ADHD/AS, trött på otrevlig attityd!

Jag har jobbat med neuropsykiatriska funktionshinder i 15 år, har följt en del barn från kanske 8 års ålder då de fick diagnos till uppföljning 10 år senare. Det som slagit mig är dels hur jobbigt många har det i barndom/ungdomsår med medicinering, utanförskap, strul mm men också hur bra det går för många längre fram i livet. Och då tänker jag att givetvis utvecklas man och mognar när man har ADHD, precis som alla andra människor även om kanske lite långsammare ibland. Men mest tänker jag att det är de många föräldrarnas slit som lönar sig när dessa barn tillslut mognar, hittar sin plats, får rätt hjälp, träffar rätt partner eller vad det nu vara månde. Jag tänker att det är det som skiljer de få som det går mindre bra för, från majoriteten som det tillslut funkar för. Att den sistnämnda gruppen har föräldrar som har slitit, kämpat och aldrig gett upp. Jag har pratat med så många vuxna med ADHD som bekräftar hur jävligt det var, men också berättar hur bra det blev och hur mycket deras föräldrar betytt. Vet inte om det är någon tröst och ursäkta att jag kanske uttrycker mig svamligt.

Gumman min!

Mitt ADHD-hjärta blöder då jag läser hur du o din son möts av förakt, oförstånd o massa otrevlig attityd. Jag som vuxen har ju lite lättare att hantera det hela, men ett litet barn har ju ingenting att säga till om eller ens förstå hur andra kan bete sig så illa.

Tänker på er hjärtat!

Massa kramar o pussar!

Oj det enda tröstande jag kan säga är att tillslut förstår dom! Har en väninnan vars son har asp och hon sa till honom att "även om du tycker det är onödigt att säga godmorgon så blir andra glada för att du gör det" Vilket resulterade i en del leenden när gomorrondet kom lite hipp som happ men kontentan är att när han blir större förstår han lite mer och med dig som mamma går det säkert bra så mycket som du jobbar med det. Förstår ändå att det känns tröstlöst i bland. Tusen kramar!

Det är en svår nöt att knäcka men jag hoppas och tror att vårt intensiva arbete med våra barn idag kommer att resultera i något positivt framöver.

Vi har också problem med dåligt uppträdande med bland annat svordomar, nu kommer vi att försöka att jobba med sociala berättelser med sonen. Hoppas att det ger positiv effekt.

Jaa,jag har nog ingen annan tröst att ge... jag stod helt enkelt ut, och det blev bättre med åren... men jag vet att det är jobbigt...
Jag fick ta oerhört mycket skit från mina barn, och sonen var ju även otrevlig (och konstig!) mot andra.

Jag skulle gärna säga mycket... Men hoppas och håller tummarna för att det ska vända, det kanske bara är en period nu??
Kramizar

Vi är precis i samma sits känner oss helt slut mellan varven emellanåt kommer ändå små ljusglimtar som gör att vi orkar lite till. Vi upplever att det rör ihop sig fullständigt för honom nu i tonåren.
Man vill ju att det ska bli bra för barnen. Vår avlastning en gång per månad är ett sätt för oss att hämta krafter.
Kram

Jag förstår att det är skitjobbigt. Min V är inte utåtagerande eller otrevlig och jag tror faktiskt att han får mer hjälp och blir mer accepterad av andra vuxna. De kan förstå hyperbeteendet och koncentrationssvårigheter. Men den biten du beskriver förstår vissa inte. Och precis som du skriver, det måste vara jobbigt för dig oxå. Många kramar från Mia