Timo

Jag kunde inte skriva igår. Var för trött och alldeles för sentimental. Fick till och med en tår i ögat när jag kollade på SVT:s Sportopera som sändes från Göteborg och kan ha varit det absolut sämsta jag någonsin sett på TV.

Turnén är över. Härmed försvinner jag en stund från publikens öga.

Det känns så jävla skönt.

Samtidigt är det en liten tagg som sticker mig i sidan och påminner om hur övergrymt det senaste året har varit.
För det har verkligen varit kul. Det har varit helt underbart kul.

I fredags spelade vi på hemmaplan igen. Det var helt sjukt mycket folk och det kändes som om vi hade en riktig fest tillsammans med publiken. Allt var så avslappnat också, vilket var skönt med tanke på att detta var sista helgen med gänget.



Betyg: 9/10

Sen tog jag med bandet till femrätters på Restaurang Fond på Götaplatsen. De behandlade mig som den rockstjärna jag ändå är och höll öppet bara för oss.

När vi steg in genom dörren fick vi svart caviar och Veuve Cliquot rosé från 1983.

Sen fortsatte det bara. Rätt efter rätt, glas efter glas.

En värdig avslutning.

Sen åkte vi på lördag förmiddag till Malmö. Jag gjorde lite intervjuer och sedan förberedde vi oss att spela inför vad som måste ha varit en av de största publiksamlingarna hittills.

När jag kom in på backstageområdet bad tjejen som vaktade entrén till nyss nämnda att få tala med mig. Hon ville att jag till hennes ansikte skulle kalla henne det jag i min blogg kallat alla som jobbade i Svedala på sommarrock.

Jag tog ett djupt andetag. Det var modigt gjort av henne så nu skulle jag på ett respektfullt sätt försöka reda ut den här oredan.

"Fitta". Sa jag och gick därifrån.

Nä, bara skoja. Så klart jag inte gjorde. Jag förklarade lugnt och sansat för henne att jag i min blogg kallat EN vakt för en fitta. Jag hade kallat denne fitta för fitta för att han var en fitta och betedde sig som just en... Fitta.  Jag förstår att man i ren frustration när man blivit åtsagd att läsa "hatbloggen som kallar alla i hela Svedala och alla vakter i hela världen för fittor" kan överdriva dess innehåll lite, men försök sätta dig ner och läs igenom det en gång till. Lite lugnare, med lite distans och objektivitet så ska du nog se att den faktiskt inte är så farlig som du tror. Sen kramade jag henne ett par gånger, bad henne sprida ordet och hållandes mina tummar gick jag därifrån.

Så, nu ska jag inte använda det ordet på ett halvår. Fruktansvärt uttjatat.

Giget var skitkul. Pojkarna kände nog en viss sentimentalitet som gjorde att de inte riktigt kom loss men jag hade otroligt roligt.

Betyg 9/10



Sen kom sentimentaliteten.

Ett drygt halvår ska jag alltså nu klara mig utan er.

Jag har kastat mig handlöst in i familjevardagen. Köttet står på spisen. Dillkött ska det bli till Vinton. Jag har nu på morgonen redan gjort sej med ris, majs och rotselleri och en frukt och bärpuré som jag frusit in. Jag har beställt böcker på nätet med Aliah och jag har hämtat mattan från lagningen med Lina.

Jag älskar det här. Detta halvår kommer göra mig så otroligt gott.

Jag kommer sakna er som fan men jag kommer komma tillbaka dubbelt upp.

Jag lovar.

Tack för allt mina vänner. Tack för er kärlek och allt ni ger mig.

Kram på er så ses vi.

Timo

ps. jag är bäst. ds.

Nu har jag funderat ett par dagar och kommit fram till ett beslut som känns så självklart att jag knappt kan förstå att jag behövt fundera på det över huvud taget.

Jag slutar blogga.

Om ungefär tre dagar, efter turnéavslutningen i Malmö, kommer mitt sista inlägg. Så blev det en turnéblogg ändå. Med lite annat.

Fan vad det har varit kul att skriva. Det har varit givande att få sitta ner och bearbeta mina upplevelser i ord och försöka göra det läsvärt och kul.

