Tankar från en 46-årig man

Jag önskar alla jag lite grann lärt känna här i bloggvärlden en trevlig Julhelg och en riktigt bra start på 2009. Förhoppningsvis är jag tillbaka igen efter helgerna med bilder o lite tankar om .. ja vad det nu blir.

Ha de gott allihopa!

Jag gör som några önskat och håller bloggen vid liv. Kanske finns det något för någon att läsa eller se av det jag skrivit och lagt in i min blogg. Förhoppningsvis återkommer lusten till att skriva. Jag önskar alla er som någon gång läst min blogg en riktigt skön sommar!

Här är en bild från min balkong. tagen för några minuter sedan.



Nere vid sjön syns några turister cyklande på dressiner. I förgrunden går några lamor.



Grannen åker förbi med slåttermaskin. Några vallar ska slås innan regnet. Bråttom, bråttom!

Jag har varit riktigt dålig med plitandet i bloggen. Det känns liksom inte att jag har något vettigt att skriva om. Under den här tiden jag haft bloggen har jag fått kontakt med massor av underbara människor. Jag hoppas att ni alla har det bra och att er midsommarhelg varit trevlig på alla sätt.

Den 1:a Juli släcker jag ned min bloggsida. Kanske dyker jag upp igen när lusten för att skriva återigen dyker upp. I och med att jag så sällan varit inne på min blogg så har per automatik  vänner jag fått i bloggen också slutat besöka densamma. Inget konstigt alls med det. Om det nu finns någon som fortfarande vill ha någon slags meningsutbyte med mig så får ni gärna maila mig.

Till sist önskar jag er alla som läst min blogg en skön sommar och ett bra 2008.

Mvh Lasse

Just nu i skrivandets stund sitter jag med båda fötterna i en balja med vatten. Ute skiner solen och det blåser inte specielt mycket. Det skulle kunna vara en dag då jag kunde fått mycket gjort ute, om det inte vore för hostatackerna som kommer som ett brev på posten så fort jag gör minsta lilla ansträngning när jag är ute.

Den lunginflammation som jag dragits med har börjat ge sig, nu är det bara hostan och det faktum att jag förlorat rösten som irriterar. Min dotter, måg och mitt älskade barnbarn är på besök hos mig i påsk. Han är så underbar! Bara de att få se hans ansikte spritta ut i ett stort leende gör att jag smälter fullständigt. Det tråkiga är som sagt min förkylning och att jag inte vill att han ska bli så förkyld som jag är. Barn som får luftvägsinfektioner kan ha det riktigt jobbigt.

Eftersom jag äter penicillin så har påskhelgen varit utan starka drycker för min del. Inte ens den whisky som jag ibland tagit som förebyggande mot alla sorters virus och basilusker har jag tagit. Mja... jag tog en liten whisky i går kväll, men inte fan hjälpte den. Inte ens smaken av den kunde jag njuta av eftersom allt jag dricker och äter smakar noll.

Min hustru tog med sig vårt barnbarn Helmer på en promenad i solskenet. Han fick se Lamadjuren, Gutefåren, korna, hästar och naturligtvis mina höns, gäss och ankor. Så visst fick han se mycket som han vanligtvis inte brukar se i den storstad han bor i. Som morfar får jag försöka med alla tricks under hans uppväxt för att han ska vilja åka och hälsa på mig och då är ju allt vi här har på landet något att locka med. Förhoppningsvis kommer jag att ha hönskycklingar i slutet av april och det blir ju ytterligare något att se på.

Nu har mina gäss börjat värpa sina kvartskilos tunga ägg. Än så länge plockar jag in dem eftersom det är lite tidigt på säsongen, men så småningom ska de få lägga sig att ruva. Kanske om jag har tur blir det gässlingar i sommar. Ankorna har jag delat upp i två familjer, med en hanne och två honor i varje, så även där kommer det bli ankungar.

Nä nu börjar vattnet jag har mina fötter i kallna, så det är dags att sätta sig och slipa lite innan jag får på mig sockar. Jag önskar er alla en riktigt skön påskdag och må solen skina på er alla.

Jag läste häromdagen något som ytterligare bara bekräftar mina tankar om att det måste finnas gott om stollar i USA. Hur pass mycket vid sina sinnens bruk är den människan som betalar drygt 8000 kr för en enda frukostflinga?
Tänk om jag kunde finna något som liknade G Bush. Någonstans borde det väl finnas en kålrot eller potatis som liknar han? Om jag fann något dyligt och la ut den på E-bay, så borde det väl finnas någon som betalade en femhundring?

För de är precis vad jag skulle behöva nu för att köpa en ny skottkärra till trädgårdsarbetet.

Om nu inte någon i USA vore villig att betala så kanske det fanns någon al-Qaida-Nisse som ville köpa - för att koka soppa på...

Den 29:e februari gifte sig min äldsta dotter. Det var ett fint bröllop som min dotter hade planerat i minsta detalj. Hon var så vacker i klänningen som hon själv hade sytt! På ryggen fanns massor av hyskor och tygbeklädda knappar, ja jag var som far till bruden mäkta stolt över att veta allt vad min dotter hade fixat inför sitt bröllop. Nu var det ju inte bara ryggen på klänningen som var vacker, utan hon bar upp den med grace, så som vore hon en prinsessa.
Utöver vigseln, som skedde i stadshuset så var det även namngivningsceremoni för mitt barnbarn Helmer. När jag själv blev far till min dotter för nu drygt 25 år sedan, hade ett namn som Helmer kännts aningen udda, men nu är känslan att inget namn passar bättre än just Helmer till mitt goa barnbarn. Helmer själv tyckte nog den här dagen var aningen märklig med allt folk som var närvarande, men han var hela tiden på ett gott humör.
Ja nu har jag en svärson också. Jag har i och för sig haft denna svärson ett tag så jag har vant mig bra med honom. När man nu lever i en modern tid där föräldrarna inte längre får välja vilka som ska gifta sig med sina barn, så får man ju hålla till godo med de val som ens barn gör och då hoppas att de gör bra val. Hade jag fått välja för min dotter så hade jag ändå inte valt annorlunda, för det är en toppenkille till måg jag nu har.
När jag stod där bakom brudparet då de gav varandra sina löften så tänkte jag själv på den där dagen för drygt 24 år sedan då jag själv gifte mig med min hustru. Fan vad tiden går!, tänkte jag. Nu har jag en av mina tre barn gifta och ett underbart barnbarn! Jag själv har grånat och mustashen har blivit vit, men inuti så är jag ändå mycket den samma som för drygt 24 år sedan, bara lite stelare o tröttare.
Jag själv lyckades under bröllopsmiddagen hålla det tal som jag hade ångest för. Det blev dessutom uppskattat. Jag inledde talet så här:

Liebes Brautpaar, liebe Verwandte und Freunde! Hoffentlich wird dieser Tag ein unvergesslicher Tag für uns alle die hier versammelt sind, ein Tag voll freude und werme. Ich wünsche ich könnte die ganze rede auf deutch halten.. aber leider muss ich jetzt auf schweden fortsetzen.

Ja de var nog den längsta fras jag sagt på tyska! Att inledningen på mitt tal blev på tyska berodde på att min mågs mormor och morbror är tysktalande och jag ville att åtminstone något av det jag sa skulle bli begripligt för dem. Ja, många av de 40-talet gäster som var närvarande kunde också tyska. Själv kan jag minimalt med tyska och denna frasen hade jag fått hjälp med av en bekant som undervisar i tyska. Tur var väl det att man kände någon som var haj på det språket..

Bröllop, middagen och den efterföljande festen var jättelyckad och ingen av de som var närvarande kommer att minnas dagen som tråkig.

Bara några dagar efter bröllopet så ringde min dotter hem till mig och berättade att Helmer hade börjat gå. Mågen skickade dessutom en liten filmsnutt där min lille Helmer går. Man blir varm i hela kroppen av att se honom!
Nu kommer han och hans föräldrar till mig i påsk. Då ska vi ut o gå Helmer och jag, o titta på mina gäss och ankor, grannens lamor och gutefår.

I helgen blir min son 18 år. Han har blivit så stor min lille son. Ja, han har förmodligen också växt om mig på längden. Nu blir han myndig i lagens mening. Han får dricka alkohol på restaurang och köpa snus. Men så länge han bor hemma  kommer han även i fortsättningen få rätta sig efter de regler som gäller, satta av hans mor och far. Så det kommer väl inte bli någon större förändring för honom. Han har haft en bra uppväxt och blivit en son jag är stolt över, precis som jag är stolt över mina döttrar.

Kunde sen Pettson få en känsla av harmoni och lugn, utan ångest så vore ju allt toppen.. Tyvärr så har den där känslan av att vara värdelös gnagit sig in i mig så hårt att jag har svårt att överhuvudtaget tänka positivt om något. Tur att jag har mitt barnbarn som har en enorm förmåga att värma min själ.

Om det vore så enkelt att ta till sig att jag har en underbar familj, för att då nöja mig med det och sen må bra.. ja då hade jag väl inte heller varit i denna depression som aldrig verkar gå över.

Häromdagen läste jag om forskare som konstaterat att sockerpiller fungerar lika bra som så kallade "lyckopiller".
Det är så fantastiskt kul att läsa sådant när man försöker på alla sätt ta sig ur en depression som känns evighetslång! De SSRI-preparat, eller antidepressiva piller jag äter varje dag kanske jag skall byta ut mot placebo istället? Om nu inte dessa piller jag äter för att höja Serotonin och Noradrenalinnivåerna fungerar...?

Man vet inte vad man ska tro egentligen. Min förhoppning än så länge är att min läkare vet vad som fungerar och inte fungerar. Jag kan ju inte sluta hoppas på att jag skall må bättre.

Idag läste jag i tidningen om två advokater som efter två års process fått rätt i högsta domstolen. Det gällde deras rätt att få ersättning för de kostnader de haft när de passerat biltullarna i Stockholm för att träffa sina klienter.

HD har efter noga övervägande beslutat att de har rätt till 75 kronor... (var antar jag)
För arbetet med klienterna har de kvitterat ut 55000, respektive 40000kr. Vilken tur ändå att rättvisa skipades...

Inte tror jag ett ögonblick att juristerna på HD, varje dag under så lång tid funderat på om de ska ha rätt till eller inte rätt till 75kr, men ändå - vad kostar egentligen en sådan här skitsak samhället? Nu borde det väl ändå finnas ett prejudikat så att tvister av den här sorten aldrig mer behöver tas upp.

Hoppas nu att advokaterna snabbt får sina pengar så att ekonomin går ihop för dem.

Häromdagen var vi till Ikea och köpte backar som vi nu placerat nedanför källartrappen. Förut så hängde det en kasse i trappen som vi slängde allt som skulle transporteras till källsorteringsstationen. Då blev det till att springa fram och tillbaks mellan conteinrarna så att allt hamnade på rätt plats. Nu blir det i fortsättningen mycket enklare - bara att ta med den backen som blivit full och tömma den på avsedd plats. PÅ varje lock satte jag med dubbelhäftande tejp fast laminerad text så att jag inte behöver stå i källaren som ett frågetecken och undra var allt skräp ska läggas. Visst blev det bra?

En "normal" vinter ska ju innebära att livet i komposten avstannar, men i år är det fortfarande fullt liv. På baksidan av huset har jag ställt två stora blå plasttunnor som jag använder till kompostbehållare. När det i kommunen bestämdes att de som själva ville kompostera sitt köksavfall, så ställdes det då krav på att de var säkra från skadedjur, såsom möss och råttor. Kravet var att de skulle vara så täta att inte möss klarade att komma åt avfallet. Om jag inte har helt fel så nämndes att det inte fick vara större hål än 8 mm, för annars fanns risk mössen kunde ta sig in.
Jag hade två stycken plasttunnor stående som jag samlat regnvatten i. Jag tänkte att de skulle ju fungera utmärkt som kompostbehållare. Det fanns ju heller ingen anledning att köpa dyra fula kompostbehållare. Jag borrade en massa hål i botten med ett 6 millimetersborr och vid midjan, ungefär mitten av tunnan borrade jag runt om. Därefter fyllde jag i botten med lite kvistar så att komposteringen från början skulle vara luftig. Därefter var det bara att sätta i gång att kompostera. För att få riktig fart på det hela besökte jag en svåger och grävde lite i hans komposthög. I den kryllade det av mask, så jag fyllde en liten behållare med mask och tog med hem och tömde i kompostbehållaren. När jag hade börjat kompostera ringde jag kommunens miljö o hälsoinspektör. Hon kom och godkände utan vidare mina hemgjorda behållare.

