Varför blev det såhär

För ett tag sedan firade frun och jag böllopsdag. Det borde vara en glädjens dag kan man tycka.  Men inte för mej, det är bara jobbigt. På något vis så är det en dag när man summerar och ser framåt. Jag tycker inte om detta. Om jag tvingas tänka tillbaka på mitt äktenskap så är det i stora delar ett misslyckande. Vi lever någon form av parallella liv, utan speciellt mycket glädje och helt utan passion. Funderar jag framåt så känner jag att all kraft går åt jobbet och barnen. Hur jag än rannskar mej själv så faller det tillbaka på mej själv och vilken mes jag är som inte reser mej upp och bryter upp.

Jag har fram till för ett år sedan försökt göra något speciellt kring vår bröllopsdag. Förra året så fixade jag barnvakt och bokade restaurang. Frun backade dock ur i sista stund eftersom det skulle bli så bökigt för barnvakten med barnens aktiviteter på söndagsförmiddagen. Detta hade jag såklart fixat, men jag ber ihop, tog telefonen och avbokade såväl restaurang som barnvakt. Jag kämpade med gråten hela kvällen. Det måste ha varit värsta lördagskvällen i hela mitt liv. Frun har inte berört händelsen med ett endaste ord.

Nu hade jag bestämt mej för att inte göra något kring årets bröllopsdag. Ingen present och inget arrangemang. Jag skulle bara låta dagen glida förbi. Jag kämpade med mej själv hela dagen innan, men jag varken sa eller gjorde något. Har man ett äktenskap som vårt så är det inget att fira. På eftermiddagen samma dag så sa frun att vi kunde gå och fika på X(fint och trevligt ställe). Jag kände mej lite glad då faktiskt, men samtidigt kluven. Frågade om jag skulle ringa till M så kanske hon kunde komma hit eller barnen vara där. Men det tyckte inte frun utan barnen skulle med. Visst - inget emot att barnen följer med, men nu var det VÅR bröllopsdag som skulle firas. Eller?

Om jag bara hade kraft att resa mej och flytta. Att mobilisera kraft får att få ordning på detta har jag inte längre. Jag har gjort så många försök så den kraften är borta.

Ge mej kraft. 

Har man levt utan sex  under merparten av dom senaste 10 åren så trappas man av. Det kan gå långa perioder utan att man tänker på det, men så kommer lusten farande med full kraft och man är minst sagt frusterad. Självförtroendet gällande den sexuella förmågan och möjligheten att attrahera och tillfredställa en kvinna är inte bara dålig utan slagen i botten.

Att dela tankar kring detta med frun är helt omöjligt. Jag har försökt massor av gånger och antingen så lyckas jag inte förklara mina känslor och tankar på ett korrekt sätt (lite märkligt med tanke på att just formulera mej är en av mina starkarste sidor) eller så har hon förträngt sin sexualitet så långt bort så att hon är helt frånkopplad i ämnet. Märkligt det oxå med tanke på att hon i andra frågor är oerhört smart och kan ta till sej såväl känslor som mer teoretiska saker. en orska kan ju vara det här med signaler som man omedvetet skickar ut. Jag vet inte varför, men frun tycker inte att det är ett problem att vårt äktenskap är sexlöst.

Nåväl - för ett par månader sedan fick jag kontakt med en kvinna. Den var vänskapligt och roligt från början. Det blev mer och mer flirtigt. Vi började skriva erotiska noveller till varandra och vårt språk och berättarlust förenades. Det föll sej inte bättre än att vi skulle vara på samma ort för någon vecka sedan. Vi bestämde oss för att träffas. Vin och mat såklart och det låg ju sex i luften. Jag var inte speciellt nervös inför själva mötet, jag träffar nya människor varje dag, utan mer för om jag skulle kunna tillfredställa henne. Tror inte att hon märkte det, men kände mej osäker i början. Men sen föll sej allt naturligt.Hon gjorde det så enkelt på något vis. Kläderna i en stor hög på golvet och mycket av det som vi mailat om blev verklighet. Vi njöt och jag somnade med förbättrat självförtroende ett par timmar senare. Jag hade fått bekräftat att jag kunde tillfredställa en kvinna. Härligt!

...., precis det hävdade frun i gårdagens diskussion gällande vissa saker i familjen. Men jag vägrar tro det.

