Carpe Diem och överleva

Har faktiskt mått bättre sista veckan, kanske medicinen som börjar göra verkan eller också är det lugnet före stormen, men nu har jag ju inte höjt den så det borde ligga stabilt..ja ja det ger sig.

Har börjat gå ut mer har fått dille på blommor och levande ljus, jag blir lugn av det, men i och för sig så har har jag ju alltid tyckt om blommor och trädgårds arbete det är nog det jag saknar mest från att ha haft eget hus. Jag har en liten uteplats här i lägenheten också men det går inte att få in så mycket blommor i den och jag är van att alltid ha färska blommor från tidig vår till långt in på hösten, så nu går jag ut på promenader och ser vad jag kan hitta av vilda växter.

Jag ser även det som en början av ett tillfrisknande, att jag kan engagera mig i saker, vilket jag inte kunde innan, men jag vågar inte tro på det än jag tar en dag i taget och tar det som det kommer,

Jag fattar inte men jag har fått sådan beslutsångest, så fort jag ska göra något så blir det jättesvårt , intalar mig själv att....nej det blir nog för jobbigt och så går jag omkring och förstorar upp allting och sen blir inget gjort, fasen att jag har så dålig självdiciplin.

Men egentligen så beror det på att jag inte vill någonting längre, har inte velat något sen min man dog för tio år sen, en del av mig dog med honom, men jag hade två små barn att ta hand om så jag var tvungen att finnas kvar för deras skull, så det är därför jag finns men jag lever inte, jag är bara tom. Glädje, lycka kärlek jag känner inget av det, jag är som en levande död.

Hur länge ska man orka leva på det viset????

Jag vill inte dö, men jag kan inte leva.

Klockan är tre på natten och jag har precis vaknat....fasen vad detta är jobbigt att inte kunna sova längre, snacka om att dagen blir lång och degig är man också. Men jag kanske kan somna om brukar inte vakna så här tidigt, men det var nog en dröm som väckte mig.

Orkar inte skriva heller så detta får bli allt. Godnatt

Har kommit på att det är medicinen (Lyrica) som gör att jag mår så bra varje gång jag höjer dosen så kommer en vecka där jag inte mår så bra, sen kommer en period där jag mår rätt bra...som nu.....men sen planar det ut och så blir jag jätte dålig igen. Har läst mycket på nätet och alla upplever samma sak...väldigt skum medicin. Enligt läkaren så är perioden när man mår lite bättre en biverkan...fasen ..det borde väl vara tvärtom,. för det är ju så här man vill må igentligen ......jäkla mediciner.

Jag fattar inte varför jag äter dom...det finns inga mediciner för sorg.

Idag har varit en jätte bra dag, har haft sån energi som jag inte haft på länge, gick en långpromenad imorse med min hund, sen åkte jag upp till min jobbarkompis och då gick vi en stund ute i skogen och nu i kväll har jag varit hos en annan kompis och plockat lite blommor i hennes trädgård, så jag har verkligen varit ute och rört på mig idag.

Är väldigt stolt över mig själv och att jag idag för första gången på nästan ett år faktiskt kan säga att jag left upp till mina tatueringar på handlederna.....Carpe Diem.......Crea Diem.

För idag har jag fångat dagen och skapat den.

Vaknar ..typ mellan klockan fyra och sex varje morgon jäkligt frustrerande..så fort jag slår upp ögonen så kommer tanken....Hur ska jag få denna dagen att gå...det är så jag lever  och har levt i snart ett och ett halvt år en evig väntan på att dagarna ska gå.

Men så  i mellanåt så kommer det perioder som känns riktigt bra, då jag till och med kan känna någon slags glädje för det minsta lilla och då gör jag allt möjligt som jag inte kan när jag är som mest nere.

Idag är en mittemellandag jag gråter inte men samtidigt har ja väldigt svårt att ta tag i saker, ska igentligen vara hos optikern idag klockan tio och nu har jag suttit här sen klockan sex i morse och funderat fram och tillbaka om jag ska gå dit, jag vet inte men man intalar sig massa saker fast man inte vill, tankarna bara kommer fast man inte vill, jag kan inte styra det och det gör mig förbannad för jag är ett kontrollfreak.

Stolt över mig själv, har varit hos optikern och det var inte bra, måste ha glasögon när jag sitter vid datorn, vilket jag absolut inte har råd med...meen det är väl bara min vanliga otur.

Han sa att det var åldern vadå åldern? tänkte jag, jag är väl inte gammal, men visst 52 snart 53 är kanske gammalt för många men jag känner mig inte som en femtioåring, jag kan känna mig som hundra ibland men annars är jag nog mellan tjugofem och trettio fast med mycket mera visdom. Jag brukar tänka att hade man haft all den erfarenheten när man var i den åldern som man har nu, så mycket man skulle gjort annorlunda, speciellt när det gäller utbildning

man förstod inte hur viktigt det var med en riktig utbildning, men det är inte heller lätt att veta vad man vill göra när man är sexton år. försöker pränta in det i min son..så nu började han gymnasiet idag efter ett års uppehåll och jag hoppas det går bra för hans skull.

