att förlora rätten till sitt barn

Idag är det måndag, ikväll "får" jag ringa min son kl 19.00 för min sons pappa. Dessa samtal kontrolleras noggrant av just min sons pappa, helst ska David titta på tv samtidigt tycker hans pappa, och om jag frågar honom något så hör inte David vad jag säger ,utan jag får upprepa mig många ggr då han inte kan fokusera och sen undrar han vad jag sa..

Dessa samtal har blivit väldigt konstiga, hans pappa tycker det är bra om David är, hur ska man säga lite otrevlig eller förnedrande i tonen mot mig.

Ikväll kopplades samtalet fram kl 19.02 (helst ska jag ringa några ggr utan svar på mobilnumret jag "fått tillåtelse" att ringa till.) Jag sa ikväll ifrån när David säger som han börjat med senaste tiden att, så fort jag hunnit säga "hej gubben det är mamma" följs av "mamma vi behöver väl inte prata så länge?! (egentligen det enda han säger, fast han vill att jag ska ringa!)

 då sa jag:" näe de vet du att vi inte behöver," men David det känns inte så kul att du säger så varje gång direkt jag ringer, för då vet jag inte om du vill att jag ringer, och jag får ju inte ringa någon annan dag ist, och du får ju inte heller ringa till mig så jag vet liksom inte hur jag ska göra då"

" du vet hur du känner när du frågat en kompis tex om ni ska leka och han då säger näe ja vill inte leka med dig så känns det ju inte så roligt att höra, men vi kan prata kort inga problem, det vet du."

Jag frågade även om han ville prata i telefon eller titta på tv för det är svårt att göra både och..

Då tar hans pappa telefonen och gapar eller rättare sagt, VRÅLAR till mig att: " DU SKA GE FAN I ATT TJAFSA MED DAVID!!!! OCH HAN VILL INTE SNACKA MED DIG!!! OCH DET SKA DU FANIMIG FATTA !!!! "

Sen avbryter han samtalet och jag fick inte säga hejdå till min son, kl var 19.05

Nu sitter jag här och skriver av mig, och tycker att fy fan vad jag avskyr den människan!! han uppfostrar min son till att  bete sig dåligt mot sin mamma, det är det enda det går ut på. 

Jag kan se framför mig när han ger David en klapp på axeln efter det han lagt på, och säger Din mamma är väldigt sjuk förstår du, det är det jag skyddar dig ifrån, det är därför du inte ska prata med henne och inte vara där, det tycker även andra vuxna som  bestämmer..

detta vet jag, eftersom David berättat själv att pappa säger så ofta..

Davids pappa är extra snäll mot honom om han är dum mot mamma, Davids pappa tycker inte om när David längtar efter mig, då har han blivit skickad i säng osv osv osv olika typer av bestraffningar.. vad kallas det?  psyka ner ungen till att allt med mamma  och känslor kring mamma, blir obehagligt när pappa är i närheten.

Faktum är att jag börjat känna magont när kl närmar sig 19.00 på måndagar, och det gör nog även min son precis som hans pappa planerat. Vet inte hur man ska orka eller "stänga av" sig. Man vill ju kunna ringa till sin son med glädje..

Nu är det snart ett år sedan jag förlorade min son i Svea Hovrätt, han har precis fyllt sju år nu.

Det här året har varit fyllt med smärta och ångest för både mig och honom. Det har skett stora förändringar för mig och mina barn, som jag knappast tror rätten förstår vad det innebär när de hanterar såna här ärenden. Den press som vi lever under och tydligen ska fortsätta leva under, tills David är stor nog att få uttrycka sin egen vilja kommer fortsätta många år till.

Det är svårt när man inte ser någon ljusning, det är svårt när man saknar så det  bränner och skär i hela kroppen, och när man inte får ringa sin son för pappan. David har en apa som gosedjur som han alltid har med sig, han sa nu under julumgänget att "mamma jag brukar låtsas att den här är du, och prata med den ibland när jag saknar dig så mycket."

