TJEJMILEN 08... mot fållan

Loppet är över. Träningsvärken börjar lägga sig. Allt börjar återgå till det vanliga (jag har alltså inte hunnit springa något se´n sist) men jag tror faktiskt jag ska sikta mot "Tjejmilen 09"! Nu har jag ju lite mer tid på mig att få upp flåset. Frågan är bara hur många ursäkter jag hinner komma på tills det är dags igen. Hopplös man är... Med tanke på rubriken ovan är det dock dags att avsluta den här bloggen, så det här, goda vänner är mitt sista inlägg! So long. Vi hörs kanske nästa år igen?

Ha, var inne och kollade resultatlistan nyss. Tid: 1,17,34... kan inte känna mig annat än nöjd med tanke på hur mycket (eller snarare lite) jag hunnit träna. Och som min imponerade man påpekade -innebar det att jag placerade mig i den övre tredjedelen av startfältet - med "endast" 8.331 kvinnor före. Dé ni. Det trodde ni aldrig. Nu måste man ju nästan springa nästa år igen... när det finns ett personligt rekord att slå. Vem vet- vi kanske ses då? Nu ska jag iallafall slänga mig på sängen. Mår lite illa. Det måste vara av ansträngningen. Kram på er alla!

Nu är det över. Ansiktet hettar fortfarande trots en ljuvligt ljummen dusch och benen... alldeles stumma. Tunga. Fick till och med en blåsa på ena foten, obegripligt i skor som är insprungna sedan åratal. Men jag lyckades!!! Första målet var kanske lite väl lågt satt, men man måste ju sätta upp några mål man vet att man klarar... Jag kom inte sist. Mål 2: att springa om någon - fixade jag redan i starten för säkerhets skull (att de sedan sprang om mig igen, spelade liksom ingen roll. Visst är det fånigt...)Mål 3: Tiden... 90-minuter -klarade jag med råge!!! Det var nog den största och roligaste överraskningen... tror jag sprang in på 75-80 minuter någonstans. Får se när resultaten läggs ut i kväll. Detta trots att jag gick betydligt oftare än jag tänkt göra. Tempot var helt enkelt för högt i den grupp jag startade. Men det är jag bara tacksam för så här med facit i hand. Behöver nog lite eld i baken när jag springer. Hörs snart igen - senare i kväll! (Sedan lägger jag ner bloggen - eller rättare sagt byter namn på den till något med Bellmanstafetten som mina arbetskamrater lurat med mig på "nu när jag tillhör joggarna på jobbet")

Hämtade ut startnumret i eftermiddags och blev glatt överraskad -Inga köer??? Med 25.000 startande var jag beredd på att köa en bra stund. Mötte också en strid ström damer med Hemköps plastkasse i handen när jag kom från tunnelbanan och det var rätt tjockt med folk inne vid nummerlappsutdelningen... men allt flöt på och jag hann kolla på lite sjyssta träningskläder. Kom på att jag fortfarande inte tänkt ut vad jag ska springa i. Det måste vara någon slags förträngning. Fasar för att skumpa förbi en massa åskådare iförd mjukisbrallor. Hittade ett par långa Adidas som såg riktigt bra ut (tills jag upptäckte att speglarna var manipulerade!!! Det måste de ha varit. Ni vet ju hur hemsk man alltid ser ut i alla provrum. Här var det plötsligt tvärtom. Hela jag blev slimmad och tyckte brallorna satt ovanligt bra - även bakifrån! Sen upptäckte jag att dottern som trängdes bredvid mig såg ovanligt avlång ut och insåg att spegeln måste ha varit en aning böjd. Smart knep... att inte fler kommit på det? då skulle de säkert sälja dubbetl så mycket) I vilket fall som helst upptäckte jag att jag lämnat pengarna hemma, så det blev inga byxor. Åkte hem och hämtade cykeln efteråt. Eftersom jag inte hunnit gå banan en enda gång som jag hade planerat, tänkte jag cykla den åtminstone. Helskotta vad långt det var!!!! Insåg att det som varit Djurgården för mig bara utgör en bråkdel av hela ön (och då har jag ändå bott här i hela mitt liv, pinsamt) Var till och med tvungen att ringa hem och be maken leta reda på kartan för att se om jag åkt fel... men nej, en mil är tydligen så långt, suck. Bara jag inte blir sist... visst, någon ska bli det också, men inte jag. Please! Det får bli mitt främsta mål, sedan hoppas jag fortfarande klara det på under 90 minuter - i alla fall absolut inte mer än 100 minuter. Där går gränsen. Hoppet är det sista som överger en människa sägs det...

Tog med mig kuvertet till jobbet idag. Det med all information kring Tjejmmilen -som jag inte hunnit läsa än. Trodde jag skulle hinna hämta ut nummerlappen på lunchen idag, men tji fick jag. Sitter här på jobbet än... Maken levererade vår lilltjej hit för en liten stund sedan. Han skulle köra hockeysonen på träning och komma hem sent. Så... det blir inget sprunget denna kväll heller. Skrev nyligen om hur man varvar ner inför loppet på bästa sätt på vår hemsida och var tvungen att garva för mig själv... varva ner ...när man aldrig lyckats varva upp? Men nu passar det ju. Får se min misslyckade uppladdning som att jag vilar mig i form.

... tja vad säger man? Tycker ni det är tyst här beror det på att det inte hänt något på löparfronten. Inte ett skvatt, suck. Tog mig inte ens upp på löpbandet igår och idag... nä, jag hinner bara inte. Har en massa jobb att lämna. Jag är ledsen. Det är bara att inse att man kommer landa bland barnvagnarna i sista ledet på söndag.