Det är inte orimligt att man torkar av bordet när man ätit upp, ej heller tar rätt på sina egna kläder i badrummet, ej heller tar rätt på sin egen rentvättade tvätt och lägger undan. Inte ens att framföra uppskattning för att huset ännu en gång är städat av någon annan är ett orimligt krav. Men det förutsätter ju att man verkligen vill ha orning hemma och inte något man bara försöker tuta i mej.

Så är julen snart slut och jag funderar lite hur det har varit. Ett steg framåt och två tillbaka sammanfattar väl julen och dess förväntningar.

Jag hör mej själv säga inom mej....

• Nej - ingen fara. Jag kan laga mat, duka undan och fixa i köket i dag igen.
• Antar att det smakade eftersom ni åt upp.
• Ska bara få igång en maskin tvätt först, sen ska jag dammsuga hallen och köket.
• Nej - den tröjan kommer du inte att hitta i skåpet eftersom den inte är tvättad. Den ligger antagligen i högen sidanom din säng.

Som jag tidigare berättat så är sex  i princip obefintligt i min och fruns äktenskap. Men under den gångna veckan så har det funnits mer beröring och närhet än vad som är vanligt. Vi har haft en trevlig och god stämning. I mitten av veckan när frun stod i duschen en kväll så gick jag in till henne. Hon blev lite förvånad, men avvisade inte mej direkt. Vi tvålande in varandra och det blev hetare och hetare. Til slut så hade vi sex i dusschen. Hon gillade det verkligen. Njöt i fulla drag. Efteråt så var det mysigt och uppsluppet.

Dock återgick det hela till det mer normala. Dom små inviter som jag gjorde avvisades och hon gjorde inga initiativ.

Jag kan inte fatta varför jag alltid ska ta initiativ och bli avvisad 19 av 20 gånger. Kan någon klok människa förklara hur kvinnors sexualitet fungerar och speciellt min frus,  för hon kan väl inte vara representativ? Eller?

För många år sedan var jag en oerhört glad och öppen person. Någon som aldrig hade långt till skratt, som såg det roliga i livet. Samtidigt så var jag ordningssam och alltid effektiv och strukturerad. Jag pratade och diskuterade alltid fram lösningar, såväl privat som i jobbet. Detta är i mitt tycke positiva egenskaper som jag tycker om hos mej själv, eller rättare hos den Thomas som fanns förr. Livet i min familj har gjort att dessa mer och mer har suddats ut. Försvunnit och förvandlats. Det finns inte så mycket kvar av orginal-Thomas. Jag orkar inte hålla ordning på samma sätt längre. Jag kommer på mej själv med att inte bry mej om det är rörigt. Jag glömmer och vimsar till saker.

Under peroder har jag ryckt upp mej och återfått mitt gamla jag. Men detta har mest skapat irritation hos frun. Hon trivs helt enkelt inte i ordning. Hon vill ha röra omkring sej.

Varför blev jag då tillsammans med henne? Detta har jag funderat oerhört mycket på. Jag har inget riktigt svar faktiskt. Jag tror mer och mer att det var motpolen som jag sökte. När det gick upp för mej att jag inte trivdes med motpolen, så fanns redan ett barn och ett till var på väg. Mesig eller ansvarsfull. Jag vet inte vilket, men jag klarade inte av att bryta upp då. Och där är jag fortfarande. Om jag ändå hade haft kraft och ork.

Ikväll har jag dessutom blivit varse om att det går inte att diskutera med henne om enkla vardagliga saker. Jag lägger mej platt i diskussion efter diskussion och blir bara mer och mer irriterad på mej själv.

Ge mej kraft.

Funderat på en sak ett tag. Det här med medvetna och omedvetna signaler som man skickar ut. För att få livet och relationen på en mer naturlig och mindre irriterad nivå så försöker jag mer och mer att inte ta upp jobba ämnen till diskussion eftersom det då bara blir en låsning på alla områden i flera veckor. Inte skapa irritation på något annat sätt heller. Göra det jag ska och mer där till i hushållet och med barnen.

Om stämningen är hyfsad så försöker jag dessutom komma med uppskattning och en och annan komplimang. Ibland går det, ibland inte. Eller rättare - ofast inte. Under dom senaste veckorna har jag försökt med följande (och det har verkligen varit ärligt menat), vilken fin kappa du har köpt, blev ju rikitgt gott - nytt recept?, va bra att du börjat på tvätten, nu kan jag ta det sista. I lördags kväll la jag armen om henne i köket och undrade om jag skulle fixa någon desssert. Jag fick då veta att jag inte skulle tro att det blir något "mys" för det....

