Hotspot The Hypocrite

Jag mår helt klart inte bra så jag har även fått Propavan för att kunna sova bättre. Fick även Theralen för att få kontroll över min ångest som poppar upp titt som tätt...

Tids nog så blir jag mitt vanliga jag igen men än så länge tar jag en dag i taget.

Hoppas att ni andra har det bra! Även om jag knappt kommenterar längre eller svarar på mina kommentarer (förlåt) så tittar jag in till er flera gånger om dagen. Ta hand om er så länge!

Orkar egentligen inte blogga för jag orkar så gott som ingenting längre.

Jag arbetstränade två timmar i onsdags o satt på personalmöte i sex timmar i torsdags. Idag höll jag på att börja gråta av trötthet när jag var o handlade...

En kompis fick sig en fräsomgång när hon ringde för att fråga en sak o sen höll jag på att börja gråta av dåligt samvete. Men jag har bett om ursäkt o hon uppfattade inte alls så som jag gjorde, som tur var.

Tror nog att jag ska försöka ta det lite lugnare o inte göra mer än vad jag orkar med. Men i morgon ska jag på 50-års kalas så jag får bita ihop o vara glad o trevlig i några timmar åtminstone. Fast jag är dödstrött redan nu...

Så nu har vi bestämt att jag ska till jobbet en stund i morgon när de har frukostpaus. Allt för att jag inte ska isolera mig o komma bort från gruppen.

Tror nog att det blir bra, ska även passa på o informera de som är där varför jag är sjukskriven. Men lite nervöst är det ändå...

Blir tröttare o tröttare men klarar inte av att sova mer än 2-3 timmar i sträck. När jag väl somnat så väcks jag av att någon skriker i mina öron. Men denne någon visar sig alltid vara mina egna tankar som inte har vett att stänga av.

Jag kommer inte ihåg vem jag har pratat med o vad jag har lagt mina saker. Skickar jag ett mail eller sms så måste jag omedelbart efter ivägskickandet kolla vad det var jag egentligen skrev...

Snart borde medicinen göra lite nytta men tills dess sjunker jag allt mer o det gör mig lite rädd...

...att inte läkaren kan ringa o beställa tid hos en kurator åt någon som är mer eller mindre helt under isen. Om läkaren får klartecken från patienten så borde det inte finnas några hinder.

När man mår som sämst så har man oftast fullt upp bara med att andas o sköta det som är mest nödvändigt. Men ringa ett telefonsamtal till en främmande människa är, iaf för mig, något som känns lika genomförbart som att krypa baklänges upp för Kebnekajse...

Men i morgon kanske jag orkar... 

Jag ska vara hemma o bara andas den här veckan. Därefter vill hon att jag ska arbetsträna 25% tills jag ska träffa henne nästa gång.

Jag ska även äta Citalopram för att få upp humöret. Det känns som om att det kommer att bli bra men jag är lite orolig för hur mina kollegor ska ta detta...

Men det är bättre för alla om jag stannar hemma o börjar fungera normalt. Inte någon lär bli lycklig om jag bryter ihop på jobbet titt som tätt. Men har det inte något annat att gnälla över så lär det bli jag som får bära hundhuvudet...

Blir så trött...

Känner att jag inte klarar av att få kontroll över mig själv, inte utan hjälp iaf.

Jag har mått så här katastrofalt psykiskt dåligt en gång tidigare o då höll det på att sluta med förskräckelse. Hade jag vetat vad som hade hänt med sonen så hade jag inte funnits idag.

Så i morgon ska jag träffa läkaren o jag ska inte hålla inne med några känslor eller tankar. Det måste ut för annars klarar jag inte av att leva...

Vet inte hur jag ska få stopp på tårarna som bara rinner o rinner. Orkar inte mycket mer så nu blir det stopp på obestämd framtid.

Ta hand om er!

Utredaren hade full förståelse för att jag inte kom ihåg allt ordagrant o i exakt ordning. Visserligen är det bara knappt en månad sen jag blev vittne till djurplågeriet men med tanke på allt adrenalin som strömmade igenom mig då så känns det som en evighet...

Utredaren lovade mig att jag ska få information om/när gärningsmannen (kvinnan) blir kallad till förhör. Målsägande brukar visserligen inte få den infon men hon förstod att jag behöver få veta det. Den dagen som kvinnan ev får veta att hon är anmäld så kommer helvetet att braka löst på området o då får sonen definitivt inte öppna dörren.

Nu så kan jag bara vänta o se vad som händer. Hoppas bara att väntan inte blir lång...

Fick ett brev från polisen om att jag ska in för kompletterande målsägandeförhör. Det är visserligen bra men jag hoppas att det snart händer något så jag slipper ha ont i magen varje gång jag går ut...