Jo, jo nu räknas det ner... Borde självklart träna precis varje dag, men vad hjälper det när tiden bara inte finns? Tränarmöte direkt efter jobbet till sent i går kväll. Föräldramöte i sonens hockeylag i kväll. Men lite löpband innan jag går från jobbet kanske - om jag hinner alltså...

Blir alldeles svettig... en vecka kvar!!! Det är inte klokt vad tiden sprutar iväg. Och vad gör jag? Sitter här vid köksbordet och försöker locka bort dottern från tangenterna. Hon vill gå ut-NU. Ut och cykla som jag lovat henne. Maken är på hockeymatch i Nyköping med ena grabben och lär väl knappast hinna hem så jag hinner springa i kväll. Tur jag sprang i går iallafall. Det kändes riktigt okej. Slog rekord. Orkade jogga hela 15 minuter i sträck... från Zinkens IP till reggaefiket.

Ska jag, ska jag inte... självklart ska jag men ändå sitter jag här och väger fram och tillbaka. Hinner jag verkligen springa idag? Lovar att jag ägnat längre tid på att fundera än själva turen skulle ta om jag sprungit på en gång, suck. Ute ser det härligt ut och jag har inte sprungit sedan i onsdags, men maken har inte tagit sig ur sängen än (klockan är ju "bara" halv ett...) så det känns lite olustigt att lämna lilltjejen ensam med brorsorna och så måste jag hinna in till stan och fixa med present till kvällens födelsedagsfest. Ja, ni ser nu har ännu fler dyrbara minuter sprungit sin väg. Nu måste jag ut. Basta!

Är fortfarande nöjd med gårdagens löpbandstur, blev faktiskt riktigt svettig. Det är inte så ofta jag lyckas med det, så idag är jag ledig. Ska bara cykla hem. Det är lagom motion. Hörs i morrn!

Det här är så pinsamt så jag har egentligen ingen lust alls att skriva... var verkligen inställd på att springa igår kväll. Hade lovat mig själv, men så möts man av dottern i dörren: HEJ MAMMAAAA!!!! överlycklig att hinna se mig innan läggdags (dåliga samvetet smyger sig på) så jag lovar läsa go´nattsagan, självklart. Sedan har maken ställt middagen på bordet och då är det inte heller läge att säga: Du förresten, jag ska nog ut och springa lite först... så där satt jag och åt medan klockan tickade på framåt 22-snåret och sen ja, ni förstår. Det blev naturligtvis inget. MEN, MEN... jag har tagit igen det idag! När jag kom in till jobbet hade mina stöttande kollegor satt upp en stor lapp bredvid datorn med siffran "12" skriven med största tänkbara stil. Haja ingenting, men fick snart förklarat för mig att nu är det bara tolv dagar kvar till loppet...huga. Hoppade över lunchmatsalen, köpte en hämtsushi på ICA och käkade medan jag jobbade och gick sedan upp i vårt gym. Så idag har jag joggat/gått 4 km - på löpband!

Jo då... än är det inte för sent. Har fortfarande siktet inställt på att cykla hem, byta om och ta mig ut och jogga (gå) en halvtimme. Eller...kortare, om det blir helt mörkt. Får se. Lovade handla på hemvägen också.

Så sitter man här vid köksbordet igen, kikar ut i grådasket och inser att det börjar skymma. Söndag-sista dagen i veckan... hade ju lovat mig själv att springa en gång den här helgen, kanske till och med åka ut på Djurgården och få en känsla av hur lång banan är i verkligheten. Men, ja, ni hör ju... det blir inte av i kväll heller. Har haft uppstartsläger med mina nya små gymnaster igår och idag, så det finns annat som måste prioriteras (som vanligt mao). Bada lilltjejen, städa undan allt som hamnat på hög de senaste dagarna och hämta hockeysonen på Centralen. Han lär vara helt slut efter lagets vandring upp på Sylarna. De åkte i onsdags morse och har haft regn mest hela tiden, vad jag förstår. Siktar in mig på morgondagen istället! Då jäklar.

Gluttar ut genom fönstret. Har inte hunnit ta mig från jobbet än, men borde packa ihop innan mörkret tar över där ute. Inte minsta moln, åt det här hållet iallafall.. De kanske lurar på andra sidan huset... och kallt är det säkert också. Ser så ut. Bajenklacken som just drog förbi bort mot Söderstadion hade både huvtröjor och halsdukar, brrr. Och fredagkväll. Inte lockande att springa precis. Å andra sidan hade jag ju bestämt mig för att springa igår, men kom hem så sent att jag sket i det, så jag borde ju...Fan, vad trög jag är!

Mörker och regn till trots tog jag mig ut en timme i går kväll. Tror det handlar om att ställa in kroppen i tid. När jag kikade ut genom fönstret i går eftermiddag var det precis som nu, lite blå himmel och helt okej springväder, så det kändes som om man skulle passa på. När jag cyklade hem från jobbet hade det mulnat ordentligt, men eftersom autopiloten var inställd på: Jogga i kväll, funderade jag inte så mycket utan bytte om och struntade i dropparna som börjat falla när jag klev ut på gatan. Rundan kändes helt okej, men drabbades förstås av nya märkliga åkommor. Denna gång domnade fötterna bort efter halva vägen. Det kändes som om de sov (ni vet, när det småsticker så där i hela foten) och jag förflyttade två klumpar framåt på tillbakavägen. Snälla! Varför kan jag inte bara få lite vanlig träningsvärk?