Nu efter att antal år, 10 kanske så fungerar den precis som jag hade tänkt mig. Jo den fungerade redan första året, men jag gjorde väl en del nybörjarmisstag som att inte blanda i tillräckligt med kolhaltigt material i det kväverika köksavfallet, för då började det istället ruttna istället för att kompostera. Men efter att ha samlat ihop sågspånet efter vedkapningen i en säck så fungerar komposten perfekt. Varje gång jag tömmer spannen med köksavfall som tex. potatisskal, äggskal, grönsaksrester, kaffesump, fruktskal med mera så tar jag samtidigt några fulla nävar med spån och blandar i. Några vändande med grepen i tunnan så är det färdigt. Idag blev den ena tunnan full. så nu får den vila tills det blir dags att sålla den kanonfina kompostjorden. Det översta i den fyllda tunnan öste jag i den nu påbörjade komposttunnan. Jag blev lite förvånad när jag såg att där fanns tusentals med mask, men samtidigt naturligtvis glad - för då visste jag ju att allt fungerade som det ska.

När våren visar sig på allvar efter den här skitvintern så har jag två välfyllda säckar med kompost att använda i min trädgård - bra mycket bättre än den där plantjorden man köper i säck från ICA eller Coop..

En del vintrar har det blvit så pass kallt att komposteringen avstannar i tunnorna, men så fort det blir lite varmare så sätter det igång igen. Alla mikroorganismer och maskar arbetar i full fart för att fixa bra trädgårdsjord åt mig. Jag har ibland funderat på att isolera tunnorna... får se hur jag gör, kanske det blir av en dag..

Ha det gott alla bloggarvänner!

Snart är julen över och vardagen återgår till det normala. Jag har aldrig gillat julen och tycker det ska bli skönt att den snart kan städas bort. Visst förstår jag att julen för massor av människor betyder en massa positiva ting, såsom gemenskap, julklappar, ljus och massor av julmat. Tyvärr så är det allt för många som inte kan känna någon glädje över julen. Många sitter ensamma, många har en trasig ekonomi och kan inte på långa vägar få ihop det till att likna den jul som de flesta av oss har möjlighet till. I allt för många hem fylls julen med fylla och våld. De jag mest blir ledsen över, är alla de barn som får höra och se sina föräldrar gräla och slåss, istället för att känna den glädje som julen ju borde stå för.
Jag själv är inte nykterist och avhåller mig inte heller från alkohol under julhelgen, men inser och tycker att julen är barnens helg och skulle aldrig förstöra den för mina barn. Att jag är så säker på det är att jag själv växte upp i en familj där spriten förstörde allt för många jular. Det jag klarar som allt för många inte klarar är att kunna skruva på korken på flaskan innan vettet försvinner. Inte skriver jag det för att vara självgod, utan jag är väl innerligt glad för att jag klarar att sätta en gräns.

Utöver flödandet av alkohol så är det ju detta med ekonomin. När julen är över och det hysteriska julklappshandlandet är över så sitter det massor av familjer med ångest och undrar hur ekonomin ska klaras av de närmaste månaderna. Många har firat jul på kredit, allt för att den där platta tvn ska sitta där på väggen eller för att ungarna ska få sitt Playstation eller Xbox av senaste snitt. För inte ska man väl visa att man har det sämre än alla andra???
Jodå, jag har haft en bra jul med mina närmaste, men likväl så behöver jag ju inte gilla julen för de.

Nu på annandagskväll ska jag och min hustru gå och se en film. Biografen i byn visar Arnfilmen. De var väl närmare 10 år sedan jag var på bio senast, så jag hoppas den är värd att se.

Så var det det här med 9200 pund i böter. Det var visserligen bara en dröm, men när jag vaknade så mådde jag riktigt dåligt. Det är sällan jag minns speciellt mycket av mina drömmar men den här gången kom jag ihåg en massa från den.

I drömmen så blev jag av någon anledning bjuden till England. Jag blev på terminalen mött av några trevliga engelsmän. Jag blev inbjuden i en av männens familjer. Jag minns att allt var så trevligt, men mannen i huset sa att vi skulle skynda på för vi skulle på fest. Vi gav oss i väg och jag undrade vart vi skulle. Han sa att vi skulle ta in på hotell? Märkligt tyckte jag men vi gick in i en affär och köpte med oss snacks och whisky. Sen drömde jag ingenting om något festande, utan enbart att det var dag och jag skulle bege mig hem igen. Jag fick ett par bilnycklar och någon visade mig bilen jag skulle köra. Jag satte mig i bilen och undrade hur jag skulle hitta i trafiken och till färjeläget.
Knappt han jag köra iväg förrän jag körde på någonting. Jag stannade och gick ur. Utanför bilen stod en man med en hund. Jag tittade på hunden och såg att jag kört på den så att huden på ena bakhasen hade skavts av. Mannnen sa att det var ingen fara med honom eller hunden, innan jag hann fråga hur det var med honom. I nästa ögonblick stod en fotpatrullerande polis hos oss. Han hade en gul reflexjacka på sig. Efter att ha sett på hunden och tittat på mig så plockade han fram ett block, lutade sig fram mot framskärmen och skrev. När han var färdig så rev han av ett papper och gav mig. På detta pappret stod det ett bötesbelopp, 9200 pund.
Jag tänkte för mig själv hur i fan boten kunde bli så hög? Det var ju närmare 120000 kronor i svenska pengar! Å hur skulle jag förklara detta för min hustru?
Anledningen till de höga böterna var att jag kört på en blindhund och att jag kört hållit till höger i den engelska vänstertrafiken. I drömmen tyckte jag det var märkligt för hunden såg ut som en dvärgvariant av en Greyhound, en sådan där liten spinkig frusen ras.
Väl hemma berättade jag i alla fall för min hustru vad jag hade gjort. Hon sa bara att det löser vi. Hon berättade samtidigt att hon varit tvungen att gå till tandläkaren för att laga ett hål och det hade kostat 2500 pund... Hon hade alltså varit i England samtidigt som mig??
Ja så var drömmen. Finns det någon i bloggen som kan tyda drömmar? *ler*

Ha de gott alla bloggare!

Så här före doppardagen så passar jag på att önska alla er som då och då har besökt min blogg en riktigt God Jul! Jag har varit från alt skrivande ett bra tag av olika orsaker, mest på grund av att jag helt enkelt inte mått/mår bra. Jag önskar dig V-Bettan en lugn skön jul då du kanske kan känna trygghet med dina nära o kära, Pysan önskar jag en toppenjul utan tankar på cancer. Katrin Biologgeria önskar jag en skön och miljövänlig jul. Jag kan förövrigt berätta att torvmossen som jag beskrev i ett inlägg aldrig har brukats för förbränningstorv. Det kom en gång ett gäng experter dit för att undersöka mossen och ett eventuellt framtida energiuttag därifrån. De kom fram till att torven inte var av den typen som lämpade sig för förbränning. Alltså är det till stall och trädgårdsanvändning den används och alltid har använts. Jag kan hålla med dig om att förbränning av torv inte känns bra. Jag tror det var Rolle som frågade mig om återväxten på mossen. Den växer som sagt hela tiden. Där det grävts för ca 50 år sedan kan man i princip gräva nu igen. Visserligen växer inte mossen mer än ett par mm varje år, men i och med utdikning så höjs också mossen. När brytningen av torv på denna mossen en gång avslutas så är jag övertygad om att läkningen kommer att ske ganska fort.
Jag önskar Elle en skön jul med sina katter, Monica önskar jag en jul med sin son. Barbakvinnan önskar jag en trevlig jul med sin familj och hoppas hon fortsätter att skriva härliga anekdoter ur sitt liv. Till Ister önskar jag en jul där cykeln inte slinter på några isfläckar och där lusten att ta en joggingtur efter all julmat infinner sig. Jag önskar Barbamman en jul utan värk och Blomsterflickan en jul precis så som hon önskar den skall vara.
Jag har nu säkert glömt en massa av er härliga människor, men ni finns ändå i mina tankar. Tack för alla varma uppmuntrande ord på vägen!
Tack för att ni har funnits där för mig!!

God Jul o Gott Nytt År!!

Hösten är här. Det blåser kalla vindar och solen försöker värma. På gräsmattan ligger kalla våta löv och väntar på att bli uppkrattade. Fortfarande syns de höstvarma träden i skogsbrynet. Konstigt egentligen att så varma färger visas när något dör...
Visserligen är det enbart naturens "klädesdräkt" som släcks ner för att återkomma när vintern gör sitt uttåg och värme och sol ger naturen nytt liv.
Å ena sidan avskyr jag de tidiga mörka kvällarna, å andra sidan kan jag njuta av den eldsprakande prakt naturen ger mig.På morgonen, luften är kall, solen skiner och frosten har lagt sig över gräsmattan eller när de sista solstrålarna, innan solen försvinner i horosonten lyser upp lövträden i skogsbrynet... ja då kan jag njuta.


Solnedgång i oktober


Morgondimma över mossen


Frostig svamp


Uppstaplad torv på mossen


Torvblock


"Loket" på väg ut från ladan för att lasta torv


Fullastat och på väg in i fabriken för att rivas och pressas i säck. Därefter  hamnar den troligtvis i häststallar som strö. Vissa köper blocken som de är och bygger med dem i sina trädgårdar.


Odonens blad


Skogsbrynet på andra sidan viken mittemot mitt hus

Det var ett tag sedan jag var inne och skrev något i min blogg. Varför det har blivit så har många förklaringar. En förklaring är att känslan av att det jag skriver inte betyder något, att jag inte har något vettigt att skriva. Några av er, härliga bloggare har varit inne på min blogg och undrat vart jag tagit vägen. Ni skall alla veta att det ni skrivit har värmt och att jag när jag läst era ord, önskat att jag på ett bra sätt kunde visa min uppskattning. På något sätt har det då bara låst sig och inget har blivit skrivet. istället för att då läsa era härliga bloggar har jag istället snabbt loggat ut för att slippa ångesten över att jag inte klarar att visa er min uppskattning. Den känsla jag dras med är inte speciellt förnuftmässig, tvärtom borde det väl vara något av det enklaste som finns att gå in i era bloggar och helt enkelt skriva "Tack för att ni bryr er om"?
Jag som alltid förut älskat att skriva går nu med en känsla av att jag inte kan skriva längre, att de ord jag plitar ned saknar betydelse för allt och alla. "Förnuftet" säger att jag vet att ord kan beröra, att ord och meningar kan skapa inre bilder av någons tankar och berättelser. Den "känsla" jag bär säger något helt annat. Det jag skriver saknar beröring och ingen blir berörd...
Jag vill ju så gärna att det jag skriver ska beröra den som läser, att läsaren skapar en inre egen bild av mina tankar. Jag vill ju så gärna att det jag har att berätta tillför någon något.
 
Innan jag hamnade i den depression som jag dagligen kämpar emot så älskade jag att läsa. Fick jag en bra skönlitterär bok i min hand så kunde närapå inte släppa den förrän jag hade läst den sista raden. Sedan drygt ett år tillbaks klarar jag inte att öppna en bok utan att ångesten kryper på mig. Jag minns ändå känslan av att vara fångad av en bra bok, då jag totalt kunde leva mig in i det berättade. Jag skapade mig en bild av hur platser var beskrivna, hur människor såg ut. Jag vet fortfarande inte hur jag skall hitta tillbaks till den rogivande känslan av att sitta med en bra bok.

Nu är jag rädd att mitt skrivande är på väg åt samma håll, att jag snart inte klarar av att förmå mig att sätta mig ner och skriva. Men säger kanske någon av er, jag sitter ju och skriver nu? Visst, det är bara det att dessa rader har jag förmodligen skrivit i liknande version femtioelva gånger och sedan raderat för att jag tyckt att allt bara varit rappakalja. Nu låter jag ändå mitt skrivna få vara den här gången, trots att jag egentligen bara vill radera alltihop. Jag vill ju så gärna få tillbaks lusten att skriva igen.

Problemet är väl att jag försöker för mycket, att jag vill vara alla tillags, att alla ska tycka om det jag skriver. Förnuftet säger ju att det är en omöjlighet, för alltid finns det någon som retar sig på det jag skriver, så jag får bara inse att jag inte kan få alla nöjda och berörda av mitt skrivande. Jag får på något sätt fortsätta att brottas med "känslan", eller om jag skall kalla det för den "lille jäveln på min axel" och fortsätta skriva och låta bli deletetangenten. Ska jag försöka skriva mer för min egen skull än att försöka blidka andra? Huvva vad jobbigt detta var...!

I vilket fall:
                              Tack för att ni bryr er kära bloggarvänner!

Idag har varit en dag med ett evinnerligt regnande, Det kändes ett tag som om det aldrig skulle sluta. Men så framåt eftermiddagstimmarna så upphörde regnet. Jag vet inget mer deprimerande än dagar när det regnar när jag hellre vill vara ute i trädgården.
Nu, enligt den senaste väderprognosen så ska det komma sol och värme igen. Kanske är det de sista dagarna av sommar innan hösten tar över. Å ena sidan finns det knappt något vackrare än alla höstens varma färger, å andra sidan så får jag väl börja vänja mig vid att inte längre kunna ha enbart snickarbyxor och t-shirt. Det blir väl till att plocka fram jackan igen.
Idag låg en dödad Iller utanför trappan till mitt hus. Vår katt Figaro hade dödat den. Illrar är vackra djur, men kan ställa till en jäkla skada i ett hönshus. Hoppas eventuella kvarvarande Illrar insett faran med vår huskatt och lämnat gården.

