Otidsenliga betraktelser

Det står klart att de flesta som inte bara räkna via valurnan är överens om att SD:s politik är en högerpopulistisk soppa. Att detaljera att och varför detta är så har gjorts väl och mindre väl av många andra och man kan inte göra allt i ett kort inlägg. Men eftersom en SIFO-undersökning visar att cirka 20% av befolkningen vill se denna soppa i riksdagen så kan det vara lämpliga att ställa sig frågan vad SD är ett symptom på. Man kan inte ersätta något med inget och detta gäller såvitt jag kan se även SD. Det spelar ingen roll hur raljerande Sveriges intellektuella elit, som inte finns, kan övertyga varandra om att det ”vanliga folk” som SD sägs tala för inte heller finns. Det verkar trots allt ha någon form av existens.  Någon i denna elit som SD gillar att angripa borde väl vara intellektuell nog att vara intresserad av SD som fenomen? Någon borde väl ha pondus nog för att kunna lägga bort detta ängsliga och övertydliga avståndstagande som verkar vara obligatoriskt i varenda mening som skrivs?  Det hela är extra aktuellt eftersom även Göran Hägglunds utspel nyligen har fått många att dra paralleller till Ny Demokrati, vilka på sätt och vis är en tidigare version av SD om än en med en något muntrare framtoning.

Jag tror nämligen att en åsikt som vinner popularitet –hur förhatlig den än må vara – aldrig saknar en orsak. Den springer inte bara fram ur någon essentiell ondska och man kan heller inte resonera sig fram till att den inte finns.  Jag tror följaktligen att även om det finns mörkare krafter som drar i trådar bakom SD så är SD varken orsakat av, eller möjligt endast på grund av, dessa mörka krafter. Jag anser att SD är möjligt på grund av att egentligen hederligt ordinärt folk faktiskt tilltalas av någonting med SD. Min gissning är vidare att främlingsfientligheten och sakargumenten bara är en liten del av det hela. Att använda, vrida och öka dessa rädslor i syfte att vinna politiskt inflytande är populism. Men att fråga sig vad dessa rädslor, åsikter och resonemang är; att erkänna deras existens och att respektera dem på något mänskligt plan... Det skulle jag inte kalla populism. Jag skulle kalla det en förutsättning för att kunna undvika populism.

Göran Hägglund talade nog mest för dem som av religiösa anledningar har åsikter som milt uttryckt inte går hem något vidare bland majoriteten av samhällets intellektuella . Jag misstänker att SD:s väljare heller inte kan delta i samhällsdebatten. Anledning till detta är en annan, men symptomen är ganska lika: frustration, förödmjukelse och den otillgänglighet för samhällets kommunikation som alienation i allmänhet för med sig. Vilka är SD:s väljare? Vanligt folk? Ja, säkert inte särskilt ovanligt folk i alla fall. SD:s väljare, om jag får gissa, tillhör en ganska stor klick av befolkningen som varken kan uttrycka sig medialt eller har en tradition av att göra det. Det är också en typ av folk som är ungefär så obrukbara som det alls är möjlig att bli för politiker som vill profilera sig: de är vita och därtill ofta män. De är emellertid inte mäktiga och de känner sig definitivt inte som några härskare heller. De har emellertid, som alla andra, ett behov av att känna sig delaktiga någorlunda på sina egna villkor. Skulle de öppna munnen i media så skulle de kränka både den ena och den andra. Redligt folk skulle rusa ut ur studion i indignation när de berättade om sina konspirationsteorier och annan modern vidskeplighet. Dessa medborgare skulle ätas upp till frukost i media kort och gott och detta vet de mycket väl om. De vet att det inte ens är lönt att försöka tala. Tror ni inte att dessa människor finns så kan jag bara föreslå en expedition ut på landsbygden och till småstäderna. Exakt hur SD:s väljare bäst kategoriseras vet jag inte, men de sitter på en soppa av fördomar som aldrig utmanas men även på en massa goda egenskaper som de nog egentligen hellre skulle odla om nu bara någon ens erkände att de existerade. De må upplevas som råhyvlade i lärda kretsar, men de är varken dummar eller ondare än någon som vet hur man trampar i det allmänna åsiktsminfältet.

Aldrig utmanas? Nej, det stämmer. Fördomarna och dess ägare används snarare som någon slags kontrast mot vilken mer beläst och liberalt folk enkelt kan definiera sig. Genom att kasta sig hals över huvud in och puckla på SD:s politik så vet jag egentligen bara en sak man med säkerhet uppnår: det är att tydligt visa att man själv tycker tvärt om. Historien ger oss emellertid rikliga exempel på att fördomssoppor inte är någonting att leka med. De ruttnar och förr eller senare brukar de fräta igenom sina behållare. De har också verkliga konsekvenser och det tål att tänkas på hur man tacklar dem, även om strategin man kommer fram till kanske inte är den mest tydliga och mest användbara (personligt och socialt) för den som gör tacklandet. Det krävs en smula integritet med andra ord.

För att utmana någons fördomar så måste man först visa fördomarna ett visst mått av respekt. Det är trots allt människor som har fördomarna och även den som har fel har rätt till sina upplevelser och till sina tolkningar av dessa upplevelser. Vi lyckas ge en sådan respekt i många andra fall: se bara hur vi accepterar människor som helt öppet stött Pol Pot en gång i tiden! Det är mänskligt att vilja ha en tillhörighet och att söka en sådan. Låt oss tänka oss en hypotetisk man i tjugofemårsåldern i en småstad: lågutbildad, arbetslös lite av och till, dricker för mycket ibland och har enkla intressen. Han är en karikatyr endast på så sätt att människor som bara delvis passar in på beskrivningen (men som förmodligen har mer överensstämmande personer i sin bekantskapskrets) tillhör den grupp som han får representera.  Vår man har förmodligen aldrig försökt att gå i klinch med någon opinionsbildare. Han vet att han skulle bli tillplattad och att han ändå inte skulle kunna få fram vad han ville ha sagt. Han avhåller sig emellertid inte från att tala utan agg – det gör ingen. Många av hans åsikter är precis sådana som etablerade politiska partier ramlar över varandra för att ta avstånd från: de grundar sig på vad han och hans kompisar upplevt och kokat ihop. En sak står klart: bland de etablierade partierna har han ingen tillhörighet att hämta såvida han inte tyst kastar sina åsikter i sjön och samtidigt förmår alla sina vänner att göra samma sak på samma gång. En rätt svår sak att göra, oavsett hur fel vi må tycka att dessa åsikter är. Han är kort sagt ganska så arg på samhället och hans ilska finner inget konstruktivt forum. Det ligger nära till hands att bokstavligen talat visa både finger och bakdel till samhället.

