Livet på min isbit

Engelska Rosen tog ju vid styret av vår avdelning i november. Vi var då en 5 mans avdelning som 3 personal burit under ett drygt år - utan Chef. Utan att tappa fart. Eller riktining. Eller kvalitet.

Självgående är bara förnamnet.

Stridsrosen hade länge legat i täten till tjänsten men så föll valet på Engelska Rosen. Vilket gjorde att Stridsrosen murknade till ett tag. Jag balanserade och pekade på att vi borde vara tålmodiga i början, vara ärliga och säga ifrån men också hänsynsfulla nu de första månaderna medan den värsta nybörjarstormen går över oss.

Själv kändes det som om jag stod på en liten flotte och försökte hålla balansen i en strömfåra. Det var ju inte direkt lugnt någonstans, inte på Island, inte i privatlivet och inte på företaget som gick igeonom massiva förändringar i ledning och organistation.

De där förändringarna fick Engelska Rosen rakt i famnen. Arma människa. Utan ledarskapserfarenhet och genast stora krav på sig. Det skulle presenteras framtidssyn och det skulle styras upp ditten och sättas sig in i datten och hon skulle helt plötsligt ha personalansvar. Hon jobbade, och jobbar, som en slav.

Jag visste snabbt vilka områden som skulle kunna bli problematiska i vårt samarbete - och vilka som skulle förbli oproblematiska. Maken diskuterade igenom det med mig, han känner mig ju och är själv Chef sen ett antal år tillbaks. En bra, omtyckt och djupt respekterad chef dessutom. Genom honom har jag också fått en insyn i hur det är att vara just chef, vilka saker de måste ta hänsyn till och balansera som "undersåtarna" inte behöver fundera på överhuvud taget.

Engelska Rosen är som sagt ambitiös. Och perfektionist. Och har en tendens att gräva ner sig i detaljer. Lite rigid. Lite dålig på att ta mothugg och kan bli murken när det händer. Noggrann. Lyssnar och lär sig hela tiden.

Mitt arbete är med stort omfång, det har jag berättat förut. Ansvarfullt och krävande och himla roligt. Jag borde vara två personal men är bara jag. Övertiden ligger på kring 10 obetalda timmar i månaden och min lön är visserligen inte särskilt låg men i lägre kanten - om man ser till omfång o.s.v. Jag är INTE beredd att öka på arbetsbördan eller kraven i nån större utsträckning, nej. Omfånget gör att jag inte har skuggan av en chans att kontrollera saker ner på micronivå. Visst, om jag vore en trepersoners avdelning skulle de kraven kunna uppfyllas och visst, jag skulle gärna se att vi kunde hålla en sån standard. Jag strävar ditåt, det gör jag och har lyckats bra. I alla fall enligt utomstående revisorer. Men som sagt: jag skulle behöva vara tre personal (även Makens bedömning och han är van att bedöma sånt). Så jag måste säga numera säga nej och det går inte ovanpå allt det andra - något måste bort om jag ska ta mer sånt. En del tar hon till sig, annat tvingar hon igenom. Jag gör så gott jag kan, förstås, men ursäktar mig inte när något glöms eller tar "för lång tid": jag tittar bara på henne och säger som det är: jag är bara en.

Nu har vi fått tillbaks Flickmamman som har varit barnledig. AMEN! Hon kommer att underlätta för Engelska Rosen. Redan i slutet på första veckan kom hon in till mig, röd i ansiktet och irritrad: "Har Engelska Rosen förändrats? Hon gör mig tokig, hon kräver och kräver och vräker saker på mig som jag ska göra och jag har precis börjat igen!!"

Så jag balanserar lite till. Jag håller med om att kraven är för höga, för fort, men berättar också pressen Engelska Rosen befinner sig under - och att den både kommer uppifrån och infrån henne själv.

Jag hoppas, innerligen, att Flickmammans uppdykande kommer att lätta på trycket så vi kan börja gå i takt. Och att Engelska Rosen tillåter sitt tryck att lätta lite; jag är orolig för att hon kommer brinna upp snabbt om hon inte gör det. Så att vi kan prata öppnare utan att någon blir sårad, arg eller sur. För såhär kan vi inte ha det. Hon har alla förutsättningar för att bli en bra chef med lite träning. Men jag har ingen lust att "run interference" heller, inte hur länge som helst.

Jag må vara äldst (med ett par, tre år) men nån jäkla måtta på mammandet får det vara.

Ursäkta medan jag kräks lite.

KÖTTKLISTER.

För att KLISTRA IHOP köttslamsor så de ser ut som "riktiga" köttbitar.

JamenFORHELVEDE!!!! Jag vill ha MAT. Inte kemiskt kladd och ihopklistrat kött.

