SmulAnns blogg

Har börjat blogga på Wordpress.

Kommer troligen inte fortsätta eftersom det knappt finns någon dialog överhuvudtaget på den bloggportalen.

Vitsen med att blogga här på AB är den omedelbara respons man fått på sina inlägg! Lite som att delta i ett chattforum!

Numera kommer någon spridd kommentar och jag orkar inte sätta mig in i alla funktioner, vet inte var jag ska lägga upp ev. favoriter så jag blir nog inte långvarig tyvärr.

Om ändå någon har intresse finns jag här:

http://smulann.wordpress.com/

Nu har jag äntligen lyckats att flytta bloggen. Inte så svårt men detb tar tid och tid är det minsta jag har!

Hoppas att ni hänger på!

http://smulann.wordpress.com/

Senaste tiden har varit oerhört turbulent både i skolan och hemma för lilleman och jag har inte riktigt orkat eller ens haft lust att skriva nya inlägg.

Problemen har accelererat de senaste månaderna och han har haft oerhört svårt att hantera saker som inte blir som han tänkt.

Utbrotten har inträffat både oftare och varat längre. I dessa utbrott har oskyldiga kommit i kläm eftersom han inte har förmågan att tänka på konsekvenserna av sitt agerande.

Jag har tvingats se en helt förstörd kille som inte klarar att hantera förluster, tillkortakommanden och att kompisar väljer andra att leka med. Mycket svårt för en liten kille som är impulsstyrd och inte kan tänka på konsekvenserna.

Jag har haft många och långa samtal med skolan (lärare, resurs), läkare och sjuksköterska på BUP och i fredags åkte jag tur och retur till stan, totalt över 23 mil (eftersom vi flyttat), för att träffa en pedagog som är specialiserad och jobbar i Autism-teamet. Jag kände att jag var tvungen att få råd och vägledning eftersom jag tycker att jag inte längre kan hantera vissa situationer och därför känner mig som en usel mamma.

Det är så skönt varje gång jag kommer till BUP och det finns människor som FÖRSTÅR! Där slipper jag känna mig som ett UFO, MIFFO eller något som katten släpat in! Där förstår de vilket slit vi har! Vi sliter med vardagliga situationer som om det gällde att bestiga Mount Everest!

Vi gick igenom hur ADL-situationerna funkade och det visar sig att hemma får vi hjälpa till med massor som andra barn i samma ålder gör utan att blinka! Mat-situationen, dusch-situationen osv osv!!! Det kommer att göras en ADL-kartläggning framöver så vi får börja träna på vissa saker för att underlätta i framtiden.

Kommer även att göra upp bättre scheman för hur vissa aktiviteter ska göras, turordning osv.

Sammantaget kan jag säga att vi nu har slutat med fotbollsträningen eftersom det kraschade hela tiden pga att lillemans förväntningar inte infriades. Just när det inte blir som han vill kraschar han och alla tycker det blir svårt att hantera.

Sen har skolan tagit över läxläsningen som vi slet med hemma, en omedicinerad son som var arg, trött och INTE hade någon lust. Så nu görs läxorna efter skoltid innan han går till fritids vid ett tillfälle i veckan.

Vi har även lagt till en extra tablett vid 16-17-tiden på dagen för att överhuvudtaget få en någorlunda positiv upplevelse hemma hos oss på kvällarna. Den har gett STOR effekt! I två kvällar har vi fått uppleva HARMONI! Trodde jag glömt hur man stavade till det ordet!

Annars hade jag nog emigrerat till någon annan plats, t.ex Monte Carlo:

Ett historiskt ögonblick när våra duktiga killar gick obesegrade genom turneringen och vann för första gången i klubbens historia!

Min härliga 13-åring har spelat nio matcher på två dygn och gjort en fantastisk insats! Han har dessa dagar spelat i både P-97 och P-98 och är värd all beundran.

Tack till er killar! Ni är superbra!

Tack alla ledare! Ni är kanon!

P.S Min härliga kille står tvåa från vänster på främre raden D.S

Igår hade jag och lilleman gott om egen tid att prata igenom olika saker som hänt senaste tiden. Jag försöker "luska" ut hur han har tänkt i vissa situationer, speciellt när hans agerande fått negativa konsekvenser för kamrater.

När jag frågar varför han agerar på ett visst sätt svarar han: -Jag vet inte! Det är nog min hjärna det är fel på!

-Nej kära lilla du, svarar jag då. Det är inget FEL på din hjärna, men den funkar lite annorlunda och du agerar innan du tänkt klart. Försök nästa gång du får en impuls att göra något ställa frågan till dig själv: Skulle jag vilja att någon annan gjorde så mot mig?

Självklart vill han inte det, men när handlingen är snabbare än tanken går det ibland illa och någon blir sårad eller ledsen.