Ibland undrar jag hur man ska orka ha det så här, jag undrar hur man kan ta ifrån någon sitt eget barn, när man inte gjort något fel, jag har fött, ammat, uppfostrat min son i 6 år och nu finns jag inte mer än umgänge varannan helg om jag har tur.

Ge mig rätt att få vara MAMMA till alla mina barn, i hjärtat har jag tre men enligt myndigheterna två och ett jag ska betala för, men inte får finnas för mer än så.

Hur kan svinen alltid klara sig undan med allt ont de gör mot andra, hur kan de få fortsätta förstöra andras liv utan att någon sätter stopp...

Jag vill ha rätt till mitt Barn, och framför allt vill jag att min son har rätt till sin Mamma

Jag kan stå ut med att min fd vill förnedra mig och gör det. Men jag kan inte stå ut med att han gör detsamma mot vår son. Varannan fredag ska jag hämta honom i skolan för vårt helgumgänge. Dessa fredagar går min son klädd alldeles för små kläder.

Min son är stor som en åtta-nioåring i växten, han är 132 cm lång och drar kläder i minst strl 128-134. När jag hämtar honom har han kläder i strl 110/116 på sig, trasiga och ibland skitiga,  och ibland inte ens klädd för väderlek. han har heller inget ombyte med sig som är i rimlig strl. Så här är det i stort sett varje gång. Barnen har även fått en varsin ryggsäck av skolan i reflex med tillhörande väst, den får han inte ha den dag jag hämtar heller till skolan.

Jag betalar underhåll och min fd har barnbidraget för David, men eftersom det inte finns i lag om att David ska vara anständigt klädd och ha ombyte, så får min son se ut så här varannan fredag och varannan måndag.

Min son fyller 7 år den 5 januari han börjar bli väldigt medveten om hur han ser ut, även de andra barnen är det. Skulle jag sätta på honom andra kläder, för att jag inte kan med tanken på att lämna honom i det han kom i, försvinner kläderna och de lär vi aldrig se mer. Det gör att vi omöjligt har råd att köpa nytt till varje helgumgänge semesterar och lov, och jag måste lämna honom som han kom. För det är hans ansvar som han tvingat fram via rätten att vara ensam förälder och sköta allt kring David!

I somras till vårt semesterumgänge kom han klädd i en för liten t-shirt strl 110, ett par shorts i strl 98 och strumpor! Inga kalsonger, inga skor, ingen lång tröja eller jacka, utan bara det jag skrev! Ingen packning.

Han har även satt in David på fotboll helgen efter min dotter föddes, innan var det inte aktuellt.

Denna fotboll är ute på Dalarö på söndagar, han har inte frågat hur det passar oss eller någonting utan bara gett order om att nu ska han vara på fotboll på söndagar. Vilket gör att vi hämtar på fredag ute på Dalarö, på söndagar kl 17  är det fotboll i Dalaröhallen så då måste vi åka dit igen fram och tillbaka, och på måndagar ska han dit till skolan! 18 mil i bil varannan helg ska vi åka, på den korta tid vi fått tillsammans.

David har strl 34 i skor, de fotbollskor pappa skickar med är i strl 31! Dom duger! är hans svar! Tränaren sa ifrån att alla barn ska ha benskydd på sig, David får önska sig det i julklapp säger pappa, så han har inga!

"För barnets bästa"

så här styr mitt ex vårat liv efter domen...

dessa sms kom ikväll från mitt ex till mig inför min jul tillsammans med David, som jag ska hämta imorgon kl 12.00 i skolan för mitt vanliga helg umgänge, sen börjar jullovet och jag är den som ska ha första delen av jullovet i år, enligt domen saknas tyvärr ett datum vilket mitt ex utnyttjar direkt!

"Hej Mån den 22/12 lämnar du David vid skolans parkering kl. 08.00 jag väntar där för David är ledig. Den 23/12 hämtar du på samma plats kl. 13.00"

"Hej Tis den 30/12 lämnar du David kl 10.00 vid skolans parkering, jag hämtar där för David är ledig"

Är det någon som fattar vad som försiggår i hans huvud? Varför ska David behöva ryckas upp kl halvsju för att åka till dalarö över en natt? Dessa konstiga överlämnanden vad sätter det för spår i min son? Visst är det för barnets bästa eller hur Svea hovrätt?!