Att läsa era kommentarer har dessutom varit en av de stora anledningarna till att jag så idogt fortsatt med att blogga dag efter dag. Tyvärr så var de negativa kommentarerna oerhört mycket roligare i början. På senaste tiden har de blivit mer och mer bittra och avundsjuka (jag återkommer till det sen) och det ska bli skönt att blunda för att det finns så många småsinta idioter i vårt land.

Men de är absolut inte anledningen till att jag slutar. Jag slutar därför att jag har svarat på frågan som jag ställde i mitt första inlägg. Och svaret är:

Det gör jag inte.

Det finns så mycket bättre grejer att göra än att fundera på hur jag bäst ska uttrycka mina funderingar så att de blir underhållande. Det finns redan för mycket underhållning i den här världen av informationsberoende.

Så. Då ska jag bara ge er ett par sista kloka ord på vägen. Alla punkter går ut på ungefär samma sak men jag försöker bara göra det så enkelt för er som möjligt. Det är ju så lätt att bli missuppfattad nu för tiden.

• Var snälla mot varandra för fan! Världen kommer inte att bli bättre genom att vi skäller på det vi tycker är fel. Vi har redan testat det sättet de senaste tusen åren och världen är fortfarande well on it's way down the shithole.

• Klaga inte uppåt i näringskedjan. Gör någonting åt er situation själva istället. Man blir inte lyckligare om man bara går och klagar på att den där och den där politikern är så jävla dum i huvudet hela tiden. Lycka är någonting man måste jobba aktivt för. Tro mig, jag är otroligt lycklig.

• Klaga inte uppåt i näringskedjan 2. Ni som tycker att jag är så självgod att man kan spy osv osv. VEM FAN BRYR SIG?! Varför blir ni så jävla provocerade så jävla lätt? Visst. Bli irriterade på att jag är dum i huvudet och tycker om mig själv, men sen då? Strunta i Timo då. Sluta suga Jantes kuk. Lär känna er själva, försök tycka om den lilla stolta människan som vill ut och väx och bli bättre!

• Ät god mat. Där börjar ofta lyckan. Lär er laga mat om ni inte kan, det är väldigt givande.

• Ta hand om era kroppar. Där i finns era liv. Jag har testat både och. Jag har levt som Mötley Crüe och jag har levt som Påven. Någonting mitt emellan är det bästa. Kroppen behöver underhållas. Att träna tycker kroppen och således livet jättemycket om. Men den behöver upplevelser också, glöm inte det. Ta ett litet snack med er själva lite då och då, man kan ha rätt bra samtal och komma fram till rätt mycket.

• Titta inte för mycket på TV. TV dödar intellektet. Så enkelt är det. Vi blir avtrubbade, lata och ointresserade.

Så. Hoppas jag inte lät för mycket som en ung 2000-tals Di Leva.

Nu kommer jag inte på något mer att skriva. Hoppas vi ses på någon av de sista konserterna. Imorgon spelar jag på Kungstorget i Göteborg och på Lördag Stortorget i Malmö. Sen ska jag spela akustiskt på Slussens pensionat men det har varit fullbokat i månader.

Annars ses vi om drygt ett halvår.

Puss, tack, kram, jag älskar er, dra åt helvete.

Timo

Nu är även Vinton med i finsmakargänget. Idag åt han min köttgryta med en aptit som jag inte sett sedan jag rökgrillade karré igår och åt det med Linas berömda potatis- och rotsellerisallad samtidigt som jag kollade på mig själv i spegeln.

Köttgrytan gjorde jag genom att koka högrev i fyra timmar med lite lagerblad, svartpepparkorn, morötter och scharlottenlök. Sedan hällde jag bort det mesta av vattnet och mixade alltihop med lite margarin. Jävligt gott faktiskt.



Flaming Lips igår på WoW var lite av en besvikelse. Dels så var publiken så tråkig så klockorna stannade vilket Wayne störde sig på skitmycket och tjatade om mellan varje låt vilket efter ett tag blev lite tröttsamt. Ljudet var under all jävla kritik. Och de spelade inte the Yeah Yeah Yeah song.

Dessutom så kändes det lite som varje gång jag sjöng med så kollade alla som stod runt omkring mer på mig än på konserten så helt plötsligt stod jag där med prestationsångest. Inte helt perfekta förutsättningar.