Läa om Petter, rapparen som nyligen fått diagnos ADHD, men redan innan strukturerat upp tillvaron för att få en fungerande vardag!

http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/article12878405.ab

Färjestad tar sitt nionde SM-guld i hockey!!!

Ord är överflödiga!

Lyckan är gjord, speciellt för lilleman! Vi gick runt i den tomma ishallen i två timmar idag! Färjestad-killarna åt lunch och vi gick in i restaurangen och kollade in dem och sen passerade de oss en efter en och lilleman var salig! Snacka om gratisnöje! Tur han har en mamma som också gillar att inspektera ishallen från tak till golv och spana in hockeyspelare ;-)

Tyvärr tillät inte ekonomin några matchbiljetter, men vad fasen man ser ju sååå bra på teven och kan mysa i soffan!

Jag blir så förbaskad och ledsen! Måste reblogga "morsans" inlägg där medicinering av barn och ungdomar med NPF ifrågasätts å det grövsta!

Skulle aldrig falla mig in att medicinera mitt barn om det inte vore nödvändigt! Alla andra åtgärder har vidtagits innan det startades med utprovning av medicin!

Skolan har anpassat miljön, vi hemma har anpassat miljön men ska vi kunna röra oss i samhället och delta i aktiviteter som t.ex skola och fritids så är det nödvändigt som det ser ut just nu!

Men ok! Jag kan söka om förtidspension och låsa in mig med sonen i köket och agera skola, fritidspersonaloch tillgodose min sons alla behov...ända tills både han och jag blir riktigt tokiga!

Världen är inte svart eller vit! Många klarar sig med bra pedagogik och anpassningar m.m. Men inte alla!

Sluta för denna debatt om medicinens vara eller icke vara! Vi ska inte kämpa mot varandra utan med varandra!

Lilleman vägde 27 kg och var 124 cm lång i december 2008 innan vi startade medicineringen. Nu drygt två år senare väger han 30,8 kg och är 136 cm lång.

Han är nio år fyller tio i augusti. Aktiv som få med en aldrig sinande energi!

Han är en riktig liten goding med många olika sidor!

Kolla in videon från repet inför premiären på Sharkbaittour 2011! Premiär på UNO i Karlstad 1 april!

Min son är den söte sångaren i svart t-shirt och svarta byxor!!!

http://www.youtube.com/embed/2yiEo9GOWQk

Soligt men blåsigt var det igår. 

Lät mig inte avskräckas utan drog ut våffeljärnet på altanen och stekte våfflor för glatta livet!

För er som undrar, ja öl passar till våfflor ;-), i alla fall till mitt våffelpålägg, en blandning av ricottaost, creme fraiche, rödlök, paprika och svartpeppar!

Tandläkarbesöken med lilleman har varit en fasa! Rebloggar här mitt eget inlägg där vi blev allt annat än bra bemötta!

Tack vare att lilleman har fått en infektion i en tand och den måste dras ut har vi blivit remitterade till en specialistklinik i Karlstad där de har stor erfarenhet av personer med diagnoser och även andra med tandläkarskräck.

Fick komma in och träffa en underbart trevlig och förstående sköterska som ställde frågor och sen kom en kvinnlig tandläkare som var likadan. Hon ställde också en massa frågor och han kunde glatt svara på ALLT! Vad ALLA hel och halvsyskon hette (han har fyra halvsyskon och ett helsyskon) och hur gamla de var, hur många de var i klassen och dessutom fick hon en massa info som hon inte frågade efter ;-)

När tandläkaren till sist frågade om hon fick titta med en spegel på hans tänder hoppade han glatt upp i stolen och gapade stort! 

-Så här fina och rena tänder är det en fröjd att se! utbrast hon.

De är vana att många som kommer dit har mycket dålig tandstatus pga t.ex rädsla och att de vägrat öppna munnen så det har varit svårt att sköta tänderna.

Trots lillemans protester har jag borstat hans tänder två gånger dagligen, de första fem åren fick jag hålla fast hans armar bakom hans rygg i ett stadigt grepp ;-)

-Det har gett frukt nu i alla fall eftersom han har så fina tänder sa tandläkaren och log.

Då kände jag att det trots allt var värt all blod, svett och tårar som tandborstningen inneburit ;-) det är först det senaste året som det fungerat någorlunda att borsta tänderna utan tvång.

Nästa gång förklarade sköterskan att han skulle få prova lustgasmasken och när vi tränat några gånger till och känner oss bekväma kommer tandutdragningen att ske.

Varför har vi inte fått komma till detta ställe från första början istället för att kämpa i nästan 10 år för att bara få polera tänderna? Han vägrade att ens öppna munnen de första åren!

Jag har fått gå ifrån tandläkaren med honom flera gånger med oförrättat ärende och dessutom känt oss misslyckade!