Min son får inte ens göra en julklapp till mig eller hans syskon för sin pappa, men det är väl normalt? Jag får inte ringa och gratulera min son när han fyller år OM det inte är på en måndag!, men det är väl normalt?

Ha en God jävla Jul era skitstövlar i Rätten!!!!!

I Sverige har man sedan våren-06 tillämpat ett nytt prejudikat ifrån högsta domstolen, där man tilldömde en av föräldrarna till enskild vårdnad, trots att inga missförhållanden existerade hos någon av parterna, båda föräldrarna var lika lämpliga men hade haft tvister under en tid om sin dotter iaf.

Efter det har det använts flitigt av såväl tingsrätt som hovrätt att sätta enskild vårdnad och då allt oftare valt pappan om barnet  är över 4 år, många gånger på grunder av vems ekonomi som är starkast osv som delvis argument.

Rätten tror sig därmed ha löst konflikterna mellan föräldrarna och satt stop för bråken kring barnet och allt är frid och fröjd, och sen levde barnet lyckligt i hela sin fortsatta uppväxt!

Någon uppföljning görs inte, vem bryr sig hur det blev sen för barnet, så ljug dig blå i rätten det kan du vinna på tydligen, vad du sysslar med sen tar ingen reda på eller bryr sig om. Alla sk edsvurna inspelningar är raderade när "Dom vunnit laga kraft " som det så fint heter.

Vad man inte tänkt på ÄR vad som de facto sker för barnet att förlora sin mamma eller pappa, särskilt om en av föräldrarna avser att missbruka sin "nya makt" mot den andra.

Den förälder utan vårdnad har mindre befogenheter och inblick av barnet än vad en utomstående barnvakt har. Jag som mamma existerar inte i något papper eller av någon myndighet längre, inte ens sjukhusen vet längre om att jag finns, så händer det något med min son, får jag inte veta det, OM inte pappan talar om det för mig, Vilket min sons pappa inte skulle göra eller har gjort.

Skolan får inte prata med mig, soc får inte meddela mig om de får in en anmälan om min son, polisen får heller inte kontakta mig om det händer något, Jag är raderad och helt utlämnad till vad mitt ex har lust att göra mot mig och min son. Vilket hans största nöje är att jag ska vara orolig, helst skräckslagen och lyda honom och hans påhitt.

Det nya nu tex måndagar kl 19 får jag ringa min son på mitt ex mobil, inte en minut över eller en minut i, inte en annan dag eller annan tid, och ENDAST DÅ! Min son får inte ringa mig eller någon i min familj eller släkt överhuvudtaget. Ej heller några undantag om någon fyller år.

Visserligen generöst, för förut fick jag ju inte ringa alls och har nu iaf en kväll då min son får välja att prata med mig eller att titta på lilla sportspegeln.

Känner han för att dra in mitt umgänge som jag fått av domstol, så gör han det och ingen kan göra ett skit, bara hoppas att han gör det så många ggr på ett år så att man kan begära verkställighet av umgänge via länsrätt, men även om jag får rätt där sen så prövas inte vårdnaden om.

Min nya advokat jag anlitade här i höstas, när min son inte fanns att hämta på en av fredagarna avrådde mig från ny prövning till det att min son är elva år.. jaja han fyller ju snart sju, så det är ju BARA 5 år kvar och ha det så här.

Vilken tur att hans lillasyster föddes den helgen han var här, annars hade han inte fått sett henne, förrän hans pappa ansåg att det kunde ske.

 

Hur kan det komma sig att man kan döma någon till enskild vårdnad om ett litet barn, när man inte anser någon av föräldrarna vara olämplig? När påföljden av det blir att den utan vårdnad, har mindre rättigheter och befogenheter än vad till och med en barnvakt har, fast att man är förälder???

