Svavas Blogg

• kungar
• bevingade hästar
• prinsessor (andra än hon själv) i krinoliner

På väg hem snart - har varit i Seattle sedan i söndags.

Det är en riktig kanonvecka att vara borta - min stackars man har sprungit som en tätting mellan föräldramöten och uppstartsmentorsamtal för sina styvbarn, medan deras föräldrar är i andra länder än sina barn.

Hursomhelst har jag varit på:

• benvaxning (första gången i livet - känns märkligt faktiskt)
• nagelförlängning, fransk (absolut inte första gången)
• pedikyr (andra gången i livet - första gången var också här, för tre månader sedan)
• slingning (röda) och klippning
• höstshopping (behövde lite nya tröjor)

Så det har varit jobbigt för mig också *torkar pannan*. Tycker absolut inte min man ska klaga.

Det gäller att passa på när det är halva priset mot Sverige.

Har du också haft en jobbig vecka?

Har inte hunnit blogga sedan mitt sista inlägg när jag skrev att jag var tillbaka... Nu är jag på väg till Seattle - för andra gången på några månader - så det är lite stressigt. Ska försöka MMS-blogga därifrån.

Vid dryga 40 år har jag utvecklat en städmani (vilket jag totalt saknat förr), så jag har ägnat sommaren åt att städa - framför allt i Lillköping. Det är därför jag inte hunnit blogga. Vad är väl en saftig bloggdiskussion mot en mopp och skurhink?

Rummen jag berättade att vi tänkte hyra ut har vi nu hittat studenter till - de flyttar in under veckan. Det är skönt att få en inkomst på det stora huset som annars mest är tomt. Men det har kostat både tid och pengar att ställa det i ordning.

Tonåringarna börjar ju skolan nu också - det ska bli skönt att slippa ha dem drällandes hemma- att slippa komma hem till tomma baconpaket, handdukar på golvet, disk högt och lågt, och väl infettad spis. Det ska bli skönt att slippa arton telefonsamtal om dan - jag sitter i kontorslandskap - på temat: "Mamma får jag...", "...kan inte vi...", "Säg till storasyster/lillebror...".

Om du ser Köpenhamnplanet kl 1315 kan du väl vinka!

Det var inget direkt som hände när jag slutade blogga.

Vovven dog förstås. Jag var knäckt och kände inte för att skriva på ett tag. Sedan tuffade dagarna på. Ursäkta att jag inte hörde av mig och förklarade.

Så träffade jag en Bloggerska häromdan, och kände att det vore allt kul att börja skriva igen.

Så här är jag nu. Finns någon kvar av det gamla gardet?

Det gör ont mest hela tiden.

Tårarna rinner lite närsomhelst.

Det är som om all lycka gått ur familjen.

Tänk vad mycket glädje en så liten individ kan sprida.

Min förra hund dog i cancer när han var gammal. Det var jobbigt, men jag visste att det inte gick att göra något åt.

Detta är skillnad. Det känns så ofantligt onödigt. Så många om finns. Om vi hade... så hade inte... .

Jag kom hem från Madrid sent natt till fredag. När jag åkte på tisdagsmorgonen stod han glad och viftade på svansen, och nu var det tomt. Jag hade stålsatt mig när jag gick genom trädgården och in genom ytterdörren, men bröt ihop i alla fall. Hans saker låg fortfarande överallt. Hans bilbur stod i trädgården. Hundhår låg i hörnen.

Han ligger begravd i sin favoritkorg, med sin favoritfilt över sig. Tonåringarna har gjort graven fin med blommor.

Alla reagerar olika.

2-åringen har inget fattat alls. Hon höll ut en hand full i mat någon dag efter och ropade på honom för att mata honom vid bordet, men när han inte kom glömde hon snabbt bort det hela.

3½-åringen sörjer inte direkt heller, men hon tycker vi kan gå ut och väcka honom. Däremot hade hon berättat långa historier på dagis, så att både fröken och femåringarna grät. Hon funderar över änglahundar och över hur det är i himlen, och hade en gång ett kreativt förslag om att köpa ett flygplan så att han kunde hoppa upp på taket och flyga med hem igen.

13-åringen är rejält under isen. Hon är arg på Gud som tog vår hund för att han ville ha en själv. Rätt vad det är kan jag hitta henne i tårar någonstans. Hon var den som gick hem till honom på lunchen, och som alltid gick ut med honom direkt efter skolan.

15-åringen är ledsen och nedstämd.

16½-åringen bröt ihop helt samma kväll, och började kasta saker omkring sig.

