BitterBloggen

Kan inte låta bli att skriva ett sista sista sista inlägg.

Min tredje graviditet har visat sig vara en tvillinggraviditet.

Jag sprang halva Stockholm Marathon med två barn i magen (då visste jag det inte) i vecka 19.

Det är en kille och en tjej. (Bara en syntes på första ultraljudet).

Mycket spännande. För att fortsätta följa mig klickar ni här.

Det här blir mitt sista inlägg här.

Jag har fyttat till Metro. HÄR! KLICKA KLICKA KLICKA!

Då: Började som bitter singel.

Nu: Gift, gravid med tredje barnet i vecka 17 och just sprungit igenom en halvmara.

Jag kan inte komma på ett bättre sätt att avsluta här!

Tack för den här tiden!

Imorgon går jag in i graviditetsvecka 18. Mitt mål var därför att springa en mil och sen ta mig till halvmaremarkeringen (21,1 km).

Jag har sprungit sen 2 veckor tillbaka. 8 pass har det blivit, det längsta var 7 km. Innan dess har jag haft ett uppehåll på 2 månader.

Jag sprang hela vägen till 21,1 km. Det tog 2 timmar 36 minuter och 52 sekunder. Inte min sämsta tid. Snittade 7:27/km. Alla kan springa en halvmara otränade, eller hela för den delen om man inte är gravid eller sjuk. Bara otränad.

Ena sidan, en fog eller nåt kändes ganska direkt. Men den känns oavsett vad jag gör. Ligger, står, whatever. Den känns, life goes on.

Hela tiden kämpade jag med tanken att springa igenom en mil. Vid 5 km kändes det lite lättare. Då hade jag i alla fall sprungit en halv mil.

Vid 8 km var det dags för herr Västerbro. En backe som inte alls hade varit jobbig med lite mer träning. Men jag har sprungit ett backpass de sista veckorna, bestående av 4 korta backar. Bron var därför ganska tung, men jag var väldigt klar med mig själv att jag skulle igenom till en mil, springandes. Helst på 1:10. (Snitt 7 min/km).

10 km 1:07:41.

Nöjd, det viktiga delmålet var klart. Jag fortsatte att springa lite till, men kände att det började bli tungt och tempot sackade. Men jag skulle ju till halvmaregränsen på ett eller annat sätt och det är så tråkigt att gå.

12-13 km. Jag börjar inse att jag SKA springa i 15 km.

15 km är ballare än milen. 

Jag siktar på att ta skiten på 1:45. Då skulle snittet fortfarande vara 7 min/km. 

Det är sekunder kvar. Jag lovar mig själv att stanna efter det. Jag spurtar som en galning förbi 15 km-markeringen på den tid jag fått för mig att jag önskar ha, bara några minuter tidigare.

Jag saktar ner rejält, måste sett dumt ut. En italianare ser vad det är jag tänker göra. Han tittar på mig, böjer sig fram och skriker:

HANG IN THERE

Jag nickar och säger OKAY!

(Tack!!!) Idiotisk spurt, men hela den här grejen med att jag ska springa är idiotisk samtidigt som jag njuter på ett bisarrt sätt. Det finns ingenstans jag hellre vill vara än att springa detta lopp och jag är inte klar än.

Jag saktar ner rejält och bestämmer mig att verkligen skita i tiden. Så länge jag springer är jag bäst i världen.

Innan 16 km börjar det bli jobbigt så jag plockar upp mobilen. Mmsar hit, läser era sms och det får mig att fortsätta. Jag är så inne i min mobil att jag inte ens märker att jag springer. Jag missar vätskestationen och springer tillbaks några meter.

Strax efter kommer vinnaren och spurtar förbi. Ni fattar inte vilken fart de håller. Visst att jag började springa en kvart senare än dem, men deras tempo är helt sjukt. Jag springer inte ens intervaller ogravid i sånt tempo. Helikopterljudet, jublet, elitens svett. Jag ryser av välbehag och blir lite rörd. Jag ser Bettans sms för jag håller i mobilen som om mitt liv hängde på den. Och jag bestämmer mig för att springa hela halvmaran.