Nu är det dags att ge sig ut i skogen för att leta trattkantareller. Det fina med den svampen är att bara man finner en så brukar man sen hitta hundratals eller tusentals. Ibland har jag kommit hem med fulla rågfulla kassar med trattisar. Dessutom är de både goda och lättrensade. Får hoppas de växt ordentligt nu efter sista tidens regnande.

Gåshuset är nu i det närmaste färdigt. På grund av regnande så saknas det färg på några knutbrädor. Kanske det kan åtgärdas i helgen. Nu ska jag bara dra lite el i gåshuset för belysning, sätta upp några hyllor, fästa fodertrågen vid väggen och snickra några reden. Till sist ska det på jordgolvet strös på ett rejält lager halm. Sen får jag väl hoppas att mina gäss kommer att trivas med sitt nya hus.

Dagarna här hemma rinner på. Jag träffar några av mina grannar eller så umgås jag med en av mina svågrar. Tur är väl det att jag hela tiden ser till att ha något i händerna....

 Nej nu ska  jag lämna datorn en stund och gå ner i köket för att diska och se till att det är rent och iordning till min hustru kommer hem från sitt jobb. Hon har slitit hela dagen så inte vill jag då att hon ska behöva ställa sig vid diskbänken.

Här är några bilder på Gåshuset.





De sista solrosorna för i år


Ankungarna som en av mina ankor kläckte fram för några veckor sedan


Till sist mina tre kalkoner. Visst har de något av gam i sig?...

Ikväll syntes regnbågen vid horisonten riktigt tydligt. Hela bågen visade sig i de klaraste färger. Jag hade precis gått ut till mina djur för kvällsutfodring när jag upptäckte den. Snabbt som attan sprang jag in och hämtade kameran. Tråkigt nog så tillät inte objektivet att få med hela bågen från ände till ände, men ändå så blev det några bilder att spara. Det gick tom att ana en extra båge utanför den klara. Det sägs ju att vid regnbågens slut finns skatten.. Nu såg jag båda ändarna lika tydligt så då kommer ju frågan - vid vilken ände finns skatten?  :-)

Hade sägnen varit sann så hade jag mer än gärna tagit del av den skatten. Nu fick jag nöja mig med att "skatten" bestod av det visuellt vackra som himlen ibland visar för mig.







Natti alla bloggarvänner!

Jag har kommit in i en period där orden och tankarna har blivit så svåra att formulera i skrift. Den där bloggaren jag i mitt föregående inlägg skrev om har inte gjort det lättare. Visst, jag ska inte ta åt mig, för vad jag skriver i min blogg i form av tankar och upplevelser ska ju inte någon annan behöva ta ifrån mig. Illasinnade människor kommer det nog alltid att finnas, människor som inte det minsta bryr sig om hur deras ord kan göra illa någon annan. Naturligtvis kan ett inlägg drabba och såra någon enbart genom obetänksamhet. Den finaste gesten vore då att i ett inlägg be om ursäkt om någon kanske tagit illa vid sig.  Sen kan man kanske inte be om ursäkt för allting man skriver.  En blogg står ju för ens åsikter vare sig den skrivs i ilska över andra eller är full av empati. Så länge bloggen håller sig inom reglerna för vad som är tillåtet kan vi ju också tycka till om andra bloggares inlägg - eller helt enkelt ignorera bloggare man inte klarar av.

Den här sommaren har gått så fort. Nu är vi så smått på väg mot hösten, även om jag ännu hoppas på en längre period utan regn. Som jag själv uppfattat väderkartorna i sommar så verkar norrlandskusten haft den bästa sommaren. Här har jag känslan av att sommaren regnat bort. Ändå så har jag hunnit med en del ute då regnet har hållit sig borta.

I år har jag och min hustru plockat mer lingon än vi någonsin tidigare gjort. Vi har varit ute vid två tillfällen och fått ihop över 25 liter lingon. Min hustru har plockat 6 liter blåbär i dikeskanten bakom trädgårdssoffan. Kantarellerna som det fortfarande finns massor av, har vi förvällt och fryst ner en hel del. På hyllan i källaren står det flaskor med fläderblomssaft, blandsaft och rabarbersaft, så till vintern kommer vi att genom vårt förråd av bär, saft och svamp lite grann minnas de fina dagarna från sommaren 2007.

Mitt gåshus är snart färdigt, det saknas endast lite färg. Nu när det regnar så går det ju inte att måla så jag hoppas på en regnfri helg. En ankhona har precis i dagarna kläckt fram 7 st ungar. Får de nu bara vara ifred från rovdjur så ska de nog växa upp och bli fina ankor. För någon vecka sedan när jag en eftermiddag skulle sätta mig i trädgårdssoffan intill diket så hörde jag ett tjattrande från diket. När jag då tittade varifrån ljudet kom så såg jag ca 10 st Illrar. Det var en Illermor med sina ungar. Jag hoppas de bara var på genomresa, för stannar de så kan de ställa till stor skada på mina höns och ankor. Det finns de som kommit till sitt hönshus på morgonen och upptäckt att alla deras höns blivit dödade av Iller. Så det är bara att hoppas att de håller sig borta från mina djur.

Till sist vill jag tacka alla ni vänliga bloggarvänner som jag har här på bloggen, ingen nämnd, ingen glömd. De uppmuntrande ord ni skriver till mig betyder enormt mycket. Tack!!

När det ute har regnat och rastlösheten har kommit har jag då och då satt mig i snickarboden och täljt i lite ene. Jag fick av min granne några enestammar att slöjda i. Det finns inget härligare än att tälja och slipa i ene, för de luktar ju så gott. Sen finns det ju naturligtvis annat att slöjda än smörknivar...





Här är senaste resultatet av senaste skogsturen. Rensade kantareller, mmm gott på mackan!



Till sist bilder på min dotters två kattungar. De heter Stella och Baltasar. De är så härligt nyfikna och leklystna. Den svarta kattungen är Baltasar. De är kullsyskon och enligt min dotter är det norsk skogskatt i dem.

För ett tag sedan läste jag ett inlägg med rubriken "Självmordsfolket" Personen som skrivit inlägget var tydlig med att påpeka att de som skrev om hur dåligt de mådde och där de med ord skrev att de inte orkade leva, skulle hålla sig borta från bloggen. De var enligt denne personen enbart egocentriska och önskar enbart att bloggare och andra ska tycka synd om dem...

Lite grann blev det att jag tappade lusten att skriva efter att ha läst den här personens åsikter. Visst, jag har skrivit att jag mår dåligt och att jag inte orkar att leva. Samtidigt har jag skrivit att jag sökt hjälp för att komma ur den depression jag befinner mig i.

Har jag skrivit enbart för att bloggare ska tycka synd om mig? Eller har skrivandet för mig varit en slags ventil, ett sätt att bearbeta min situation? Jag kunde naturligtvis istället fortsatt att stänga ute omvärlden och tigit om hur jag har mått/mår. Hade jag per automatik då mått bättre eller? Nej, jag tror inte det.

Den som påstår att den klarar sig utan empati, uppmuntrande ord, medkänsla eller vad det kan kallas, tror jag ljuger för sig själv. Mår man dåligt kan några vänliga ord betyda ofantligt mycket.

Personen som skrev inlägget om "självmordsfolket" hade om jag inte minns helt fel en farmor eller mormor som tagit sitt liv. Kanske var det på grund av det som denne bloggare numera föraktade alla de som i bloggen skrev om att de inte orkade leva.

Mitt liv är just nu som en berg o dalbana. Trots att jag käkar allehanda antidepressiva mediciner så kämpar jag varje dag mot de negativa tankarna jag har om mig själv. Att varje dag övervinna värdelöshetskänslorna, att tro på de som säger att jag kan, är värd något och att jag är behövd är inte lätt, men jag kämpar.

Då kan ibland ett vänligt ord från någon känd eller okänd betyda enormt mycket. Att racka ner på, trampa på den som ligger tror jag inte på. Min far försökte supa bort sin depression, med resultatet att han mådde ännu sämre både fysiskt och psykiskt. Till slut orkade inte kroppen och han avled hastigt endast 63 år - alldeles för tidigt.

Alkoholen har aldrig för mig varit ett sätt att döva den psykiska smärtan. För att på något sätt komma ur min depression som jag befinner mig i har jag bett om hjälp. Under tiden har jag då och då skrivit ner hur jag mår och hur jag känner. Skrivandet har blivit en slags terapi för mig. Dessutom har jag på köpet fått massor av underbara kommentarer och uppmuntrande ord från bloggare. Åtskilliga gånger har dessa ord fått mig att kämpa på.

Har jag skrivit att jag inte vill leva så har det per automatik INTE betytt att jag vill dö. Det bor en "Parasit" i mig. Den här parasiten ger mig hela tiden tankar och utvägar som förnuftet i mig inte ser som lösningar. Förstår ni hur jag menar?

Med skrivandet, mitt fotograferande, min trädgård och framförallt min familj kanske jag till slut finner vägen, vägen till ett liv jag njuter av att leva.

Än så länge har jag allt för lätt att ta åt mig kommentarer från människor som medvetet eller omedvetet sprider illasinnade tankegångar. Men jag kämpar på...

Idag var det en sådan där dag som allt stämde, solen sken, det var varmt och skönt. Jag och min hustru hade länge pratat om att ta våra cyklar och ge oss ut på en picknick. Först på förmiddagen så samlade jag och hustrun ihop höet som grannen hade slått i förrgår. Det blev till en hässja, så nu finns det en hässja på vårt hemman framför huset. Tyvärr blev det inte av att fota den, men det kommer nog snart en bild. Jag hade aldrig förr satt upp störar för en hässja, men det gick bra och enligt grannen så kunde jag inte gjort det bättre. Att hässja hö är ju numera omodernt, nu är det hårdpressade rundbalar som gäller. Jag minns som liten knatte när jag var hos farmor och fick vara med vid höbärgningen. Mest minns jag alla bromsar och blinningar och att det kliade av allt hö man fick innanför kläderna, men när det var dags för fikapaus och man fick sätta sig i skuggan av en hässja och dricka kall saft så kändes det strax bra igen..

När klockan närmade sig tre på eftermiddagen så drog jag och hustrun iväg på våra cyklar. Vi bestämde oss efter ca 6km att vika av på en skogsväg. Som vid alla skogsvägar satt det en vägbom för, men vi gick runt den med våra cyklar och drog rätt in i skogen. Varken jag eller hustrun hade förut cyklat på den skogsvägen. Efter ytterligare en dryg kilometer så hittade vi en glänta där vi stannade till. Vi lade ut vår filt och packade upp vår picknickväska. I den hade vi potatissallad och nygrillad kyckling. Till dryck hade vi med oss rött vin. Där satt vi mitt ute i skogen, åt och drack och njöt av det härliga vädret.

När vi stannade vid gläntan så såg jag att det hade satts upp en liten skylt om att det fram till 1939 hade funnits en stuga på platsen. I den hade Anna och Erik Oskar Andersson bott. Det stod också att de hade elva barn. Nu fanns endast lämningar av grunden kvar. Lite undrade jag hur de hade haft det i en stuga mitt ute i skogen. Anna som där i stugan förmodligen också hade fött 11 barn. På skylten stod det också att platsen vi befann oss på hette Dumpen. Min hustru visste om någon som kallades för Arvid vid Dumpen. Kanske var han en av Annas barn??

När vi fikat färdigt låg vi på filten och bara njöt av vädret. I morgon tisdag så ska ju regnet återigen komma. Tur ändå att vi fick till den här dagen..



Där på filten sitter min hustru


Efter mat och dryck låg vi bara och njöt..


Intill där vi låg stod en stor gammal gran


När jag låg där och tittade upp mot toppen av granen och såg allt det blåa runt omkring så  var granen ändå i jämförelse mot himlavalvet ganska liten


Vi funderade ett tag på att fortsätta grusvägen fram för att se vart den ledde, men min älskade hustru tyckte att vi hade cyklat långt nog, så efter att vi var nöjda och belåtna så cyklade vi hem igen. Kanske fortsätter vi vägen fram en annan gång för att se vart den leder... Det finns alltid något nytt att upptäcka.


Ha det gott alla bloggarvänner!

Jag vaknade till en gråmulen dag. Inte var det detta vädret jag önskat mig idag, men så länge det inte regnar så får man väl vara nöjd. Det första jag gjorde på morgonen kvart över sju var att sleva i mig lite filmjölk och äta en skiva knäckebröd. Därefter så tog jag på mig reflexvästen, cykelhjälmen och drog iväg på cykeln. Väl hemma efter en timma och 20 minuter hade jag avverkat ca 4 mil. När jag klev av cykeln hade jag så ont i ändalykten och sådan kramp bak i låren att jag en kort stund funderade på om jag överhuvudtaget skulle bli människa igen. Det var även planerat att jag skulle göra 10 stycken änglahopp när jag klivit av cykeln. Jag försökte verkligen men kom bara ner till backen. När jag var nere med händerna på marken så funderade jag på hur jag överhuvudtaget skulle kunna resa mig igen. Det blev inga änglahopp med andra ord. Men jag är hyfsat nöjd ändå. Det var ett tag sedan jag cyklade så långt som fyra mil. Nu vet jag att jag klarar det också.

