Skuldandet och tiden.

Vår recession, den stora lågkonjunkturen är absolut den längsta och djupaste sedan kriget, men komma ur lågkonjunkturen innebär inte alls att den upparbetade skuld krisen är över, i själva verket långt därifrån. Skuldkrisen är nu det största hotet mot vår återhämtning och denna återhämtning kan bara bli rätt och få effekter om vi nu börjar på en ordentlig skuldavskrivnings plan.
Ju meravi använder det nationella kreditkortet och ju längre vi väntar med att betala våra räkningar, desto värre blir det.

England har haft den värsta offentliga upplåningen sedan uppgifter infördes för varje december om posten ifråga, och står därför inför det största budgetunderskottet någonsin i en större ekonomi, England lånar pengar till ett belopp av ca £ 6.000 per sekund - vilket innebär att var femte sekund så lånar regeringen mer än en genomsnittlig brittisk person tjänar på ett år.

England spenderar mer pengar på räntan på sina skulder än på nära nog allt annat. Det realekonomiska systemet kan helt enkelt inte uppbära en sådan volym av finansiella kostnader till en lika värdemätande valuta.

Det är rent praktiskt fysiskt ogenomförbart.
Inte ens om en finanskrona bara vore värda halva ören skulle detta gå att balansera inom samma system.

Att sedan den politiska fegheten gör att ingen vågar närma sig problemet kommer givetvis att straffa sig själv, då Svarte Petter blir makten och ansvaret för att ha underlåtit att agera. Men att inte våga anföra lösningarna är skamligt ifrån den oppositionella sidan, istället tänker man mest på den egna nyttan och man riskerar därför att hamna i samma badvatten som makten i detta.

De oppositionella som idag vågar hålla fanan i ljuset kommer med en naturlagsmässig säkerhet att förbli vid makten under mycket lång tid framgent.

(O)Lustigt nog så tycks det vara så att David Cameron av alla, har begripit detta och därför nu basunerar budskapet.
Om inte socialdemokratin vill förlora detta val så måste man nog rätt omgående fånga detta argument innan majoriteten anluter sig till den brittiska oppositionslinjen och lämnar socialdemokratin kvar att försvara familjen Wallenberg och bankerna.