Missar 18 km-markeringen och börjar bli orolig över min tappade fart men istället ser jag till min stora förtjusning 19 km-markeringen.

Och där. Där började det bli jobbigt. Fortfarande roligt men jobbigt. Mycket segt tempo. Men det var många som gick vid det här laget. Jag sprang fortfarande.

Jag såg 20 km- markeringen men den kändes så jävla långt borta. Att springa på Djurgården är sjukt trist, inget folk.

20-21 km gick så sjukt långsamt att några gick om mig. Det var inte ens roligt fast det var så nära mitt slut. Det gjorde helt enkelt för ont i bäckenet och stelheten spred sig som svininfluensan.

Men springa hela vägen, det skulle jag. Jag är inte klar förrän jag gått lite över gränsen.

21-21,1 km. De sista 100 metrarna var helt vidriga. Ändå stod jag kvar där och hängde och undrade om jag inte skulle ta och gå några km till. För tid fanns det.

Men nej, det fick räcka. Jag skulle inte tjäna nånting på det. Det här loppet var över för min del, jag var glad och hade ont. Inte utmattad, men ont. Vi fick skjuts av Taxi alldeles gratis. Loppet hade bra service på det sättet. Fria SL-resor och taxi tillbaka till start/mål.

Jag drack bara vatten hela vägen. Nåt annat behövs inte när man bara kutar två mil. Men det fanns inte så mycket att välja på. Mina tidigare lopp har haft massa mat.

Vädret var perfekt. Tack!!! till alla som hejat. Verkligen. Ni tog mig från milen till halvmaran. Springandes.

Nästa år gör jag såklart om det här, hela vägen in till mål!

Peace!

Sprang hela halvmaran på 2 37. Tack för mig!!

Nitton km jobbigt nu men kul

Över sjutton km... Running

Över femton km so far... Springer

så lycklig!!

Mommy I want to run Marathon! V 17

"life is like a box of idiots...and to avoid stupid people, I'm just going to wear my headphones from now on"

Hur kan man inte älska henne?

Hetsbloggar in i det sista på denna portal, i helgen är det bye bye for good.

Jag har verkligen sett till att vila idag, maken nattar alla våra sammanslagningar av ägg och spermier och jag tar det lugnt lite till.

Vad lite det är att göra när han är hemma.

Jag åt som vanligt, snälla tappa inte hakan nu!, choklad idag och köpte så att det skulle vara tillräckligt för imorgon innan lopp. Jag har inte tid att köpa nåt imorgon, mitt schema är minutplanerad precis som kungligheternas. Har såklart haft svårt att motstå att äta upp allt (=Marabou Sensation Cookies & cream) och det blir inte bättre av rastlöshet och att man är uttråkad.

Därför hade jag en ny plan för dagen.

How to make the chocolate survive until the next morning.

Köpa andra goda saker. Fina avocados, färska jordgubbar och hallon.

Det är sällan jag köper färska bär, jag tycker det är dyrt. Fast jag tycker aldrig att choklad är dyrt, den är jag "värd."

<======= stupid.

Försöker verkligen komma bort från det där tänket. Hursom hallon, jordgubbar och en kvällsavocado räddade chokladen. Vilken tur, nu kommer jag orka springa imorgon!

En helt perfekt och stor avocado! Tre för tio... Älska förorten!

Jag har genomfört 8 löparpass efter ett 2 månaders långt uppehåll.

Det längsta passet var 7 km.

Imorgon: Stockholm Marathon

Bakgrundsljud: Sitcom-skratt

Pastaladdar!!

Har jag nån support på plats va va va? Ska jag hålla utkik efter nån?

Finns inget som är så trist som nån som säger EFTER loppet att den stod där och där men att jag inte såg.

Speak now or forever hold your peace.