I början av veckan kom grannen och frågade mig om jag ville vara fotograf på hans bröllop. Jag blev rätt paff över frågan, men sa att det kunde jag gärna vara. Det var faktiskt kul att bli tillfrågad. Så klockan halv ett idag så kommer jag närvara vid ett bröllop som, om vädret tillåter kommer vara ute i det fria.

Jag är verkligen glad för grannens skull. Han har funnit en kvinna som säkerligen kommer att passa honom som handen i handsken. Hon har en egen vilja och krusar ingen, minst av allt min granne. Jag tror det kommer att bli riktigt bra. Må de få leva tillsammans lyckliga i många, många år.

Till er bloggare önskar jag en riktigt trevlig lördag!

Idag, eller rättare sagt igår hann jag med att måla mitt gåshus. Nu är huset grundoljat och täckmålat med oljefärg. Dörren har jag målat svart. Nu återstår det takfotsbrädor, dörr och fönsterfoder, vindskivor och knutbrädor. Sakta men säkert så blir gåshuset färdigt.

Nu är det på väderleken sagt att det ska regna några dagar så någon målning lär det inte bli. Kanske börjar jag med att inreda huset till mina gäss. Ur en 5-tums planka sågade jag ut ett handtag till dörren. När den var slipad, laserad och ditsatt på dörren var jag rätt nöjd.

Bilderna på gåshuset var jag ute och fotade vid elvatiden på kvällen så de blev ganska korniga, men ni ser kanske ändå vad som gjorts.

Nu ska jag uppsöka kudden för lite sömn. Ha de gott alla bloggarvänner!

Midsommar flöt på stilla och lugnt. Här var inga gräl, ej heller några slagsmål. Jag, min hustru, dotter och måg satt inpå sena natten och pratade till lite öl och smågodis. Det var riktigt trevligt faktiskt. Det är så trist att läsa om alla de som i fylla kört ihjäl sig själva och andra, slagits och våldtagit. Fy hundan! Tänk om de fanns något som kunde ges till de som inte klarar av alkoholens baksidor. Ett piller eller en vaccination som fick dessa människor att omedelbart avhålla sig från alkohol. Ja, det finns ju Antabus, men då är det ju i många fall redan för sent.

Här hemma har inte blivit så mycket gjort i min trädgård eller med gåshuset. Allergin plågar mig, så jag har tagit det lite lugnt med snickrandet. Det blev i alla fall en dörr till gåshuset som mågen hjälpte mig med. Istället har jag suttit och målat lite grann.

De gånger jag köpt en kvast eller en kratta och monterat skaftet när jag kommit hem så är skaftet fräscht, men redan året efter så har det blivit grått och trist. Så den här gången satte jag mig ner med lite billig oljefärg som jag köpt i småburkar på ÖB och började måla lite grann. Om inte annat så blir det en liten färgklick i trädgården och de blir lättare att hitta när jag förlagt dem.

Den något underligt växande tallgrenen har jag nu barkat av och ska finputsa lite grann innan jag målar den med ädelträlasyr. Då kommer trädets ådringar fram och blir riktigt vackert.

Nej nu ska jag gå ut igen och börja med lite foder till gåshuset. Ha en bra dag alla bloggarvänner!






Undrar vad det var som fick den här lilla tallen att växa på det här viset. Väder och vind naturligtvis på en torvmosse... men ändå..

På torsdag kväll kommer min dotter med familj hem till mig för att fira midsommar. Jag riktigt längtar efter dem nu och speciellt längtar jag efter mitt goa lilla barnbarn. Han är nu drygt fyra månader gammal och växer så det knakar. Så mycket händer nu med hans utveckling att jag önskar jag kunde ha honom hos mig på heltid.

Idag har jag försökt hyfsa till trädgården med gräsklipparen, så nu är gräsmattan klippt och kanter trimmade. Det som jag har kvar att klippa med grästrimmern får jag göra imorgon. Det som jag kan vara helt säker på är ju att jobbet i trädgården inte försvinner och ingen vill ju ta arbetet ifrån mig...

Gåshuset har nu fått plåttaket ditlagt och fastskruvat, så nu återstår endast målning, en dörr, fönster, knutbrädor, vindskivor, takfotsbrädor, hängränna och sen är gåshuset färdigt... Inte blev jag klar till midsommar som jag hade tänkt, men får väl vara glad för att jag kommit så långt som jag gjort ändå. Jag har ju gjort allt själv, ingen har velat hjälpa till. Inte ens min son som för övrigt bor hemma än och som ska börja på gymnasiets byggprogram i höst. Jag tänkte i min enfald att han kanske skulle tycka det var kul att snickra lite med sin far, men icke. Han sommarjobbar och orkar inget när han kommer hem från sitt jobb.. Men, men, jag har ju fler projekt att bygga i min trädgård, så kanske att han får lust att hjälpa till en annan gång.

Han hade säkert hjälpt mig om jag bett enträget... men jag har ledsnat på att be honom om hjälp, eftersom det känns som om jag nästan förstör hans dag då. En tonåring är sig själv närmast förmodligen... orkar inte ens skriva om det.
Men han är ändå go min son och ibland gör han faktiskt en del utan att man behöver be honom.

Ja så här ser bygget ut just nu, förutom att jag justersågat takläkten för vindskivorna. Jag har bara ett problem och det är målningen. När man målar plywood med oljefärg så får man lugnt räkna med att nästa år så är plywooden full med svarta prickar. Obehandlad plywood möglar. Det finns medel att ha på, men det är både dyrt och giftigt, så jag vet inte riktigt hur jag ska göra. Är det kanske någon bloggare som har ett bra tips som är både billigt och bra? Jag tar tacksamt emot bra idéer.

 Vädret imorgon bestämmer vad som kommer att bli gjort..och min ork och lust att kliva upp ur min säng för att ta itu med ytterligare en dag.





Jag kunde bara inte låta bli att ta med ett foto av min dagliljor. De har snart blommat färdigt, så om bara några dagar blir det till att minnas prakten från bilder jag tagit.



Ha det gott alla bloggare!

Min älskade hustru hade lagt sig, för att orka upp tidigt till ännu en arbetsdag. Jag själv satt vid dumburken och kollade in Vincent, den där privatdeckaren som nu går på fyran. När avsnittet var slut satt jag och funderade på varför jag egentligen hade suttit och glott ännu en kväll. Inget hade jag tillfört och inget av värde hade jag fått. En kort stund funderade jag på om jag även skulle se filmen med Harrison Ford. Men, nej.. jag stängde av tv:n och gick istället ut och satte på strömmen till elstängslet och plockade in de 8 äggen jag tagit hur hönsredena på förmiddagen.

Nu innan jag somnar så sitter jag vid datorn och skriver ner några rader här på bloggen. Förmodligen regnar det när jag vaknar på söndagsmorgonen. Då blir det inget trädgårdsarbete och inget byggande på gåshuset. Det blir till att uppbåda energi till att göra något inomhus istället. Egentligen är det inte så svårt att finna på något att göra, det är bara de att på något sätt hitta energin...

Mina bilder behöver sparas ner på CD eller DVD, utifall datorn skulle krascha, snickarboden behöver städas, jag behöver skissa på något slags förvaringsutrymme för källsorteringen i källartrappen, bildramar skall målas... Det finns hur mycket som helst att göra.

Skulle jag ha en jäkla tur med vädret när jag vaknar och det fortfarande är uppehåll så ska jag ta cykeln för att hämta en tallgren som jag hittade på en mosse häromdagen. Gren är kanske fel uttryck, det är mer en tall som under sin levnad fått en något annorlunda form. Får jag tag i den så kommer den kanske på bild senare. Jag inbillar mig att den skulle kunna bli en fin liten "installation" i min trädgård.

Nej, nu känns det som om sängen kallar på mig. Jag önskar er alla som råkar läsa det här en riktigt skön söndag - oavsett vädret..

Varför gnälla när äntligen sommaren har anlänt? Inte gnäller jag, de är bara så förbaskat varmt när man till slut kommit igång med att bygga gåshuset. Platsen jag bygger på är i sol hela dagen, så arbetstempot lämnar mycket övrigt att önska. Inte har jag några problem med att arbeta när det är varmt, svetten rinner hela tiden så jag dricker enorma mängder med vatten. Det enda problemet jag har är att jag är allergisk mot snickrande. Ja, inte själva snickrandet, utan trädammet som blir utav sågningen. Jag tål inte kombinationen av att svettas och trädamm från gran eller tall.  Resultatet är att jag varje morgon vaknar med igensvullna ögon. Jag är nämligen Kolofoniumallergiker. Tyvärr får jag dras med eländet tills jag är färdig med gåshuset. På väderleken har de nu sagt att kyligare luft är på väg från norr. Det gör mig ingenting, bara jag slipper en massa regn.

Här kommer förresten några bilder till på bygget. Det händer lite grann varje dag. Eftersom jag gör allting själv så tar det sin tid. Jag har ingen ritning att gå efter, utan försöker göra allt så enkelt, men ändå så välgjort det bara går. En och annan granne har dykt upp och gett mig goda råd om hur jag ska göra. Förutom alla goda råd hade jag gärna tagit emot hjälp, men den har uteblivit. Min son sa att han skulle hjälpa mig att snickra. Hittills har det varit tomma ord...

Förhoppningsvis är jag färdig med gåshuset innan midsommarafton, för då har jag tänkt att det enda jag ska göra, ska vara att umgås med hustru, dotter med måg och mitt lilla barnbarn.

Ha det gott alla bloggarvänner!


Så här såg det ut när jag började med snickrandet idag


...och så här såg det ut när jag slutade för kvällen. Det går inte fort, men det går sakta... Hoppas vädret är med mig så jag kan bli färdig innan midsommar.


Under tiden jag snickrar så går mina gäss i hagen intill och betar. Undrar om de väntar på att jag ska bli klar?


I min trädgård blommar nu Jättevallmon och Trädgårds-Irisen för fullt. Vackra och lättskötta blommor...




Jag och min hustru har nu fyllt alla baljor, krukor och hinkar med blommor. I sommar ska det blomma för fullt förhoppningsvis. Så här ser det nu ut i vår Syrénberså.


Innan jag gick in för kvällen, kom vår goe katt Figaro hem efter dagens äventyr. Som vanligt hälsade han genom att ligga och åma och kråma sig i gräset framför mig. Jag lyckades få till några bilder på honom

Jag har aldrig i detta liv byggt någon friggebod eller gåshus av den storleken som jag gör nu. Inte vet jag om jag gör rätt heller. Jag får hoppas att allt blir så bra det bara kan bli. Jag hade lite virke liggande som jag ärvde efter min far, men tyvärr så räcker det inte utan jag blir tvungen att försöka få tag i mer till ett skapligt pris. Helst av allt ska det vara bonnasågat virke. Det som saknas nu är ca 30 meter 2"4 och 7st 2"5 som är ca fyra meter långa. Innan jag läggr på plåt måste jag också ha läkt att fästa plåten i. Vet inte vilken dimension som behövs, men självutnämnda experter finns det ju gott om här i bygden så det löser väl sig de också.

Idag är som igår en riktigt solig och fin dag. Till skillnad mot igår ska jag nog skydda mig mot solen lite mer idag. Jag klarade mig väl skapligt men har ingen lust att bränna mig så det får bli snickarbyxor och t-shirt på, istället för bara kortbyxor. Nu ska jag ta och ringa på kostnader för takplåt. Jag vet ett ställe som har andrasortering, så där kanske jag kan köpa till ett skapligt pris.

Jag önskar alla bloggarvänner en trevlig helg, med lagom mycket sol och värme. För mycket skämmer allt sägs det.

Mitt gåshus kommer färdigt att bli ca 12 kvadratmeter stort, 180cm högt bakåt och 210cm högt på framsidan. Jag bygger säkert inte som man ska göra och de jag gör, gör jag i fel ordning, men se de skiner jag i. Jag tror det kommer att fungera i alla fall... Ha de gott alla!

