Jag älskar min man, det är inte det

Jag älskar min man. Det handlar inte om det. Om honom. Det här handlar om en annan man. Jag träffade denne man för mycket länge sedan. Det är snart 15 år sedan vi möttes första gången. Han fångade mig i vimlet på en krog här i staden. Jag var 31 år den kvällen. Han var några år yngre än mig. Vi dejtade en del den hösten och jag kan fortfarande minnas hur hans lägenhet doftade. Hur hans röst påverkar mig. Han kommer ofta till mig i drömmarna, det har han alltid gjort, sedan den dagen vi träffades. Vi har haft lite sporadisk kontakt genom åren, ibland har det gått flera år mellan gångerna och idag är det minst tre år sedan vi hördes. Men jag mötte honom inatt igen, i drömmen. Jag blev så besviken när jag vaknade, jag ville bara återvända till honom och till min dröm. Jag hade två stora vita hundar i min dröm. Den ena hunden döpte jag efter honom, Bobby. I min dröm var det nämligen en förkortning av Robert. Den andra stora vita hunden döpte jag efter mig själv: Venus. Märklig dröm. I samma dröm hade jag två vita soffor. Dyra, härliga, lyxiga vita soffor.

Själv var jag liksom rödaktig i drömmen. Jag var så otroligt vacker med mitt midjelånga hår och på något sätt självlysande klarröd, som en tecknad figur nästan. Och ja, jag hade nästan midjelångt hår då, den där kvällen som Robert fångade mitt hjärta där på dansgolvet.

Vi blev ett par, i min dröm inatt. Jag erfor en lycka, en eufori som var helt magisk. Men ändå så verklig.

Jag älskar min man. Det handlar inte om det. Jag har allt jag kan önska mig nu tillsammans med min underbara man. Allt, utom Robert. Den ende man som skakat om min kropp så fullständigt. Den ende som besinningslöst väckt min åtrå.