Jag kommer ha mobilen på hela tiden, men jag kan inte titta på den hela tiden. Måste fokusera på att sätta höger fot framför vänster och så vidare. Men när det blir jobbigt kommer jag kolla på pepp-sms.

Blink blink.

Min oro inför maran har varit lite olika saker. Kroppen håller inte för hela loppet, det vet jag redan. Alltså behöver jag inte oroa mig. Den håller så länge den håller och sen är det dags att gå hem. Inte mer med det.

Jag har också varit nojig över att vara bland de sista i loppet, men den oron är ganska obefogad. Det finns alltid sämre löpare, tro mig. När jag springer är jag inte ens värsta långsam, jag kommer inte vara sist, långt ifrån.

Däremot kommer jag alltså att bryta för att jag nångång kommer få lite för ont.

Alternativt att nåt rep dras framför mig, men så långt kommer jag inte komma ändå. Mitt mål är att ta mig till första repet och då lär jag ha gått ganska länge.

Första repet 21,1 km 3 timmar

Andra repet 28 km 4 timmar

Tredje repet 32 km 4 timmar 35 min

Mål 6 timmar 42,2 km

Summa summarum: ha kul så länge det varar!

Jag länkade ju till en annan blogg några inlägg längre ner och jag ska sammanfatta lite av det hon skrev men blanda in det med mina egna erfarenheter.

Praktisk tillämpning. Yay!! Ni vet det där som kommunismen inte klarade av... det var bara en cute teori.

Hon skrev om det negativa hjulet som man lätt kommer in i om man har ätit för mycket. Vad gör man om man har haft en liten hetsätningsattack och käkat 0,5 kg godis, chips och pizza på en dag? Kalorimässigt och på säkert massa andra sätt, så är det ju väldigt ångestframkallande. Speciellt om man har den där känslan av att man tryckt i sig utan njutning, utan att känna smak, och att man tappat kontrollen.

Alla mina dagar såg alltid ut såhär. Förut. Nu kommer det ibland, ganska sällan för tillfället.

Vad jag förstått- det här händer alla. Ibland. Det händer. Ibland. Det är okej. 

Det som händer sen är intressant. Den här bloggerskan har bestämt sig för att inte göra några restriktioner dagen efter som en bestraffning på det som hände kvällen innan. (Hon har haft bullimi och har rätt bra koll, jag har dock inte varit där.)

För då hamnar man i ekorrhjulet.

Att strama åt det hela med noggrann kaloriräkning dagen efter eller genom att träna extra hårt är alltså inte en bra idé. 

Det du ska göra? Ingenting. Lev som vanligt. Ät normalt och träna normalt. Har du mer energi pga massa socker så fine- träna mer. Men du ska inte träna extra hårt som en följd av att du innan ätit för mycket.

Det här gäller alltså främst folk som har hetsätningsproblem, har man inte sånt kan man göra nåt annat. Typ läsa en bok av Kalifatides, han är bra.

Hursom. Jag känner igen det hon skriver, och det är ju precis så det är. Det är inte hållbart i längden.

Hårdare kaloriräkning kommer garanterat leda till att man till slut trotsar det som ett litet barn. Tränar man extra hårt så leder det bara till att man vill äta mycket igen. För nu har man varit duktig och förbränt massa kalorier. Känns det igen?

Jag tar åt mig som fan och lägger till det här i mitt sunda förnuft.

Sunt förnuft säger shit happens ibland, fortsätt som vanligt så rättar det till sig. Helhet, måste tänka på helheten. Man blir inte tjock av en dålig dag now and then.

Igår hade jag ett sånt där gyllene tillfälle att praktiskt använda mitt nyvunna sunda förnuft. Jag var i stan själv för att hämta nummerlappen. Jag hade tid och var inte stressad. Jag ville och var på väg att gå till McDonald´s för att köpa den nya McFlurry Ballerina Kladdkaka. Jag älskar ju att smaka nya saker! 