Igår firade jag och min familj nationaldagen. Vi hade visserligen inte svenska flaggor att vifta med, men ändå blev den som vanligt lite extra speciell. Nu var det inte så att vi just den dagen kände oss lite extra svenska, däremot har vi en dotter som kanske kan beskrivas som "helyllesvensk" För 22 år sedan vid middagstid den 6:e juni föddes min yngsta dotter, så igår firade vi henne. Hennes önskningar om en fin duk, tårtspade och en tårtform uppfylldes. När vi ändå var hos henne så hjälpte jag henne med att skruva upp några hyllor i hennes fina enrumslägenhet. Jag, min hustru och son sjöng för henne och jag fotograferade. Efter fika, glass och samvaro åkte vi hem igen. Dottern skulle förbereda för tjejkväll, så då var inte vi välkomna. Det gjorde i och för sig inte så mycket, eftersom jag hade att göra hemma.
Igår kväll hade jag grävt färdigt hålen till de sex plintarna och gjutit dem, så idag ska jag börja med att lägga syllen mot plintarna.
Om jag inte nämnt det förut i min blogg ska detta projektet mynna ut i ett gåshus. Förra hösten fick jag en anonym anmälan till kommunens djurinspektör. Någon hade besvärats av att mina gäss gick i hagen utan att ha tak över huvudet. Det kunde ju regna på dem... Den som inte känner till ytrycket; "..rinner av som vatten på en gås..", kanske inte förstår bättre. I vilket fall som helst var inspektörn här och uppmanade mig att se till att de hade tak över huvudet. Nu var det visseligen så, att vid tillfället för inspektionen hade de tak över huvudet om de ville eftersom jag flyttat dem till vinterhagen där gås och ankhus finns.
Den som inte haft gäss eller ankor vet nog inte heller att gäss och ankor går inte in i några hus, mer än för att värpa på våren. Resten av tiden vill de vara ute i det fria trots regn och snö. Gäss och ankor tål också kyla bättre än vi människor och så länge de får foder och vatten är de nöjda.

Men för att göra inspektören och den anonyma anmälaren nöjd så har jag börjat bygga ett gåshus som jag hoppas ha färdigt till midsommar. Här är i alla fall en bild från igår som jag tog utanför hagen genom nätet. Kanske ser ni sex plintar...? På dem ska så småningom ett gåshus stå.
Igår fick jag även till en skaplig bild på en Daglilja. Kvällsolen har många gånger det bästa ljuset för fotografering och vinden har iregel mojnat så att inte heller den stör.
Ha en bra dag alla bloggarvänner!

Någon gång varje dag loggar jag in på bloggen för att se om något nytt är skrivet eller kommenterat. Massor av underbara bloggare kommenterar i min blogg och jag vill så gärna tacka var och en av er. När jag så sätter mig ner vid datorn för att skriva några tacksamhetens ord, så knyter det sig totalt för mig. Jag vill ju så gärna skriva och kommentera i alla era bloggar, men får ångest över att jag kanske glömmer någon av er. Som ett resultat därav så blir inget skrivet. Naturligtvis förstår jag om ni till slut ledsnar på att skriva i min blogg när ni inte får någon respons på det ni skriver.

Ni ska i alla fall veta att jag uppskattar er enormt och blir varm i hjärtat av all omtanke ni ger mig.

I vintras var jag starkt skeptisk till allt vad antidepressiva mediciner innebar. Till slut klarade jag inte av min situation och kapitulerade. De piller jag fram till nu har ätit, har inte dövat min ångest och värdelöshetskänslor som jag hoppats på. Nu äter jag som ni vet en ny sort för mig, Efexor Depot. Min läkare sa till mig att genast kontakta henne om den visade sig ha negativa effekter för mig. Än har jag inte märkt något negativt, ej heller någon positiv känsla av dem, förmodligen beroende på att tiden jag ätit dem är kort och att doseringen än är låg. I slutet av veckan ska jag dubbla dosen, så då kan jag bara hoppas att jag får en positiv känsla i kroppen. Som det är nu känns det ofta så tröstlöst.

I eftermiddags var jag och tränade hos min terapeut. Jag fick tvinga mig dit, men så när träningspasset var avslutat och jag svettades floder så kände jag mig ändå nöjd med mig själv. Än en gång hade jag kört mig helt slut i kroppen. Vad gott det är egentligen! Jag sa till henne att jag gärna hade haft henne som personlig tränare på heltid, så att jag kanske kunde få fason på kropp och psyke, för hon är en jäkel på att  puscha mig framåt i "rätt riktning". Att jag har brist på kemiska ämnen i kroppen har jag förlikat mig med, men känner att de endorfiner och den adrenalinkick som träningen ger, får mig dit jag egentligen vill vara. En depression, är jag övertygad om, har inte bara mentala, själsliga orsaker, utan med största sannolikhet också fysiska orsaker. Kan jag lära mig lura "parasiten" i mig och mer och oftare träna, så kanske steget till ett bättre mående blir kortare. Lättare sagt än gjort...

Dagligen tvingar jag mig till aktivitet, vilket mestadels sker i min trädgård eller hos mina djur. Dagligen analyserar jag sönder mig själv och frågar mig om det jag gjort varit till nytta för någon. Parasiten i mig ger mig inga bra svar på dessa frågor...

Jag kommer att tänka på filmen Djungelboken där Baloo sjunger:

"Var nöjd med allt som livet ger
och allting som du kring dig ser

glöm bort bekymmer, sorger och besvär.

Var glad och nöjd för vet du vad
en björntjänst gör ju ingen glad.
Var nöjd med livet som vi lever här..."

Det är dithän jag vill nå, dit där positiva tankar är lättare att fånga och negativa tankar är lättare att bära eller glömma. Med hjälp av er, ni goa härliga bloggare, mina nära och kära, teraputtisar, läkare och medikamenter ska jag förhoppningsvis nå dit. Först av allt måste jag nog lära mig tycka om mig själv...

Till sist ska ni alla bloggare som gjort "avtryck" i min blogg, veta att ni finns i mina tankar. Jag ignorerar er inte medvetet, utan vet bara inte hur jag ska svara er...

Jag avslutar inlägget med lite bilder från min trädgård. De är tagna häromkvällen
Natti alla bloggarvänner!

Akleja




Tre färger Syrén


Plommonkart


Kaprifol


Ornäsbjörkens löv

Naturligtvis skrev jag först fel namn på medicinen i mitt förra inlägg. Inte kostigt att ingen kände till den. Nu har jag rättat till det och hoppas på kommentarer och erfarenheter..

De piller jag ätit sedan januari har inte fungerat för mig. Idag har jag fått ett nytt recept av min läkare. Finns det någon som känner till medicinen Efexor? Jag har läst om biverkningarna och det var ingen munter läsning. Konstigt nog så sa jag dessutom till läkaren att jag ville prova något annat, eftersom jag fick biverkningar av mina piller. Sen så läser jag på Efexorburken att biverkningarna är bland annat de jag ville slippa...

Finns det någon som har erfarenhet av det positiva slaget av den här medicinen?

Tacksam för svar...

Naturligtvis skrev jag först fel namn på medicinen i mitt inlägg. Inte kostigt att ingen kände till den. Nu har jag rättat till det och hoppas på kommentarer och erfarenheter..

De piller jag ätit sedan januari har inte fungerat för mig. Idag har jag fått ett nytt recept av min läkare. Finns det någon som känner till medicinen Efexor? Jag har läst om biverkningarna och det var ingen munter läsning. Konstigt nog så sa jag dessutom till läkaren att jag ville prova något annat, eftersom jag fick biverkningar av mina piller. Sen så läser jag på Efexorburken att biverkningarna är bland annat de jag ville slippa...

Finns det någon som har erfarenhet av det positiva slaget av den här medicinen?

Tacksam för svar...

Idag är dagen då alla söner och döttrar ska uppvakta sin mor. Jag och många, många andra har kanske inte den bästa relationen till sin mor, eller önskar att den vore mycket bättre. Min uppvaktning består av att jag slår en signal till min mor och gratulerar henne på morsdagen. Sedan blir det lite utfyllnadsprat innan samtalet avslutas. Många har säkert en helt annan uppvaktning än den jag har och har säkert också en bra mycket bättre kontakt med sin mor. Att det blivit så för mig har många orsaker vilka jag inte ska gå in på här.

Jag tar nu i alla fall och uppvaktar alla mammor som har dålig kontakt med sina barn, ett antal bilder på vilda blommor. Hoppas ni får en riktigt bra dag ändå.

De här blommorna fotade jag idag under promenaden med min hustru:


(Förgätmigej)


(Käringtand. Kan även kallas för Kattklor eller Gulhane)


(Teveronika = Mormors glasögon)


(Violer... till mor)

Efter att ha varit ute i trädgården och grävt en stund så tog jag en paus och satte mig vid datorn. Imorgon ska jag hämta Ornäsbjörken. De ringde i veckan och sa att den hade kommit. 550 kr ska de ha, så då får den banne mig vara äkta. Bara för att förbereda lite grann så har jag grävt hålet för den. Den kommer då att bli det första trädet vi sätter för det första barnbarnet vi fått. Kanske kan man kalla det för ett vårdträd..

I massor av inlägg jag läst i bloggen har det  skrivits om detta att vara anonym eller inte. Visst, bloggen fyller en jättefunktion för alla de som av olika orsaker vill skriva ner sina tankar och åsikter utan att behöva visa vem man är. Tyvärr finns det även de som gömmer sig bakom en signatur enbart för att baktala och smutskasta andra, åtminstone känns det som så är fallet emellanåt.

Som bloggare kan jag skriva om andras brister utan att berätta om de jag själv har. Jag kan skriva om hur förbaskat stilig jag är utan att behöva visa mitt ansikte. Skulle jag själv försöka beskriva mig så är jag väl ingen tiopängare, ej heller någon som skulle skrämma sågbocken ur vedbon. Egentligen är det ju ganska ointressant hur jag ser ut, utan det är väl hur jag är som person som är det viktiga.

Ändå så kan jag många gånger undra hur personen ser ut som har skrivit ett inlägg. Inre kvalitéer såsom empati och medmänsklighet syns inte utanpå en människa och utifrån ett utseende kan man vanligtvis inte heller se hur han eller hon mår. Utifrån en bild av mig är det nog svårt att se att jag inte mår bra. Ni som läst min blogg vet ju varför eller har en hum om vad som är galet med mig..

Först efter en längre tids läsande av någons blogg kanske man kan få någon slags uppfattning om hur en person är. Många gånger önskar jag att jag vore vän utanför bloggen med flera av er bloggare, men inser att längre än en slags vänskap i bloggen kommer det aldrig att bli. Orsakerna till det kan ju vara allt från praktiska till att man som bloggare har ett liv utanför bloggen som man är mer än nöjd med och att bekantskapskretsen känns som fulltecknad.

Jag är glad över att jag fann bloggen med alla dess möjligheter. En del av er kanske blir mina vänner för livet, det får väl tiden utvisa.

Jag kommer att försöka mig på att skriva en bok, men det kommer då förmodligen innebära att mina besök i bloggen kommer att bli glesare och att mina inlägg kommer att bli färre.

Skulle någon av er tycka att mitt bloggande börjar minska och ändå vill höra av mig så får ni hemskt gärna skriva en rad eller två till min mail. Jag svarar då så fort jag kan.

Ha de gott alla bloggarvänner!

Först vill jag tacka er som givit mig uppslag på vad jag ska skriva om. Ärligt talat så är jag ändå inte riktigt klar över vad jag ska skriva om. Visst, jag har förmodligen massor att skriva om, det svåra är ändå att få en röd tråd i skrivandet så att det inte blir en massa osammanhängande tankar. Men jag har lite idéer som jag ska spinna vidare på. Tack i alla fall!...

Innan fotbollsmatchen på tv började, tog jag med mig kameran ut för att fota lite i min trädgård. Nu när gräset är klippt och kanter är trimmade så kunde jag faktiskt njuta lite av tillvaron. Min trädgård är mitt intresse och andningshål, så nu när jag kände att jag fått något gjort under dagen så ville jag bara föreviga alltihop.







Tulpanerna runt fruktträden sjunger på sista versen, ändå så är de just nu kanske som vackrast







Samtidigt som tulpanerna är i slutskedet av sin blomning så blommar nu äppelträden för fullt. Visst är äppelblom vackert?!



Snart så blommar både syrén och kaprifol. Några dagar till med sol och värme så...
I min hustrus stenparti har penséer självsått sig. Vanligast är väl annars att ogräset självsår och sprider sig. Nu har penséerna börjat blomma och är placerade som om min kära hustru själv hade satt dem där. En av plantorna fotade jag. Vad många olika vackra färger och färgkombinationer penséer kan ha...



Innan jag gick in för kvällen klev jag ut i grannens kohage. Än har inte hans djur fått tillträde till just den hagen, så innan han släpper dem där så passade jag på att fota lite vilda blommor. Humleblomster, mandelblom och mormors glasögon hittade jag. Vilda blommor är ju minst lika vackra som de odlade, men vanligtvis reflekterar man väl inte över dem för att ... ja de bara finns där som något slags självklarhet, eller? Kommer man riktigt nära, så är de ju såå vackra.

