Fru Lunas blogg

Numera går det minst ett halvår mellan gångerna, ett halvår mellan mina blogginlägg. Vet inte varför jag känner mig manad att blogga idag. Kanske därför att det är en speciell dag. Eller rättare sagt, det förväntas vara en speciell dag. Idag hade jag nog väntat mig lite tacksamhet och kanske en viss del omtanke, ifrån dessa som jag ägnat mycket tid, omsorg och uppmärksamhet gentemot...

 Istället kommer den goaste och varmaste tanken, den hjärtligaste julhälsningen, ifrån en liten person som jag verkligen försummat... Om du läser detta, så vet du vem du är! Stor Kram till Er alla, och Störst kram till dig gumman!

Tidigare i dag, berättade jag om denna märkliga dröm som jag hade i natt. (Se inlägget nedan: "Jag älskar min man.." ) Jag vet att bara jag själv kan tolka mina egna drömmar. Dvs man vet bäst själv vad olika teman och symboler betyder i ens egna drömmar .. Olika "dröm-lexikon" tex. är bara bull-skit, om du frågar mig. För en häst kan vara mitt älsklingsdjur och därmed hela min hobby - samtidigt som "häst" för dig kanske bara betyder V-75 och att vinna på travet! Ja, jag tror ni fattar! Vanligtvis brukar mina drömmar vara enkla att tolka och tyda.. men just denna, nattens dröm, går jag helt bet på! kanske har du en teori?  Berätta gärna isf!

Jag älskar min man. Det handlar inte om det. Om honom. Det här handlar om en annan man. Jag träffade denne man för mycket länge sedan. Det är snart 15 år sedan vi möttes första gången. Han fångade mig i vimlet på en krog här i staden. Jag var 31 år den kvällen. Han var några år yngre än mig. Vi dejtade en del den hösten och jag kan fortfarande minnas hur hans lägenhet doftade. Hur hans röst påverkar mig. Han kommer ofta till mig i drömmarna, det har han alltid gjort, sedan den dagen vi träffades. Vi har haft lite sporadisk kontakt genom åren, ibland har det gått flera år mellan gångerna och idag är det minst tre år sedan vi hördes. Men jag mötte honom inatt igen, i drömmen. Jag blev så besviken när jag vaknade, jag ville bara återvända till honom och till min dröm. Jag hade två stora vita hundar i min dröm. Den ena hunden döpte jag efter honom, Bobby. I min dröm var det nämligen en förkortning av Robert. Den andra stora vita hunden döpte jag efter mig själv: Venus. Märklig dröm. I samma dröm hade jag två vita soffor. Dyra, härliga, lyxiga vita soffor.

Själv var jag liksom rödaktig i drömmen. Jag var så otroligt vacker med mitt midjelånga hår och på något sätt självlysande klarröd, som en tecknad figur nästan. Och ja, jag hade nästan midjelångt hår då, den där kvällen som Robert fångade mitt hjärta där på dansgolvet.

Vi blev ett par, i min dröm inatt. Jag erfor en lycka, en eufori som var helt magisk. Men ändå så verklig.

Jag älskar min man. Det handlar inte om det. Jag har allt jag kan önska mig nu tillsammans med min underbara man. Allt, utom Robert. Den ende man som skakat om min kropp så fullständigt. Den ende som besinningslöst väckt min åtrå.

I flera veckor har jag nu studerat olika sekter i allmänhet, och Knutby filadelfia i synnerhet. Att gruppen kan kvala in som en riktigt skrämmande sekt är de få som förnekar idag. Många av medlemmarna lider av svår ångest, rädsla, och stor oro inför framtiden. Församlingen vill inte ha hjälp, man vill heller inte ta emot de stödinsatser som erbjudits från övriga kyrkor. Sekten är mycket sluten, och man uppmanar medlemmarna att ha så lite kontakt som möjligt med omvärden och övriga samhället.

Att fysisk misshandel och aga av barn är vanligt förekommande bekräftas av både vittnesuppgifter och polisanmälningar.

Nu tror jag inte risken att dom värvar fler medlemmar är så stor, men risken att dom redan invigda tar skada är desto större. Jag tycker så synd om dessa som vill men inte vågar lämna Knutby filadelfia,  och mest synd är det förstoss om ungdommarna och barnen.

Morden i Knutby

Jag har ägnat åtskilliga timmar åt att fördjupa mig i ett mysterium. En mordgåta som många antagligen betraktar som uppklarad. Men som är så komplex, så dold, så full av motsägelser och där så oändligt många ledtrådar lämnades ogranskade. Vem är den sanna anstiftaren till morden i Knutby? Jag misstänker att Barnflickan Sara Svensson är nästintill oskyldig. Jag tror att Helges första fru, Helene också blev mördad! Jag tror att sanningen långsamt håller på att komma till ytan, vill du förstå mer, så läs gärna boken Knutbykoden!

