Karin Magnusson

Helgens kulturintag: Stevie Wonder i Globen, fredag. Magiskt bra. Slumrade bara till under ett väldigt långt och kompetent musikaliskt soloextravagansa nummer. ALLA musiker på scen fick visa hur bra de kunde spela sina instrument.  Men, Stevie Wonder har en röst som smält smör. Hur gammal är han, 60? Sen ser det ut som han har ätit rätt mycket smält smör. Helt rund i vit kaftan. Imponerande allsångsledare, fick Globen att bröla BAAAAARACK OBÄÄÄÄÄMA i gospelkör.Om jag inte hade haft världens kassaste kamera i min funky Ericsson mobil skulle jag lägga ut en bild på exakt hur fint vi på rad fyra dansade till Signed, sealed, delivered. Konstigt nog var det bara Alcazar-Andreas som fick beröm av körkillen efteråt. Yeah, I saw you man! You rocked. Manligt nätverkande, indeed.

Idag: Jobbat. Fem dagar kvar till nya utseendet och det börjar ta form. Ritar-David skickar skisser oroväckande tider på dygnet. Ny logga, 02'25. Ny logga 2, 02'30. Och jag svarar 07'35. Just nu känns det som när man väntar barn och gått över tiden och man inte orkar svara i telefon för alla frågar hur man mår och om man "känt nåt". Bokmässan börjar torsdag, vi åker ner onsdag och jag hoppas... montern är på plats. Att mitt huvud sitter fast. Att någon roddade upp min kalender och strök  alla dubbelbokningar.

Det hela är mycket enkelt. Vi bildade en kulturklubb med namnet Kulturklubben och då och då sammanträder vi. Vem som helst får sammankalla, den som klagar får fixa bättre själv nästa gång. 

Det här är från vårt senaste möte ikväll. Vi har just sett Hedwig and the angry inch på Stadsteatern. Eftersom jag är gammal kompis med Jahannes Bah Khunke som gör Hedwig är min blick grumlad och partisk och jag nöjer mig med att säga att pjäsen inte var jättebra men Johannes var enastående.  Roligt med så samspelad ensemble, de där sprängkåta godisbjörnarna misstänker jag har växt till sig med antalet föreställningar, väldigt roligt. Och väldigt kul med publikens gensvar. Vet inte om det var specialkväll, men det var fullsatt och liknade mer en konsert på Debaser än en teaterföreställning på Stadsteaterns stora scen. Efterföljande möte hölls på PA & co. Lammracks. Närvarande Torunn, Helena, Mange, Micke och jag. Frånvarande: Hulda som skulle hem och tvätta.

Brita Zilg önskar komma in med en rättelse. Hon jobbar inte på en vårdcentral utan på ett sjukhus. Hur skulle jag kunna veta att det finns ett sjukhus i Dalen? Dalen låter som en plats som har en ständigt nerläggningshotad vårdcentral. Basta, jag har rättat!

Så jag beundrade Lisas tatuering, köpte två krukväxter som mannen i affären lovade att man inte kan ha ihjäl (watch me) - och stack till träningen. Jag skulle kunna träna varje dag om jag inte hade ett heltidsjobb, två barn och ett liv. Jag och Horace - vi är två tränande svenskar. Men han tränar på Friskis, jag tränar på Sats. Det är en av de punkter där vi skiljer oss åt. Racke ringde just och sa att hon gjort slut med Friskis eftersom passet hon skulle gått på "ställts in för att instruktören inte dök upp." Det skulle aldrig hända på Sats. Idag tränade jag step med Ville. Jag gillar explosiv träning. Konditionsträning. Ville är en bra instruktör eftersom han har knäckt koden, BRA musik, bra program, pedagogiskt sinnelag och gott humör. Racke och Therese går på boxning och boxas mot plattnästa män som tränar i jeansshorts och pratar svenska med stark brytning. Det är så hårt att de går ut och kräks, både tjejerna och de plattnästa i jeansshorts. En gång var Therese på samma boxningspass som Maud Olofsson, som tränade i helt vanliga träningskläder, inte stjärtkavaj som man är van att se henne i. Om Maudan kräktes av ansträngningen vet jag inte. Åh, men det roliga var att jag träffade Camela på passet, fining Camela som sjunger duetten Generation ex på senaste Kentskivan. Vi träffades första gången för läääänge, länge sen i en mörk källare på Skånegatan. Sen har tiden gått och åren gått och nu ska hon gifta sig och vi ska på bröllopet och det känns rätt speciellt för annars.... skiljer sig folk mest. Eller får fler och fler barn. Men ett glatt och barnlöst bröllop, det var länge sen.