In träder så SD och säger: du har rätt! Vi lyssnar på dig! Vad är då SD:s största värde för denne hypotetiske man? Är det att de vill driva ett uttänkt ideologiskt program som han och hans kompisar förespråkar? Jag vill påstå att det är att de tar honom på allvar. Det är att han inte känner att de drar ned brallorna till anklarna på honom när han minst anar det. Med dem kan han delta i ett kollektivt långfinger i riktining mot dem som han upplever sitter på höga moraliska hästar och trampar på honom. Människor som Ann-Charlotte Marteus tittar ned på honom från Expressens ledare med trotsig in-your-face-min och deklarerar att svensk kultur inte finns och att i den mån den finns så är den löjlig i jämförelse med arabisk kultur och kan gärna försvinna. Anders Westgårdh i Aftonbladet ger sig verkligen på dem på samma sätt som de ger sig på muslimer och han verkar mena det. Han gör sig lustig över att de brukar stava fel till och med.  Kanske måste man först inbilla sig att en viss kategori människor inte existerar för att kunna förena ett såpass kränkande uttalande med sin egen moral där kränkningar är någonting väldigt allvarligt. Men det spelar ingen roll hur överens vi är om att månen inte finns, den finns i alla fall. Meddelandet till vår fiktive person är att han å ena sidan inte finns – han är alltför grotesk för att kunna existera – och man hånar de som han tycker har visat honom en smula respekt för en gångs skull. Kommer han, om vi leker med tanken på att SIFO:s 20% antyder att han kanske finns, att överge SD för att media och politikerna sluter sig samman mot dem? Givetvis inte. Och om man nu lyckas tiga ihjäl SD så kommer han finnas kvar där ute med knuten näve tills någonting nytt kommer. Nästa gång, kan tilläggas, så kanske ledaren är mer karismatisk än herr Åkesson och existensen av vår man kan ha blivit riktigt svår att ignorera.

Jaså så Sven Wollter (http://www.aftonbladet.se/nyheter/article5662074.ab) vapenvägrade av ideologiska anledningar? Han är ju som bekant ingenting mindre än kommunist. Lustigt nog så är kommunister ganska ofta rätt så hyggligt folk och jag har faktiskt själv kallat mig det en gång i tiden. Wollter har i mångt och mycket rätt i sak, men det är inte i detaljerna som jäveln gömmer sig utan i helhetsbilden. Det är någonting sjukt med det hela... Så mycket vansinnigheter som begåtts i kommunismens namn, vad är det som gör den ett dugg bättre än nazismen eller fascismen?

På pappret så är kommunismen nog trots allt att föredra. Marx lära består så att säga av två komponenter. Den ena är en ekonomisk och sociologisk analys av samhället och denna är på många sätt djupsinnig och den tas på allvar av många som inte är kommunister eller ens särskilt åt vänster. I så motto sällar sig Marx till en räcka andra tidiga ekonomer. Han analyserade kapitalismen vilken vid den tiden det skrevs just hade blommat ut i en vidrig rovdrift på människor. Egentligen hade den återuppfunnit slaveriet med den obehagliga twisten att subjekten var i princip fria men i praktiken livegna.

Nå väl, sen har vi den andra komponenten: Marx spekulationer kring människans natur. Denna komponent är Hegeliansk i ordets värsta mening. Det finns en ordning och denna ordning är bestämd att genomgå ett antal stadier tills den slutligen når sin högsta slutpunkt och där existerar den därefter. Såvida, såklart, ingen revolution sker. För det är revolution som krävs, en struktur kan inte reformeras i Hegeliansk logik (den graviterar i alla fall starkt till den ståndpunkten) utan måste brytas sönder. Det är herre-slav-dialektiken som måste rotas upp. På detta får vi ta Hegels och Marx ord. De baserade sig inte på annat än spekulationer, spekulationer av seriösa och smarta personer förstås, men dock spekulationer som rimligen måste vara öppna för någon form av återkoppling från verkligheten. Människan, tyckte Marx, var i grund och botten god och om man toge bort den blodsugande strukturen vad visste Marx skulle hända då? Jo, då skulle människan inordna sig spontant i ett Schlaraffenland där ingen vill ont och där ingen vill ha något för sig själv! Detta är kort och gott en pastisch på det religiösa paradiset och detta är ingen slump: Marxismen sög sina anhängare ur folk som trodde på detta och du ersätter ingenting med ingenting.

Detta är kommunismens "vackra tanke". Ett bländverk som lockat såväl dekadenta intellektuella med en kristen skam inför sina egna väsen som fattiga illitterata stackare. Med hjälp av denna vackra tanke har de sedan ställt till med den ena vidriga mardrömmen efter den andra. Sven Wollter, en oerhört begåvad man skall tilläggas, tycker tydligen att tanken räknas.

När Wollter talar om demokrati så måste vi ta honom på allvar som kommunist. Kommunister som bekant har alltid talat om demokrati, men inte vår duperade demokrati som är manipulerad. Nej, det är den demokrati där intellektuella som Wollter med flera teoretiskt kommer fram till vad vi egentligen vill och genomför detta åt oss. Lite som tvångsomhändertagande där den omhändertagne i efterhand kan tacka sina förövare eftersom den inte visste vad som var bäst för den. Sålunda var DDR demokratiskt och så är även Nord-Korea. De är varken ironiska eller cyniska när de kallar sig demokrater, de tror faktiskt att de är demokrater! Så antingen är Wollter inte kommunist eller så är han revolutionär och har sin egna syn på vad demokrati är.

Lustigt att han tog upp fascisternas framfart i Spanien förresten. Åtminstone tog han inte upp Ådalen. Ådalen är ju också en hemsk händelse som aldrig sätts i perspektiv. Det är ungefär som om en person som mördat trettio personer går och gnäller över att den fick en smäll på käften för 15 år sedan och som invänder "jaså du tycker att man skall få smäll på käften??" om man försöker protestera.

Mellan spanska inbördeskrigen, Ådalen och oss själva ligger nämligen lite mer historia. Vi har Kampuchea, kulturrevolutionen i Kina, vi har Stalins lilla paradis och vi har Rumäniens arbetarhjälte Ceaucesco som belönade sina insatser för rättvisan med att bära spira och bygga palats med den mest vulgära tänkbara lyx. Vi har mycket mer. Vi har även en hel del illdåd som icke-kommunister och anti-kommunister utfört.

Så något problem med mord på stor skala har Sven Wollter uppenbarligen inte och om han har det så vore det kul att veta i vilken bemärkelse han har invändningar. Spanska Inbördeskriget beklämmer honom fortfarande tydligen. Beklämmer de Röda Khmererna honom? Beklämmer Stalin honom? Beklämmer det honom kanske att somliga har tagit hans vackra idé och färgat marken röd med den? Kanske beklämmer det honom att arbetarna har och har haft de mest usla och laglösa förhållanden just under kommunistiska regimer? När arbetaren vunnit, vart skall då arbetaren klaga på missförhållanden?