Fast det som gör att jag känner att det snart blir katastrof i mitt inre är att sonen kom hem från första skoldagen för en stund sen. Han har bytt klassföreståndare så gott som varje läsår sen han började i nollan (nu går han i nian). Det är långt ifrån bra men de flesta lärarna har varit väldigt bra så det har funkat någorlunda ändå.

Men klassföreståndaren han ska ha nu är sämsta möjligt tänkbara. Enligt sonen så tycker ingen i klassen om henne o hon tycker helt klart inte om dem så varför just hon ska ha dem övergår mitt förstånd.

Men det värsta av allt är att hon har tre i klassen som sina hackkyckligar däribland min son...

Behöver jag säga att det inte kommer att krävas mycket innan jag exploderar fullkomligt? Har en känsla av att jag kommer att tillbringa många o långa timmar hos rektorn detta läsåret...

När jag blir riktigt jävla förbannad så drar jag mig inte för att komma med värsta personangreppen som slår våldsamt hårt under bältet. Inte alltid så schysst men jag är långtifrån perfekt...

Som tur är så händer det ytterst sällan att jag blir så arg. Men är det fler som reagerar så eller är det bara jag som blir bitchen from hell?

Jag kan dö av vilken influensa som helst så blir jag sjuk så blir jag. Jag vägrar även att vaccinera mig för inte en jävel vet vilka biverkningar vaccinet har.

O den som försöker närma sig sonen med en spruta får springa för sitt liv. Ingen trycker i honom saker som inte är säkra.

Så det så!

Tror att jag pausar tills jag fått lite bättre kontroll över allt som händer i mitt liv. Ibland måste man prioritera bort sånt som egentligen inte är så viktigt.

Ta hand om er tills jag dyker upp igen!

Jag går runt med en oroskänsla i magen som antagligen inte kommer att släppa förrän mina idiotgrannar flyttat så långt ifrån mig som det bara är möjligt.

Ibland undrar jag varför det alltid är jag som är den som kliver in o sätter gränser o lever rövare tills folk lär sig veta hut. Kunde det inte vara en stor o stark karl istället? Eller en kvinna med en stor o stark karl hemma?

Nä, det är alltid jag som agerar först o tänker sen med resultatet att jag helst gömmer mig inomhus tills mörkret faller... Jag gör dock mitt bästa för att inte skrämma upp sonen, han ska inte lida pga sin mors humör o rättvisetänk.

Men vissa dagar så är jag så liten så liten o då är världen en stor o skrämmande plats att vistas på.

O det är förbaskat skönt att veta när helvetet brakar lös...

Nä, jag ångrar inte att jag anmälde idioten för djurplågeri. Men att jag fullföljde anmälan om olaga hot, det är något jag grubblar över.

Jag vet att h*n har noll o inga spärrar när något händer. H*n har absolut ingen empatiförmåga o tänker inte längre än vad ögonfransarna räcker. O jag är 100% säker på att om den anmälan går vidare till förundersökning o ev förhör så kommer jag att få ett rent helvete...

Fast någon måste ju markera när något inte är ok, hur ska h*n annars lära sig? Men ibland önskar jag bara att det fanns någon mer som vågar sätta hårt mot hårt...

Men jag kommer att ha stenkoll på mina dörrar för försäkra mig om att de alltid är låsta. Jag kommer inte att känna mig trygg förrän de har flyttat långt härifrån.

o båda gick igenom!

Fatta hur jäkla glad jag är! Jag är så stolt över att jag vågade säga ifrån o göra något. Nästa gång de slår hunden så kommer jag att försöka filma med min telefon för att ha rejäla bevis.

Nu väntar jag bara på vad som händer med min anmälan om olaga hot. Går den igenom så gör den. Men jag har iaf gjort en markering om att man inte får säga vad som helst.

Nu ska jag försöka sluta le som en idiot...eller... Nä, jag ska fira dagen lång!

Det är jag banne mig värd!

... om hunden springer lös på området.

Det är f-n helt sjukt att jag ska vara orolig för att min 15-åring ska bli biten av en hundvalp...

Men i morgon ska jag göra en polisanmälan + att jag ska försöka få kontakt med dagispersonalen på området o säga till dem att det nog är bäst att de bara är på inhängnat område. Iaf så länge som hunden är kvar.

Jag som äntligen tyckte att området var lugnt o bra...

*suck*

Hur i hela havet förklarar du lite fint för någon att du enbart vill lära känna denne som vän (o knappt det)?

Jag har aldrig träffat karln i fråga utan vi har bara blivit vänner på facebook för att vi håller på samma hockeylag.

Efter vad jag har förstått så mår han inte speciellt bra o jag är inte direkt intresserad av att ha ett förhållande ännu en gång med en karl som är helt under isen...

Ibland önskar jag att jag alltid vore äckelelak o inte bara då o då...