Jag har inte vanvårdat ,misskött, skadat, gjort något kriminellt eller psykat någon någonsin, eller förhindrat mina barn till att få ha sina pappor och ha tät kontakt, och har heller aldrig haft några som helst ambitioner på att göra det!

Den här mannen  har det, och har även blivit dömd och avtjänat straff för det!

Hur kan man ge vårdnaden till en sån person, om man nu måste välja, om ett litet barn?

Hur kan det gå till så i hovrätten ?

Vem lyssnar på en mamma som blivit fråntagen vårdnaden av sitt barn?!

Vem bryr sig om att hennes barn far illa? Vem tror på henne?

INGEN, INTE EN ENDA PERSON i Myndigheterna som KAN  och SKA göra något!!!

Tack för att ni skiter i mitt barn, hoppas ni sover gott om nätterna när ni krossar små barn!!!

Min son blir misshandlad! Inte av slag och sparkar utanpå sin kropp men likväl inuti av sin pappa!

Vad gör ni åt det Sverige??!!!

Jag kan anmäla andra föräldrar som gör sina barn illa men inte min sons pappa ! Jag kan hjälpa andras barn.

Herregud vad är det för sjukt land, ska jag sitta och titta på när min egen son far illa??

Varför gjorde ni så här???

 

 

Idag om några timmar började värkarna för min första son för 16 år sen.

Den här födelsedagen kommer det saknas en person som har en stor roll i min 16 åringsliv. Hans lillebror. De har varit väldigt tajta ända sedan "lillfjant" som jag kallar honom föddes för 6 år sen.

Tack vare denna hårda restriktiva hovrättsdom med "förhoppning om att pappan ska låta vår son få vara hos mig mer", så kommer min lilla son inte få vara delaktig i någonting som inte händer eller inträffar de helger jag fått tilldelat i umgängesrätt.

Helgen som var blev väldigt intensiv, han vill ju hinna med allt på 2 dagar som vi annars gjort på en vecka ibland mer. Hela tiden ville han skynda innan han måste åka, och hela tiden så blev det en ledsnare David som upprepade jag vill inte åka till pappa!! ju mer det närmade sig.

Han har fått början på magkatarr  nu, sura uppstötningar stup i kvarten, det har han aldrig haft förut, och på måndagen så bajsade han även på sig i diarrée innan han skulle åka.

Tyvärr får jag inte ta min son till en läkare för pappan, och pappan tycker inte att David varken mår dåligt eller behöver en barnpsykolog i allt som hänt  nu, för det är nämligen så att det är jag som är "sjuk" och gör vår son "sjuk."

"sjuk" Jo jag blev sjuk av att leva med denna person, jag utvecklade en depression som jag sökte hjälp för när vi separerade detta var år -02!, då bad jag om att få vara inlagd, för jag mådde så himla dåligt, och fick både insomningstabletter och antidepressiva tabletter utskrivet för att dämpa min krisutlösta depression. Så visst har jag varit "sjuk", men vad har jag gjort mer än att söka hjälp, och samtalstöd för att hitta min självkänsla och livsgnista tillbaka???  VAD?! VAD HAR JAG GJORT FÖR FEL?!

Den människan som under tiden gjorde allt för att jag skulle må ännu sämre då, och hela tiden efter, och som till och med Soc har skrivit svart på vitt, sa åt Stefan att söka egen hjälp för att kunna fokusera och ta hand om sin son, och sluta trakassera mig, sitter nu med vårdnaden ensam och försöker tvinga mig att leva efter hans pipa, och nya påhitt och dumheter, utan att ha sökt den sk hjälpen!

Han härjar nu fritt med vår son, och jag kan inte göra någonting för att hindra vår son från att fara illa.

Jag läste en sida här på nätet som handlar om barns rätt. www.famratt.com

Jag mailade det brevet som står på inlägget en vanlig dag typ 

Detta fick jag till  svar: 

Hej Therése.
Jag tror nog att jag förstod ditt problem och dina svårigheter. Men jag kan inte hjälpa dig så mycket inom ramen för den här hemsidan, annat än att säga det självklara att du får vända dig till en advokat och föra din talan gtill domstol. Ett råd som du inte har någon glädje av eftersom du saknar ekonomi för det. Du kan i och för sig prata med familjerätten också. De kan inte heller hjälpa dig, men det kan ibland vara bra att få prata med någon som kan problematiken om det som är hopplöst.