Idag har jag varit på Mac Forum och varit med i en reklamfilm som de spelade in. Jag gick förbi i bakgrunden med en gitarr. Farfar kom förbi mitt i den bästa tagningen och knackade på fönsterrutan och därmed var den tagningen förstörd. Sen så var det skitsvårt för alla inblandade att hitta tillbaka till den rätta känslan igen. Men så helt plötsligt satt det. Nu skulle det bli perfekt! Alla skötte sig galant.

Då ringde Farfars telefon.

Patrik Herrström for president.

Kalmar igår var intressant.

Vi blev otroligt väl bemötta. Av såväl funkisar, vakter som arrangörer.

Samtidigt kändes det ibland som jag hamnat i en buskismardröm. När vi skulle soundchecka och hade knappt en kvart på oss fungerade knappt någonting på scen. Konstigt att vi var sista bandet ut och så verkade de knappt inte ens ha kollat så att scenljudanläggningen funkar över huvud taget.

Frustrationen över att allt gick i snigeltakt slogs mot glädjen över att allt var så trevligt.

En annan grej som jag måste bara störa mig på. Andningskontroll i insläppet. What the fuck man? Jag menar, ok, det är en drog- och alkoholfri tillställning. Fine. Men att kontrollera varenda vuxna människa som vill se på musik med en jävla gul grej som piper på fel sätt om man druckit ett par glas vin till maten? Det är inte ok. Man ser väl för fan om någon unge är full och då kan man väl neka denne så den får stanna i parken och dricka ännu mer (och riskera att bli våldtagen) om man så vill.

Ordet måste sägas igen: polisstat.

Spräng inte en ådra nu för Guds skull människor. Jag vet att vissa av er gärna vill dra förhastade slutsatser så ni kan visa lite ilska. Men lätta på trycket genom vänlighet istället, det är mycket nyttigare. Att till exempel förvandla mitt förra polisstatsinlägg till att jag tycker att alla vakter är fittor är bara komiskt. Gör inte mer narr av er själva än behövligt. Jag vet redan att en stor del av jordens befolkning är väldigt mycket mindre begåvade än vad som skulle önskas.

Men det är en helt annan avhandling.

I Kalmar hade vi kul. Alla vi kom i kontakt med spontanälskade vi.

Just for the record.

Även om man tydligen inte är känd till namnet överallt.




Betyg: 7/10

Nu ska jag iväg till Way Out West och vara domare i en Guitar Hero tävling.

Kvart i två igår natt gick det plötsligt upp för mig att jag fått en tillräcklig dos av Strömstads Euro Techno Trance House Disco och jag bestämde mig därför för att börja bege mig till hotellet. Ett skönt bad med Mozarts Klarinettkonsert tycktes vara en tillräckligt pretentiös och mogen avrundning för att få mig att sova gott så jag utvilad och kry kan ta mig an Kalmar.

Precis som jag skulle gå ut i regnet och vänta på en taxi (som visserligen aldrig kom så London fick köra dubbelt istället, leve honom) kom två speedade flipperkulor farandes i form av Joel och Niels, aka Barnen. Efter att i mun på varandra fnittrigt ha skojat om att jag är gubbig och gammal och trött skrek de "morgonbad!!!" i kör.

Vi skulle åka tidigt på morgonen eftersom Patrik har åtaganden i GBG. "Jag MÅSTE åka tio" hade han sagt upprepade gånger under dagen.

Tiden detta fantastiska morgonbad skulle ske bestämdes därför till 08:45 och vi skulle träffas i poolen på spahotellet där vi bodde.

Yeah fucking right.

Det blev ett väldigt ensamt morgonbad. Och en väldigt ensam frukost. Och en väldigt ensam väntan klockan tio.

Åter igen fick pappa Hasse Balboa ringa runt till Barnen och Farfar (som skällde ut sig själv i bussen på ett ganska komiskt sätt. Det började med att han småkäftade och slutade med att han gallskrek "JÄVLA IDIOT!!!" Till sig själv.) för att väcka dem när vi väntat en kvart.

Imorgon testar vi en ny variant. Bussen åker nio. Så lätt.

Stackars barn.

Giget igår var kul. Scenen var minimal, publiken varm och vi lekte som aldrig förr. Av tre allsångsmöjligheter fick "Bailando" helt otippat mest röster att gå igång. Only in Strömstad.

Betyg: 8/10

Dessutom hade hotellrummet ett fullt utrustad och ganska påkostad kök. Fedt.

Vinton gick och la sig klockan åtta igår kväll. Jag kollade klart på Into the wild (som var bra om än lite långtråkig ibland) och kom i säng en timme senare.

