Livet på min isbit

Vid lunch ringer skolan.

OMGvadharhäntnuhoppasdetinteärnnåtallvarligt rusar igenom huvudet medan jag öppnar telefonen.

Skolsyster. Dottern har hamnat under en fullastad gungbräda.

PANG rakt på pubesbenet!!

Jag ringer Maken som komer med bilen som ett skott. Medan vi kör honom till jobbet ser jag hur hans hela ansikte är liksom hopskrynklat. 20 år är en lång tid att dela sitt liv med någon och jag hör vad han känner lika väl som om han hade sagt det högt. Jag lägger handen på hans ben och säger "Det är snart över. Snart lugnar det ner sig och då kan du börja ta hand om dem när de blir sjuka eller råkar ut för något". Hans ögon blir lite fuktskadade och han säger med en röst som stockar sig "Det gör bara så ONT"

Jag vet. Hans djupaste instinkt är att vårda och värna barnen och han har alltid tagit minst hälften av allt VAB. Jag ska inte säga att vi bråkar om det men vi vill båda två ta hand om barnen och det kan bli lite diskussion om vem som ska få vara hemma med dem. Ett riktigt lyxproblem, jag vet det. Men den här hösten har varit galen på arbetsfronten och Maken har inte KUNNAT stanna hemma en enda gång och det är som att riva hjärtat ur honom varje gång han har gett sig iväg till jobbet när det enda han vill är att ligga i soffan med en pjunkig unge.

Jag hämtade liten fröken på skolan och fick en lapp till Vårdcentralen. Vi ska dit om en stund, få se om de kan knö in henne. Hon är svullen och har ett blåmärke som redan är på väg ut. Jag tror inte att nåt är brutet, hon kan gå obehindrat men jag vill ju vara säker på att allt är i orden - särskilt med tanke på placeringen av smällen.

Hehe, blir inte så snyggt på svenska.

Men jag befinner mig där. På jobbet.

En av mina arbetskamrater blev ju avdelningens chef för en vecka sen. En annan arbetskamrat har varit runner up nr. 1 i ett par års tid och har verkligen visat att hon kan och vill. Men ledningen tar sina beslut och jag förstår till viss del varför de valde Engelska Rosen och inte Stridsrosen. Men å andra sidan hade Stridsrosen blivit en bra chef också - jag hade blivit lika nöjd med dem båda om man säger så.

Stridsrosen är förstås monumentalt besviken. Hon har jobbat som en slav med ett visst mål för ögonen.

Hon pratade med mig igår om det och vi vädrade lite vad vi hoppades på och vad vi var oroliga för. Vi är lika på det sättet att ingen av oss pallar att jobba under en chef som går in och pillar i småsaker och detaljstyr. Frihet och självbestämmande är som syre för oss båda. Engelska Rosen har tendenser åt kontrollfreakshållet - det är en av hennes styrkor också, förstås. Hon är noggrann.

Vi hoppas på att vi kommer fortsätta vara ett team för det är som team vi har lyckats med det vi har gjort: utan arbetsledning har vi fortsatt utveckla vår avdelnings service, göra ett fantastiskt jobb som har imponerat på ledningen, var och en med sina specifika arbetsuppgifter (vi är specialister på varsinn sak) samtidigt som vi tre delade arbetsuppgifter från två personal som föll ut; vår chef som miste jobbet i nedskärningen i september 2008 och Flickmamman som födde barn. Vi packade deras arbetsuppgifter snyggt ovanpå allt det vi redan gjorde och körde på som om inget hänt (fast med ännu lite mer obetald övertid, då)

Så på eftermiddagen kommer Engelska Rosen in till mig. Hon är upprörd över att Stridsrosen är lite kort och en smula fjär.

Själv inser jag att isen är tunn just nu och att jag får stiga varligt ned på jorden de närmaste veckorna. Jag vill inte svika förtroenden och jag vill, som vanligt, att alla ska vara vänner i skogen. Vi kan göra fantastiska saker om vi bara drar åt samma håll. Vi är välutbildade, smarta, nyfikna och duktiga på det vi gör men vi har också en viss kännedom om varandras specialiteter så vi har kunnat ge varandra stöd och input i våra respektive arbeten. Jag vill ABSOLUT inte mista ut Stridsrosen, vare sig i ambition eller fysiskt. Jag vill HEMSKT gärna att Engelska Rosen lyckas med sitt chefande, för hennes och vår skull - hon har alla möjligheter till det.

Nu får jag lägga örat till jorden och vara medveten om mina signaler, mina mått och steg och min input i hela den här dynamiken. Det borde gå bra för vi ÄR ett bra team.

Fick ett mail från barnens skola.

"Imorgon är det "Kick a ginger"day så vill ni säga till barnen att man INTE vare sig får eller bör sparka på rödhåriga imorgon blabla."

Jag kan inte hindra skrattet som bubblar upp i mig. Kick a ginger day??? Det låter så otroligt befängt.

Men så kollar jag upp det.

Det är inte roligt.   Faktiskt inte.

Och ja. Om något av barnen skulle visa sig delta skulle de få sitt livs första kok stryk, tror jag minsann.