18-åringen är ju inte här, men hon har gråtit ut hos sin mormor.

Min man är nog mest knäckt av alla. Detta var hans första hund någonsin, och varje liten grej med att vara hundägare var stor för honom.

I fredags fick vi polisprotokollet från polisen, med hela händelseförloppet. Innan dess hade vi bara några entaka pusselbitar.

Han dök upp bredvid motorvägen 13:41, och massor av folk ringde dem, stod det. 13:47 stod det "hunden nu ihjälkörd". När jag kom så långt i läsningen bröt jag ihop igen.

Sedan stod det att det var trafikkaos, eftersom många bilar stannat för att hjälpa hunden.

Efter en stund blev jag varm mitt i gråten. Folk lät honom inte bara dö ändå. De riskerade sina bilar och mer därtill för att stanna på en 110-väg och hjälpa en bortsprungen hund. Människor är omtänksamma.

Det ger hopp.

Om någon av er som läser detta försökte hjälpa min hund kvart i två i tisdags på en motorväg utanför Stockholm ska ni veta att jag är oändligt tacksam för att ni gjorde vad ni kunde.

Kanske kände din lillmatte på sig vad som skulle hända, när hon funderade på om vi skulle skaffa en katt istället.

Kanske var det meningen att du skulle passa på att rymma upp på en motorväg och bli ihjälkörd samtidigt som jag kom fram till Madrid.

Men du viftade ju så glatt på svansen när jag åkte i taxin igår morse. Jag hade ingen aning om att vi sa adjö för sista gången.

Jag saknar din nos som väcker mig på morgonen. Jag saknar din viftande svans och din nyfikna uppsyn. Jag saknar dina små mjuka tassar som du försiktigt brukade lägga på mig. Jag saknar att se dig ligga och sova på rygg med tassarna i vädret.

Jag saknar pricken i din panna.

Jag saknar hur du stod på två ben för en ostbit, samtidigt som du ratade hundgodis. Jag saknar när du hoppade in i bilen, överlycklig över att få vara med om en åktur. 

Jag saknar att höra tvååringen ropa Hej Gippo! och lysa upp när du skuttar in i barnkammaren på morgonen, viftande på svansen. Jag saknar hur du till varje pris skulle bita i hennes bajsblöjor som om de innehöll filet mignon.

Jag trodde du skulle åldras med oss. Bli en gammal, stapplande, lite tjock vovve som mina barnbarn skulle älska.

Jag hade sett fram emot ett härligt sommarlov med dig under ditt andra år.

Jag trodde inte du skulle bara försvinna från oss allihop strax före din ettårsdag.

Du spred så mycket lycka och glädje. Du var så tillgiven och gav så mycket kärlek. Vår familj är inte hel utan dig.

Tårarna strömmar på oss alla, vi är tomma inombords. Det känns som en stor, malande klump i magen.

Matte älskar dig för alltid, vännen!

Matte saknar dig bortom alla gränser, du vackraste valp i hela världen!

Sov gott min älskling!

Simon på 3½-åringens dagis har en smopp.

Det har hon minsann sett.

"Har du en smopp då?" undrar jag.

"Nej för jag är bara en flicka."

Jag tycker det är dags med en debatt. Prostitution har vi redan diskuterat en hel del, så jag tänkte istället ta ett större grepp och prata om sexualitet i stort.

Män förefaller sällan må dåligt av en dålig sexuell erfarenhet. Ändå vet jag att det förekommer - men det pratas lite om det. En singelman som hamnat i fel säng efter en krogkväll och sedan ångrar sig brukar kunna skaka av sig erfarenheten på en kvart och sedan glatt trava vidare i livet, påstår jag - fördomsfull som jag är i detta fall.

Kvinnors dåliga erfarenheter kan bli precis hur negativa som helst. Det finns kvinnor som är med om ett enda sexuellt övergrepp och aldrig repar sig. Det finns kvinnor som kan råka ut för flera gruppvåldtäkter och ändå hitta tillbaka till sig själva. Det finns kvinnor som hamnar i fel säng efter en krogkväll och sedan mår psykiskt dåligt i åratal, och det finns kvinnor som tycker det är helt OK med ett sexliv som andra anser vara promiskuöst och som verkar må bra av det.

Modesty Blaise kan hoppa i säng med vem som helst. Hon har sådan järnmakt över sitt undermedvetna att hon kan meditera bort den negativa upplevelsen. Freja - både i myten och i Johanne Hildebrandts böcker - kunde glatt ha sex med fyra dvärgar i utbyte mot ett halsband. Också hon var stark. Dessvärre kommer jag inte på något icke-fiktivt exempel just nu. Kvinnor som klarar att ha sex med vem som helst brukar hålla tyst om det.