Jag höll på och kräkas av det svaret, för det jag läst på hans sida gällde nu tydligen inte mitt barn, min son, bara andra barn... eller????????!!!!

Nej nu ska jag väl försöka sova eftersom bullbaket nu är klart,och min 16-åring ska firas ...godnatt mina älskade vackra söner

Så fortsätter kampen, jag känner att det inte kan bli värre längre.

Idag fick jag ett nytt brev från hans advokat, jag har sagt ifrån såna fler brev efter 6 års helvete! Jag hatar posten jag hatar att en människa kan sjunka så lågt att man fortsätter och trakassera mig via sitt yrke.

jag ringde upp denna gång, så jävla förbannad till advokat Birgitta Dahlins advokatbyrå på worltradecenters skitfina adress, Hon var naturligtvis inte anträffbar, men jag var så jävla arg  och upprörd, så jag bad den stackars människan som svarade att skriva ett litet fint meddelande till advokaten!

*Det löd : Jag Therése Söderlind har sagt ifrån att få fler brev från Birgitta, hon kan härmed stryka min adress, jag kommer inte öppna fler brev, de åker i soporna direkt, vilket jag sagt ifrån tidigare! Hörsammas det inte denna gång, kommer jag anmäla Birgitta Dahlins advokatbyrå för hemfridsbrott och trakasserier av mig som enskild person, saken är utagerad redan i hovrätten punkt slut! Hon kan ta det med sin klient och lämna mig ifred! *

Nu ska min son flytta ännu längre bort från mig tack för det! Förutom all annan skit som skrevs, den fega ynkliga människan!

Imorgon kommer min son, jag längtar så väldigt mycket!  Bara att få lukta på honom, krama och se och höra honom.

Hela helgen ska vi även ha min systers 3 små troll här hemma, när hon och hennes sambo jobbar så det blir full fart :-)

 Hej mitt namn är Therése Söderlind
 
Jag skriver till dig för och fråga om råd.
 
Jag har hamnat i en hemsk situation om mitt yngsta barn, en son på 6 år.
Sonen har efter vi varit i hovrätten i februari blivit boende hos sin far heltid, som även fick enskild vårdnad baserat på hd domen våren-07 om barn i vårdnadstvister.
Jag fick bara umgänge varannan helg  från fredag kl 12.00 tom måndag kl 8.00 ojämna veckoslut.
Innan hade vi varannan vecka och sonen bodde hos mig på sin födelseort.
 
Nu är det så att allt han satt och sa i rätten där har han brutit. Vilket jag visste så klart innan men ingen i rätten hörsammade.
Han sa bla : att jag vet att Therése har dålig ekonomi så hon får behålla barnbidraget mm. Det tog han bort veckan efter dom fallit och nu har han anmält mig att betala underhållstöd.
Till saken hör att jag är låginkomstagare med ca 160 000 om året, plus att han stämt mig så många ggr om vårdnaden sen vår son var 8 mån, att jag har en skuld till advokat, som jag sen var tvungen att säga upp inför hovrätten då jag inte kunde betala mer för rättskostnader.
Han är höginkomstagare med en årsinkomst på ca 700 000 om året.
Han sa även att jag skulle få vara delaktig och få ha kontakt med min son på telefon, vilket vi inte får! och han tar även ifrån vår son lappar med mitt telefonnummer som jag skrivit!
 
Vår son mår mycket dåligt nu, och jag har upplyst om det men pappan vägrar inse detta, och jag får inte gå med honom till en barnpsykolog.
 