Skattehöjningar framundan.

Vi kommer få betala gissningsvis 15.000 mer i skatt varje månad nästa år - som par. På lönen alltså. Sen tillkommer andra skattehöjningar. Som sen kommer att traska ut i prisnivåerna. Som blåser upp de redan muterade fastighetslånen eftersom de är indexreglerade..

Det är roligt nästan jämt.

Jag muttrade lite ilsket igårkväll, sådär "jävla omständigheter"-gnälligt. Nåt om att Staten och Kapitalet blöder oss och kommer fortsätta blöda oss vanliga människor torra.

Han försvarar. Men betalningsanpassningen då? säger han.

Betalningsanpassningen? Ska jag berätta vad det är? Jo. Ta Någons lån som stod i 20 miljoner 1 januari 2008. Det står idag i, i runda slängar i 30% mer, alltså 26 miljoner. Amorteringarna har höjts i samma takt. Jag vet inte med er men här har ett flertal människor haft svårt att riktigt ha råd med en 30% ökning av bostadskostnaden - även förutan det faktum att allt ANNAT också har höjts i pris med i snitt 30%. Alltså är Någon skyldig 26 miljoner och eftersom inflationen är 11% nu och inte kommer bli ensiffrig förrän nästa år och ja, även 7% känns ju om man så säger.. Ilska, protester och hot om betalningsstrejk, alltså. Enter Räddningspatrullen i form av Stat och Finans. De säger till Någon att vi backar med amorteringsnivån till 1/1-08. Bra va! Betalningarna kopplas istället till ett nytt index som baseras på sysselsättningsgrad och löneglid i samhället. Eftersom Någon då amorterar ner mycket saktare sväller lånet vidare eftersom kopplingen till inflationen INTE tas bort och svulsten placeras bakom det nuvarande lånet. Så har de looovat på heder och samvete att den cancerogena svulsten som bildas i slutet på lånet kommer att leda till en förlängning på lånet med MAX tre år och sen bli avskrivet.

Tillåt mig tvivla, sa jag lite syrligt till Maken. Fastighetslånen är till 20-45 ÅR och jag tror så mycket jag VILL på att cancersvulsten kommer att fällas efter 23-48 år.

Men det är ju LAG på det!!! skäller Maken upprört.

Jag skrattade inte och jag sa inget fult. Han FÅR ha sin åsikt.

Lag ja, sa jag. Men lagar kan väl ändras???

HAN sa däremot nåt fult. Nåt åt "du är dum i huvudet"-vägen.

Och jag ropade efter hans uppför trappan stormande ben "Jag är i min FULLA RÄTT att inte LITA ett PISS på vare sig isländska BANKER eller POLITIKER!!!!"

Ja, jag vet, det var lite barnsligt av mig. Jag vet. So sue me. Det är bra att han har Hopp. För jag har INGET hopp. Inget.

Rent jävla skrytinlägg idag.

Spelade bowling igår med jobbet. Med en dålig rygg och 10-15 års glömska sen jag höll i en bowlingboll sist. Har ju aldrig spelat bowling i nån större utsträckning förr heller men när jag var tonåring hände det kanske en gång om året i alla fall...

4 STRIKE!

Av 14 omgångar - vi hann inte göra färdigt 2:a spelet, banan stängdes efter 60 minuter blankt.

INGEN tror mig förstås - det är den allmänna konsensusen att jag tilbringar all min lediga tid i bowlinghallen. Faaaast om jag gjorde det borde jag inte varit sist i mitt lag, juuue.

Men NÄR jag fick till det fick jag jävlar i mig till det med style: 3 raka strike!

Múm. Jag fattar absolut ingenting och tycker själv mest att det låter som nåt man hör när man har feberdrömmar. Men så är jag en gammal möglig tant på 44 år också. Fast det bekymrar inte dem ett dugg, de är stora indie-namn utan min uppskattning eller förståelse.

Vi ska på kalas till helgen, jag och Maken. Hotellnatt och alles.

Maken deklarerade för barnen att de skulle få vara ensamma över natten, vilket uppskattades. Av dem.

Jag sa "aldrig i livet är du knäpp?!" till barnens besvikelse.

Maken tycker jag är URFJANTIG och förstår absolut inte min hållning.

Vi lämnar dem ju ensamma när vi ska på fest och de har alltid snällt gått och lagt sig innan jag kommer hem runt midnatt eller lite drygt det (Maken är lite mer festprisse och brukar stanna kvar men eftersom jag knappt dricker brukar jag dra när folk uppnått en viss promille).

Men ett helt dygn? Han har nyss fyllt 15 och hon är 12.

Jag tycker inte att jag är särskilt fjantig?