Man kan inte säga att man är nazist utan att ställas till svars för Hitler. Detta med rätta. Men om man är kommunist så är det helt ok att inte orda om vad som har hänt. Det är förolämpande att ta upp det. Vad beror det på? Beror det på att Hitler objektivt gjorde värre saker än Pol Pot? Skall jag berätta exakt vad det beror på?

Det beror på att våra intellektuella när det begav sig hade tungan någonstans vid blindtarmen på Pol Pot med flera. Det mustiga språket välsignas av de mustiga saker som Pol Pot gjorde sig skyldig till och som våra vänner i Sverige först applåderade och därefter hjälpte till att tiga bort. De försöker fortfarande få till någon slags rättvisa där nere, undrar var Wollters 100 000 hjälpare är då? Det ordar Wollter inte så mycket om. Bastonerna kommer fram när USA har ihjäl några civila i Afghanistan istället. För, jo, det är "några stycken" som USA har ihjäl nu i jämförelse med vad sådana som Wollter är associerade med (vare sig han vill eller ej) hade ihjälp.

Men vapenvägrare låter fint, Sverige har på det hela taget varit någon slags vapnevägrare i modern historia: något man kan vara av samvetsskäl, men bara så länge andra inte är det.  Så länge man inte själv håller i vapnet kan man ju ex post påstå att man inte alls menade att det skulle gå som det gick... istället menade man att det skulle bli någon slags utopi.

Fildelning är ju ett av de stora samtalsämnena just nu och man verkar prata om det allra mest utom en sak som borde vara väldigt central: vad skall man göra istället för hur det funkar med distribution nu? Låt mig efter bästa förmåga dela upp argumenten och lite åsikter om dem:

För fildelning

 

När saker blir tekniskt möjliga så är de vanligtvis väldigt svåra att hindra. Detta visar historien väldigt tydligt genom kassetter och CD-skivor. Varje gång har skivbolagen gått upp i falsett och tittar man tillbaks på lagstiftningen som växte fram så ser den ut som skolexempel på futil reaktion... lite som om strategin mot havshöjning vore att placera ut sandsäckar runt kusten, det vill säga väldigt jobbigt och helt utsiktslöst. Som om detta inte räcker så stöttar man sig på en del känslomässiga argument som om man skall ta dem på allvar som metafysiska uttalanden kanske inte riktigt håller måttet... ”Information wants to be free” och så vidare. De verkar inte tycka att informationen om deras egna personuppgifter bär på den längtan dock. Givetvis så kan var och en som rannsakar sig själv en smula (det är ok, du behöver inte göra det så någon hör, men skall du ljuga gör det för någon annan än dig själv i alla fall) så gillar folk att ladda ned. Det är gratis, men ännu viktigare så är det smidigt. Lägg till detta att i stort sett vad etablissemanget än signalerar att det tycker och vill så är det många som börjar hata just det med glöd. Vargar i Norrland till exempel, det vore listigt av regeringen att signalera att man vill utrota dem för då skulle norrlänningarna säkert försvara dem med vapen i hand istället.

Mot fildelning

 

Den ena anledningen är kort och enkel: det är olagligt. Men som redan Durkheim, Nietzsche med flera insåg för länge sedan så är lagar som inte är ett uttryck för majoritetens bild av vad som är rätt och fel dödsdömda. Det är väldigt farligt för regeringar och stater att insistera för hårt på dem. Det är uppenbart att folk inte tycker det är så olagligt att fildela. Förläggarna hänvisar till lagen eftersom de förstår att de vore ute i ogjort väder om de skulle vädja till människors omtanke om dem. Deras motivation är självklar: de vill tjäna pengar. Ett aktiebolag är ju en gång så konstituerat i lag att det inte kan vilja någonting annat även om det...vill. Det vill det som aktieägarna vill helt enkelt, och när aktieägarna är namnlösa myller av pensions- och fondsparare och en massa spekulanter så står inga ideal särskilt högt i kurs. Nå, utöver denna tekniska anledning så finns argumentet att musiker med flera faktiskt vill kunna överleva på sin utövning av musik och konst.

Den sistnämnda av dessa frågor måste man lösa. Dilemmat är inte alls nytt och det kallas för kvasiräntor i ekonomisk teori. Det är det faktum att somliga saker kostar en massa att komma på men är sedan billigt att tillverka. Mediciner är ett exempel, film och musik ett annat, men mycket inom teknologi passar mer eller mindre bra in. Patent uppkom som ett svar på detta och – like it or not – vår underbara konsumtionsvärld av idag hade aldrig varit möjlig annars! Det finns inte ett stort bolag som haft en chans. Västvärlden hade ju ingen att kopiera när det begav sig. Men i likhet med vad som helst annat som introduceras med en viss motivation så har ju patent använts i många syften som är betydligt mindre hedervärda än att skydda en stackars uppfinnare mot korpaktiga stora företag (vilket de inte brukar göra ändå). Med informationsteknologins intåg har situationen såklart eskalerat fullständigt. Det kostar, med en viss underdrift, väldigt lite att kopiera saker på elektronisk form och kostnaden är inte på något sätt relaterad till hur dyrt det var att komma fram till det. Du kopierar 1TB slumpmässiga tecken till samma kostnad som hela världens samlade litterära produktion genom alla tider... jag bara antar att det får plats på 1TB, jag kan ha väldigt fel.

För lika rätt som det är att påstå att utdaterade lagar är dödsdömda är det att påstå att dessa bara har tagits bort... punkt. Delar av problemet som de gamla lagarna hanterade kvarstår ju, särskilt de delarna och aspekterna som var ursprungliga snarare än de mindre legitima användningar som lagarna kommit att appliceras för (som fallet med patent). Problemet lyder kort och gott: om vi får en lösning som innebär att människor inte kan med någorlunda trygghet försörja sig på musik- och konstutövning så kommer denna verksamhet att försvinna. I alla fall så kommer den att bli förbehållen de som kan ägna sig åt den på dillettantbasis, så att säga. Det vill säga de som är rika nog av andra anledningar och tycker det är kul att sjunga hellre än bra.  Den blomstrande gratis-mjukvaremarknaden är för övrigt ett uselt motexempel: denna är helt beroende på studenter som finansieras via undervisningssystem och forskningsmedel. Det är själklart så att även en hacker måste betala mat och husrum.

Så Jean-Marie Le Pen är alltså på spår att öppna EU-parlamentet. Detta är självklart inte något vidare, men man kanske borde fråga sig hur han kommit dithän. Verkar som om vissa delar av den Europeiska befolkningen drabbats av samma o-orsakade sjukdom som tyskarna drabbades av en gång i tiden. Eller ja, den som i den mån den har en orsak har orsakats av någonting annat än politikerna, för de vill ju uppenbarligen verkligen inte att folk skall rösta på en sådan tveksam figur. Enligt politikerlogik så vore den enda möjliga orsaken som har med dem att göra om folket inte riktigt förstått vad politikerna vill att de skall tycka. Men, men, jag gråter inte om man lyckas beröva Le Pen den äran, även om jag tycker att det hela är ett led i den samhälleliga behaviourismen: om man tar bort symptomet så kan ingen bevisa att det finns en orsak.