Haha, Lisa på fiket - Bergsgatans barista absoluta - har tatuerat sig. En fin snirklig skrivstilstatuering på underarmen. Allt gick bra ända fram till sista bokstäverna. Nu står det Every little thing's gonna be alrigt.

Sedan stans gallerier bestämt sig för att flytta ihop, om inte i samma hus på Hudiksvallsgatan 8 så i samma stadsdel, så ska man ha en bra ursäkt för att en barnfri lördag i september inte göra konstracet. Jäklar vilken bra eftermiddag vi fick, jag och babymama. Upp och ner i makligt tempo betade vi av Annika Larsson på Andréhn-Schiptjenko (mest rörande, videoinstallation med män som hjälper, kontrollerar och  registrerar varandra, samtliga iklädda otympliga fotbeklädnader), Tony Cragg på Andersson Sandström (mest akvarell, dyrast), Caroline Ohlsson på Natalia Goldin (klaustrofobisk utforskning av speldosornas och puffklänningarnas flickvärld), Ann-Sofi Sidén på Henrik Larsen (då bestämde vi oss för att gå till Bonniers och kolla Babyklappe), John-E Franzén på Brändström (dagens favorit vid sidan av Sidéns babyklappe) och slutligen Ann-Sofi Sidén på Bonniers konsthall. Verket Vid sidan om/ In passing, är en video som visar hur ett nyfött flickebarn lämnas i en lucka på ett sjukhus för att där tas om hand av personal och förhoppningsvis till slut hamna hos bra människor som blir föräldrar. Väldigt florenskt 1500-tal, men likväl en realitet i Tyskland i dag.  Sylvasst tema, kyligt framställt. Mitt mammahjärta pumpade stenhårt i 13 minuter. Babymama såg blek och medtagen ut men vi nyktrade till när det var dags att betala kaffet. 32 kronor. Damer och herrar, vi har en toppnotering på fiket i Bonniers konsthall.

Franzén: Vi har alla en tid och plats där vi känner oss hemma. John-E Franzéns bildvärld är Kalifornien, oavsett om det är oljemålningar eller foto. Skräpiga mellanrum, parkeringsplatser, bilar istället för människor. I den händelse att det faktiskt är folk på bilderna är de isolerade liksom slumpmässigt utkastade, ingen tillhör. Alla bara råkar vara där. Det roliga är att Franzéns tid i Kalifornien hände sig på 60-talet och var dessutom rätt kort. Ändå, 40 år senare fortsätter han att måla sitt Kalifornien. Trots att han sedan länge bor i skåne och är missionsförbundare. 

Saker att göra innan 40:

Bli bättre på franska. Öva franska med Alva och Alvas mamma och varje gång jag träffar Alvas pappa BARA prata på hans modersmål. Även om det är svårt. Men: glaset är inte halvtomt! Jag förstår betydligt mer än jag kan utrycka själv, så tro inte att ni kan gå över till franska om ni ska snacka skit och jag är i närheten. För jag förstår! (Jag kan bara inte smälla av ett svar tillbaka, vilket gör hela kommunikationen poänglös.) Jag kan beställa steak tartar. Och jag kan ringa stranden och reservera ett lunchbord och fyra solstolar i namnet Magnösson. Men det räcker inte.