Vad skiljer då den ena gruppen från den andra? Så här tror jag:

• Inre styrka och självförtroende
• Ålder vid övergreppet eller misstaget
• Medfödd sexualdrift
• Omgivningens skuldbeläggande och vår förmåga att inte bry oss om den

Betyder i så fall det att vi med meditation och självkännedom samt lite tid kan ta oss från den ena änden till den andra?

Är det i så fall bra, eller förlorar vi något när vi förlorar vår innocence, vår oskuld, vår oerfarenhet?

Prostituerade som inte är offer har vi kvinnor svårt att acceptera.

Vi utgår från oss själva, och tänker att ingen kan må bra av sådant, för det skulle inte vi göra.

Många män vill dock gärna att det ska finnas sådana kvinnor och blir glada över detta. Jag tänker inte spekulera i varför. Andra män vill gärna se kvinnor som späda och oskyldiga, och protesterar också vilt mot prostitution.

Många både män och kvinnor kan dock se att det visserligen kan finnas kvinnor som inte far illa av prostitution, men anser att prostitution ändå ska förbjudas för att de är så få och de som far illa är så många. Det ligger en del i det.

Vilken är skillnaden mellan den ena och den andra gruppen?

Men det är viktigt att hålla isär vem vi vill skydda och varför.

Kvinnor måste få ha rätt till sin egen upplevelse. Om ett övergrepp är traumatisk så är den det, och lidandet behöver erkännas för att få läka ut. Därför är det så viktigt med en lag som säger att kvinnor som är berusade eller på annat sätt utslagna ska vara fredade, trots att de inte kan säga nej eller kämpa emot. Men vi måste också ha rätt att tycka att det är OK att ha sex med vem som helst. Hur än vår sexualitet ter sig ska den inte förtryckas eller förnekas, så länge den inte skadar andra.

Men hur är det med män?

Far män illa av dåliga sexuella erfarenheter?

Varför är det så stor skillnad på mäns och kvinnors sexualitet? Ligger det i generna? Eller ligger det i traditionerna?

Retoriska frågor och påståenden kan ge underliga svar när man har med barn att göra.

3½-åringen hade råkat släppa ut valpen (nåja han är snart ett år) av misstag, så att vi för jag vet inte vilken gång i ordningen fick jaga honom genom ett antal kvarter. Jag höll ett litet tal för henne om hur viktigt det är att hålla trädgårdsdörren stängd.

Svava: "Han kan dö, förstår du! Om det kommer en bil och kör på honom så dör han, och det vill du väl inte!"

3½-åringen funderar och förefaller analysera min [retoriska] fråga under några sekunder. Hon nickar sedan allvarligt.

"Jo jag vill det."

"Va!? Vill du att hunden ska dö?" fräser jag irriterad, och lätt förvånad över det inte värst väntade svaret.

Hon funderar lite till. "Ja. Han river mig och biter ibland." I sig sant. Han leker med henne som om hon var valp mellan varven. Hon brukar svara med att bita tillbaka. Eller lyfta honom i öronen, typ. De har ett lite underligt symbiotiskt förhållande.

Jag vet inte vad jag ska svara på detta, och medan jag tänker frenetiskt kommer fortsättningen:

"Och han kan äta upp min ponny."

"Din ponny?!!!!"

"Ja." Hon håller upp en rosa ponny med vingar som hon tydligen hade hållit bakom ryggen.

"Så jag vill ha en katt istället."

"När jag var yngre…så bar jag också den där tunga manteln. Vid mina första prostitutionstillfällen. Den var jävligt tung att bära. Jag är en tjej med hög moral och stort hjärta…klart att självbilden tar stryk när man plötsligt ska identifieras som prostituerad eller hora. Jag tycker det är ord man ska undvika i kontakt med unga tjejer som sålt sex eller andra kvinnor som provat och funnit sig mått dåligt."

Läs mer här.

Kanske kan vi en dag välkomna dig tillbaka, Fairy, nu när AB-bloggens ledarskap hanteras av en kvinna.

Kanske inte.

Alla retar vi oss på olika saker. Min svagaste punkt är människor som till varje pris måste sätta sig på andra. På jobbet spelar detta en ganska liten roll. Där är jag professionell och blir rätt sällan arg. Däremot klarar jag inte av de som med leenden och inbakade spydigheter försöker sätta sig på mig som förälder. En tigrinna vaknar i min mage, och ur-sinnet (medveten särskrivning) rasar.