Idag mår vi båda två som bilden visar.

Han har hållit mig sällskap hela morgonen när jag ätit Choko Pops till frukost (fy fan vad söta de är), och sjungit igång min röst. Det tycker han är ganska mysigt om han får pilla på en godispåse (färgglatt, prassligt och mjukt) samtidigt.

Nu ska jag till Strömstad och ska försöka njuta av de sista turnédatumen som är kvar. Att njuta av scentiden är en självklarhet, det lever jag för, men allt runt omkring börjar så smått äta upp mig inifrån.

Men det är, från och med Strömstad till och med Malmö, härmed glömt.

Vinton har varit sån här hela dagen.

Jag med.

Imorgon bär det av till Strömstad och allt vad det innebär.

Jag får nog gå och lägga mig samtidigt som Vinton ikväll.

Tjena.

Klockan är 02:42 och jag sitter på ett hotellrum i Sävsjö. Det finns inget internet. Det finns ström i varannat uttag. Det pågår en efterfest i lobbyn med EMD.

Visst låter det deprimerande?

Men ack så fel man kan ha. Det är hur jävla grymt som helst. Jag tror spelningen ikväll i lilla Sävsjö var det roligaste vi gjort hittills. Folk blev helt jävla tokiga. En femtioårig volontär kunde inte sluta överösa mig med kärlek. Danny grät nästan. Trots att jag sa att han fan inte kan hålla på och wasta sin time med trötta EMD. "Hur fan kan du hålla på med den skiten" sa jag som om det vore någon drog. (Det är ju trots allt så långt under hans värdighet och talang. Såg ni honom när han rappade i "Så ska det låta" typ ett halvår sedan? Fuckin' wizzkid). Jag råkade kalla honom Darin också men det skrattade han bara bort.

Big up to Danny.

Personalen ikväll. Publiken. VAKTERNA. Vi.

Betyg: 10/10

Nu börjar säsong två.
Blir det den lyckliga säsongen eller ännu en lite småelak (Zzzz)?
Får vi några  mattips? Katter?

Kommer vi få se naken hud?

Vi får väl se.

Tack för att ni rosar mig. Tack för att ni risar mig.

I Svedala följer man regelboken. Till punkt och pricka.

Jag hade knappt hunnit sjunga de första orden i Gee Whiz innan jag såg en fet vakt gå fram till en gullig liten familj där den femårige sonen satt på sin pappas axlar i en publik som var allt annat än tät.

"NER!" såg jag hans fula testosterongödda läppar säga samtidigt som han pekade mot den lille femåringen som trots allt hotade hans ryssfemmebeklädda verklighet. Nu hade minsann han fått chansen att visa att han faktiskt kunde hålla ordning, att vaktskolan (och även särskolan nu förra veckan) gjorde helt fel i att sparka ut honom.

Pappan förstod ingenting. Gestikulerade något som jag tolkade som "menar du allvar eller?"

Då gjorde vakten det alla jävla fittor till vakter gör när människor inte gör exakt som deras aphjärnor vill. Han tog aggressionssteget framåt och med ansiktet tre centimeter från pappastackarens ansikte pekade han igen på den hotfulla sonen. "NER SA JAG!!!".

Fitta. Fast den dåliga sorten.

Svedala kändes som en polisstat. Överallt fanns det lappar med olika förbud. Man fick inte bada si eller så. Dessutom fanns det lika många lappar som skrek ut att "vi" (inte en jävla aning om vem de syftar på) "inte tar ansvar" för en massa jävla olika grejer.

När Farfar inte fick ta med sin öl från backstage till öltältet (samma märke som de sålde där för övrigt) så var vakten ytterst noga med att tala om att om Farfar lämnar den där på marken så tar inte vi något ansvar för den!

Gå och bajsa en stund. Det är avslappnande, jag lovar.

300 vakter. 3000 besökare. 200 framför vår scen. Resten väntade (förgäves) på Den Stora Svennefesten.

Betyg: 6/10 

Det var ändå någonstans rätt underhållande. Kolla kul det såg ut.