Jag vill ha MAT. Jag betalar DYYYYRA pengar och jag vill ha MAT för dem. Ja, jag vill ha den förbannade VALFRIHETEN som Marknaden - som de som framställer köttklister, MSG och annat skit tillhör - alltid tjatar så förbannat om. Men som de motarbetar vid varje hörn; de har levt jävel every step of the way. De har skrikit sig hesa i protester mot innehållsförteckningar.

Men jag vill kunna VÄLJA.

Jag vill INTE välja mellan Bacon A som innehåller 3 E-ämnen, Bacon B som innehåller 4 E-ämnen och Bacon C som innhåller 6 E-ämnen. VAR ÄR DET FÖRBANNADE BACONET? Alltså: död gris, rökt och saltad och tunt skuret. BACON.

Jag vill kunna köpa SKINKA. Inte sammanpressade slaktrester från gris som sen har limmats ihop med potatismjöl, tyngts ner med vatten, smaksatts med Satan och hans rökta moster och sen fint färgat med rosa för att se ut som "skinka". JAG VILL HA SKINKA.

Vi lusläser alla innehållsförteckningar. Vi VILL inte äta bröd med färgämnen. So sorry. Vi VILL inte äta kyckling med diverse tillsatser. So sorry. Men DEN valfriheten är MYCKET begränsad. Det brukar, i bästa fall, finnas ETT rent "alternativ" mot 5 olika kemikaliebomber. Köttpålägg förekommer knappt i vårt hem numera - det finns ett extremt begränsat urval av icke kemiskt behandlade köttpålägg. Notera att jag inte ens tar upp priset som en faktor: vi väljer 10 gånger av 10 att köpa 30 gr parmaskinka hellre än 300 gr "skinka" mest bestående av vatten och kemikalier. Sen får vi vara utan, då.

KÖTTKLISTER????? GAAAAHHHH!!!!

28 dagar.

Ett jävla slöseri med tid.

Mars, tack!

Maken har räknat. Och funderat.

Jag menar, det är ju en extremt begåvad man som trots en tämligen förblindande kärlek till faderlandet inte undgår att se att det blir allt mer månad kvar i slutet på pengarna även för oss. Trots bönor, hembakat, bara en bil, inget espressofikande på byn och medtaget godis de få gånger vi numera unnar oss en biofärd.

Han meddelade före helgen att om vi håller oss på mattan i fyra år till borde vi ha det hyggligt sen - då är bilen mer än hälften betald (alltså kommer vi då vara skyldiga lika mycket som när vi tog lånet 2007, kul va - det höjdes ju med 130% på mindre än ett halvår när isländska kronan hoppade bungyjump utan rep år 2008) och topplånet på lägenheten betalt. Under förutsättning att vi kan behålla våra inkomster på den nivå de är idag. Alltså: ajabaja för företagen att gå omkull. Ajabaja för företagen att sänka lönerna. Och ajabaja för att bli sjuk nån längre tid.

Jag kunde inte säga nåt. Jag hörde ett tårfyllt litet ömkligt pip brista fram ur min hals

 Fyra år!!!!!!!!!!!!! Det är en evighet!!!!!!!!!!!!!!

innan jag föll ihop i en hopplös liten deprimerad hög och kämpade med tårarna resten av vägen hem till den gyllene buren.

Jag vet ju att han har rätt. Vi kan inte sälja nu. Det finns ingen som köper. De som vill köpa väntar på att priserna ska ner ÄNNU mer. De som vill köpa nu har svårt att hitta lån. Och sen är det ju det där med vad vi skulle få för den: mycket mindre än vi behöver för att kunna lösa in de muterade lånen.

Känsliga läsare varnas härmed:

Fyfanihelvetesjävlasatansskitkukland!!!!!! 44 år, högskoleutbildning, karriär, ansvar och arbetsbörda. Samvetsgrannt och väl utfört. Och det enda jag har som tack för det är stora skulder. För att jag varit så himla oförsiktig och oförutseende att jag, i ett land utan fungerande hyresmarknad och med dåligt väder och usla almännkommunikationer, köpte en lägenhet och en bil.

FYYYYYY SKÄMS, slarvmaja! 

Staten har ju här som bekant tagit över banker. Två av dem har nu givits till "kreditorerna" - vilke de är vet vi inte.... Bara några som bankerna var skyldiga en massa pengar. Jaha..

Den tredje stora banken vill ingen ha. Det är en gigantisk bajsblöja som bl.a. inehåller ICESAVE och gud vet vad mer slemmigt som kryper runt i DE låneböckerna. Om jag får göra en kvalificerad gissning säger jag tvätt av ryska pengar och enorma, numera fällda, lån till bl.a. politikerna som tillät allt att gå åt helvete medan de reste land, rike och kontinenter runt och ljög så tungan borde spruckit på dem. Den banken är i sin tur numera, såsom varande låneägare, ägare till en stor del av landets företag. 

