tidningen Världen idag.

Det började med att Siewert skrev något om att dödshjälp är fascism och som svar på hans inlägg skickade jag detta (som i stora delar stått här i bloggen tidigare)

"Eutanasifrågan har åter aktualiserats av en grupp inom Statens medicinsk-etiska råd och det kan vara dags nu då det gått mer än 10 år sedan det fastslogs att eutanasi inte skulle praktiseras inom svensk sjukvård.

Självklart står sjukvården i livets tjänst och dess uppgift är att bota och lindra.

Men, i begreppet att lindra menar jag att eutanasi kan vara ett av sätten detta sker på. Min egen inställning är glasklar och den baseras lika mycket på rätten till liv som rätten till död.

I samband med födseln talas om att vi ger liv till vår avkomma och visst är livet en gåva. Det är dessutom en ovillkorad sådan, det liv Du fått är Ditt och ingen annans.

Med det följer, menar jag, även en rätt att välja om och när detta liv ska avslutas.

Den rätten kan man också säga att Du har så länge Du är frisk, men av någon anledning tas den ifrån Dig om Du en dag, kanske till följd av olycka eller sjukdom, drabbas på ett sådant sätt att Du inte längre själv har fysisk förmåga att avsluta det för egen hand.                                                                                                 

Det kan inte vara rätt som sker idag, att den enskilde tvingas söka sig bort för att avsluta sitt liv på en klinik i t.ex Schweiz istället för att kunna göra det hemma och omgiven av de närmaste om man så önskar.

Det är i sak inte konstigt att man i olika länder kommer till olika slutsatser i fråga om aktiv dödshjälp eller ej. Detta är en av de frågor där det helt enkelt inte finns något generellt givet svar som är antingen rätt eller fel, utan endast djupt personliga svar från var och en av oss.

Bland annat just därför menar jag att oavsett vad vi väljer så borde staten inte ha synpunkter på detta val utan respektera det val varje människa själv gör i frågan.

Med utgångspunkt från respekten för detta val borde sammhället ställa erforderliga resurser till förfogande på ett neutralt sätt för att tillmötesgå det djupaste livsval en människa kan göra.

I rätten till ett värdigt liv borde även rätten till en värdig död vara given."

                                                               

Det tog lite tid men Siewert formulerade sig noga i sitt senaste inlägg. Jag vet inte vad ni som läser detta tycker men själv anser jag att han tar i så han håller på att spricka. Här kommer hans inlägg:

"Den utan tvekan viktigaste moraliska, andliga och humanistiska frågan i Sverige just nu är frågan om läkarassisterade självmord.

Ultraliberaler och ultracyniker har bildat front och skriver nu ”program för sekularisering”.

De gömmer sig bakom andra människors lidande som de inte vill  (vågar) se.  De vill att den lidande själv skall fatta beslutet om sitt eget självmord. Då behöver de ju inte göra sig själva till ”Gudar över livet”. Det gör visserligen indirekt de läkare som är beredda att skriva ut preparaten för att avsluta livet. Redan själva upplägget i självmordassistansen åskådliggör cynismen i tanken. Inte den sjuke, utan omgivningen vet vem som vill leva. 

Erkänn i stället att ni chackrar med livet. 

För er är livet bara kemi och substanser som när de inte längre gör nytta kan sorteras bort. Ni gör er till sorteringskorpraler i ett ovärdigt system. Ni saknar förmåga att vare sig förstå eller erkänna själva mysteriet i ett liv.               

Det här har inte ens med religiös övertygelse att göra. (För mig har det också ett andligt samband.)  Respekten för livet som okränkbart har präglat alla goda samhällen genom historien. Orespekten ledde ytterst till Mengelses dödskliniker. Ni sår inhumanism och ni förminskar människan.

Ni föraktar svagheten under falska lidanderidåer.

Jag upprepar att jag stått så nära ett dödslidande någon levande kan komma. Jag upprepar att det lidandet inte en sekund ville ha assistans till död. Det finns oändligt många vittnesmål från andra  om tacksamhet över att någon utifrån inte har tillhandahållit självmordstabletter.

Det finns ingen fråga för oss, humanister såväl som  kristna, som nu är viktigare. Här går gränsen för framtidens samhälle. Här går gränsen för den goda människans överlevnad. Här går gränsen för den förutsättningslösa kärleken. Går vi över den gränsen har vi trätt in i barbarernas land."

                                                              

Till sist, som svar på detta möjligen något bombastiska inlägg, så skrev jag detta:

 

"Du tillskriver mig och andra väldigt mycket tankar, åsikter, värderingar och erfarenheter utan att ha något som ens på minsta sätt belägger vad Du påstår.

Du beskyller mig för att vara "sorteringskorpral", cyniker, föraktare av svaghet, påstår att jag inte vågar se lidande, att jag chackrar med livet, att jag saknar förmåga att förstå mysteriet med liv, att jag sår inhumanism och förminskar människan samt slutligen att jag är en barbar.

Du har överhuvudtaget ingen aning om vem jag är. Allt det ovan sagda beskyller Du mig för med utgångspunkt från att jag vill verka för en möjlighet både för mig och för andra att kanske en dag få hjälp att avsluta våra egna liv.

Det Du påstår slår mest tillbaka på Dig själv och jag har inte för avsikt att föra debatten på den låga nivå Du valt att förlägga den.                                        

Jag har tvärtom, i en tidigare kommentar i Din blogg, skrivit att detta är en av de frågor där det helt enkelt inte finns något generellt givet svar som är antingen rätt eller fel, utan endast djupt personliga svar från var och en av oss.

Uppenbarligen delar Du inte den åsikten utan har utsett Dig själv till någon sorts vit riddare som slåss med det onda. Fortsätt Du med det. För min del påminner Ditt svavelosande mest om att det är många som höjer rösten då argumenten är svaga.

Själv är jag fylld av respekt för de barbariska nationerna Holland och Schweiz som valt en väg där den enskildes önskan respekteras.

Du, som inte ens kan uttrycka en respekt för min åsikt, förstår förmodligen inte detta."

Jag tycker att detta är en sådan fråga där man helt enkelt håller en respektfull ton. Det är inte en fråga som lämpar sig för eld och svavel och det är heller ingen fråga där någon ska fördöma någon för dennes åsikter. Siewert Öholm påstår sig vara kristen. Känner ni kristi kärlek i vad han skrev ovan?

 

Jag gör det inte!