Sen åkte vi till Kristianstad på lördag. Där var det raka motsatsen. Inte en vakt så långt ögat kunde nå. Kristianstad slog på stort och smällde upp tre stora tält mitt i stan, bjöd in en massa bra liveakter och körde igång med värsta dunderfesten. Folk fick ha med sig egen sprit överallt vilket självklart innebar att folk lekte ut sina egna små personliga nöjesfält med både bergodalbana och tornado. Och nästa dag även Hangover om man vill vara Göteborgsk. Vilket jag är så det är helt ok.

Roligt gig. Betyg: 7/10



Efter konserten träffade vi en skön fiskare som hade en skön fiskebåt. Han bjöd ut oss på en skön fisketur vilket Farfar tokgick igång på. Han visade sig vara en fena på att fiska trots att gäddjäveln uteblev just denna gång. Men han hade en skönt ryck i kastet eller vad man nu säger i fisketugget.

Och medan de vuxna roade sig på sitt vis lekte barnen fåniga lekar. Joel hängde farligt i broar men det vågade inte jag så Joel gick med på att leka Titanic en stund.



Nu, mina kära läsare, fans och andra som råkat komma in här av misstag och läst my shit, ska jag ta en bloggsemester.

Seså, bli inte ledsna. Se det som att sista episoden på er favoritserie just har visats. Det känns lite småtomt i början men sen börjar man minnas tillbaka, de små riktigt bra stunderna man haft framför burken. De där stunderna växer och växer och plötsligt sitter man då där, inför säsong två, och så är det inte alls lika bra som man mindes det.

Därför tänkte jag att säsong två på min blogg blir riktigt kort så att jag kan börja på säsong tre istället som nästan alltid är den bästa. I alla fall i Lost och 24. Helt ok i Desperate Housewives.

Och så, en sista cliffhanger:

Det brukar vara skor.

Aldrig förr har jag blivit ombedd att signera så många rumpor som igår. Rumpa efter rumpa. Runda och platta rumpor, bruna och vita rumpor, håriga och lena rumpor.

Mr. Balboas Tekla frågade mig chockerat om det inte kändes som lite väl mycket när de kommer fram i drivor och ber om sådana saker. Drar du ingen gräns?

"Nej", sa jag med lite hes och världsvan röst. När man väl trätt över en viss skiljelinje, då finns det ingen återvändo, då kan man signera i princip vad som helst.

Är man prostituerad så är man.

Yeah.

Annars var det ett helt ok gig igår. Så in i helvete varmt och svettigt och dessutom, som om inte det räckte som blött så glömde Farfar sina scenkläder på hotellet. Jag, mitt jävla dumhuvud, erbjöd mig att springa tillbaka med honom som sällskap ca tio minuter innan konsertstart.

Jag tror aldrig jag har varit med om en så stor mängd regn i så små droppar under så kort tid. På en sjuminuters språngmarsch var vi HELT genomdränkta och från regnet sprang vi direkt upp scen.

Spelningen kändes lite som en timmes extranummer.

Med hela havet stormar i i den lilla sommarstad-innan-sommaren-riktigt-kommit-igång publiken.

Betyg: 7/10

Det finns ett gammalt djungelordspråk som går ungefär "mnokimbe nahhk klick klick nahhk matobi".

Direktöversatt betyder det "Barnet finner lugnet under handduken".

Det är faktiskt sant det där. Har bebisen svårt att komma till ro på kvällen när det är läggdags så kan man försiktigt dra över ett lakan över ögonen så brukar det vara lättare. Igår tänkte jag testa en lite modernare variant på metoden.
Försökte vara lite jet set.

Vinton tyckte dock inte alls det var lika gulligt och fränt som jag och började vifta vilt omkring sig så jag fick snabbt övergå till den beprövade handduken, jag menar lakanet.



Nu kommer Hasse Balboa snart och hämtar mig och det känns som sagt skitbra inför den här resan. Visserligen kommer jag att få en grav hemlängtan ganska omgående, min familj har varit helt fantastisk de här dagarna, men det hjälper bara till. Jag är utvilad, frisk och framför allt superpeppad så jag ser fram emot tre roliga dagar nu.

Med min favoriträtt Auberginelasagnen i minnet kommer jag att sätta mig i turnébussen med tankarna inställda på erövring.

Auberginelasagnen ja. Den är så jävla god att jag alltid, och jag skojar inte, får en liten tår i ögat när jag äter den. Jag och Lina gör den tillsammans och jag kommer aldrig, och jag skojar inte nu heller, avslöja receptet ens för mina barn.