Alltså: staten äger banken som äger en massa företag. Är ni med? Staten pumpar in pengar i banken och därmed företagen. De företegen ska sen privatiseras. Det tycker jag är bra.

Så som varande en av ägarna (jag bor här, jag har betalat saftiga skatter i 10 år och kommer betala ännu saftigare skatter i framtiden för att betala sagda bankers och företags klantigheter) förväntar jag mig att få mina aktier sända på posten med det snaraste.. Så som de borde ha gjort med Telia m.fl. när DE privatiserades...

Problem solved.

Så var det nästa problem. När ett företag går åt skogen byter man personnummer, stryker ett streck över skulderna och hoppar trallande vidare i skogen. När man som privatperson står inför samma scenario kan kreditorerna föja dig på andra sidan graven. Kan du inte betala bilen utan Lämner tillbaks den till finansinstituet sätter de upp ett värde på din bil och du står kvar med resten av skulden. Samma sak om folk mister hemmet: då går det på nödförsäljning och det finns - förstås - misstankar om att banken har ett finger med i spelet till att hålla priserna nere. Alltså står låntagaren kvar med nästan alla sina skulder men utan egendom.

Jag tycker lösningen är skitenkel jag. Dela resterande skuld 50/50 mellan bank/finansinstitut och låntagare. Jag har en BESTÄMD känsla av att den inlösta egendomen kommer att lösas in till ett högre och rättvisare pris, jag...

Nåt mer som behöver lösas? Jag har lunch om drygt 2 timmar..

Jag minns när vi var nyss komna till Island. Svärmor var väldigt inne på frågor om kvinnligt ledarskap och vi diskuterade det mycket. Vi var överens om att det är något som man måste träna upp, även om vissa människor föds med bätte förutsättningar än andra till att leda (en samling egenskaper som så mycket annat).

Hon pratade ofta om att Den Älvlika uppvisade ledarskapstendenser. Och uppmuntrade dem. So far, so good.

Jag glömmer dock ALDRIG när hon kommenderade de andra barnen; Sonen, Dottern och Kusinen, att LYDA henne. Jag sprack på fläcken och sa att de inte hade någon som helst skyldighet att lyda henne mer än någon annan. Vad ARG jag blev!!

Det är ju inte ledarskap! Vare sig kvinnligt eller manligt.

Nu har vi sett Dottern bli vald lagkapten i handbollen och flockledare i scouterna på mycket kort tid. Hon har aldrig varit ledande i grupper, aldrig krävt andras lydnad. Hon har däremot varit envist inriktad på att man ska komma överens, dela, hjälpa till, stötta, inkludera, lyssna på varann.

Hon uppvisar nu det jag vill mena är riktiga och konstruktiva ledarskapstendenser. Hon funderar på "sina flickors" egenskaper och personligheter. Hon funderar över deras svagheter och hur hon kan stötta dem och uppmuntra dem och hjälpa dem att se och utveckla det de kan.

Hon delar med sig av det hon har, en chokladkaka delas helt lika mellan "hennes flickor". Den höjdrädda flickan får höra att Dottern är fullt beredd att gå ner från fjället med henne om hon verkligen inte vågar medan hon uppmuntrar henne att våga - hon går mellan flickan och avgrunden hela tiden, ger henne nästan allt sitt vatten för flickan dricker nervöst hela tiden. Och hon ropar uppmuntrande, och drar med de andra i flocken, över flickans mod att våga klättra upp hela vägen. För det gjorde hon till slut, den höjdrädda.

Jag är så stolt att jag nästan spricker! DET är ledarskap det!!

Jag satt i bilen och lyssnade på Paul Simons "Mother and child reuninon" när jag plötsligt HÖR texten.

 Mother and child reunion

No I would not give you false hope
On this strange and mournful day
But the mother and child reunion
Is only a motion away, oh, little darling of mine.
I can't for the life of me
Remember a sadder day
I know they say let it be
But it just don't work out that way
And the course of a lifetime runs
Over and over again

No I would not give you false hope
On this strange and mournful day
But the mother and child reunion
Is only a motion away, oh, little darling of mine.

I just can't believe it's so,
and though it seems strange to say
I never been laid so low
In such a mysterious way
And the course of a lifetime runs
Over and over again

But I would not give you false hope
On this strange and mournful day
When the mother and child reunion
Is only a motion away,
Oh, oh the mother and child reunion
Is only a motion away
Oh the mother and child reunion
Is only a moment away

Jag HÖRDE och utan förvarning började jag storgråta bakom ratten. Jag har tänkt på henne, som har mist, som genomlever det mest otänkbara i detta nu, hela veckan.

Nu är jag igång igen. Med det där med könsroller. Roller som bygger på kön, alltså.

Vad är kvinnligt? Vad är manligt?

