Frodolinas verklighet

Jag har en längre tid funderat på att avsluta den här bloggen och nu gör jag slag i saken. Det tar mer energi än det ger att hålla till på den här sidan. Allt gott! So long!

Sällan har jag längtat så efter att få julpynta som i år. Vill hänga upp julstjärnan i fönstret, tända första ljuset i adventsljusstaken, baka lite julgott och få dricka glögg. Men i helgen är det äntligen dags! :-) Tidigare år har jag inte ens haft nån adventsljusstake eftersom jag tyckt att alla ljusstakar varit så otroligt fula, men i somras när jag surfade runt efter inredningsidéer hittade jag av en slump en idé jag gillade som jag hela tiden tänkt göra. Men nu har jag hittat ytterligare två ljusstakar som jag gillar och funderar på. Tror det får bli den jag hittade häromdan på Indiska. Tyvärr finns det inte bild på den på deras hemsida. Nu är frågan är hur jag pynta runt ljusen bara. Någon som har nån idé?

Eller... Snarare... Jag tänker att jag borde sätta upp en plan. Beta av problemen bit efter bit. Men så fort jag på allvar tänker tanken så börjar kroppen rusa iväg med mig. Den vill bara fly. Varför...? Jag blir så less!!

Fear will never go away if you continue to grow as a person.

For fear to go, you need to do something. Doing comes before the fear goes.

Self confidence grows from doing. Doing comes before feeling better about yourself.

Everyone else is experiencing fear.

Det hade varit bra om jag hade fått nåt pluggat i eftermiddag. Men jag gillar inte känslan som kryper sig på när jag ska göra det. Hela kroppen spänner sig, inom mig stiger ett avgrundsvrål upp genom hela kroppen, kroppen skakar och darrar men utanpå lägger sig ett pansar. När jag sitter där och känner den känslan så känns det som om det bara finns ett sätt att komma undan den känslan. Ett sätt som jag verkligen inte vill låta hända. Ser det så tydligt framför mig... Vill inte se den bilden i mitt huvud. Vill inte riskera att jag drivs mot att hänga mig själv... Så jag låter mig passiveras. Låter mig inte ens komma i närheten av den känslan. :-(

Det skulle nog vara bra för mig att ha hund. Nån som tvingar ut mig. Nån som jag måste aktivera och då aktivera mig själv också. Katten bara sover här på soffan bredvid mig och lockar bara till förslappning. Men det där med hunden... Ja, det får bli nån gång när mitt liv ser helt annorlunda ut än vad det gör nu.

Då ska vi se om det inte kan vända om några veckor då. Var hos läkaren för nån timme sen och har nu tagit min första tablett. Citalopram fick jag. En tablett en gång dagligen. Skulle vara så skönt om dom kunde hjälpa mig att återfå initiativförmågan att ta tag i mitt liv igen.

Det var bara att inse. Det funkar inte längre. Jag provade vägen till ett bättre mående genom att träna, äta bättre och sova regelbundet. De grundläggande behoven måste ju funka om man ska ha en chans att må bra. Det gick en bit men inte så bra som jag ville. Känner mig fortfarande mest uppgiven och omotiverad inombords. Finns saker jag behöver ta hand om, ekonomi, jobb och studier, men mestadels orkar jag inte bry mig speciellt mycket. Bara till en viss gräns. Men nu närmar jag mig stupet på riktigt angående dom sakerna. Det går inte att skjuta upp det mer. Så jag hoppas nu fanemej att det hjälper med antidepressiva!! Bokat tid hos läkare till på fredag då jag förhoppningsvis går ut därifrån med ett recept i handen.

Just nu skulle jag verkligen behöva en personlig kock!! Har inte ätit hemlagad mat på drygt en vecka. Inte orkat. Men speciellt inte haft lust. Bara mackor, frukt, gröt, flingor och te som glidit nerför strupen. Håller mig iaf vid liv, men inte tusan mår jag bra. Jo förresten! Lite pasta har jag kokat. Ätit med lite stekt salami, varma tomater och fetaost. Men det är ju inte så kul i längden. Köpte förresten en massa köttfärs för några dagar sen som jag hade tänkt att frysa in i mindre stycken. Men när jag väl skulle göra det några dagar efteråt, så var den ju självklart för gammal och luktade illa. *suck* Hur knäpp och lat får man vara!?!? Rakt ner i soptunnan! Skäms!!

Inte tränat sen förra tisdagen heller. Ja en powerwalk blev det i förrgår för att testa bacillerna i kroppen. Gjorde tvärstopp med träningen eftersom det kändes som om den årliga luftrörskatarren var på väg. Men det börjar bli dags att ta tag i träningen nu igen. Verkar som om jag fick stopp på katarren. Får träna inomhus i några månader tills mina luftrör gillar uteluften igen. Träningen håller mig i schack! Äter bättre, vänder inte på dygnet, prokrastinerar mindre, ältar mindre, tar mer ansvar för mitt liv. Nu JÄVLAR i min lilla låda!!