Och till slut. Fick en påhälsning av min käre vicevärd som framförde en hälsning ifrån vår värd som tydligen tyckte att jag utgjorde en brandfara genom att ställa kol och rökträ nära elementet, ajabaja.

Jag personligen anser att han utgör en hälsofara genom att inte fixa möglet i vårt hus, samma mögel som gjort grannarnas hund sjuk för livet så fuck you asshole.

Tiden går snabbt när man har det bra.

Imorgon är det dags att bege sig ut på vägarna igen. Lysekil, Svedala och Kristianstad står på schemat. Fick ett riktigt peppat sms från Niels idag och kände samma sköna positiva känsla igår när jag pratade med Hans på telefon. Det känns jävligt skönt att ha förra helgen med sig i bagaget nu när man ger sig ut. Det är bara att fortsätta sopa mattan helt enkelt.
Igår kom en av mina allra bästa vänner, Måns, på middag med sin förtjusande Anna. Jag var så inspirerad av mitt dumplingslagande i förrgår att jag gjorde färsk pasta igen, dock spaghetti den här gången. Till det gjorde jag en sås på urkärnad och tärnad färsk tomat med chili, brunfräst vitlök och tryffelsardeller och toppade slutligen detta med färsk basilika.

Det blev gott.

No shit Sherlock.

Sen spelade vi lite Singstar. Äntligen var vi fyra stycken och kunde spela "Skicka Micken". Det var otroligt jämnt men till slut vann jag och Lina på Doo Wah Diddi Diddi Dum Diddi Doo.

Intresseklubben antecknar.

Till slut (23.30) tog Måns det otroligt mogna beslutet att det var dags för dem att åka hem så de orkade upp till åttatåget idag.

Jag måste lära mig av honom. När vi är hemma hos våra snutgrannar och de bäljar i mig sprit efter sprit så finner jag mig ofta sittandes där till efter tre vilket är en så inutahelvete dålig idé när man har barn.

Måns shall lead the way.

Nu har vi hittat formen på allvar.

I lördags spelade vi i Sundsvall och gjorde en av de roligaste konserterna på väldigt länge. Farfar var helt till sig efter att vi gått av och sprang som han återigen var ett barn (vilket inte är så långt från sanningen i och för sig) direkt ut för att hälsa på fansen innan vi ens hunnit pusta ut. Sen stod vi och kramades och berömde varandras storhet på en reggaeklubb till långt in på småtimmarna.

Betyg: 10/10



Med andra ord har det varit en fantastiskt lyckad helg. Tre riktigt bra spelningar och en härligt positiv känsla inför resten av sommaren.

Körningen hem till Göteborg från Sundsvall på söndagen var mindre positiv men ändå inte helt negativ. Åtminstone inte för min del. Vi hade bävat inför denna resa i flera veckor. I förra veckan lyckades jag nätverka fram några Stilnoct för att minska smärtan lite. När man suttit så mycket i en turnébuss så vill man inte vara med om en tiotimmarskörning. Dessutom var det kallt, grått och regnigt.

Därför blev det ännu en kuddkapning på hotellet och med två (ganska så lyxiga faktiskt) kuddar att luta huvudet mot och en sömntablett i magen lutade jag mig tillbaka och drömde om playa del Goteborgo. Vaknade en gång då det var dags att äta middag - nachos i Örebro - och somnade sedan om mot mina två kuddar.

Farfar hade det inte lika gött. Han tog också en Stilnoct men snetrippade något fruktansvärt. När han vaknade sa han att han drömt att Niels var en sned trumstock som måste rätas ut. Stackars Farfar. Han har det inte lätt alltid.



Sen kom vi äntligen hem. För mig tog resan en halvtimme, för resten av pojkarna tio och en halv timme. Då drog jag en snyftare om att jag genast måste hem till min son, så grabbarna får minsann finna sig i att lämna av mig först och sedan packa ur bussen själva. Fan vad jag är dålig.

Eller ja, inte så dålig. När vi skulle resa från Göteborg i torsdags var de enda som bar något Hans, London och jag (och någon som kallade sig själv för Niels men inte riktigt var Niels). Erik hade haft bortamatch, Joel sov och Farfar klagade över att allt gick så jävla snabbt.

Men hur som helst. Hem kom jag, fräsch som en nyutslagen nyponros. Sov utmärkt hela natten och satte sedan igår morse igång med att tillägna dagen den kulinariska konsten.



