Inser att jag inte skrivit här på enorma tider och funderar i allmänhet på att avveckla det här projektet. För vad är poängen?
Det händer mycket i livet och i världen. Det är den skiten, speglat i mina ögon, som jag alltid försökt förmedla ut i text för den som vill läsa, men idag känns det extra uddlöst. En god vän ringde igår för att hälsa att hon blivit inlagd på sjukhus - med en kropp som möjligen bryter ner sig själv av okänd anledning. En annan ligger inne för utredning för en sjukdom som kan göra hans hjärna till äggröra eller driva honom till att ta livet av sig.
Och här står man och skiten i världen gör ögonen svarta som en avlägsen skogstjärn beredd att sluka vem som än vågar sig ner i vattnet. Bereder sig på samtalet som gör att man får damma av kostymen igen och det är allt man kan göra.
Då känns bloggande jäkligt ytligt och sanslöst. Vad kan det föra med sig mer än att jag, likt näcken, lockar ner någon i tjärnen? Vilka drar det här till sig mer än de som njuter av andras olycka och de som vill hitta någon att dela sina neuroser med? Någon samarier som vill hjälpa mig från all världens obehag? Jag behöver ingen av er och tänker inte mata er.
För någonstans i allt detta har jag äntligen funnit tillbaka till mig själv. Den person jag är och kanske innerst inne vill vara. För i min värld kommer skratten tillbaka lika säkert som döden. Precis som vintern måste följas av vår och sommar av höst.
Men jag kommer att stå kvar. Äntligen är jag tillbaka efter tre års letande. Lagom i tid för att styrkan att klara det livet ger mig. Men där kommer nog inte bloggandet att vara en stor del.
-Schwanhof