Helt ofattbart. Vad gör jag för fel? Jag kan inte svara på det. Frun blir småirriterad och glidere undan om jag tar upp det.

Vad göra?

Sedan mitt sporadiska bloggande började för några veckor sedan har jag fått en del reaktioner, både i form av mail och kommentarer här. Dom kan enkelt delas in i två grupper. Dom som har det som jag(både män och kvinnor), men som av olika anledningar stannar kvar och dom som haft haft det som jag och brutit upp och nu i flera fall har det bättre. Men i vissa fall ångrar sej att dom inte försökte en gång till.

Så - varför bryter jag då inte upp? Säljer hus och delar upp såväl barn som bohag på bästa sätt. Svaret är enkelt och består av två delar. Jag menar att det ska gå att komma överrens inom husets väggar och det skulle vara ett nederlag att bryta upp. Ett misslyckande. Den andra delen får jag ibland för mej att jag är för mesig, för foglig. Jag har funnit mej i att leva ett i princip sexlöst liv och i en röra i hemmet som jag inte alls trivs i. Jag har helt enkelt blivit avtrubbad på något vis. Precis som klimatet förändras över tiden så förändras jag över tiden. Jag skrattar inte så ofta som förr, men jag överlever ändå.

Är jag en mes? Ja, antagligen.

Vill jag vara en mes? Nej

Jag har grubblat vidare på gårdagens blogginlägg gällande det här med älskarinna. Det är ju inte helt ädelt och berömvärt. Det är jag helt med på. Men det finns ändå en verklighet att ta hänsyn till. Jag älskar ändå min fru och vill att det ska kunna bli bra, men jag/vi har kört fast i våra försök helt enkelt. Den andra delen av verkligheten består i att jag har en sexueldrift som jag bara inte kan förtränga hur mycket som helst.

Det är ett enkelt och möjligen egoistiskt sätt att hantera detta. Fullt medveten om det. Men jag ska i varje fall tydligt göra klart för frun att jag går med dessa tankar. Men då måste det uppstå ett klimat och tillfälle där detta går. Känns minst sagt avlägset just nu.

Nej, men om jag skulle gå och städa toaletterna. Jag var ju inte hemma i helgen så nu är det ca 1½ vecka sedan sist. Börjar bli dax....

Det här med sexlösheten känns allt mer påfrestande. Det går ju i peroder, men sedan ett par veckor tillbaka är det riktigt jobbigt och jag funderar på hur jag ska hantera det hela. Jag är fullt medveten om att det inte är det endaste problemet som vi har utan bara ett av dom. Men ej heller försumbart.

Det vanliga tipset att prata med frun har jag provat utan framgång. Jag är fixerad och tänker bara på sex är stadardsvaret. Att försöka komma till ett läge där jag kan prata med frun är viktigt och då måste jag lägga krutet på andra, "lättare" ämnen.

Ett alternativ skulle ju kunna vara att jag skaffade mej en älskarinna som kan förstå min situation och kan acceptera denna. Kanske en kvinna i motsvarande situation. Men hur löser jag detta på bästa sätt praktiskt? Även om mitt arbete innebär möjligheter för diskreta träffar så är det ju mycket annat som måste stämma. Även om man bara ses för sex, så måste det ju finnas attraktion, annars kan jag vara utan. Hur gör man för att finna denna tilltänkta älskarinna då?

Nu vet jag ju att sexet bara är en liten del av det jag saknar. Det är ju soffmyset, dom inbjudande sms:en under dagen, den gemensamma duschen och hånglet som är oxå vill ha och saknar. Inte minst närheten innan man somnar utan krav på just sex.

Knepigt det här. Någon som vet om det finns något sätt att helt koppla bort denna delen som kannas sexdrift i något år? Frun har ju lyckats, så det måste ju gå på något sätt.

I går kväll frågade jag frun och hon tror att vi är gifta om 1, 10 och 20 år.

Vet inte sa hon. Får fundera.

Fundera inte för länge bara.