Han kommer nu även att flytta i juni, och kräver nu att jag ska lämna och hämta på en skola väldigt långt ifrån mig, på tider jag inte har någon möjlighet att klara av. Vilken skola det gäller i höst, talar han inte om för mig, det ska jag få veta "senare" enligt hans advokat.
I sommar har jag fått rätt att vara med min son 4 veckor och enligt dom ska han komma till mig kl 8, klockslag som pappan bestämde där i rätten, men enligt hans advokat lämnar han inte förrän "ca nio"
I september ska även jag föda ett nytt barn och då blir det ännu svårare för mig att ta mig dit, då jag varken har någon bil eller körkort eller någon anhörig som kan hjälpa mig att åka den resan och lämna sonen i skolan måndagmornar kl 8.
 
Jag bor i Trångsund strax utanför Stockholm och pappan ska flytta till skärgårdsorten Dalarö
 
Pappan har nu hotat mig med polishämtning om jag inte lämnar honom på skola osv, då jag sagt att han som vårdnadshavare får ombesörja det och se till att jag kan ha mitt umgänge då jag inte har möjlighet med de resvägarna.
 
I domen står även att rätten hoppas att pappan ska se till att jag får vara med min son mer än vad domen säger.
Vilket jag verkligen inte får och aldrig fått!
 
Pappan har redan i 2 omgångar tagit vår son egenmäktigt och gömt honom från mig och dagis osv, då vi hade gemensamvårdnad, första gången när pojken var 8 mån i 5 veckors tid, och sen när han var 4 år i 10 veckors tid,då länsrätten gick in och krävde omedelbart överlämnande till mig.
 
Nu är jag desperat då jag inte har några ekonomiska medel eller någon föräldrabehörighet att stödja mig på. Vad ska jag göra? Vad kan jag göra? Hur hjälper jag min son som mår dåligt??
 
Förlåt om jag skrivit rörigt.
 
mvh Therése Söderlind

Kanske finns det dom som undrar om jag inte "blottar" mig och mina anhöriga  nu.

Jag tog samtidigt som jag beslöt mig för att skriva offentligt, ett beslut, att jag har inte något att skämmas över, det är inget fel på mig, jag har inte gjort något tokigt.

Jag står för mig och den jag är, och om någon känner igen mig eller min fd så är det bara bra. Man får inte göra så här mot någon, det borde vara straffbart även i familjerättsbalken om förtal, elaka uttalanden, svartmålning, spridande av lögner om någon man levt med. Ärekränkning hade jag kunnat stämt honom för, om jag inte haft en relation med honom, för i familjerättsbalken "får" man och har man överseende med lögnaktiga utspridda rykten om ens person, och man får sitta och säga att någon är psykiskt sjuk utan belägg.

Han har varnat grannar till mig, dagispersonal, till min chef, till socialtjänst, och många många fler att hålla ögonen på mig, för att jag är "farlig och psykiskt sjuk".

Han har larmat falskt till 112, att hans son skulle sväva i fara, så de kom med blåljus hem till mig, både ambulans och polis för och kontrollera, hans rapport till 112 löd på ett sådant vis att ambulansmännen inte vågade komma in utan poliseskort!!!

Då satt min syster och jag med våra söner och tog en fika och fattade ingenting!

Vad kostade den uttryckningen? En ambulans som stod utanför mig i 40 minuter, tänk om någon verkligen behövde den? Varför fick han inte betala böter för det åtminstonde?

Nej. jag kommer inte vara anonym eller skydda någons identitet!!

Efter att ha mötts av kommentarer som " Det ska ju mycket till om en mamma blir fråntagen vårdnaden"

Jo jag kan förstå att man kanske tänker så hos gemeneman, en pappa som förlorar vårdnaden höjer man inte ögonbrynet för direkt, inte behöver han vara konstig eller gjort något fel så är det. Tragiskt men inte uppseendeväckande tyvärr.

När jag som mamma hamnat i det  här så tänker folk annorlunda, som nåt måste hon ju gjort ,nåt måste ju vara fel på henne.. osv.. jag klandrar inte dom, jag förstår, jag kanske själv hade tänkt så..

Jag skäms, jag känner skuld, jag vet inte hur jag ska förklara det jag själv inte förstår. Jag får ont i magen när någon undrar om mina barn, jag försöker att inte bryta ihop när jag berättar, samtidigt som jag ser människors tvivel, att de undrar vad jag döljer.