Åsa Westlund (s) har ett revolutionerande förslag: istället för den äldste så skall den yngste, och inte bara det, den yngsta kvinnliga ledamoten öppna det hela! Det borde ju sända ut signaler så att hela Europa vibrerar av feminism och progressivitet! Eller så kanske alla som är trötta på den typen av politiskt gulliga och övertydliga saker som har mening endast för yrkespolitiker tröttnar lite till och röstar på den brune gamle mannen av rent äckel. Det är lite intressant den här viljan att vända allting upp och ned utan att tänka efter. Le Pen åsido så är frågan varför man skulle lyssna på den yngsta ledamoten? Förutom att det skulle förvandla parlementet till de politiska signalernas motsvarighet till en supernova då.

Uppfattningen är den att man inte litar på gammalt folk. Gammalt folk har varit med om en massa och de tenderar att gjuta olja på vågorna. Det är svårt att vara ohämmad Narcissist i sällskap av gamlingar i besittning av lite prestige och erfarenhet. Tesen måste vara ungefär som sådan att livserfarenheter bara kan förstöra folk. Ja, såvida dessa inte är de rätta, för jag vill gärna se dessa 25-åringar kliva åt sidan och dumpa sig själva på tippen när de fyllt 40. Det kommer de givetvis inte att göra och anledningen är ju den den alltid har varit. Gamlingar som har fel skall kliva åt sidan, inte gamlingar som har rätt, vilket de kommer att vara.

Detta spottande på människor med livserfarnhet är ett uttryck för galenskap: en galenskap som liksom mer personlig galenskap uppstår då handling skiljs från konsekvens. Då tenderar allt att bli möjligt och fotfästet förloras helt och hållet. Du kan ha mer pengar kvar efter du har betalat än före, du kan mer innan du läser en bok än du kan efter, ja, allt är sant såvida du kan komma på en liten historia kring det och, såklart, det är smickrande för dig och de dina. Men att man skulle spotta på människor med livserfaranhet, det skulle ingen hålla med om. Nej, för de spottar ju inte på någon! Hela deras gärning går ju ut på att inte spotta på någon (förutom de som själva spottar, det vill säga de flesta, för de ger de sig på med en nästintill hatisk glöd). De skulle aldrig spotta på en grupp sådär, och det särskilt inte om de faktiskt gör det! Då gör de det verkligen inte! Det är samma mekanism som har sett till att arbetarnas villkor har varit som sämst i socialistiska länder: de är per definition bäst på det där med arbetare och det är de även om de är sämst.

Lite om de här sakerna skulle gamlingarna kunna berätta kanske. Att de sett ideologiskt drivna konspirationsteoretiker komma, ställa till med ett helvete med det bästa samvete och sedan försvinna ut igen. Somliga med dåligt rykte, som nazisterna, somliga med oförtjänt gott rykte, dvs. Kommunisterna. Men den yngsta kvinnliga ledamoten, hon rullar sig i de moderna konspirationsteorierna (såsom yttersta halvan av feminismen) och är skönt berusad av ångorna vill inte bli tillsagt något av någon äldre man (äldre kvinnor är att betrakta som män eftersom de är stöpta i gamla formar, såvida de inte är feminister, då är de bevis på att de har rätt). Kanske ställer hon till med någon form av mardröm någon gång, vem vet? Det är rent och skär tur vilket eftersom det som ohämmade unga människor (som är utvalda just för att de är ohämmade=framåtsträvande) ägnar sig åt är nytt och helt oprövat. Alla bra nya saker är nya: alltså är allt nytt bra och allt gammalt dåligt. Så lyder den vackra framåtskridande logiken som man applåderas som modig om man hjälper till att heja fram! Tycka vad du vill? Det får du, men om du inte tycker att man kan tycka vad som helst, då får du inte tycka det.

Mark my words. Den nästa vansinnesvåg som kommer att skölja över världen kommer att bygga på precis denna genialiska vändning: Vi är toleranta mot alla, och vi kräver att alla andra är det, alltså kan vi fara fram ohämmat mot alla som vi kan argumentera är intoleranta! Så kommer det att vara möjligt att med bästa samvete ha ihjäl, fängsla, tortera en stor del av befolkningen och samtidigt vara övertygad om att man faktiskt är tolerant. Och det finns ingenting vi kan göra för att argumentera emot det... Va? Varför skall inte den yngsta kvinnan öppna det? Försök argumentera mot det du utan att trampa i klaveret!

Världens befolkning ökar explosionsartat, det har vi hört förut. Men den ökar inte bara i ett avseende utan också genom det faktum att modern teknik och globalisering (som driver varandra) utsätter varje människa för influensen av allt fler andra människor. Detta har bra och dåliga effekter även om opinionsbildare och deras huliganer var och en givetvis inte kan ta till sig mer än ena sidan av debatten på en gång.

Resultatet av denna dubbla befolkningsutveckling, tillsammans med ökningen i energiförbrukning, gör att samhället står inför rent groteska utmaningar i framtiden. Det är som bekant här som vetenskapen kommer in. Det har nämligen blivit helt omöjligt att överblicka de skeenden som inbegriper allt mer människor och allt fler av samhällets och naturens delsystem. Detta gäller såväl enskilda personer som myndigheter och makthavare. Nu skall det tilläggas att utan datorernas hjälp så stode sig vetenskapen ganska slätt även den och den måste i vilket fall nu försöka lära sig att använda datorerna. Vetenskapen skulle sannolikt inte som grupp erkänna detta i dagens läge. Politiker vill ha svar och det är de som har pengarna, så... som de ropar i skogen, ja så tenderar de också att få svar.

Det är oerhört viktigt att allmänhetens okunskap om vetenskap reduceras; sen att en massa forskare tillhör allmänheten i den här bemärkelsen gör inte saken bättre. Vetenskapen behövs, annars kommer vi att skada oss på varandra och på Naturen rätt ordentligt när vi försöker gissa vad som är bäst. Det är inte så lätt att lura ut att koldioxid leder till högre temperatur utan forskning om man säger så: världen är full av sådant som är viktigt, med stor sannolikhet är korrekt, och som man aldrig någonsin skulle kunna inse utan att sätta sig in i det. Naturen rättar sig heller inte efter vad vi kommer överens om är sant eller falskt. Den, som existentialisterna säger, har ofinheten att bara vara.

