Dags att stämpla in

God morgon.
USA har vaknat till E-day + one. Över Chicago vilar ett somrigt dis som får de högsta skyskraporna att luckras upp när man böjer bak nacken och följer fasaderna med blicken.
Jag klev ut ur historieboken sent i natt, satte mig i en taxi och åkte hem genom ett Chicago som till sist hade somnat.
Ett av de där ögonblicken om jag tror kommer att slicka sig fast för alltid.
Till sällskap i högtalarna fanns Miles Davis som jag fram tills då inte har haft någon relation till. Nu tror jag att vi kommer att bli vänner.
Jag kan ingenting om jazz, min hjärna är för simpel, men i dag ska jag köpa en skiva med Mr Davis från Illinois.
Chicago hade slutligen gått och lagt sig och gatorna låg tomma.
Det var plötsligt efteråt.

Jag satt och skrev i den här bloggen när det historiska ögonblicket drabbade Grant Park som en åsk-knall.  Från det presstält där jag var parkerad rusade hundratals journalister ut och jag sveptes med i floden.
Landade i en skrikande ocean av människor som tagit en paus från lågkonjunkturen för att fira –  och hoppas.
Glädjeyran ligger kvar som ett rus över Chicago i dag också, men snart kommer festen oundvikligen att ätas upp av vardagen.
USA och världen sätter sitt hopp till en enda man.
Han har själv byggt upp förväntningarna.
Nu är det dags att stämpla in.