Humleblomster


Mormors glasögon


Mandelblom


På en av mandelblommorna såg jag en liten insekt när jag kollade igenom bilderna lite närmare


Vad gjorde jag egentligen om jag inte haft min trädgård att arbeta i, och vad hade jag gjort om jag inte haft min kamera att fota allt vackert som finns? Jag vet i alla fall att utan detta så hade.... äsch! Varför spekulera? Nu har jag ju detta, så då får jag välan tacka ödet för det eller vem/vad jag nu ska tacka..
Nej, nu ska jag sova och hoppas på en ny dag att glädjas åt.

Natti alla bloggarvänner!

Några av er, härliga bloggare har skrivit att jag kan skriva och att det jag skriver är läsvärt. Naturligtvis blir jag jätteglad av att läsa sådant, speciellt som jag långa stunder brottas med mitt dåliga självförtroende. Jag tycker om att skriva och skulle gärna lägga en del tid på att försöka skriva något som ni och kanske fler skulle vilja läsa.

Nu är det bara så att jag behöver en tråd från någon av er, så att jag kan börja spinna väven. Om ni inte redan har märkt det så rör sig mina tankar runt massor av ämnen.Någon av er som läst min blogg kanske kan ge mig en idé vad jag ska skriva om? Risken är annars att allt bara blir en gröt av tankar utan sammanhang.

Jag ska i vilket fall som helst göra ett seriöst försök att skriva något som kanske kan bli en bok. Den av er som kan ge mig "tråden" så att jag kan börja skriva, lovar jag att jag kommer att nämna i förordet till min bok. *L*

För övrigt så blev det ingen städning av hönshuset idag. Istället plockade jag fram grästrimmern och slog av allt gräs under eltråden som omgärdar gås och ankhagen. Så nu hoppas jag räven, om den nu funderar på att besöka min gård inatt, får sig en minnesbeta av elstängslet.

Jag vet ju att räven patrullerar nattetid utanför gåshagen, men har inte sett den förrän idag, då hustrun ropade på mig och bad mig komma ut. Strax före tolv så gick den på grannens gärde, ca 50 meter från gåshagen. Det var en fin räv men ganska oönskad av mig, så jag klappade händerna och tjoade för att skrämma iväg den. Det tog inte många sekunder förrän den insåg det bästa i att ge sig iväg. Ganska ovanligt, trots allt att få se en räv så nära och mitt på dagen. Hoppas nu den minns den tjoande och klappande gubben som något obehagligt och håller sig borta...

Till sist så hoppas jag att någon av er kan ge mig en bra idé att utgå ifrån, för att börja skriva "Min bok"

Vad skönt det är när gräsmattan är färdigklippt. Nu kan jag sysselsätta mig med annat några dagar. Jag trodde först inte att jag skulle hinna klippa färdigt innan det återigen började regna, men jag hann. Klockan halv åtta nu ikväll gick jag ut på balkongen och tog en bild på dagsverket. Det hade börjat dugga lite grann, så det kändes extra gott att vara färdig med gräsmattan.
När jag ser ut över min trädgård dyker massor av idéer upp som jag någongång vill förverkliga. Tyvärr så räcker det inte enbart med arbete, utan det kostar ju också att skaffa sig det material man vill ha. En sak i taget så blir det nog bra det med.

Imorgon ska jag städa hönshus, ja om det inte regnar förstås. Hönsen vill ju inte gärna vara i hönshuset när jag städar, så då får det gärna vara uppehåll om de ska vara ute. Nu ska jag bara dammsuga innan hustrun kommer hem från sitt arbete, för att sen avsluta med en skön dusch. Kanske ska jag också ta och raka mig. Det brukar glädja henne. Skönt att hon är ledig imorgon..

En bra kväll till alla goa bloggarvänner! Tack också för uppmuntran angående mina tankar på att börja skriva på en bok. Ni sporrar mig! *ler* 

Ja, då var det en röd dag i almanackan. Igår gick jag bakom gräsklipparen några timmar. Tyvärr han jag inte riktigt färdigt med gräset, utan hoppades att jag skulle hinna med det sista idag innan regnet kom. När jag vaknade halv nio, så öste regnet ner så gräsklippning var inte att tänka på. När jag satte mig ner och funderade på vad jag skulle kunna sysselsätta mig med fast det regnade, så blev listan så jäkla lång att hälften vore nog.
Det blir till att tänka - en sak i taget. Till slut blir det nog gjort det mesta jag tänkt.

I lördags åkte jag och hustrun till vårt barnbarn. Min hustru längtade så, att det inget annat fanns att göra än att åka till honom. På söndagen följde sedan vår dotter och barnbarnet med hem till oss. Jag blir varm i kroppen bara jag tänker på hans leenden, men även hans ledsna miner och hans starka vilja charmar. Igår tog vår dotter bussen hem till sin sambo, så nu får jag och hustrun längta efter vår lille Helmer igen. Aldrig hade jag kunnat ana att en sådan liten skulle kunna få mig att le inombords varje gång jag tänker på honom.

Jag kämpar med min depression och en del dagar känns det ganska skapligt. Andra dagar känns det mesta som om det kunde kvitta, inget får mig att vilja, inget ger mig energi. Då är jag tvungen att fokusera på allt positivt jag har för att klara av resten av dagen. Ibland hjälper det, medan andra dagar är jag så trött att jag vill somna in för gott.

Jag har blivit bättre, men har en lång väg kvar. Människor i min omgivning såsom min kurator, min terapeut eller kanske ska jag kalla henne för mig livsviljacoach hjälper mig. Naturligtvis är min familj de som hjälper mig mest, enbart genom att bara finnas här för mig.

Jag var hos min terapeut i tisdags. Vi satt en stund och samtalade innan jag fick gå igenom ett träningspass som jag fortfarande har känningar av. Magmusklerna, triceps och bröstmuskler berättar tydligt för mig att de finns när jag använder dem. Förhoppningsvis går träningsvärken snart över. De övningar hon fick mig att göra med boxhandskar och säck får min kropp att vilja fortsätta. Trots att jag är totalt utpumpad och slut som människa efter ett pass hos min terapeut, så känner jag efter en stunds återhämtning mig ganska nöjd med mig själv. Tyvärr hinner jag falla tillbaks i det negativa innan jag återigen har en tid hos henne. Hade jag haft råd skulle jag utan att tveka gå hos henne både två, tre gånger i veckan. Jag får försöka att göra det bästa av situationen.

Jag tror ändå på detta att psyket har inga bra förutsättningar om inte kroppen, fysiken får arbeta. Kanske kan jag genom en bättre fysik nå en väg till ett inre välbefinnande? Genom ett steg i taget så kanske jag kan tycka om mig själv, kanske kan jag få känslan av att duga och att jag kan?

Jag nämnde för min kurator att jag hemskt gärna skulle vilja skriva en bok, med bilder och tankar från en 46-årig man, men att känslan av att ingen ändå skulle vilja läsa den fick mig att lägga ner idén. Min kurator sa att det visst fanns de som skulle vilja läsa den och räknade upp sig själv och min familj. Vilket förlag skulle vilja hjälpa mig att få ut min bok med det kundunderlaget? *ler*

Jag tycker ju om att skriva och fotografera och har massor av tankar som flyger omkring som vill ut i text. Undrar om det räcker för att få till en bra och läsvärd bok?

Den här långhelgen som nu börjat för många, ska för mig bli lugn. Inte har jag några tankar på att flyga och inte heller kommer det att intas något "flygbränsle" i form av alkohol heller så att jag tror att jag kan flyga. Båda mina fötter kommer att vara kvar på jorden. Min hustru jobbar i helgen. Det jag tänkt göra ska jag försöka göra. Till mig och mn son ska jag idag tillaga Räkrisotto, vilket är ganska gott faktiskt. Sedan kommer jag vänta på att regnet ska upphöra så jag kan gå ut och arbeta i trädgården.

En trevlig helg till er allihop!


(Framsidan av trädgården är klippt- bara resten kvar nu...)


(Det ser riktigt fint ut när det är nyklippt, tycker jag själv...)


(Päronträdet med tulpanerna)


(Här är skönt att sitta och fundera...)

Jag hade gärna haft en gräsmatta som ser ut som en golfgreen utan några som helst maskrosor eller annat ogräs. Men nu har jag förlikat mig med dem och inser att för att få en "perfekt" gräsmatta så krävs det förmodligen inte bara en massa arbete, utan också en hel del bekämpningsmedel. Gifter i min trädgård klarar jag mig utan. Det enda som jag möjligtvis kan acceptera är en och annan fjärt (enbart från mig själv) när jag är ute.
Jag fotograferade en maskros. Tänk om man för ett ögonblick kunde bli så liten att man kunde kravla omkring i den gula maskrosen. Förmodligen skulle den inte kännas så mjuk om man var så liten, men ändå, tanken kittlar...

När jag nu får acceptera att jag inte kan bli liten och att gräsmattan aldrig kommer att bli som en golfgreen, så får maskrosorna vara. Lite grann lyser de ju faktiskt upp i gräsmattan.

Skulle jag bli helt bunden till mitt hemman, utan möjlighet att ta mig någon annanstans, så skulle jag nog ändå klara mig med den blomsterprakt som trädgården nu bjuder på. Tulpaner, Gullvivor, Maskrosor och alla blommor i fruktträden gör att jag här hemma bara kan stå och njuta av alltihop. Statsparker i all ära, men de man själv lyckats få att blomma slår nog det mesta.
Sen är jag långt ifrån någon expert på blommor och alla andra odlade växter, men jag gör så gott jag kan och blir glad för de som trivs i min jord. De här bilderna tog jag idag i min trädgård. Jag hoppas jag med bilderna lyckats förmedla lite av känslan jag har när jag står och ser på allt som blommar.

Ha en bra kväll alla bloggare!

(Tulpaner runt mitt päronträd)



(Tulpaner nära)





(Päronblom)



(Äppelblom)



(Gullvivor)





(Min hustrus stenparti)





(Maskrosorna i gräsmattan)

När jag förra veckan var på besök hos min dotter, så passade vi även på att promenera i den blomsterprydda staden. Parkförvaltningen hade gjort ett jättearbete med allt från rondeller till parker och torg. Överallt fanns vackra blommande träd och i rabatter trängdes tulpaner och penséer. Speciellt fastnade jag för Rothoffsparken. Där fanns en blomsterprakt som fick även mitt tungsinne att lätta lite grann.

När vi var där, jag, min dotter och lille barnbarnet Helmer, så fanns tyvärr inte tid nog för att bara sätta sig i en trädgårdssoffa och njuta, men de ska jag ta igen när jag kommer dit nästa gång. Här är i alla fall lite bilder från parken och staden. Håll till godo!

Snart innan man vet ordet av så har sommaren kommit. Visst, ännu är det en hel del vår kvar, men nu har naturen satt fart ordentligt, åtminstone i den landsända jag bor i. Här intill Vänern så visar sig nu våren i sin grannaste prakt. De ljusa gröna färgerna och alla vårblommor, både vilda och odlade får mig att orka och vilja leva.

Visst, jag har ju dessutom privilegiet att ha en underbar hustru, härliga barn och en otroligt fin liten kille till barnbarn. Ändå så dras jag med ångest och en ständig fråga som gnager inuti - vad har jag för berättigande?

Jag både erkänner och tycker tanken är absurd för jag har ju så mycket att vara lycklig över... tanke och logik följs inte alltid åt.

Jag låg häromdagen i trädgårdssoffan och tittade upp mot himlen. Där seglade vita vackra moln förbi. Tanken fanns just då bara på allt det oskyldiga blå som fanns för mina ögon. Moln kom och gick oavsett vad jag tänkte och tyckte. I det ögonblicket fanns bara glädjen över att kunna ligga där och titta på molnen under den klarblåa himlen. Här ligger jag och kan andas frisk luft, höra småfåglarna kvittra och jag behöver inte känna rädsla för att något ont ska hända. Det är inte alla förunnat.

Jag bor på landet fjärran från bilköer och trängsel. Jag kan ha husdjur såsom katt, höns, ankor och gäss, utan att någon granne har ont av det. Tvärtom är de glada för att bli vid lite ägg då och då från mina fjäderfän.

Trots allt det bra och vackra jag har runt omkring mig så plågas jag av ångesten som stort sett hela tiden värker inuti mig.

Men jag måste kämpa vidare. På något sätt ska jag lära mig känna glädje igen. På något sätt ska jag finna vägen till ett inre välbefinnande.

Våren, sommaren och framför allt ljuset hjälper mig en bit på vägen...

Jag minns när jag var liten och vuxna frågade vad jag skulle bli när jag blir stor. Då var svaren brandman eller ambulansförare. Jag antar att det då mest berodde på sirenerna, att man fick släcka bränder och hjälpa sjuka. Då var världen på många sätt mycket enklare.

Idag, när jag är 46, far till tre barn och har en guldklimp till barnbarn, så skulle jag inte kunna svara med samma säkerhet på frågan jag fick som knatte - vad vill jag bli när jag blir stor? Trots att jag inte har mer än drygt ett år kvar på min lärarutbildning så vet jag inte ens om jag vill bli lärare längre. Visst, jag tycker det är helt underbart att undervisa barn och ungdomar, speciellt då man lyckas väcka nyfikenheten hos den eleven som av kollektivet dömts ut som en mindre begåvad.