Laga fisk. Vanligast fisk hemma: Lax. Eller låt oss kalla det vad det är, havets duva. Detta trots att M är en av storfiskarna i fiskefänget Fiska av. Vi har två fiskkartor hemma, en över fiskar i svenska vatten. En över fiskar i medelhavet. Igår hittade jag Schuberts pianokonsert "Trout" i hyllan (cd-omslaget visar fem utsökt knutna fiskeflugor) och upptäckte att det var utmärkt dammsugarmusik. Med den lilla kvillrande öringen i högtalaren dammsög jag varenda liten list. Vilken bra idé att skriva en pianokonsert som handlar om fisk! Vem vet vilket annat djur som fått en konsert skriven om sig om han fått leva lite längre. (Franz Schubert 1797-1828, förmodligen död av sviterna från syffe) Nu är det jag som stryper tillgången på havets duva. Langa in bra enkla fiskrecept! Merci.

Nej, en sista sak om fisk. Är gädda dålig fisk? Micke säger att gädda smakar dy. Jag älskar gädda i ugn. Med kantareller till. Eller med pepparrot. Är det för att jag är från småland? Är det landskapsbundet?

Yes! Mia och Klara! Årets humorprogram. The swensk teeweetjejhumorprogram sparkar rumpa. Kristallen är högkvalitativ tv-underhållning! Nu står tv-folket upp och applåderar Arne Hegerfors, jag får rysningar. Skojar icket. André Pops ser ut som han är på väg att börja grina. Jag älskar tv-underhållning som handlar om tv-underhållning. Det går inte att göra något åt. Paradiset måste vara ett ställe där man får ligga ostört  i en soffa och kolla på Oscarsgalan tills man stupar. Okej det är film, men ni fattar poängen. Oj, nu gick Anders och Måns på. Mia och Klara är SVT syd's lyckliga undantag, annars är humorproduktionerna från Malmö i bästa fall ojämna.

Jag citerar Newsmill, läsarna vet mer än vad jag gör. Därför: Finns det ett samband mellan klass och djur? Jag tror det. Stora djur - överklass. Små djur - arbetarklass. Du ser aldrig överklassen valla runt sina marsvin, minigrisar eller dvärgkaniner på lekplatser. Du ser aldrig eller åtminstone sällan representanter ur arbetarklassen spatsera runt med en Grand Danois eller Afghan hund. Du ser extremt få American Staffordshire terriers runt Nybroplan. Inga Bullterriers heller. Detta apråpå mina helger då du hittar mig på Djurgården, på ridklubben. Det är en ridklubb där man kan se barn bläddra i Bukowskiskataloger i väntan på sitt ridpass. Fok är vänliga och lagom nonchalanta som man kan vara när  tid och pengar inte spelar så stor roll. Man äger en häst, man har en silverfärgad merca.  När nån ropar "Det står en silverfärgad mercedes och blockerar för en transport, vems är den?" sträcker fjorton personer i fiket upp sina händer. Mycket roligt. Medelklassen då? Katt. Inget djur är mer medelklass än katt. Liksom ofarliga, lagom egensinniga men ändå gosiga, påstår inget, växer inte okontrollerbart i någon oväntad riktning. Ett försiktigt och menlöst djur. Som jag älskar djupt.

Sällan har en 200-åring firats så grundligt som igår.  Jag och Vendelas vänner, 80 stycken vänliga och journalistiskt engagerade personer hade seminarium om Vendela Hebbe, debatt om socialreportagets ställning och sen drack vi champagne och käkade buffé. Jaha och ni vet inte vem Vendela var och vad hon gjort? Vendela Hebbe var Aftonbladets första heltidsanställda kvinnliga journalist, födde det svenska socialreportaget, försörjde sig själv och sina tre barn tills hon fick en bastard med Lars-Johan Hierta. Nej usch, det lät tråkigt. Jag menar kärleksbarn. Hon och Aftonbladets grundare Lars-Johan Hierta fick ett kärleksbarn ihop. Jag fick tre böcker med mig hem, jag fick träffa en avlägsen släkting som såg ut exakt som min farmor och jag fick skjuts hem av Mustafa Can. Förstår inte varför resten av tidningen helt plötsligt var bortblåst? Åh, fira Vendela? Var det idag? Jag har dubbelbokat... tvättstugan. Oj var det idag? Jag måste bygga en garageplats hemma vid huset. Det måste göras idag. Jaja, kulturchefen var där och representerade.  Vi hade mycket trevligt iallafall. Och fasen vad fin nya sajten blev, nu ser vi fram mot sidorna i pappret.