Lördagsförmiddagarna är tämligen inrutande. Upp, frukost, barn och fru iväg helt eller delvis tillsammans för aktiviteter på olika håll och jag är hemma och sköter hushållsgöromål såsom städning, tvätt och matlagning.I da ghar jag hållt på i högt tempo med att städa, fixa med tvätt och laga lunch. Tre timmar i högt tempo. Ommjag ska prioritera städning så är det viktigaste för mej att kök, hall och badrum och upprymda och städade. Sedan kommer övriga rum. När familjen droppar hem strax efter lunch och avnjuter lunchen, så är min ambition att det ska vara städat och hyggligt iordning för att eftermiddagen ska kunna ägnas åt något gemensamt. Det fina höstvädret gjorde att jag i dag hade ett förslag att vi skulle packa ryggsäck med fika och åka till skogen och plocka svamp. Familjen kommer hem och jag serverar lunch. Stekt spätta och potatis. Enkelt men gott. Jag redogör för mina eftermiddagsplaner (fortfarande har ingen sagt något om att 190 m2 familjevilla är nystädat och fint) och alla är med på mina förslag. Vi bestämmer att så får det bli. Efter lunchen(som barnen tyckte var god) försvinner alla åt olika håll ihuset och jag tar hand om köket. När det är dax att åka så gör jag en runda i huste och ser att 1 vuxen(frun) och två barn har lyckats röra upp precis hela huset, speciellt hallen. I min värld så är det samma sak som att skratta mej rakt upp i ansiktet. ett riktigt hånskratt. Haha.

jaja. Nu är det lördagskväll, värsta kvällen på veckan, och frun sitter och öäser nån präktig mammatidning och tittar på TV och jag betalar räkningar och bloggar.  Jag passade på att berätta att jag uppskattade att hon skjutsade barnen hit och dit tidigare i dag. Hon har inte sagt något om att det är nystädat och att hon fått frukost, lunch och middag serverathela dagen.

Men svampmackorna som jag serverande innan middagen var goda, man får vara glad för det lilla.

Sorry - jag är lite nere(fel: mycket nere) i kväll.

Ibland i en relation händer det att man säger saker i en diskussion som inte var helt genomtänka. Man blir kanske provocerad av en kommentar eller något som den andre säger. Då är det lätt att man tar till överord eller tänker högt och det blir bara fel. En stund senare – en timme eller en dag kanske – kommer man på att det inte var så klokt och man ångrar det som man har sagt. Det är då man, eller i varje fall jag, mår dåligt och funderar. Jag kan fundera i en timme eller i flera dagar och till slut kommer jag fram till att jag vill be om förlåt för vad jag har sagt. Jag är av den åsikten att ett förlåt är inget som man bara slänger ur sej reflexmässigt för att komma vidare, utan något som man verkligen menar och man har den ärliga intentionen att det inte ska upprepas igen. På samma sätt måste man vara beredd på att den som ska förlåta en måste överväga om man vill eller kan förlåta.  

Frun förstår inte dessa, i mitt tycke, enkla sambanden. Hon tror att ber man om förlåt direkt så kan man nästan kräva att bli förlåten.

Vi är inte överrens – i denna fråga heller.

Har jag rätt? Eller gör jag det för enkelt det här med förlåt.

Det finns säkert i dom flesta förhållanden saker som skapar irritation och suckar. En del av bagatelltyp, andra på större nivå. För en dryg vecka sedan så bad jag frun att fundera ut tre saker hos mej och i mitt beteende som hon retar sej på och som hon irritetar sej på. Tanken, som jag oxå berättade, var att sedan bättra mej Jag funderade på mitt håll och jag antog att frun skulle göra det samma. Tidigare i kväll frågade jag om hon hade funderat och om vi kunde prata om detta för att se om vi kunde komma framåt. Hon berättade, men allmänt sur blick,  att det inte var något speciellt som hon ville ta upp gällande detta. Jag tog inte upp mina tre punkter. Det var liksom inte läge. Bedrövad gick jag ut med soporna.

Är det mej som det är fel på som är så naiv och tror att man bör prata om saker i ett förhållande?

jaja - det har i varje fall slutat att regna. Alltid nåt'

Innan jag blev pappa så förundrades jag över hur vissa kvinnor glömmer bort att dom är just kvinnor när dom får barn och mammarollen tar över helt och hållet. Det är inte så viktigt längre hur man klär sej, om man är sminkad eller ej och hur man ser ut i håret spelar mindre roll. Precis så reagerade min fru. Inte så att hon var oerhört engagerad i sitt utseende och outfit innan barnafödandet, men det blev en klar förändring efter att det första barnet kom. Jag påtalade det vid något tillfälle och fick bara till svar att det inte är så viktigt längre - Barnen är det viktigaste. Jo - säkert så. Men det innebär ju inte att man helt behöver glömma att man är kvinna och att man har en man som uppskattar en kvinna som vill vara kvinna. Eller? Förstår inte kvinnor att det ökar risken att mannen "tittar åt annat håll"?