Eftersom vi vidare lever i en demokrati och vill så fortsätta göra så får vi inte låta demokratins sårbara punkter bli vårt fall. En sådan sårbar punkt är att om en majoritet röstar för att utrikespolitiken skall skötas via kommunikation med andar så är det också så den skall skötas. Oavsett om det funkar eller inte. Det vill säga, en demokrati är bara så smart som en majoritet av befolkningen bekvämar sig att vara. Detta såvida inte befolkningen kan delegera sitt förtroende till dem som är mer insatta och intresserade. En helt OK sak att göra eftersom de flesta har bättre saker för sig än att trycka ned näsan i boksidor och datamängder.

Men för att detta skall vara möjligt så krävs givetvis förtroende, och såvida man inte skall marknadsföra vetenskapen på samma sätt som man skulle marknadsföra ett medium - som någonting som bara vet - så kräver detta att man förstår vad vetenskap är och vad den inte är.

Vetenskapens styrka ligger inte i att den alltid har rätt, den ligger i att den har en mekanism där felaktigheter har en relativt stor chans att upptäckas och elimineras. Människor tenderar att tro att forskare begår tjänstefel om de har fel, eller att det är löjligt att det hela tiden kommer forskningsrapporter som motsäger tidigare rapporter. Men detta är helt enkelt det vetenskapliga samtalet. Det ligger en triumf i att motsäga någon annan. Det finns en ära i att så att säga strida sinsemellan och i att också respektera den som förlorade kampen. Det är någonting som liknar idrott väldigt mycket. Det är viktigt att förstå detta för det är detta som skiljer vetenskap från varenda annan kunskapsprocess. Det kan vara svårt att få forskare att inse att de har fel, men det finns mekanismer för att övertyga dem och om du lyckas med det så kommer du att gynnas.

Ta vetenskapen för vad den är: det är ett ärligt försök att förstå sig på saker och ting som är svåra och resurskrävande att förstå. Det finns mycket poänglös forskning men tyvärr är den inte det som vanligt folk tror poänglöst. Folk (via media) riktar ofta in sig på saker som låter futtiga och märkvärdiga. Detta är för det första ganska sällsynt och för det andra så brukar det vara frågan om att man valt lite löjliga exempel (som att lista ut varför de stora bitarna hamnar överst i müslipaketet - givetvis var det inte det man vill veta utan det var en teori för granulära material man var ute efter; löjligt exempel, mycket användbar forskning). Den poänglösa forskningen består i två huvudsakliga kategorier.

Den ena är pretentiösa och tillkrånglade kommunikationer av saker som man vet saknar mening. Denna forskning ser dödligt seriös ut, den är torr så den nästan självantänder. Man känner för att skicka en räkning för nedlagd tid när man slutligen listar ut att det de hade att säga kunde sägas bättre med två meningar och är så trivialt att det inte ens kunde vara fel.

Den andra är lurigare, för det är den politiskt gångbara forskningen. Detta är riktigt svårt att komma åt, för det är forskning vars slutsatser en massa lekmän råkar gilla. Det en massa lekmän gillar, det gillar självklart också en massa politiker och därmed finns det pengar till den per definition. Att lekmän gillar slutsatser betyder inte att de är felaktiga, men det gör att vi inte längre riktigt vet. Här är det viktigt att koppla in resten av världen, för som tur är så är samma saker ofta inte gynnade överallt. Somliga svenska feministers påstående att det inte finns något biologiskt kön, till exempel, är de ensamma om i världen (jag sågar inte socialkonstruktivism i sig utan tokformer av den). Har man en liten klick som publicerar bara i sina interna små publikationsserier så får man börja fråga sig om det verkligen beror bara på att de sitter på så obekväma sanningar. De är i gott sällskap av kreationister som heller inte de gillar biologi något vidare och som är illa missförstådda av hela världen. Det blir inte det minsta lilla mer sant för att man skriver in det i allehanda officiella dokument. Global uppvärmning, å andra sidan, håller forskare över hela världen med om, så det kan man fästa större tilltro till. Notera emellertid att i stort sett varenda stor upptäckt såg ut som vansinne till att börja med. Hur vet man vilket? Det vet man inte, det är viktigt att inse det: vill man ha bra saker så måste man stå ut med en väldig massa dåliga saker. Alltså, jag ser gärna alla möjliga tokerier på universiteten. Det är så det måste vara och om det inte är så, om man försöker vara alltför klipsk i sin sållning på tidigt stadium... ja då åker barnen ut med badvattnet så det skvätter om det.

 

 

 

 

 

 

 

Det är inte så viktigt att allt är så himla logiskt hela tiden. Vad som emellertid är viktigt är att man underkastar sig samma logik som man kräver att andra underkastar sig. Det har gnölats en del om kommunistspöken och hur inaktuellt det känns när somliga framkallar detta för att skrämma människor för Vänsterpartiet. Jag håller helt och hållet med om att det är falskt att dra slutsatsen att Vänsterpartiet önskar upprätta en mardrömsregim i stil med något av de manifesteringar av kommunismen man sett runt om i världen. Det är också falskt att insinuera att de tycker att det var bra att det gick som det gick. Men, låt oss notera några saker.

Den första är att man borde utvärdera Karl Marx och hans tradition för vad den är, det vill säga en (förvissa aningen Hegeliansk men ändå) insikt om samhällets och ekonomins funktion. Hans samhällsanalys innehåller en massa värdefulla slutsatser och dessa kommer idag helt i skymundan. Somliga dyrkar honom, inte som en stor tänkare, utan som en halvgud med en priviligierad access till Naturens sanningar. Andra, eftersom de inte vill misstas som de förra, utvärderar honom inte alls utan ser helt enkelt till att tycka tvärt om. Som samhällsanalys betraktat så är marknadsliberalismen oändligt mycket fattigare än Marxismen. Den bygger mest på en munter tro på framskridandet och på Adam Smiths berömda osynliga hand: allt kommer att ordna sig om vi bara släpper marknaden lös. Båda har stora tillkortakommanden, men Marxismen är åtminstone en smula intressant. Båda parter använder den andras misslyckanden som bevis på sin egen förträfflighet; detta enligt det fördömda sunda bondförnuft som utgår från att om A är falskt så måste B vara sant... utan att reflektera över att båda kan vara falska och att något C eller H eller något annat vore bättre. De skyller sina egna misslyckanden, i den mån de inte ignorerar dem, på sabotage av dem som håller på motståndarlaget... och för att komplicera saken ännu mer så saknas det givetvis aldrig exempel på verkliga sabotageförsök heller.