Hackad fläskschnitzel med ostronskivling frästes i smör tillsammans med lite mjöl och den såsen som syns på bilden som förövrigt var grym. Sen gjorde jag en enkel buljong med vitlök, morötter och citrongräs som fick småkoka ett par timmar. 

Jag gjorde sedan en vanlig pastadeg som jag gjorde supertunna runda plattor av som sen skulle innehålla fyllningen och puttra i buljongen så man till slut kunde kalla  det för dumplings.



Sen åt vi de små fina delikatesskuddarna med en dippsås gjord på soya, råsocker, sesamolja och chilli och jag kände att mitt förra inlägg inte var överdrivet ändå.

Nu känns det lite högtidligt.

Igår satte vi den. Den första tian. I Stockholm på Debaser.

Publiken får en sjua. Bandet en åtta.

Jag ger mig själv betyget tretton av tio. Jag var helt jävla övergrym igår.

Betyg 10/10.



Sen blev det lite fest och så helt plötsligt sitter vi här i bussen igen. Åt en Salsicciapasta i Gamla stan där de spelade en låt med Kent som går typ "ingen, ingen, ingen, ingen, ingen, ingen..." alldeles för många gånger. Sen deppade vi lite över att någon snott Eriks jacka och så är vi nu på väg igen. Glada som gubbarna som studerade slussöppningen och båtarna utanför Debaser. Kanske till och med lite gladare.

Sundsvalls gatufest är nästa anhalt där vi tydligen fått äran att avsluta hela festivalen.

Nu ska jag luta mitt huvud mot kudden jag stal från hotellet och njuta av att jag är så jävla bra.

Och ödmjuk.

Sitter på mitt hotellrum två våningar ner under marken på Medborgarplatsen i Stockholm. I morse sov jag ut riktigt ordentligt för första gången på hur länge som helst.

Och åh mor, vad det är skönt att sova ut! Det känns som om jag plötsligt fått en tyngd i handen som väger upp den i den andra.

Jag har funnit balansen.

Jag har ingen tyngd i vare sig den ena eller den andra handen egentligen, utan jag försökte bara mig på en lite målande bild.

Hur som jävla helst! Nu mår jag som en lärka på en solig sommardag och vilken underbar sommar det är!

Åt precis en liten planeringslunch med Hans och min skivbolagsmogul Daniel. Älskar dem båda så det var en perfekt start på dagen. Jag åt en vegetarisk Daal som jag bad att få lite starkare. Och för en gångs skull så fick jag den faktiskt stark. Det, en Coca Cola med is och två goda vänner i den Stockholmska solen var en perfekt inramning för ett möte som gav mig jättemycket pepp för det närmsta året.

Nu har jag fyra timmars fri tid och sen är det dags för soundcheck på Debaser Slussen. Jag är helt sjukt peppad inför giget ikväll. Ett klubbgig - mitt i sommaren!
Så alla som bor i och nära Stockholm och har åldern inne då förstås och tyvärr, bege er till Debban ikväll, it's gonna be a fuckin' radical night man!

Dessutom ska I are Droid, Sveriges nu bästa debutband spela förband. Missa inte.

Men nu var det ju inte riktigt det som detta inlägg skulle handla om.

Igår, klockan 13:15, steg jag upp på den näst största scenen på Arvikafestivalen. Ännu en gång var jag och mina mannar lite oroliga över att det skulle vara lite folktomt. Jag menar, tiden, den var ju inte direkt snäll mot bakfulla festivalbesökare.

Men. My man T-daug. You needn't worry.

Segertåget fortsätter rusa fram! Det var helt fullsmockat i det stora tältet! Allsången var öronbedövande! Det dansades och festades, det skrattades och det gräts.

Gräts - smaka på det ordet, inte ett av de finaste i det svenska språket.

Efter konserten, och det här händer inte ofta nuförtiden, kom fans som varit med i många år och gått på massor av konserter och sa att detta lätt var det bästa hittills. Fans som varit med i många år brukar inte ge upp förstaplatsen så lätt, de vill gärna minnas den där intima lilla klubben där jag stod framför tjugo pers och sjöng sönder min pubertala hals; ung, full och desperat (ett par månader sedan). Så därför, även om jag tänkt ge giget en åtta så får det bli så här:

Betyg: 9/10