Jag går runt med en oroskänsla i magen som antagligen inte kommer att släppa förrän mina idiotgrannar flyttat så långt ifrån mig som det bara är möjligt.
Ibland undrar jag varför det alltid är jag som är den som kliver in o sätter gränser o lever rövare tills folk lär sig veta hut. Kunde det inte vara en stor o stark karl istället? Eller en kvinna med en stor o stark karl hemma?
Nä, det är alltid jag som agerar först o tänker sen med resultatet att jag helst gömmer mig inomhus tills mörkret faller... Jag gör dock mitt bästa för att inte skrämma upp sonen, han ska inte lida pga sin mors humör o rättvisetänk.
Men vissa dagar så är jag så liten så liten o då är världen en stor o skrämmande plats att vistas på.