Nåväl... Är kommunistspöket inaktuellt? Är det löjligt att ta upp det nu 20 år efter Berlinmurens fall? Kanske, men inte av den anledningen i så fall. Annars kan vi finna att somliga högerextrema tycker det är löjligt att dra upp nazistspöket så fort någon säger sig vara nazist. Vi skulle givetvis inte få för oss att tycka att det är okej för nazister att kunna bortse från Tredje Riket med hänvisning till att det var sextiofem år sedan det försvann. Frågan är väl snarare om man tagit till sig några som helst lektioner från historien. Nazisterna har det inte och det är kanske lite tur att det är så uppenbart att de inte gjort det, det gör dem lätta att hålla i marginalen. De är ju så att säga knappast särskilt subtila. Men vad med vänsterkanten? Har de tagit till sig något?

Nej, inte ett smack skulle jag vilja påstå. Jag har försökt att göra det och jag måste säga att min egen retorik från min ungdom smakar inte bara illa utan illa på ett rent skämt och ointressant sätt också. Den smakar korttänkthet, förblindande av förmågan att retoriskt kunna täppa till truten på andra, den smakar ond tro, eftersom jag faktiskt när jag tänker efter inte alls hellre flyttade till Sovjet än till USA. Kvarvarande vänsterfolk hänvisar, i den mån de hänvisar till någonting alls, endera till kapitalismens tillkortakommanden (i vilket de i mycket har helt rätt) och endera till att de tycker att kommunistregimer korrumperats, motarbetats och kapats av makthungriga personer. Den relevanta frågan är: var det Bolsjevikernas avsikt att skapa ett mardrömssamhälle? Ett samhälle som ironiskt nog var betydligt sämre än kapitalismer på de egna hjärtefrågorna? Samhällen där arbetaren per definition "vunnit" och där dennes klagomål allså indikerade illojalitet? Hade inte varenda blivande kommunistdiktator sagt exakt samma sak som vänstern idag säger? Fanns det någon av dem som inte ärligen var ute efter att bygga ett bra samhälle? Säkert inte många av dem i alla fall.

Det är just det som är problemet. Kommunismens faror är ingen okomplicerad konsekvens av att folk vill illa utan snarare en konsekvens av en dynamik som följer på att man antar att saker och människor fungerar på betydligt mer smickrande sätt än vad de egentligen gör. Så leder en sak till en annan och sen står man där... varje steg på vägen var en reaktion och den hade sina motiveringar, och slutresultatet är fullständigt absurt.

Om någon säger "Jag vill ha ihjäl fem miljoner människor" så är detta vad vi skulle betraka som en farlig idé. Men om någon säger "Jag vill göra X" och vi har ett tjog exempel på att X leder till att fem (eller något annat stort antal) människor dör, hamnar i ofrihet, svälter med mera... Har man inte då ett visst ansvar för att på ett hederligt sätt revidera detta X även om det innehåller aldrig så uppenbart vänliga handlingar?

Som det ser ut i dag så sitter vi där med två samhällssystem som uppkom under 1700- och 1800-talen i stort sett i den form de existerar idag. Det bästa vi kan hitta på som samhällskritik är att förespråka det av dessa två system som för stunden råkar inte vara vid makten. Om folk skall ha makten, så får folk fanimej se till att skärpa sig! Detta måste folk tyvärr komma på helt själva... för det finns inte en enda ledare som har något intresse av att be folk att skärpa sig. Jag säger det för jag är inte ute efter några röster. Vi är ju trots allt politikernas chefer. Inte du och jag enskilda men i form av en stor helig och dum skock så är vi det. Detta förstår politiker. Det finns inget de förstår bättre än just det, och i den mån de vill tänka på annat så anställer de strateger som är ännu mer slipade. De är benägna att smickra oss, dra fördelar av oss och att utlova än det ena och än det andra som de nosar till sig att vi tilltalas av. Detta måste vi vara vaksamma mot... inte stå som idioter och klaga på att de inte håller vad de lovar.

Det finns ett smidigt ekonomiskt begrepp som heter "externaliteter". Det är någonting man inte riktigt kan trycka in i modellen. Nu när samhället i stort har blivit så vetenskapligt så reflekterar givetvis också uttolkningarna av vad det innebär att vara vetenskaplig denna breddning. Det vill säga: vetenskaplighet har blivit vulgariserad och kommer förmodligen att dra stor impopularitet över sig just på grund av detta. Det man inte kan mäta anses nämligen inte existera.

Det som kanske mest av allt har karaktäriserat den frigjorda människan är hennes kamp för att frigöra sig från allehanda ok och orättvisor. När det begav sig så levde arbetare under ohyggliga förhållanden. De var minst lika utbytbara som delarna i de livsfarliga maskiner de använde och hade lika mycket identitet och värdighet. Samhället, borde man tycka, borde ha begripit vilket monster av rättfärdig vrede (för det var den) de därmed skapade. Både genom att förslava människor - i alla meningar utom möjligen de strikt legala - och genom att multiplicera kriget med industrialismen. Första världkriget innebar att människor var djupt och innerligt trötta och förbannade på denna situation som bara tycktes fördjupas. Det rättvisesökande monstret slet sig och konsekvenserna blev fullständigt förödande. Den gamla balansen försvunnen. Den hade överlevt sig själv, men det faktum att den måste förvinna innebär inte att det inte har några konsekvenser att den försvinner. Därur föddes såväl kommunistiska mardrömsvärldar som fascistiska och nazistiska maligniteter. Dessa var alla fundamentalt baserade på det enkla offer som utarmade, sårade och knappt läskunniga hopar med arbetare utgjorde. Hoparna kastades nu mot varandra, kämpande under nya högre meningar som Nationen, Rasen och Klassen. Alla var de ute efter upprättelse, frihet, sin rättmätiga plats i världen och allt annat man kan tänkas hitta på som ursäkt för att erövra, döda och skövla med ett gott samvete.

Sedan blev människan i väst snäll som ett lamm... skulle man kunna tro. Klappjakten på orättvisor blev till största del parlamentarisk istället. Den blev systematisk på ett annat sätt, den blev byråkratisk snarare än krigisk. Kränktheten och svagheten tjänas idag av stora myndigheter snarare än av garden. Det har blivit ett styrketecken att vara svag och kränkt till och med, du får egentligen bara yttra dig om det är riktigt synd om dig. Diagnoser och tillhörighet till svaga grupper bärs inte bara med stolthet utan är eftersökta. Detta är givetvis oändligt destruktivt och helt ohållbart.

Men det mest allvarliga är den likgiltighet och effektivitet som denna institutionaliserade rättvise och jämlikhetsmaskin uppvisar när den alstrar sina produkter. Dessa inbegriper förutom sina avsedda effekter även orättvisa och ojämlikhet samt inte minst ett molande lidande och kvävande av livsanden. För så länge ditt lidande inte har en stark intressegrupp, så länge det tråkiga ensamma samhället inte dyker upp i grafer över livslängd och konsumption, så existerar det inte. Det existerar inte och behöver följdaktligen inte göras någonting åt.