Detta ställe är ju till för såna som han som inte går att övertala, hota eller muta ;-) här får de lära sig att få förtroende, övervinna rädslor och bli bra bemötta!!!

Jag är glad att han nu fått komma till den här kliniken men det hade sparat oss mycket gråt och tandagnisslan om vi fått komma dit redan när han var liten.

Måste skriva inlägg när saker fungerar bra, inte bara gnälla när saker INTE fungerar!

Lilleman är harmonisk, han är varken arg, otrevlig eller sur!

Jag tassar på tå och njuter! Samtidigt försöker jag leta efter orsaken till hans harmoniska tillstånd! ;-)

Läxorna har han gjort tillsammans med sin kontaktperson som också fungerat som resurs i skolan måndag och tisdag när hans ordinarie resurs vabbat.

Vi har sluppit eländet med läxläsningen hemma som är på tok för jobbigt för honom efter en dag i skola/fritids och vi kommer hem efter 17.00! Då har medicinen slutat verka och jag ska kämpa med en arg, frustrerad och omedicinerad son!

Igår kväll när vi kröp ner i hans säng och jag hade läst för honom strök jag honom över håret och berättade vad glad jag var över att han var så harmonisk och nöjd. Jag berättade hur glad jag kände mig över att han verkade må bra och att det gjorde att jag också mådde bra.

Avslutade med en go kram! Vilket också varit svårt att få de senaste veckorna när han bara vänt sig bort och stirrat in i väggen och sagt till mig att gå...

Har läst inne på en annan blogg om en ensamstående mammas kamp för sonen som har Asperger, Trotssyndrom och ADHD

Eftersom det tryter i mitt eget skrivande tycker jag ni ska läsa inne hos Lena Eff! Ytterligare en klockren beskrivning av hur det kan vara att leva i diagnoslandet!

http://vitavox.blogspot.com/2011/01/provocerande-funktionshinder.html

En blogg som jag läste mycket för ett tag sen men som jag nu kommer att återkomma till oftare!

Läs mamman och pappans målande beskrivningar hur det kan vara att befinna sig i diagnoslandet!

http://asfamily.blogg.se/2011/february/diagnoslandet-eller-rattare-sagt-kanslo-land.html?_tmp=dd1b72c18dc109641f30ed348e6978e16a2deb6e

Ett barn eller för all del, tonåring ska INTE behöva känna rädsla och oro inför att kliva på skolbussen på morgonen att behöva utstå hån och inte få sitta bredvid någon.

Bli bortknuffad och tvingas att sitta ensam på ett säte när de andra sitter tillsammans och pratar och skrattar.

Alternativet att gå nästan en mil till skolan är heller inte tänkbart!

Ibland känns det som om man slår knut på sig själv och ändå får skit! Jag är så trött på att höra otrevligheter! Hur ska jag få lilleman att uppträda hyfsat trevligt?

Jag blir bara trött...och ledsen...

Trots att dagarna blir ljusare, fåglarna kvittrar och våren är på väg att göra sitt intåg blir mitt sinne mörkare...

Ser inte de ljusare dagarna...

Hör inte de glada fåglarna...

Ser inte ljuset i tunneln...

Måste fasen prova att tända ett ljus!

Bloggandet har varit en viktig del av mitt liv sen i augusti 2008 när jag startade min blogg. Då i början, när jag trodde jag kunde skriva vad som helst, var den en ventil och ett sätt att träffa andra personer med likartade intressen, problem och våndor.

Sen kom jag att få skit IRL för saker jag skrev, vissa saker skulle jag naturligtvis hållit för mig själv medan andra saker var tämligen oskyldiga. Men jag raderade en massa inlägg dels för att "vara andra till lags" och dels för att jag kanske varit för utlämnande vissa gånger.

Problemet är att jag tappat drivkraften att producera inlägg, fortfarande har jag mycket jag vill skriva om men rädslan att "stöta sig" med någon, riskera att vara FÖR utlämnande gör att jag hämmas i mitt skrivande...

Jag börjar på ett inlägg och sen faller det platt till marken när jag inser att jag ändå inte kan publicera det...

Antingen lägger jag ner det hela eftersom min blogg nu börjar bli ointressant eller så får jag starta upp en ny, men anonym blogg eftersom jag fortfarande har ett stort behov av att uttrycka mig

Från och med i morgon är det slut på mina lediga måndagar :-( jag har valt att gå upp på heltidsjobb igen så länge min käraste är arbetslös.

Eftersom han är hemma och sköter "markservicen" anser jag att det nog kommer att funka att jobba heltid. Jag är lyckligt lottad att ha ett jobb som jag trivs med och det är inte alla förunnat. 

Så mina kära vänner nu kavlar jag upp ärmarna, spottar i nävarna och knådar på!!!