ADHD/AS, varför skuldbelägga föräldrar?

Vad skönt att läsa att din son fått medicin och känner sig som en ny människa..Man kan inte dra alla över samma kam,så är det..

Jag tror att Sverige har ganska bra koll på vilka som får medicin - siffrorna tyder på det. Häruppe skrivs det ut 3-4 gånger så mycket. :-/

För det är så att en del har så stora problem att de ska ha medicin och det är bra. Jag känner en kille som inte gick att ha i möblerade rum men nu är så harmonisk sen han fick medicin och jag kunde inte vara gladare. Andra som jag har sett, ja, där skulle andra saker definitivt ha provats innan medicin sattes in.
Men det är som sagt häruppe.

Man får inte glömma att det är starka krafter bakom den medicinska industrin som hemskt gärna vill att vi ska medicinera för allting och DET tror jag är farligt. Men det är en annan diskussion.

Det märkliga är ju att det oftast är dom som är minst insatta som har en massa åsikter. Man önskar dom kunde lägga sin energi på att ta reda på fakta istället :(
Kram Nina!

Vad hindrar att våra barn kan vara kreativa med sin medicin. De blir inte sänkta och avtrubbade( inte min son av concerta ia alla fall).
Jag är säker på att Alla dessa kreativa personer hon nämner i sin text skulle ha varit lika kreativa med Ritalin om det hade behövts för att skulle må bättre. Jag hävdar att man tar medicin för att må BÄTTRE och bli mer kreativ.( Och nu pratar jag om centralstimulantia som vi har erfarenhet av- inte att förväxla med neuroleptika).
Jag fattar inte det där antingen -eller tänket.
Bra skrivet av dig SmulAnn

Jamen såklart du ska stänga in dig hemma med sonen SmulAnn, det måste ju vara det absolut bästa för er båda och omvärlden *IRONISK*!!!
Som sagt, det är lätt att föra debatt om man inte varit där!
Stå på dig vännen, alla har rätt att må bra...
Kram//Lena

Ibland är det bäst att inte lägga energi på människor som är så okunniga om något som de så snusförnuftigt uttalar sig om. Jag har också fått en kommentar från Amellie på min blogg och det enda rätta är att skaka av sig det och gå vidare, fast man blir berörd. Tänk om man skulle sätta in "hjärtfel" eller "ryggmärgsbråck" i texten istället... Nej, skaka av sig och gå vidare, inte bry sig är nog det bästa, för människor som inte har kunskap om npf och som inte vill skaffa sig heller (eftersom de menar att det inte finns) är ingen idé att lägga energi på. Kommitten för mänskliga rättigheter är lika med Scientologerna och de har ju jobbat oerhört aktivt under många år mot allt som har med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar och medicin för funktionsnedsättningarna. De har ju fått väldigt mycket plats i media tidigare, men jag tror att journalisterna numera känner igen deras typ av pressreleaser.
kram

Ok, men du fortsätter debatten här, vännen.
jag är inte ett dugg okunnig, är det inte lite förmätet av dig att anta det? Jag har faktiskt arbetat med barn med funktionsnedsättningar, och vet ju att sanningen inte alltid är så som många föräldrar presenterar den. Inte alltid alltså. det finns nyanser. Det jag undrar är varför det är så laddat att ifrågasätta mediciner och diagnosticerande av barn?
Det är ju friskt!
Jag träffade en person som arbetar inom landstinget med barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. de säger där, att det äör helt vansinnigt vilken enorm arbetsbörda de har fått de senare åren.
de hinner helt enkelt inte med, och det är så otroligt många BARN som får diagnoser. Vad betyder det? ska vi inte fundera över det alls, då diagnoser faktiskt får konsekvenser (både positiva och negativa) resten av livet?
Som sagt, personal inom landstinget säger att : Det är vansinnigt att diagnosticera halva samhället (en i varje klass som Gillberg sade gällande diagnosen ADHD), angående anstormningen av barn med beuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Då är det snarare samhället som det är fel på.
Jag tänker fortsätta att diskutera dessa frågor, men vissa, Malene i synnerhet, gör allt för att tysta debatten, hon blockar mig t.ex på sin blogg med förevändningen att jag är okunnig, fast hon inte vet ett dugg om mina kunskaper, och ändå får hon in en liten instickare här om min okunskap...
Jag tycker det säger en hel del om hennes inställning.
Mig gör det iofs inget att jag inte får skriva där, men hon ska bara inbilla sig att hon kan sprida skit om mig, och sedan få stå oemotsagd.

