Will – Obamas tystlåtne korsriddare

Föreställ er följande:

Det är lördagseftermiddag. Du ligger på soffan och kopplar av med en bok, kanske har du rent hällt upp en öl, om du är den sorten.
Plötsligt ringer det på dörren. Du öppnar och utanför står en person iklädd en rosa Maud Olofssonmössa, ler ett stomatolleende och fyrar av:
– God eftermiddag, jag tänkte prata lite grann med dig om Maud Olofssons nya politiska linje i skattefrågan.
Eller ännu hellre, tänk att du är personen i Maud Olofssonmössa, och att du självmant har satt den på huvudet och begett dig ut på en Maudmission.
Ja tjenare.
Här borta är det precis vad tusentals människor ägnar sig åt. Ofta. Och helt frivilligt. Fast det står förstås inte Maud på kepsen utan Obama eller McCain.

Vi träffar Will i en regngrön park i Denver. Han påminner lite om Harry Potter till utseendet. Mörk och smal som en tonårspojke iklädd för stor Ralph Lauren-tröja. I våras gick han ut college. Nu omsätter han sina nyvunna kunskaper som en av Obamas korsriddare.
Sedan Will slutade skolan har han inte varit ledig mer än fyra eller fem dagar. Han räknar inte med att det blir så många fler heller innan det är över.
 När vi har vunnit, då ska jag sova, säger han.
Vad som händer om McCain står som USA:s nya president efter den 4 november vill han inte gärna prata om.
Will är anställd av Obamas kampanj på något som bäst definieras som dubbel heltid. Sju dagar i veckan ofta tolv timmar om dagen.
 Hans jobb är att  organiserarde grupper av volontärer som knackar dörr för att locka väljare till demokraterna.
I Observatory Park i centrala Denver har han samlat en liten grupp entusiastiska personer omkring sig. Innan de beger sig ut på sitt korståg i de närliggande kvarteren har Will en genomgång med dem hur de ska uppträda och vad de får prata om.
Själv får han inte prata alls visar det sig. Inte om politik med journalister i alla fall.

All sådan kommunikation ska gå genom de officiella presstalesmännen. Inget får bli fel. Inga ovälkomna åsikter får smyga sig in.
Jag försöker ändå att få i gång ett samtal om dagens stora nyhet här borta, utnämnandet av Joe Biden som vice presidentkandidat.
Jag öppnar enligt journalistskolboken med en öppen fråga. Det är ju så man ska lirka folk till att lätta på tungan.
– Jaha, vad säger du om Obamas utnämning i dag då?
Det biter inte på Will. Han rycker på axlarna och säger att jodå det var ett mycket bra val.
– Om du vill göra en intervju, kan du få numret till min prestalesman, föreslår han.
Jag tar lappen. Får se om jag ringer.
Nu ska jag sova en timme. Sedan drar vi på kalas med bögar, flator och transpersoner under parollen ”Dance for change”.
Det ser vi fram emot.