Varje ingrepp i hur människor får leva sina liv alstrar ett spektrum av effekter. Det torde alla kunna hålla med om. Om man gör ett ingrepp för att öka jämställdheten så alstrar man en önskad effekt men även en massa andra effekter. Om den sökta effekten är stor, som till exempel rösträtt, så kan man tänka sig att de okända bieffekterna är små i jämförelse och värda att riskera. Men eftersom man betar av orättvisor i storleksordning så kommer man slutligen till en punkt där bieffekterna kan vara gigantiska i jämförelse med det man uppnår. Här kan vi tydligen inte bromsa. Kan man inte argumentera för precis vad dessa effekter är - vilket är svårt eftersom de vanligen knappast har femtio år av dålig läsning av fransk filosofi att luta sig på - så finns de inte. Men egentligen så finns de ju, trots att de bara dyker till medvetandet som frustrationer, hopplöshet och tveksamhet. Slutligen så kommer de också att svälla över och tränga fram och vi har ingen aning hur - mer än att det knappast kommer wurma för samma värden som vi ser som viktiga idag.

Sverige - det gamla fundamentalistiska protestantiska imperiet - är vi särskilt sårbart för att dra varenda princip vi får in i våra huvuden till sin spets. Vårt koncept av samhällskritik är att ta regeringspartiets program och demonstrera mot att det inte implementeras nitiskt nog. Fanken, svensk rapmusik är ju i stort sett bara en kryddad version av floskler man kan läsa på sossarnas hemsida! Vad slås folk som flyttas hit eller besöker oss av när de spenderat lite tid här? En afroamerikansk vän noterade att det ofta ligger någonting märkvärdigt i svenskars blickar och attityder som man inte ser i Frankrike eller Storbrittannien. Det är inte rasism utan någonting helt annat. De verkar inte riktigt veta var de skall göra av en färgad person. De verkar vilja ramla över varandra för att säga "Jag har minsann inga fördomar! Se hur lika värd jag tycker att du är! Se! Jag pratar med dig som ingenting!" Vilket givetvis i bästa fall kan upplevas som lite sött, och i värsta fall upplevas som djupt sårande. Vi har en innerlig tur att vi är små i världen så att man tenderar att se oss som något sött... En annan sak är att den allmänna debatten är stendöd. Den domineras helt av feminister och vänsterfolk som bankat i sig själva och andra att de inte får något utrymme alls och att de slår i underläge. Detta riskerar att på sikt skämma den sunda kärnan i sådana åsiktsbildningar. Påpekas detta blir indignationen och ilskan stor. För precis som alltid när sådana grupper får makt så ändrar makten inte på någonting: de är definitionsmässigt maktlösa och makt ändrar inte på det. Sovjetunionen ansåg att deras drakoniska metoder var rättfärdigade av ett underläge de ansåg sig vara i - något som givetvis är helt absurt om man betänker Stalins rike. Nazisterna inbillade sig verkligen att judarna var så farliga att de måste bekämpas på de mest barbariskt tänkbara sätt i rent självförsvar (såvida man inte tror att 30-talets tyskar var genetiskt annorlunda på något sätt). På en mindre skala så kan man notera att socialdemokraterna efter nästan en sekel vid makten fortfarande kan gå på val som alternativet som skall bringa välbehövlig reform. Så fort någonting sticker fram som går emot detta så pekas det på som ett exempel på att det "fortfarande finns mycket att göra". Det är i slutändan just det som är problemet: när en idé efter lång kamp har kommit till tals så envisas den med att bränna ut sig själv fullständigt.

Någonting är skumt med alla rörelser mot krig och orättvisor här i väst. De har i årtionden skockats på gator och torg så fort USA funderat på att fälla en bomb någonstans runt om i världen. De är indignerade mot svält, orättvisor och lite allt möjligt. De är också rörande eniga om att allt blir sämre. Det har de rätt i. Frågan är hur detta kan gå till egentligen... det vill säga när den förkrossande majoriteten av människor i västvärlden (där de rimligen borde därmed sitta vid makten) är emot allt vad krig och förtryck heter.

Så vi har en kraft i världen som består av internationell politik och globala företag. Deras beteende karaktäriseras av ett stort mått av cynism. Det håller de nästan med om själv skulle jag tro. Sedan har vi då den allmänna opinionen som motkraft. Uppenbarligen så funkar denna motkraft sådär. Varför? Det är en intressant fråga eftersom världen styrts av väst ganska länge nu och för att väst rimligen borde styras av denna opinion som har varit så stark väldigt länge nu.

Förklaringen, är jag rädd, ligger i att folket här i väst är in i märgen dekadenta. De är dekadenta så till den grad att de faktiskt klara av att inbilla sig att det är materiellt synd om dem! I den utsträckning de inte fixar att inbilla sig de så kan de alltid bli solidariska, d.v.s. lida å någon annans vägnar. I denna kokong av dekadens så spelar det ingen roll om man uppnår några som helst lösningar på världens problem. Det viktiga är att det syns så tydligt som möjligt att man strävar i den riktningen. Gärna bör man sträva mot en helt utflippad utopi av något slag. Då har man den dubbla fördelen av att vara övertydlig och i evigt underläge eftersom man aldrig kan nå målet. Man kan vara på väg för evigt. En evig kamp mot övermakten! Vackert!

Detta wurmande för maktlösheten och idealismen i vars spår den följer har lett till en lustig effekt. Såvida man inte spelar med så kan man lika gärna bli fullblodscyniker och hänge sig ohämmat åt globalt utsugeri. De ger sig nämligen bara på synliga och ofarliga mål. Statsmakterna i västvärlden är populära och dessutom helt ofarliga att angripa. Hur ofta hör man inte att någon är modig och står upp mot USA? Det är betydligt mindre farligt att kasta sten mot USAs ambassad än vad det är att köra bil. För att inte tala om hur ofarligt det är att gå med i demonstrationståg. Vore nästan intressant om CIA faktiskt skulle ingripa och skjuta några någon gång och bara säga att: "men ni säger ju att det var det här ni väntade er av oss!" Det är för övrigt en annan fara med det hela... om det verkligen skulle bli så, vad skulle man säga då? Att CIA är satans mördare? Igen?

Storföretagen håller en låg profil helt enkelt, de exploaterar och tjänar pengar i det tysta. Mot detta kan rättvisesträvarna inte göra ett smack. För att sätta upp ett motvärn skulle de nämligen behöva gripa sig an makt själva. Men med makt så ser man inte lika fin ut längre i sina egna sociala kontext. Hjälteglorian försvinner. Man är inte martyr längre. Man är däremot vidöppen för angrepp från andra i sina små rörelser som gärna skaffar sig en högre profil. Rättvisesträvarna är helt enkelt helt och håller handlingsförlamade, och de bryr sig inte så mycket om detta heller. De är ute efter att sträva mot makten, inte efter makten... Nej, makten skulle innebära slutet på strävan. Den skulle ge en massa ansvar. De skulle komma i kontakt med realiteten och därmed skulle utopierna skingras som hägringar.