Jag har inte gjort nåt fel, det är inget fel på mig, jag är en bra mamma, jag vet det, men ändå så fylls jag av skuld och skam. Vad kunde jag ha gjort annorlunda?

 

Det här läste jag upp i hovrätten, jag hade även sänt det inför huvudförhandlingen, jag var min egen advokat, mitt eget vittne och min egen försvarare i 2 hela dagar ensam. 

Öppet brev:

Ingen bryr sig om hur jag och David upplevde hela situationen med att inte få ha någon kontakt, inte få ses, träffas, prata på obestämd tid tills länsrätten äntligen agerade efter nio långa avskyvärda veckor. Den smärta, den vidriga ångest som jag upplevde varje minut, går inte att ens att beskriva eller sätta rättvisande tydliga ord för. Det kan bara andra föräldrar som fått sina barn kidnappade, veta hur fruktansvärt det är, när man inte vet något om sitt barn eller är totalt förhindrad till någon som helst kontakt. Jag kommer aldrig förlåta eller glömma det jag blev utsatt för i två omgångar och aldrig kunna komma tillfreds med den panik som Stefan utsatt mig för två gånger i vår sons korta liv, först som baby och sedan igen som 4 åring. Att ringa om och om igen och vädja, böna, be till Stefan om att få träffa David eller iallafall få prata med David, till en man som bara njöt av min desperation, som skrattade elakt åt mig och sa att jag var sjuk, om han ens svarade och sen avslutade samtalet. Att åka runt och leta efter min son, att be gråtande och sen tills slut, helt förtvivlad och desperat på mina bara knän framför socialsekreterarna på socialkontoret, att de skulle hjälpa mig eller åtminstonde åka och försöka träffa David så jag visste att han levde, och inte få någon hjälp där heller.

 Det måste vara den grymmaste av alla psykiska tortyrmetoder man kan göra mot en förälder. Att inte bryta ihop helt, att klara av att gå till jobbet som vanligt och försöka leva som vanligt, ta hand om min andra son, försöka sova, äta, sköta vårt hem. Det förstår jag ännu idag inte hur jag klarade av, och ingen annan som vet hur det var heller fattar hur jag orkade, men man klarar allt för sina barn hur hemskt det än är.Jag plågas fortfarande av mardrömmar där mina barn försvinner och vaknar kallsvettig och gråtande i panik. Och hade inte möjligheten med länsrätten funnits hade jag fortfarande inte fått se min son igen.

Att Stefan sedan får utökat umgänge och sedan enskild vårdnad om David är ett hårt slag i ansiktet på mig och jag känner mig så sviken och förnedrad av det land jag är född i, jag skäms över att vara en kvinna och mamma i Sverige när sånt här kan hända. Jag önskar ingen människa uppleva det jag gått igenom, inte ens Stefan.

 När händer det nästa gång? och vad kan jag göra då, utan någon vårdnad om David?

 Vad finns det för hjälp då?

 

Kan inte sova, kan nästan aldrig sova, sitter uppe vaken, saknar min lilla son. Det gör så fruktansvärt ont. Så ont!

Jag borde vara hur lycklig som helst, jag har en fantastisk man, jag är gravid och babyn sparkar därinne  precis nu, min äldsta son ligger och sover med sin flickvän och min goa hund sover gott han med. Allt är frid och fröjd men min yngsta son saknar jag så det gör ont.

Jag tänker: grät han innan han somna ikväll? Längtar han efter mig? Har han det bra? Är han frisk? Har han gjort sig illa, fått nåt skrubbsår osv osv..

Jag kan inte stänga av, jag vet att jag borde det för jag plågar mig själv bara.

Men hur kan en mamma bara stänga av ett barn, i väntan på varannan helg? Att inte få ha någon kontakt med sin son på så lång tid, och ibland ännu längre, hur ska jag klara av och ha det så här leva så här?
Hur ska jag klara av att gång efter annan, lämna en ledsen liten 6-årig pojke varannan måndag morgon som ber mig snälla mamma jag vill inte åka, snälla varför får jag inte stanna? Och se hans ögon fyllas med tårar och panik.