...och jag vill tillägga att Malene med flera ofta använder de hör skrämseltaktiken ang. att är man emot det urskillningslösa diagnosticerandet, så är man per defintition i klass med scientologerna, efter som de är emot.
Så är det ju verkligen inte.
det är INTE så att man behöver vara scientolog för att man håller med en scientolog om att det regnar ute då det gör det.

Inläggen ovan, min alltså, är tillägnade alla, men inte minst Malene.

Jag är helt överrens med dig om att man kan ha svårigheter, och naturligtvis ska man få hjälp för detta. Jag vet inte hur det är med din son, och har ingen anledning att misstro dig, men reagerar då hela debatten kommer att handla om hur synd om och hur hemskt det är för föräldrarna. varför kan man inte glädjas åt det som är annorlunda, undrar jag,. Och det måste ju vara jättejobbigt att inte alls kunna tillgodogöra sig skolan och straffa ut sig över allt, så de det är mest jobbigt för är ju barnen. Ändå är det alltid så gott som ett föräldraperspektiv i debatten som synliggörs.
Jag förstår att det är mycket oro och sorg över barn som inte beter sig som de ska.
man jag tror, och nu vet jag att jag får skit för detta, att det ibland är vanliga tonårskriser som vi har att göra med. har otaliga exempel på att barn som faktiskt varit hopplösa, plötsligt blivit bättre, i vuxen ålder. det får man aldrig reda på, om det handlar om vanliga livskriser om man inte kan vänta, trots att det är omöjligt. Du måste väl ändå medge att gränsen är svår att dra då det gäller att ett barn ska ses som #"omöjligt", dvs, utan räddning, och därmed i behov av en diagnos. detta tycker även vanligt psykologer. Även de säger att det inte är en exakt vetenskap, att ställa diagnos, ändå beter sig folk som om detta med t.ex ADHD är en sådan diagnos som är något fast och mätbart och kan påvisas.
vad är det som säger att den miljö vi serverar våra barn, inte är tillräcklig för dem? det skulle kosta oss mycket mer att se över vårt samhälle, det blir billigare och lugnare för alla att sätta diagnoser. Men, detta är som jag förstått det svårt att ta till sig för mågna föräldrar som lever mitt i det. Fullt förståeligt i sådant fall. Vety iaf att det finns föräldrar som faktiskt försöker se "bakom diagnosen".
Men du har säkert andra erfarenheter och jag vill inte ge dig något skit för det. det jag verkligen kan leva mig in är hur smärtsamt det måste vara att se sitt barn utanför. Men jag tror ändå att man måste skilja på barnets smärta, och sina egna projiceringar....

Den "Malene" som skriver här ovan är inte jag, ville bara tala om det. Jag kommenterar alltid när jag är inloggad eftersom jag inte vill vara anonym.
Kram på dig SmulAnn.

Ja, det var jag som skrev fel. Amelie skulle det vara. Ibland blandar man ihop nicken, då det blir ivrigt...så ber om ursäkt för detta.

som jag sade, jag RÅKADE blanda ihop nicken. Vad är din idé att mästra mig? Jag hade inte tänkt "göra det igen" och jag bad om ursäkt. Muckar du gräl eller?
Vet du, SmulAn,
det känns lite som om jag (och Morsan m. fl.) kom åt en öm t¨å här.
Ni vill fortfarande inte diskutera det som vi faktiskt skriver om.
Måhända att det är svårt då man har erfarenheter av saken som inte stämmer in på diskussionen,
Men det jag sade om att ni ska ha patent på sanningen och lidandet, det stämmer fortfarande.
Ni beter er som små larviga barn i debatten.
debatten har HELA tiden handlat om hur jobbigt DU tycker det är, som mamma.
Och nu passar du på att klädsamt lägga fram en hur jobbigt det är för din son, när det s.a.s brinner i knutarna och diagnoshhysterin (jo,m för det är det, även om ni funnit sanningen i dessa) blir minimalt ifrågasatt.
Nej, ledsen men jag finner dig inte trovärdig.

http://www.sydsvenskan.se/malmo/article302395.ece

Här är en intressant länk om diagnosticerandet.
I Malmö säger man att skolproblemen beror på ADHD, men faktum är att många av barnen har krigsskador.
Det kan alltså vara svårt att faktikskt veta vad som är biologiskt betingat och miljöbetingat. Därför är inte ADHD någon exakt diagnos.
Men det betyder inte att de som har behov av hjälp inte ska få det.
Man måste kunna tänka i flera led samtidigt.

Mycket bra skrivet!

/Adam

Det kommer nog alltid, tyvärr, att finnas människor som ifrågasätter saker och ting - hur man behandlar si och så osv. Och alla som vet att dom kämpat som idioter med det, som "dom" tror man tar med en klackspark, tar illa vid sej och känner sej kränkta. Men låt inte "dom" få makt över dej!