//Tillägg: Nu har jag diskuterat igenom det hela med Maken. De får vara ensamma för de ÄR ju väldigt bra, kompetenta, ansvarsfulla och rediga ungar. Det var inte det som bekymrade mig - jag såg inbrottstjuvar och akuta sjukdomstillfällen för mitt inre öga. Sen blev jag ju MONUMENTALT nedröstad i kommentasfältet så jag erkänner härmed: jag är fjantig och har tendenser att snubbla på navelsträngen trots att jag i vanliga fall föser på barnen att göra saker deras jämnåriga ofta inte gör själva (som ex. har Sonen skött ALLA kontakter från ansökan till önskan om semester med sin arbetsplats och Dottern går vare sig det är mörkt eller ljust överallt och är en rackare på att göra mat). Maken höll däremot med om att det kanske hade varit en bra idé att ta upp det med mig först och att vi behöver gå över vissa saker med dem båda så de vet vad de ska göra OM något mot all förmodan skulle hända.//

Vår regering hämtar gärna inspiration från de andra nordiska länderna.

Jag tycker i.o.f.s. inte att det är helt fel - jag ser hellre att de hämtar inspiration därifrån än från Thatchers England och uteliggarnas förlovade land USA.

Anyway.

Inspiration i all ära men man FÅR ju inte glömma att Island t.ex. inte ÄR samma sak som det rika Norge eller Sverige.

De försökte ju försvara idén med 47% skatt med att "så höga skatter har ju de andra nordiska länderna" - som visserligen är rätt men när ALL välfärd här kommer NEDrustas samtidigt som skatterna skulle höjas gick det liksom inte ihop längre.

Nu funderar de på att sänka A-kassan för ungdomar mellan 18-25 år "för de bor ju ändå hemma". Ajaj, nu har de glömt bort IGEN att det är Island vi pratar om. Island där födelsetalen är bland de högsta i Europa, fortfarande, med 2,1 barn per kvinna. Det kombinerat med en medelålder på förstföderskor som ligger kring 26 år till skillnad från Sveriges nästan 29 år gör att bilden av "ungdomar" under 25 år blir helt annan.

Satsa gärna på utbildning för just den här gruppen för Island är avvikande på fler än ett sätt: trots en i snitt mycket välutbildad arbetskraft har de också nordens högsta (jag hittar inte statistiken men minns den väl) "drop out"andel ur gymnasiet - just för att snorungar på 16-17 år kunde gå rakt ut i arbetslivet tills allt kraschade för ett år sen. En duktig och driven 20-åring kunde utan problem bli affärsföreståndere här eller vaktansvarig. Vilket ju förstås gjorde att det var fullt plausibelt att flytta ihop och skaffa kottar tidigt...

Så, kära politiker: skaffa gärna idéer och inspiration från andra länder. God KNOWS att ni behöver ALLA goda idéer som finns i den här sörjan. Men glöm inte bort att Island är Island, va? Och att det HAR sina fördelar, trots allt.

Det finns några passager som jag gillar speciellt.

T.ex. när Flanagan, som är IMF:s vicekung på ön om man kan säga så, lite understated säger att "Islands utlandsskuld var en smula högre än vi trodde initiativt. (1:30 in i filmen) HAHA! Jo, 300% av BNP är "en smula mer" än 200% - fast jag vet inte om "smula" är riktigt det rätta ordet.

Henriksson drar också slutsatsen att man kommer kunna dra lärdomar av Islands episka krasch, ekonomer och vetenskapsmän kommer att ha nåt att tugga på länge. Han drar redan nu försiktiga lärdomar som t..ex. att små fisländer som Island (och ja, Sverige i det globala sammanhanget) ska passa sig jävligt noga innan de dyker ner till hajarna. (3:30 in i filmen och ja, jag tolkar hejviltfritt och totalt respektlöst)

Själv vet jag att jag redan HAR dragit lärdomar som kommer att påverka mig resten av mitt liv: Skuldlös är fri. Politiker ljuger. Hela tiden. Om allt. Kompulsivt. Säger banken att det är en bra idé: gör TVÄRTOM. M.a.o: get off the economic grid. Så fort du kan och håll dig där i så stor utsträckning som möjligt.

Jag VET att IMF och andra Penningens Män jorden runt ber en bön varje kväll innan de går och lägger sig och det är att så få som möjligt intar min position för om folk gör det har de inte tillnärmelsevis samma makt som de har haft och har nu. Det absolut mest revolutionerande folk kan göra är att ta makten över sin del av Penningen. EN liten sladdrig plånbok är inget hot men 10.000 är det.

Tänk på det nästa gång du tänker att "Äsch, vad kan jag göra? Jag kan inget påverka ändå"

Dottern ringde från gympan. Gråtande. Ont i halsen och hade fått andnöd när hon sprang. Hon rör mycket på sig i vanliga fall och tränar handboll tre gånger i veckan så hon är i mycket god form.

Maken kom med bilen - han släppte allt bums, förstås. Jag fick bilen och hämtade henne.

Nu sitter vi härhemma. Igen. Hon tittar på "Horton". Feberfri men ont i halsen och pjunkig.

Jag tror det är fjärde gången hon är hemma från skolan den här terminen - hon har aldrig förr varit sjuk så ofta. Inte ens när hon gick på dagis, för sjutton gubbar!

Jag måste erkänna att jag är lite bekymrad faktist. Vad kan det bero på, att hon plötsligt blir sjuk så ofta?