I Expressen kunde man läsa idag "Kända svenskar hängs ut i pedofilgrupp" om den sk pedofilgruppen på Facebook som hade nästan 90 000 svenska medlemmar och sympatisörer. Namnet på gruppen är: "Stoppa övergrepp på barn"

Därav det enorma antalet medlemmar. Men, nu är det inte som Expressen skriver, att denna grupp består av pedofiler som hade en dold agenda... Utan det är några lustigkurrar som hittat en bugg i facebooks admin-funktion, så ja, ni fattar, dom kunde inte ändra namnet på gruppen, men väl undertexterna mm mm för denna grupp... Jag har skrattat mig fördärvad i eftrm.. dom ändrade typ till ..." minska övergreppen genom att tillåta barnet att bestämma över sin egen kropp...bla bla.."

Jo jag vet att det egentligen inte är något att skämta om... men iallafall... *asg*

Och trösta er med att det inte är några äkta pedofiler bakom detta... bara en skara överbegåvade datahackers  (pedofilgruppen på fc är ett skämt) som spelat oss årets galnaste spratt...

Två gånger i mitt liv har jag hittat den rätte, mannen, som var ämnad för mig. Första gången var jag för ung, för neurotisk, för vilsen, och alltför osäker på mig själv för att våga lita på honom. I dag är denne man en kär vän till hela vår familj. Andra gången, hittade jag Honom, min nuvarande man. En man som tänker som jag, som har ett väldigt stort hjärta, som delar mina grundläggande värderingar. En man som delar min...syn på livet. Jag hävdar att när vi (tillslut) hittar rätt... är förhålandet SÅ enkelt! När det är svårt, när ett förhållande är plågsamt, jobbigt, tärande... och en källa till oro och osäkerhet... då har du inte hittat rätt!

är allt så mycket lättare. Kanske hemskare likaså. Men när man vet vad som ska åtgärdas och vad som är sjukt, blir ju vägen tillbaka mycket rakare...

Vad beror depressioner och ovilja att njuta av livet, på? Hur i hellsikke kan det bli så här?

mellan könen ÄR ett faktum. Ingen protesterar så vansinnigt om jag hävdar att män generellt är fysiskt starkare än kvinnor. Ingen  blir skogstokig om jag påstår att män står för 75-90% av alla mord och anmälda våldsbrott. Ingen ids invända om jag påpekar att män oftast är längre än kvinnor. Inte invänder du om jag nämner det uppenbara motorintresset som förekommer bland männen, men inte alls i samma utsträckning bland oss kvinnor.. Jag vet att alla varianter förekommer...självklart. Men, likafullt, hävdar jag att vi ÄR olika!

Enormt olika! Jag vet att det är politiskt in-korrekt att hävda detta! Men jag har ju genom åren märkt att det är så! Män är kåtare än kvinnor! Varför är det så svårt att erkanna detta som väl alla ändå vet? Innerst inne? Ingen önskade mer än jag att det vore fel, att det inte vore så. Det är orättvist tycker jag!

Jag har en ganska ovanlig livsfilosofi (tror jag?) en ovanlig inställning till livet och dess villkor. Jag tror att alla människor gör sitt bästa, i alla lägen, alltid. 

 För ingen av oss vill känna sig utanför, bli föraktad och hatad. Jag vet också detta om att i brist på kärlek så vill vi ha uppmärksamhet, vi vill synas... höras..... och väcka känslor...etc etc. Vi alla strävar efter en tillhörighet. Att bli sedda och bekräftade. Men, tillskillnad från bla kristendomen, tror jag inte på mäniskans synd. Jag tror inte på ondskan. En klok invändning mot detta är, att djävulens bästa trick faktiskt vore att lura i oss alla att han inte existerar! Detta är en tänkvärd invändning! De fakto. Men ändå: jag tror inte på ondskan, på synden , på ondheten...

Däremot tror jag på  mänsklig rädsla. På oro och på  vår ängslan att inte vara man nog, på att inte framstå som en tillräkligt god, klok och  fullkomlig individ. Jag tror på våra mänskliga brister, på psykiska sjukdommar, på psykiska handikapp. Jag tror på dumheten och de lågbegåvades slutresultat. Jag tror inte på den fria viljan, jag tror att vi alla vill så väl, så gott och så mycket... jag tror att vi vill, men att vår förmåga, vårt genetiska arv sätter så många gränser som vi (turligt nog?) vägrar inse.