Men den här glassen är ju rätt stor... och jag hade redan ätit choklad tidigare.

Om jag hade räknat kalorier (bortse nu från att jag är gravid) så hade jag smält i mig glassen. Man kan allltid laborera med kalorier. Äter jag 300 kalorier till i skräp, skulle jag kunna äta mig mätt på en middag gjord på 150 kalorier. (Kött och sallad, mättande men kalorisnålt).

Men det är inte sunt förnuft. Har jag ätit choklad idag behöver jag verkligen inte äta en stor glass fylld med kakor. Det spelar ingen roll hur mycket jag vill, jag är väl ingen robot som inte går att kontrollera. Jag styrde stegen bestämt mot tåget och lämnade Donken bakom mig.

Det som hjälpte mig var att bekräfta känslan, inte bortförklara den. Det hjälper mig inte att försöka tänka "äh men det är inte gott". Min hjärna säger nåt annat. Då är det bättre att bara bekräfta det. "Jag vill verkligen ha glass, tillfället är perfekt. Men det får bli en annan dag." Det funkar på tvååringen, och vår psykologi är likadan. 

Min kropp känns inte helt bra idag. Funderar på om det är lite nerver, men jag känner mig verkligen inte nervös. Jag har inga förväntningar alls. Jag har satt upp mål, för jag kan inte springa mållöst, då blir jag besviken vad resultatet än är.

För man kan alltid göra bättre. Därför måste jag veta innan om jag ska vara nöjd eller inte.

Men tar jag inte mina mål så känns det lugnt. Så jag tror inte på nerver. Vila idag, jag ska fan inte ens promenera. 

Det roliga är att distansen 42 km inte skrämmer mig ett dugg. Jag ska INTE igenom hela distansen, jag bara säger. Folk ska alltid göra allt så dramatiskt. Maaaaaaaaaaaarathon säger de med jättemånga a:n så ingen ska missa hur långt det är.

Kanske har det att göra med att jag sprungit ett ultralopp, som i och för sig bara var 48,2 km. Bara 6 km längre än maran, men det räcker för att bli trygg med maradistansen.

Efter 35 km brukar det bli fysiskt jobbigt, en liten mara kräver bara 7 km till. Ska man däremot springa 50 km så är det plötsligt 15 jobbiga km.

Men jag har oftast problem i början, och det är det mentala som spökar. Imorgon kommer mina 2-3 första km vara absolut värst. Det gäller bara att komma ihåg att km nr 5 kommer vara lättare. 

11:40 börjar loppet.

Jag hoppas verkligen kunna springa igenom milen utan att stanna. I graviditetsvecka 17, det vore jävligt ballt. Jag skiter i tiden helt och hållet. Jag vill bara vara där...

Bra inlägg om kost.

Nummerlappen är hämtad. På vägen träffade jag en kvinna, vi båda irrade omkring lite. Jag irrar ALLTID omkring, till den grad att min make har erbjudit sig att köpa en GPS till mig så jag inte tappar bort mig i Stockholm, min hemstad.

Jag hade en klänning på mig som jag tyckte var ganska ickeavslöjande och otight.

"Ska du springa?? Men är inte du gravid?"

"Jo..."

"Lycka till! Hahaha..."

Tack för peppet då. Fick många sneglande blickar på magen. Garanterat inte inbillning. På vägen fick jag dessutom så ont så jag haltade mig fram till nummerlappsutdelningen. Not my best day.

När jag såg mig själv i fönstret på tunnelbanana såg jag den. Magen. Herregud vad den har växt!! Inte konstigt att folk stirrar.... och den lär synas ännu mer i löpartröja.

Det är nånting så skönt paradoxalt med att ha en Marathonbag (fick ett gummiband så jag kan träna hemma, yay!) och startlapp, men ändå bli sur över att ingen ville lämna sin sittplats så jag fick stå i hela två stationer.

Inte helt pepp idag, men vila, pasta och adrenalin kommer göra susen på lördag.