Jag vet uppriktigt sagt inte om jag vill bli lärare längre. Det beror då i så fall inte på eleverna utan snarare på systemet. Skulle jag orka inrätta mig i lärarlagets dolda regelverk, där ingen får utmärka sig eller pröva annorlunda vägar för lärande och undervisning?
Jag läste någonstans om att det hade undersökts i vilken yrkesgrupp som man baktalade sina kolleger mest - jo de var naturligtvis lärare man hade kommit fram till...
När jag nu anser att en elevs intellekt inte kan mätas på om han lyckats med att räkna upp alla ordklasser eller om han klarar att rescensera en av våra klassiker, utan att en elevs kapacitet kanske ska mätas på andra sätt. En elev, oavsett kön kanske aldrig vare sig kan eller vill läsa en skönlitterär bok. Ska den eleven få en "stämpel" som för all framtid beskriver denne som mindre intelligent? Just den eleven har kanske förmågor som vida överstiger många av sina klasskamrater?

Jag vet inte längre...

Hur svårt ska livet vara? Jag läste om en man som en gång sa:

         "Be inte att få ett lätt liv, be att få bli en starkare människa
         Be inte om uppgifter, be om kraft som motsvarar dina uppgifter."

                                                                                     Philips Brooks.

Men, jag bara frågar - vilken är min uppgift?

I måndags hjälpte jag brorsan med att kapa och klyva ved. Vi hann nog med närmare 30 meter innan vi slutade för dagen. Min rygg talade tydligt om för mig att den hade lyft stock in till vedkapen och slängt kubb till klyven. När hustrun min hämtade mig var jag så stel i ryggen att jag med nöd o näppe klarade kliva in i bilen. Trots allt kände jag mig ganska nöjd med dagen och brorsan var tacksam för hjälpen.

På söndagen när jag vaknade funderade jag ett ögonblick på om jag skulle klara kliva ur min säng. Sakta började jag röra fötter och armar, för att till slut sätta mig upp i sängen. Till min förvåning hade jag inte ont någonstans. Däremot hade mina ögon svullnat igen. Eftersom jag inte tål tall och grankåda och att det även fanns tall och gran bland veden så fick jag lida några dagar av allergin. Nu är det så gott som bra igen.

På tisdagen satte jag mig på bussen för färd till mitt barnbarn. Där var jag till igår då jag kom hem igen. Ni ska veta att jag njöt av varje stund jag hade min lille guldklimp till barnbarn i min famn. Bara de att se hans leenden och hans nöjda min när jag fick ge han mat. Jag kunde inte annat än att njuta av varje ögonblick. Nu när jag är hemma igen så saknar jag honom redan.

Idag var jag och hustrun till handelsträdgården och beställde ett träd som vi ska plantera i vår trädgård. Det blir väl vad man kan kalla ett vårdträd. Om 14 dagar så har vi en Ornäsbjörk att hämta för plantering. Ett träd för varje barnbarn vi kommer att få, så nu blir det första trädet alltså en Ornäsbjörk.

De dagarna jag var hos min dotter och måg för att riktigt umgås med mitt barnbarn så fotograferade jag en hel del. En del av bilderna kommer i min blogg i veckan.

Ha en skön helg alla bloggarvänner!

I morgon ska jag hjälpa brorsan med hans ved. Han har 70 meter som ska kapas och klyvas. Vi börjar redan vid halv sju och håller på hela dagen. Förmodligen kommer jag att ha ont i hela kroppen i morgon kväll.

Men att hjälpa brorsan med veden gör ju att morgondagen kommer att rinna iväg med en jäkla fart, för på tisdag sitter jag vid middagstid på bussen på väg till barnbarnet mitt. Jag skall stanna hos min dotter några dagar för att så gott jag kan hjälpa henne med guldklimpen hennes. Finns det någon som får mig att må riktigt bra så är det mitt barnbarn. Bara de att hålla i honom, ge han ur nappflaskan, se hans nyfikna ögon och de smittande leenden han ibland ger mig, är bättre än alla antidepressiva mediciner jag tar.

Nu är det dags för sängen. Dagen har varit full av allehanda göromål, så idag har jag funkat riktigt bra.

Ha en bra Valborg och 1:a Maj alla bloggarvänner!

Ja då var snart torsdagen slut. Hela dagen har jag försökt tänka positivt och peppat mig själv. På något sätt måste jag komma ur detta negativa tänkande. En väg är ju, att så snart det negativa dyker upp, så måste jag försöka koppla bort det ur mitt medvetande, men det är lättare sagt än gjort.

Just nu vet jag inte ens om det är en bra idé att fortsätta blogga. Kanske ska jag återgå till en anonym tillvaro igen? Jag vet inte, just nu känns livet som en berg o dalbana. Jag har stunder som känns riktigt bra, för att därefter, hur jag än försöker så hittar jag inte det positiva. Men förnuftet vet ju om att jag har massor av glädje och positivitet att suga åt mig i min närhet. Varför känns det ändå inte bra?

Jag ska förändra mitt liv!!!!! Just nu går jag på en väg där jag inte vill vara. Jag vill hitta min väg, vägen där jag mår bra.

Ha de gott alla bloggare o var rädda om er!

Jag är nu precis hemkommen från min terapeut. När jag är hos henne så är det inte samtal där jag berättar hur synd det är om mig som gäller, för hon tycker inte det minsta synd om mig. Hon vill heller inte höra mig sitta där och beklaga mig för henne.

Däremot visar hon mig vägar till ett bättre mående. Vi samtalar, jag lyssnar, frågar och tycker. Efter samtalet får jag dra på mig ett par boxningshandskar och ställa mig framför en säck, sen börjar för mig en riktig helveteskur. Så trött i hela kroppen som jag är när jag är färdig med alla slag  med händer och knän mot säcken är svårt att beskriva, men förstås om ni hade sett mig. Under själva träningen vet jag inte om jag skall avsky eller tycka om min terapeut. Hon driver på mig så att jag tar ut mig till det yttersta.

När vi var färdiga visste jag inte ens om jag skulle orka cykla hem, eller för den delen orka kliva upp på cykeln.

Nu är jag i vilket fall som helst hemma. Andningen börjar så smått återgå till den normala. Nu efter dusch känner jag mig fräsch. Kan faktiskt känna nu att JAG KAN och JAG ÄR!

På vägen hem fann jag en huggorm som jag tog med mig hem för att jag ville fotografera den. Den låg så fint intill vägkanten och sicksackmönstret var så vackert. Tyvärr var den död, överkörd av trafiken. I värsta fall hade någon medvetet dödat den. Jag ville ändå ta hem den för att fotografera den för den var så vacker. Hoppas jag lyckas finna någon huggorm i år som är vid liv. Det blir liksom naturligare då, istället som jag fick göra nu med att lägga upp den så att skadorna inte syntes.

Igårkväll tog jag några bilder i min trädgård. Påskliljorna som jag planterade i höstas är nu i full blom. Jag fick till en motljusbild som jag blev riktigt nöjd med. När jag vid datorn zoomade in så såg jag en insekt som satt på den. Vilken lyx egentligen att få sitta som den mitt i det vackra! *ler*

Från min balkong börjar nu grönskan träda fram på allvar. Värmen får naturen att explodera. Till glädje för mig, men besvär för alla allergiker. Mitt plommonträd är i full blom och nu är det bara att hoppas det blir mycket plommon i år.

När jag strax stänger ner datorn för att montera bilder i ramar som kommit med posten, så känner jag mig faktiskt nöjd med mig själv. Inte illa för en 46-åring som bara för några dagar sedan såg enbart hopplöshet. Det ska nog fanken bli folk av mig med så småningom.... ;-)

Ha de gott alla bloggar vänner och andra därute!


Påsklilja i motljus



Liten insekt



Plommonblom



Trafikdödad huggorm



Det vackra sicksackmönstret

Klockan är mycket och jag borde sova, men tänkte skriva några rader först. Som vanligt kunde jag börja med några rader och berätta att jag inte mår något vidare, men till vilken nytta då?

Jag borde ju istället lägga all energi på att tänka positivt och ta till mig allt som jag mår bra av. Hela tiden säger känslan en sak och förnuftet och logiken en annan. Fram till nu har känslan som envist sugit åt sig allt negativt vunnit över förnuftet. Ja, jag kan ju inte påstå att det blivit så mycket bättre, men förnuftet säger ändå att det finns så många andra som har och har haft det mångfallt värre än jag.
Ta bara de föräldrar som har mist ett barn, jag kan inte ens föreställa mig den smärta de upplevt och upplever som har drabbats av det. Då känns mitt elände på något sätt ynkligt i jämförelse. Att orka ta sig vidare i livet med en sådan erfarenhet och minne i sitt bagage är beundransvärt.

Jo, jag vet att man inte kan mäta graden av smärta eller graden av depression heller för den delen. Individer är olika starka och drabbas olika av negativa erfarenheter. Dessutom betyder omgivningens stöd och hjälp säkert en hel del för att man ska orka ta sig vidare. Omtanke och kärlek kan ju ges på så många olika sätt och naturligtvis också tas emot lika många sätt. Hade jag den ultimata lösningen på den frågan så vore jag kanske inte i den situation jag nu befinner mig i.

Jag har i alla fall kommit så långt att jag vet att mediciner inte är lösningen allena för att få min depression att försvinna. För att jag skall bli stark och tro på mig själv så måste jag göra det mesta själv. Vägen dit är att ta åt mig det positiva jag får i mitt liv, från min familj, ni bloggarvänner och andra och sedan efter min bästa förmåga koppla bort de negativa tankar jag får.
Gör jag det bästa jag kan, varje minut, varje timma och varje dag så måste jag vara nöjd, för bättre än så kan det inte bli.....måste fixa kondisen också....ett steg i taget.

Sov gott o var rädda om er!

Idag för 23 år sedan stod jag och min hustru framför prästen i Hammarkullens kyrka i Göteborg. Det var påskafton och solen sken. Egentligen ville vi inte gifta oss kyrkligt, men borgmästaren var ledig, så det fick bli i kyrkan.

Idag lördag den 21 april har jag och min hustru varit ensamma hemma. Sonen är hos sin flickvän, så vi kunde göra precis vad som föll oss in. Det blev en tur till Kroksjön. Den ligger mitt inne i skogen en bit utanför Gullspång. Intill sjön ligger en högmosse. Det var nog minst tio år sedan jag var vid den här sjön senast. Inte var jag säker på att Bävern fortfarande fanns här heller, så det skulle bli en trevlig överraskning om så var fallet. Inte såg vi någon bäver när vi väl kom fram, däremot fanns bäverhyddan kvar och den var fortfarande i bruk efter vad jag kunde se. Relativt färska grenar låg runt och på hyddan.

Precis i närheten av hyddan fanns numera inga lövträd att fälla för bävern, däremot en bit in i skogen hittade jag nyfällda träd. Förmodligen fanns det ytterligare en hydda eftersom dessa träd var fällda inte långt från ett täckdike. Jag kan tänka mig att skogsägarna till markerna runt omkring inte är allt för glada åt bäverns gärningar. Har de otur kan stora skogsmarker hamna under vatten på grund av fördämningar som den så skickligt bygger.

När vi varit vid Kroksjön åkte vi hem och bytte skor för vi hade båda blivit genomsura. Trots att högmossen låg flera meter över sjön så var den ändå vattenfylld ända upp till ytan. Det var i alla fall skönt att komma hem och byta skor och strumpor.

Därefter begav vi oss till Södra Råda gamla kyrkoplats. Den gamla kyrkan brann ju ner 2001 på grund av en psyksjuks hand, samma hand som för övrigt mördade en flicka utanför ett dagis i Värmland.

Nu höll Göteborgs universitet och hantverksskolan Dacapo på med att så sakteliga börja bygga upp den igen. Hela bygget kommer att ske med så gamla metoder man kan. Den som är intresserad av hur och vad som görs kan titta här.

I torsdags träffade jag en person som frågade mig vem jag egentligen var? Var jag en person som andra i min omgivning under årens lopp bestämt att jag skulle vara, eller var jag en person som alltid vetat och haft klart för mig vad och vem jag var och att min personlighet styrdes av mig själv?

Ganska snart kom jag till insikt att jag mer försökte vara en människa som jag "tror" att andra vill att jag skall vara. Från det jag var barn fram till nu har jag fått höra både positiva och negativa egenskaper om mig själv. Av någon anledning så har en allt för låg serotoninnivå i mig sett till att jag till slut bara tagit åt mig allt negativt som andra i min omgivning sagt eller tyckt om mig. Det negativa har inte ens behövt sägas, för det har jag utan problem skapat själv. Min självbild, självkänsla har till slut allt mer fått stryka på foten. Till slut har jag tänkt alla andras tankar om mig och på så vis tryckt ner mig ännu mer i depressionen.