Jag kommer aldrig förlåta de personerna som i hovrätten tog ifrån mig mitt barn, mitt efterlängtade barn som jag skött ensam utan stöd från hans far. En person som först trakasserat, misshandlat, och sedan efter vi separerat försökt knäcka mig totalt genom att lova mig att ta vår son, och inte ge upp förrän jag är så skuldsatt att jag inte har råd att bo i större bostad än en etta max.

Tack  Svea hovrätt, för att ni gav mig upprättelse genom att kränka mig ytterliggare, är man fattig är man en nolla och ska inte få ha sin son mer än varannan helg max. Han är rik och har bra advokater, så han kan göra vad han vill ostraffat.

Från fredag kl 12.00 tiom måndag kl 08.00 ojämna veckoslut står det.¨

Vi är människor, jag är mamma, jag får inte ringa, inte tala med min son för pappan, han tar ifrån honom lapparna med mitt telefon nummer så han heller inte ska kunna ringa.

Vad har jag gjort för att straffas så här? och mina barn vad har de gjort? Jag blev misshandlad, jag var rädd, jag blev förföljd och stämd om och om igen av denna person. Han tog vårt barn och förde bort honom 2 ggr en gång som bebis i  5 veckor! En gång som 4 -åring i 10 veckor från mig från sitt dagis från allt och han var gömd!  

Och nu gav ni honom vår son, och all makt som vårdnadshavare så jag inte får vara delaktig i någonting längre. Hur kunde ni göra så?????!!! Jag avskyr er och jag kommer aldrig någonsin förlåta er för att ni inte lyssnade, ni som jag satte allt mitt hopp till att nu måste han få höra att det är nog, att han ska lämna mig ifred, att 6 år i rättsystemet räcker.

VARFÖR STRAFFADE NI MIG OCH MINA SÖNER???!!!!

 

Ni som läser  om mig hoppas jag kommer se mitt återkommande budskap, följa som en röd tråd.

Bråka aldrig och hota aldrig, med att ta ifrån något barn rätten till sin förälder, hur bitter arg besviken ni än är på er fd. Glöm aldrig att erat barn älskar sina föräldrar ovillkorligt och de behöver er båda. Stuva undan era egna känslor, och låt barnet få vara älskad av er båda.

Detta gäller givetvis inte för barn som misshandlas och utsätts för olika kränkningar eller fara!

De barn jag pratar om är "vanliga skilsmässobarn" som hamnat emellan sin mamma och pappa.

Jag kommer skriva om hur jag hamnade i det här, och vad jag har utsatts för, av mitt ex, av sociala, av vårt fina rättsystem, där alla myndigheter använder sig av rubriken "För barnets bästa"

Det kommer bli en lång blogg, som jag efter noga övervägande har bestämt mig för att skriva, för min skull för mina barns skull och för alla som orkar läsa. Och kanske kan ni bli upplysta om hur detta vårat fina land behandlar familjer i verkligheten idag.

Sparka inte på den som ligger heter det, men det gör dom om och om igen.

 

lördagen den 6 december 1997

Detta var en dag och en kväll jag sett fram emot, jag var på den tiden ett riktigt buggfreak, och gick på dansgalor när tillfälle erbjöds.

Den kvällen träffade jag en man som visade sig vara bekant med en tidigare kille jag dejtat.

Jag var singel och ganska ensam med min förstfödda, då 5-årige son.

Han uppvaktade mig hela kvällen och följde även med mig hem, vi hamnade i säng och dagen efter skulle han åka bort. vad jag inte visste då var att han faktiskt var på permission ifrån sitt ett års utdömda fängelsestraff pga grov misshandel.

Denna man gav mig uppmärksamhet som ingen annan tidigare gjort, inte så konstigt nu i efterhand med tanke på vart han befann sig.

Han är manipulationernas mästare, han är född säljare och det var även hans yrke då, och hans framtida karriär till säljchef som han sysslar med idag.

Jag insåg inte då att han dessutom är psykopat och jag ett lätt byte i min ensamhet...