Jag vill komma med ett påstående: det vet vi inte. INGEN VET.

Jo, vi är ju olika i kroppen, säger ni. Visst. Det kan jag köpa - ta mig t.ex. Fitta, rumpa, en relativt smal midja så det syns lång väg att här kommer en kvinna gående. En fungerande livmoder som har kläckt två friska barn och bröst som producerade en massa näringsriktig mjölk på den tiden det begav sig. Bona fide kvinna, alltså. Ner på molkylnivå. Maken är lika stereotypt manlig och lätt identifierbar: lång, bredaxlad, grovhuggen och skulle egentligen behöva raka sig två gånger om dan. Fungerande könsorgan - han är far till båda barnen och det behövs inga faderskapstester för att bevisa det - det syns lång väg vem som är pappa till dem.

Men sen då? Jag borde gilla bebisar men jag tycker de är snortråkiga: de bara sover, äter, skiter och skriker. Gulliga. Men snortråkiga. Maken däremot, han kan gå med vrålande bebis i famnen, lugn som en filbunke, hur länge som helst verkar det som - vyssande och småpratande och gullande. Själv vill jag bara ge bort den lilla vrålapan till nästa förbipasserande. Så kan man fortsätta i all oändlighet amen med levande människor omkring sig. Vi är olika. Ju.

Gör ett litet tanke-experiment: fråga några olika män och kvinnor vad som är naturligt kvinniligt och naturligt manligt. Vad tror ni att ni skulle få för svar från en aztekisk man, en fattig faraonisk kvinna, en neolitisk man, en thailändsk kvinna, en fransk adelskvinna 1754, en amerikansk nybyggare 1867, en somalisk man på 1300-talet, en balylonisk kvinna eller en man från Ming-dynastins Kina? Tror ni att ni skulle få likartade svar? Eller skulle de skilja sig beroende på om kulturen var matriarkal eller patriarkal, om religionen var monoteistisk eller med multipla gudomligheter? Skulle det påverka om man levde i klansamhällen eller mindre familjegrupper, om man var nomadiserade eller bofast?

Om det funnes något som var naturligt så skulle vi ju inte behöva diskutera det, ju! Då skulle det vara just naturligt. Då skulle alla kvinnor känna och göra si och alla män så. Som hamstrar eller sjöhästar. De gör det de gör för de kan inte låta bli: det är naturligt.

Vi, däremot, vi är skitkonstiga. Vi har frihet. Vi har en fantastisk mångfald gömd i våra otroliga själar och hjärnor. Vilken gåva vi har fått!! Varför i allsindar är vi så himla benägna att göra våld på den gåvan? Tvinga den, bryta den, förstöra den?

Jag föreslår, nu och för all framtid; SE MÄNNISKAN.

Se MÄNNISKAN.

Jag bara undrar.

Vad gör jag här egentligen?

För kvinnornas skull. Förstås. Jag vet inte med er men jag uppskattar varmt att kunna bestämma över min kropp och mitt liv. Jag gillar att ha fått gå i skola och fått gå en längre utbildning. Jag skulle ha svårt att tänka mig att behöva be Maken om pengar och tanken på att inte ha ett jobb utan vara hemmafru gör mig kräkfärdig av obehag. Jag får rösta och jag går nästan dagligen i byxor. Jag uppskattar verkligen vad kvinnorna som har gått i bräschen har gjort för mig.

För männens skull. Jag antar att de flesta män faktiskt gillar att umgås med sina små barn, även när de är bebisar - hur många har ångrat sin föräldraledighet? Mansrollen kanske är lite ambivalent och luddig men är det inte bara ok? Håller ni inte bara på att återupptäcka det människorna har vetat i en tid förut, när man levde saktare och närmare? Det lilla livet, familjen, närheten, bredden.

För barnens skull. För de möjligheter de får, oavsett kön, att bli som sig själva. Flickorna får tillgång till kraft och ilska och inte bara rosa ponnysar och fnitter. Pojkarna får utveckla ett bredare känslomässigt spektrum än glad och arg. Tänk alla barn som kommer välja yrke och liv efter sina begåvningar, önskningar och längtor istället för fyrkantiga krav baserade på huruvida de sitter eller står när de pinkar. De får tillgång till sina fäder. Vilken lotterivinst!

Det handlar ju inte, borde inte, om att bli likadana. Hur ska vi kunna bli det, vi kvinnor och ni män? Vi ÄR ju olika. Utanpå, vilket ju är kul. Och till viss del inuti, vilket ju är intressant. Men för det mesta är vi ju mestadels bara människor i all mänsklighetens fantastiska föränderlighet och mångfald där ledarskap, färgsinne, omvårdnad och musiksmak är ett fåtal facetter och faktiskt inte särskilt könsbundna.

Tycker jag då.