Amen, på det SmulAnn!

Ursäkta men det verkar vara lögn att ni vill ha en debatt. Det är inte sant. Då skulle ni möta upp, ju och inte svara med the silent treatment, eller påstå att Amelie inte har kunskaper nog för att få uttala sig.
Att tysta är också en effektiv metod.
Lyckligtvis låter sig människor inte tystas, eller slutar diskutera diagnoser ur andra perspektiv än de som de föräldrar som känner sig berörda vill torgföra, dvs att det är odelat positivt för alla.

Om du frågar mig så tycker jag att "Poetry of justice" på många sätt är lik "Amelie", men det kan ju vara en ren tillfällighet och det är kanske inte någon som frågar mig...

Hej allra finaste Ann! :-)
Först och främst vill jag bara berömma Dig för allt Du skrivit här och för alla mycket bra och genomtänkta svar Du gett - och inte minst tack för länken till "Morsan - bokstavsdiagnoser"! :-)
Men herregud... Nu tappade till och med jag orden för ett ögonblick :-)! Det finns SÅ mycket jag vill bemöta, belysa och understryka i allt som ovan är sagt, att jag inte ens vet var jag ska börja..!?
Hursomhelst - jag håller helt med Dig, "Walk a mile in my shoes"..! För de som aldrig själv haft barn med dessa diagnoser har heller inte en aning om hur det faktiskt är!!! Och jag skulle aldrig någonsin gett min älskade son medicin, om det inte hade varit nödvändigt! Men när till och med han, sin späda ålder till trots, berättar och beskriver hur mycket bättre han mår då han tar sin medicin, så känns det ganska självklart. Och allt snack om att det "bara" är barn som diagnosticeras och får mediciner är SKITSNACK! Själv har jag på eget initiativ begärt en, då jag nu när jag ser och hör min sons olika beteenden kan känna igen så mycket av mig själv och hur jag under många år kände mig helt annorlunda, värdelös och var väldigt självdestruktiv. Dessutom har jag ett praktexempel i min Kärlek - han har gått den hårda vägen ända sedan barnsben, varit besvärlig och bråkig på alla sätt och varit riktigt illa ute många gånger - men även han begärde i vuxen ålder en utredning och fick för ca 3 år sedan diagnos ADHD och får numera medicin för det. Och precis som Du beskriver, så säger även han att utan medicinen så hade han aldrig kunnat fungera så bra som han gör nu och hade absolut inte klarat av att sköta ett jobb!
Så alla ni andra, som hackar på oss och tror att Ni vet och förstår - tänk om! Ni har faktiskt inte en aning om vad som försiggår..!
Många varma kramar till Dig och familjen Ann! :-)
//Anna

Du har så rätt Ann! :-)
Och såklart vi alla tappar tålamodet ibland... Oavsett om vi har barn med NPF eller inte!
Det kan vara nog så besvärligt dock att vara förälder i NPF-land, men våra barn och ungdomar är ju det vi brinner för eller hur?!
Och själv har jag ju dessutom några av nämnda "osynliga" funktionshinder, och vet allt för väl vilka fördomar jag möter - vad ska då inte min unge son behöva utstå om vi inte kämpar?'
Många kramar,
Anna.

SmulAnn, men vad är det folk ska se? du vill alltså ha medlidande trots allt, eftersom du önskar att folks skulle se på din son hur jobbig han i själva verket är. Jag bara ryser över vilka övergrepp det begås i namn av neuropsykiatri...

Ok, jag förstår bättre vad du menar nu. Håller med dig om att det saknas en förståelse. Tycker det är synd.

Håller med dig. Det känns som om folk ser på en som "svag" om man väljer att medicinera barn (eller sig själv för den delen), som om man skulle kunnat kämpa mer. Vet inte hur många gånger folk jag inte ens känner har föreläst om att jag låter min diagnos stämpla mig och låser mig bakom det men egentligen kan jag lika bra som alla andra bara att jag lyssnar för mycket på alla lata lärare och psykiatriker som vill medicinera bort mig osv osv och jag hör verkligen den raddan nästan varje gång jag pratar med någon som frågar vad jag jobbar med och jag förklarar att jag går hemma just nu för jag har ett boendestöd pga min add som hjälper mig att få till rutiner i livet och de har avrått mig från att jobba innan vi benat ut allt för annars kan det bli för mycket på en gång och paja allt.
För jag är absolut inte sån som gnäller och skyller på min diagnos, men så fort man tar emot minsta hjälp som man har rätt till när man har såna funktionsnedsättningar så betyder det att man är svag för egentligen kan man klara allt lika bra