Korrupta regimer runt omkring i världen har det väldigt lätt. De behöver i stort sett bara påstå att de är socialister, att de avskyr USA och sedan behöver de inte göra så mycket mera. Rättvisemänniskorna är nämligen både rasister och i besittning av etniska fördomar som borde få dem att storkna om de vore kapabla till lite abstraktion och meningsfull självkritik. De kan inte föreställa sig en afrikan, sydostasiat eller en sydamerikan som någonting annat än en ädel och rättrådig frihetskämpe nämligen. Därav kan man hitta en göteborgsk lärarinna som mänsklig sköld vid en irakisk militärinstallation - helt absurt, men också helt förutsägbart. Vi vet av ren empirisk erfarenhet att den stämpeln inte försvinner ens efter det att de ställt till med folkmord av dimensioner som man aldrig kunde tro var möjliga för bara 150 år sedan. Vad var skillnaden mellan Jan Myrdals arbetsrum före och efter Röda Khmerernas utrensningar? Tjockleken på dammlagret på böckerna antagligen. Det finns inga som helst konsekvenser. Man kan ta parti för vem som helst! En miljon döda? Ajdå, men man får knäcka några ägg för att göra omelett! Hur var det, det var teater ikväll eller?

Så ser våra hjältar ut. Jo, men det finns väl ingen som försvarar Sovjetunionen, Kina och de Röda Khmererna? Kanske man vill säga nu. Tillåt mig en liten metafor. Om påtalandet av ett övergrepp är en blåslampa, Röda Khmererna en gryta med vatten och USA en gryta med bensin. Håller du blåslampan under vattnet ett bra tag så kokar det nog... tar du bort den så blir allt lungt och stilla med ens. Sätt den till bensinen däremot så bryter helvetet löst. Förväntar man sig så mycket bättre av USA? Antagligen så är det så, antagligen så är det så att man tar USA på allvar, man ser dem som fullvärdiga människor kapabla att vara cyniska, egoistiska och elaka... medan man ser afrikaner som någonslags ädla vildar. Men om man frågar någon så påstår de absolut inte det, då vidhåller man att USA inte alls försöker unvika civila förluster till exempel. Jojo, jag skulle vilja se hur det såg ut om USA verkligen försökte döda civila - de skulle givetvis kunna ha ihjäl miljoner till en lägre kostnad än vad de spenderar för att undvika detta.

Det är de som ligger mellan oss och världens cyniska storpolitiska och storfinansiella rävspel. De senare vet vi ju ungefär vad de är för någon sort. Jag vill påstå att om en fästning faller efter ett inkompetent försvar så är det inte nödvändigtvis fienden som är skyldig. Att USA och den globala kapitalismen beter sig rejält illa och dessutom kortsiktigt och idiotiskt är jag den förste att skriva under på. Men om man envisas med att se världspolitiken som ett verktyg för att bli väl sedd i sina egna kretsar i sin egen lilla stad så är man medskyldig till det. Jag förväntar mig bättre av folk, det är därför jag blir förbannad på det.

En ledare som vill ha ryggen fri för evigt behöver bara lirka med sig sina anhängare bortom en viss punkt. Denna närmar man sig bit för bit. Varje steg ligger i gränslandet av vad som kan motiveras utifrån de principer som anhängarna samlats kring och syftar till att utöka det moraliska utrymmet bit för bit. Akterna som utgör stegen måste vara lagom lätta att motivera. Däri ligger en stor del av varje folkförvändares talang. De skall vara just precis svårmotiverade nog så att de som utfört dem skall stå en aning skakiga och tvekande efter sitt verk. De skall finna sig i behov av gemensamhet, bekräftelse och trygghet. Denna känsla böjer den moraliska ryggraden på de flesta utan några som helst problem. Man upptäcker då att man kan få denna gemensamhet och trygghet, samtidigt som man rätar ut sin moraliska ryggrad, om man bara hjälps åt att övertyga varandra om var de moraliska gränserna verkligen borde ligga. Det vill säga, de bör ligga så att den tveksamma handlingen förflyttas ur gråzonen och in i det vita. Gruppens principer bryter bit för bit upp den gamla moralen. För människan avskyr att bete sig omoraliskt! Detta inte på grund av någon vacker inre moralisk ordningsmakt… nej, det är på grund av en ren och skär rädsla för att ratas av sitt sociala sammanhang, att inte längre vara den man är och att lämnas ensam och övergiven. Det finns två sätt att ta sig ur en situation där man sålunda känner sig lumpen. Man kan backa eller så kan man omtolka moralen. Att backa innebär att man måste erkänna sitt moraliska övertramp, skämmas och ta till sig rädslan. Man måste se sig själv som en som riskerar placera sig utanför en gemenskap. Om en hel grupp skall backa så innebär detta att alla måste riskera att erkänna sitt övertramp utan att de andra gör samma sak. Priset för att misslyckas är högt och dessutom omedelbart och det finns oftast gott om sådana som är villiga att definiera sin egen tillhörighet i gemenskapen genom att fånga upp och hänga ut de som erkänner att de kanske inte hör till. Att omtolka moralen är då ett betydligt mer attraktivt val. När tillräckligt många sådana steg har tagits så har man, utan att riktigt begripa hur det egentligen hände, tagit sig alldeles för långt från utgångspunkten för att det skall vara mänsklig möjligt att hoppa tillbaks igen. Fotfolket känner nu att priset för att backa är att backa hela den långa vägen och hamna utanför den gemenskap som denna moraliska exkursion frambringat och direkt i famnen på sådana som förmodligen aldrig skulle välkomna dem även om de hoppade av. Hela hedern och hela existensen är nu investerad i det som lockade dem dit de befinner sig och lojaliteten mot den som ledde dem är nu cementerad av rädslan att bli utkastad, avskydd, ensam. Det vill säga, den är cementerad av någonting som slutar i döden men som är värre än den. Bakom det hela, och särskilt när ledaren fått sitt fotfolk att locka varandra att begå handlingar som strider mot väldigt fundamentala uppfattningar om rätt och fel, ligger nästan alltid en molande vetskap om att de faktiskt beter sig väldigt illa. Inför denna vetskap kan man antingen ge efter, vilket som sagt har ett oerhört pris behäftat vid sig, eller så kan man sätta upp ett kraftigt motvärn. Det finns inget tydligare motvärn än handling och om man inför sig själv upprepar och gör de ohyggliga handlingarna till en vana så verkar man kunna resonera att: ”Se vad rätt det är! Jag gör det ju utan att tveka och hela tiden!” Jag misstänker att det är därför man kan se vanligt hyggligt folk förvandlas till sadistiska monster, och detta i stort som smått.