Ja denna dagen kan nog bli bra

Carpe Diem........Crea Diem

Marie-Louise

Sorgen kommer ikapp mig,frågorna som aldrig får något svar..varför såg jag inte, vad kunde jag gjort annorlunda hela tiden samvetskval för dom levande..för dom döda!

Så enkelt det är att tro och veta saker, men så svårt att leva efter sina åsikter, har alltid vetat att man inte kan fly ifrån det som är svårt i livet, man kan skjuta undan det när det dyker upp eller döva smärtan med alkohol  eller droger men faktum är förr eller senare så kommer det ikapp en och man måste ta itu med det.

Har inte medvetet tryckt undan min sorg, men dels har det varit så mycket annat som jag har varit tvungen att ta itu med under året, som försäljningen av huset och flyttningen och samtidigt så tror jag att kroppen är funtad så att den släpper bara ut känslorna lite i taget beroende av vad man just då klarar av och nu tycker väl min kropp att jag fixar att ta itu med det som gör som mest ont...........så jag skriker dagarna i ända och ältar allt fram och tillbaka fast jag så säkert vet att det är helt meningslöst för för man kan inte ändra det som varit, igår var igår... idag  är idag.....men så svårt att leva efter.

Ensamheten tär på mig, att inte ha någon att bolla med när man får massa konstiga tankar, gör det ännu svårare, jag har så mycket som jag måste få ur mig men jag har ingen som lyssnar bara massa väggar som är fyllda med saker som jag i gentligen inte känner igen eftersom jag köpte mycket nytt när vi flyttade och jag kommer på mig själv med att tänka....HUR fan har jag hamnat här? Jag skulle så gärna vilja känna att här är jag hemma här är jag trygg, men jag kan inte det, för även om det inte var här Jimmy dog så är denna lägenheten  bara fylld med tårar.

Läste igenom hela min blogg idag bara för att se vad jag skrivit under året eftersom jag har svårt att minnas mycket som hände efter Jimmys död och det slog mig då att jag inte har skrivit något alls om hur han dog eller hur gammal han var......hur han dog ska jag skriva om en annan dag, för idag är det för svårt...Han skulle fylla tjugo år i sept 2008 .....Jag är så ledsen.

Till den som vill veta gå in på Till Minne Av.se sök på Jimmy Andersson

Allt han ville var att alla skulle må bra......Allt jag ville vara att alla skulle må bra

Ändå blev allt så fel.

Ta hand om er/Marie-Louise

Idag och igår har jag gråtit floder, och det gör så jäkla ont, jag saknar honom så fruktansvärt.

Det är många tankar som rör sig i huvudet, och man får för sig massa saker, i dom situationerna skulle jag behöva någon att bolla med, men det finns ingen....så då går jag till min dotter och skriker så då har jag förstört hennes dag med, för hon mår ju lika dåligt som jag.

Under hela dennna tiden så har hon fåttt vara mamma till sin mammma och jag är väldigt ledsen för det, men när man mår som sämst så tänker man inte riktigt klart, man måste bara få ur sig allt man känner.

Felet är att jag går här hemma mellan fyra väggar och träffar inte en människa mer än min son, så jag håller på att bli nipprig, försöker att åka ut men var ska jag åka, dom få vänner jag har kvar jobbar eller är upptagna med annat,och det sist dom vill är att få besök från någon som är ledsen.

Har börjat skriva en annan blogg som handlar om helt andra saker än sorg, kände att jag ville ventilera andra saker också, så jag slipper och prata med väggarna här hemma när det dyker upp något som jag har funderingar över.

Guardian Angel

pure and bright

Guard and protekt me

When i sleep tonight.

Till er alla Marie-Louise

http://blogg.aftonbladet.se/29126eccehomo

Det har snart gått elva månader sen du gick bort från denna världen och jag kan bara hoppas att du är med pappa och alla dom andra som är i din värld, då är jag nöjd.Men emellanåt så kommer tvivlen har du någon som älskar dig, får du dom kramar du så gärna vill ha. Jag har inte känt dig på länge, innan kunde jag känna din närvaro, men du kanske tror att jag är ok nu och inte behöver di men det gör jag, så snälla låt mig känna din närvaro igen för då vet jag att du är ok. Jag längtar så efter dig, saknar dina kramar ock ditt pillimariska leende,ditt disträa sätt, allt tjat pgav detFarmor och Farfar har det rätt bra men dom saknr di väldigt mycket speciellt Farfar han gråter på nätterna säger farmor sen har han blivit sjuk ochså så det kanske inte dröjer innan han finns vid din sida också, även om jag hoppas ha dom kvar här länge. Din bror vet jag inte riktig hur han har det, du vet ju hurhan är, han pratar inte ofta och speciellt om sådana här hemska saker, men han verkar ok, Petra är väldigt ledsen och saknar dig så mycket du kanske kan låta dom

 känna din närvaro också, man blir så lugn av det. Jag vet att detta var det sista du ville, allt du ville var att jag skule må bra och vara glad och jag har försökt att ta mig igenom sorgen så gott jag kan men ibland blir det bara för mycket så det hoppas jag du förstår, göm inte dina egna ord "Lugn morsan det ordar sig" har försökt leva efter det. Älskar Dig av hela mitt hjärta nu och för evigt. Puss och Kram Mamma