Jag fick lära mig att dessa negativa tankar kan jag forma om till något jag kan kalla "Parasiten". Den här jävla parasiten försöker hela tiden trycka ner mig i skorna. Mitt förnuft säger en sak om mig och parasiten en annan.

Jag måste nu med all min kraft bekämpa den här parasiten. De här tankarna att JAG är BRA, JAG KAN och JAG DUGER måste jag våga tänka. Oavsett vad andra tycker om mig så måste jag ta till mig dessa tankar som en sanning och inte ett försök till självbedrägeri. Det är parasiten som försöker få mig till att tro det negativa om mig.

Naturligtvis ska jag ta till mig allt positivt som sägs om mig, allt gott och värmande som ni alla härliga bloggare skriver om mig och jag kommer alltid sätta ödmjukhet före högfärd och empati före egoism, men jag ska lära mig att tro på mig själv.

Jag har mycket kvar att lära och ta till mig från den här personen och jag har en lång väg att gå innan jag kan säga att "Parasiten" inte längre dominerar mitt jag, men jag ska banne mig nå dit!

Jag återkommer med mer tankar en annan dag. Ha de gott alla bloggarvänner och var rädda om er! Nu ska jag umgås med min hustru! Oxfilén är på tining så ikväll blir det lite extragott på tallriken.

Här kommer lite bilder från turen ut till Kroksjön.

När vi lämnat bilen följde vi stigen in i skogen.



Efter en stund började vi skymta sjön





Innan vi kom till bäverhyddan såg jag de här rostiga tunnorna i vattnet. Förmodligen hade de en gång använts till någon slags flytbrygga. Sorgligt ändå att folk inte kan ta rätt på det sen när det inte kan användas längre..



Vi tänkte först gå runt sjön, men det var alldeles för blött, så vi höll oss på ena sidan av sjön. Genomblöta om fötterna blev vi i alla fall.



Här är en del av sjön. Där skall finnas gädda och aborre. Det låg några båtar intill sjön, så några fiskar förmodligen fortfarande där. Jag vet inte hur försurad sjön är och hur mycket liv det är i sjön.





Så fann vi till slut bäverhyddan. Jag såg att den fortfarande användes av bävern.



Intill hyddan låg nygnagda grenar och stammar.



När vi lämnade sjön fann vi en bit bort ytterligare spår av bäverns arbeten





Innan vi återigen var framme vid bilen kände jag mig tvungen att ta en bild på vad stormen Per och stormen mellan torsdagen och fredagen hade åstadkommit. Vindfällen finns överallt. Här har markägarna mycket att göra för att ta hand om all skog innan den förstörs..

Under den tid jag har skrivit ner tankar, upplevelser och bifogat mina bilder har jag också fått erfara att det är oerhört sällsynt att män vågar skriva om att de mår psykiskt dåligt av en eller annan orsak. De flesta kommentarer jag fått när jag försökt beskriva hur jag känner och hur jag mår är från kvinnor. Har män så svårt att skriva om känslor och om hur de mår?

Tyvärr är det fortfarande idag, 2007 lite tabubelagt att prata om hur man mår, speciellt om det gäller psykisk ohälsa och man är man.

I media tas nästan bara de fall upp där psykiskt sjuka män mördar, våldtar eller begår någon annan illgärning. Man kan ju faktiskt vara man och psykiskt sjuk utan att begå brott. Visserligen stod det i media om Micke Dubois och Mikael Ljungberg och alla teorier om varför det gick så långt att de tog livet av sig, varför samhället inte hjälpte till i tid.
Har det blivit bättre sedan dess?

I vintras när jag varje vaken stund försökte finna ut en väg att ta livet av mig, utan att såra mina närmaste, ja då blev jag ganska snabbt inlagd på en psykiatrisk klinik. Naturligtvis fanns det ju inget sätt att ta livet av mig utan att såra någon...

Nu är jag sjukskriven och käkar antideppmediciner och sömntabletter. Jag kan inte påstå att jag mår bättre. Tankar om att avsluta mitt liv kommer oftare och oftare, men jag har lovat mina nära och kära att aldrig göra något sådant. Ändå är det så fruktansvärt jobbigt att inte kunna bli av med dessa tankar...

Dagarna går, jag gör det som måste göras, går några gånger i veckan på dagsjukvård, något slags vuxendagis för mig och andra som är psykiskt sjuka. Kanske är det ändå bra för mig, annars hade jag väl isolerat mig helt. Jag undviker inte andra människor, det är bara så att jag orkar inte möta folk längre. Det känns så krystat när jag möter folk.

Människor i och utanför min bekantskapskrets vet inte riktigt hur de ska bemöta mig verbalt numera, utan det blir mest standardfraser som; "Du ser ju inte dålig ut!, eller "Du är nog snart bra igen!"

Jag vet inte själv när negativa tankar om mig själv ska upphöra, när jag kan få något som kan kallas för självkänsla. Nu känns mest mitt liv värdelöst och inte har jag någon större livslust.

Det mest mosägelsefulla i det hela är ju att jag borde känna livslust för att jag har så mycket att leva för. Alla i min närhet berättar ju det för mig hela tiden och jag kan bara hålla med. Jag har en underbar hustru, underbara barn och ett litet underverk till barnbarn...
Varför har jag då ingen livslust? Varför känns mitt liv som om de kunde kvitta? Varför känner jag bara att jag är en börda för allt och alla?

Varför vet jag inte, men trots att människor säger att jag är bra på något, eller att jag är bra som människa oavsett om jag inte skulle vara bra på något, så har jag så svårt att ta till mig det. Tankar dyker bara upp om att de säger det nog bara för att vara vänliga och uppmuntrande.

Jag har ingen självkänsla längre, ja den har väl varit dålig så länge jag minns och jag tror inte längre på min förmåga vare sig känslomässigt eller fysiskt.

Hur ska jag ta mig ur detta? Jag orkar snart inte längre.

Idag efter att min hustru kommit hem från sitt arbete, så fick jag vara med om en lite annorlunda upplevelse. Jag satt vid tv:n och tittade på text-tv-nyheterna när min käresta ropade på mig.
   - Kom så får du se vad Figaro dragit hem!
Figaro, vår katt brukar var och varannan dag komma hem med en stor fet Sork som han sedan nödvändigtvis måste äta upp under vårt trädgårdsbord. När han ätit färdigt så får jag sedan ta bort resterna som han inte äter. Lika äckligt är det varje gång, men med skyffeln och en trädgårdsspade så får jag bort det han lämnat.
Nu när vårvärmen sköljt över oss har han vid två tillfällen kommit med små ödlor som han ätit upp. Näbbmöss dödar han bara, förmodligen är de inte så goda att äta.

Den här gången, när jag gick ut på trappen och tittade vad som fanns under trädgårdsbordet, så låg där en död snok. Förbaskade katt! tänkte jag. Om han ändå kunde fatta att ödlor och ormar är fridlysta!

Jag gick in igen och sa till hustrun min att jag skulle ta hand om ormen när jag sett färdigt på text-tv-nyheterna. En liten stund senare sa hon att om jag skulle ta hand om ormen så fick jag göra det snart, för han började vakna till.

Aha! Han har bara spelat död den lille ormrackarn.

Nu finns det folk som är totalt skräckslagna så fort de ser en orm och hade kanske tom slagit ihjäl den, men jag blev bara glad över att den levde. Nu hoppades jag bara att den inte var för skadad efter min katts behandling av den.
Jag tog på mig en handske eftersom jag inte ville ta i den med bara händer. I och för sig är snokar helt harmlösa, men jag gjorde det både för min och ormens skull. Jag tog tag i den och bar iväg den till gärdet. Nu spelade den återigen död. När jag lade ner den i gräset så såg den helt död ut.

Jag tycker ormar är riktigt vackra. Min hustru tycker mest de är obehagliga.  Med utdikningar av våtmarker och modernt jordbruk håller vi sakta men säkert på att utrota grodor, paddor och ormar. Ormar har sin plats i vår natur. De håller efter möss och råttor.

Visst ser den helt död ut? Nturligtvis tog jag med mig kameran. Inte var dag man har chans att fota en orm.



Jag satt helt stilla intill den. Efter en liten stund, så började den röra på sig



Vilken grej, att spela död, vilket försvar! Undrar under hur många miljoner år det beteendet har lärts in? Sakta men säker började den röra på sig. Jag såg att den hade ett litet sår efter min katts bett, men hoppades ändå att den skulle ha klarat sig så pass att rörligheten var intakt.



Den började röra på sig ordentligt och när den väl fått fart gick det snabbt.



Jag fick gå snabbt för att hålla samma fart som snoken



Jag skyndade mig så att jag kom före den och sedan stampade jag till i marken. Den ringlade genast ihop sig, liksom för att skydda sig. Där hade jag kunnat ta upp den igen och den hade återigen spelat död. Nu lämnade jag den där på gärdet i det höga gräset och gick hem, nöjd och glad för bilderna och att snoken klarat sig från Figaros ormjakt. Hoppas nu att den håller sig undan min katt i fortsättningen.

Helgen har varit fantastisk när det gäller värme, sol och vår. Jag har gjort vad jag kunnat för att insupa så mycket som möjligt av det härliga vädret. Tyvärr blev det ingen tur till sjön för att se vad Bävern åstadkommit sedan vi var där förra gången. Sist vi var där, ja det är nog snart nära tio år sedan. Nu blev det i alla fall ingen tur dit. Min hustru mådde inte så bra, så vi beslöt oss för att vara hemma.

Här hemma finns det ändå hur mycket som helst att sysselsätta sig med, så det var ingen risk för någon större rastlöshet. Vårstädning kallas det väl för. Nu ser det skapligt ut, och jag har en massa som behöver köras till tippen. Eftersom jag är en samlare av så kallade "bra-att-ha-saker", så fylls det snabbt på med en massa skräp. Nu ska det slängas! Sen får jag se längre fram om det är något jag slängt som jag borde sparat.

Idag följde jag med hustrun på promenad. Jag tog med mig kameran utifall jag fann något jag ville fotografera. Det fanns naturligtvis massor av vackra ting som jag ville få på bild. Imorgon syns nog grönskan i björkarna, för under promenaden såg jag massor av björkar som redan hade så kallade "musöron". Morgondagens värme får dem säkert att explodera ut i den härligt ljusgröna vårfärgen.

Vi gick förbi en damm i skogen. Där stannade vi och lyssnade på symfonin grodorna nu hållit på med några dagar. Det riktigt dånade av deras kväkanden, samtidigt som dammen nästan såg ut som om den kokade. Där fanns säkert hundratals, kanske flera tusen grodor.. eller paddor. Jag fick i alla fall en padda på bild, nej flera paddor eftersom en del fanns i vattenfyllda diken utmed vägen.

Ja här kommer lite bilder på det som fastnade på bild i Pettsons kamera idag..

En Tofsvipa var första objektet som fastnade på bild. Under några veckor har jag sett Tofsvipans akrobatiska flygövningar över gärdet intill mitt hus. Idag stod en av dem still intill vägen så pass länge att jag fick den på bild.



När vi kom in i skogen lyckades jag även med att få en bild på fjärilen Påfågelöga.
Jag såg flera arter fjärilar, men denna satt still så pass länge att jag hann fota den



Väl inne i skogen, ja skog är väl synd att säga eftersom det första vi kom till var ett stort kalhygge, där fanns i alla fall dammen. I den riktigt dånade det av grodornas kväkanden. Eller var det kanske paddor som lät? Paddor var i alla fall de som jag fick på bild. Antingen satt de mitt på vägen där vi gick eller så låg de i de vattenfyllda diken vi passerade.



Vanlig Padda - Bufo bufo. Visste ni att alla våra paddor, grodor och ormar är fridlysta i hela landet? Ja så är det, så var rädd om dem.



Ja inte är de så jättevackra, men skönheten ligger ju inte i det yttre sägs det...







Kaveldun som exploderat och börjat sprida sina frön



Som vanligt var min hustru en bit framför mig eftersom jag stannade titt som tätt och fotade



När vi nästan var hemma såg jag dessa blommor intill vägen. Har ingen aning om vad de heter. Någon som vet?



Slutligen när vi skulle börja gå upp till vårt hus såg jag årets första blommande maskros. En plåga i alla husägares gräsmattor, men ändå en vacker blomma..



Nu har de sagt på väderleken att det i mitten av veckan skall bli kallare igen, neråt 5-10 grader. Nu när man börjat tycka om sol och värme! Ja den här värmeböljan hör väl egentligen inte till det vanliga i april, så jag nog ändå glädjas över de dagar jag fått. men hur skall det gå med alla vackra vårblommor som nu pryder omgivningarna?

Vitsippor. Jag minns när jag var liten pojk och det i hagen där jag då bodde fanns massor av vitsippor om vårarna. För att glädja mor så kom man flera gånger om dagen in med buketter med sippor. Till slut fick hon be mig sluta bära in, samtidigt som hon sa att de var fina där de växte. Vitsippor var ju kul att plocka eftersom det var så lätt att få ihop en stor bukett...