En av mina fyra tonåringar var ganska utagerande på högstadiet. Ytterligare en hade problem med läxläsning på mellanstadiet pga dyslexi - vilket förstås krävde mycket av oss föräldrar. Jag mötte då en lång rad av alla dessa vedervärdiga människor i skolor, sjukhus, barnpsyk och annat, som är så övertygade om sin egen förträfflighet (nåja, det känns i alla fall så) och så inrutade i spåret "allt är moderns fel". De talar till en som om det var jag som var femton år.

Det var över ett år sedan jag sist råkade ut för detta, så jag hade nästan glömt hur det kändes. Av någon anledning funkar det mycket bättre i nollåtteland än i den medelstora stad - här kallad Lillköping - jag kommer ifrån. Det blir inte så mycket tjafs om allt. Inte hittills i alla fall. Men igår var jag på besök på fd problemdotterns gymnasium i Lillköping, eftersom hon nu för andra gången under detta läsår ska flytta från sin far till mig. De enda problem hon har idag är skolrelaterade. Hon är vansinnigt skoltrött och skolkar en hel del. Det vet vi. Vi har försökt hantera detta jag och hennes far, men vår slutsats är att det bästa är att hon hoppar av ett tag och jobbar eller åker utomlands för att få upp motivationen. Dock måste hon tenta av matten och det ska hon göra hos mig i min Stockholmsförort.

Mittemot mig sitter Fröken SuperDuktig Mattelärare Som Vet Allt Om Min Dotter Medan Jag Inte Har En Aning Om Någonting Eftersom Jag Är En Oansvarig Förälder. Hon svarar inte på någon av mina frågor. Med ett överbelåtet flin vänder hon sig hela tiden till dottern och låtsas att jag inte finns i rummet. När jag talar säger hon "ursäkta mig ursäkta mig ursäkta mig" med pipig röst och tjugo nevrotiska ögonblinkningar per sekund och fortsätter ignorera mig.

Jag rasar.

Jag använder precis alla mina tillgängliga bromsar för att inte ställa mig upp och iskallt förklara för henne att hon är en.... näe jag stoppar där.

Det är nog lika bra.

Vad väcker tigern inom dig? Vilken är din akilleshäl?

Tillägg: Jag tycker förstås inte att all skolpersonal och vårdpersonal o dyl är hemsk så där generellt - det handlar om ytterst få. Men de känns som många när de kommer i flock.

På mitt jobb på ett stort, internationellt företag har jag affärsansvar för en produkt. Den kostar mitt företag ca 70 miljoner kronor om året att utveckla och hantera. Ett sjuttiotal personer jobbar heltid åt mig, och ytterligare ett stort antal bidrar med mindre delar av sin arbetstid.

Om min produkt aldrig går att sälja kommer mitt företag att förlora alla dessa pengar. Vi kommer dessutom att förlora den inkomst en annan, bättre lämpad produkt hade kunnat ge om den fått denna investering istället.

Jag måste därför av och till under året fortsätta motivera för de högsta cheferna varför min produkt kommer att generera payback. Det är förstås rimligt. När jag gör det gör jag ett så kallat business case. Jag sammanställer mina gissningar om hur världsmarknaden kommer att utveckla sig och presenterar dem i fina tabeller och grafer. Förhoppningsvis tror de mig, och fortsätter ge mig och mina sjuttio spanjorer pengar.

Men den allra största risken för mitt företag är just min önskan och vilja att detta ska bli bra och att vi ska tjäna alla de pengar jag räknat ut att vi kan kamma hem. Att jag förvränger sanningen - både inför mig själv och andra - för att mitt engagemang blir till önsketänkande och ovilja att se sanningen.

För det är min skyldighet i min yrkesroll att också kunna sätta ner foten och säga: "Nej, jag hade fel - vi kommer aldrig att uppnå lönsamhet. Låt oss lägga ner denna produkt och göra något annat istället."

Ytterst få produktledare klarar detta. Det behövs nästan alltid chefsbeslut för att såga ett olönsamt projekt.

Så är det även i vardagen. Vi ser vad vi vill se.

Jag försöker att öppna ögonen, att se verkligheten som den är, och att ställa mig utanför mitt önsketänkande både på jobbet och i livet. Jag lyckas ibland men långt ifrån alltid. Men om jag inte verkligen hade försökt hade jag nog aldrig lyckats.

Lyckas du? Försöker du?

Vi ska bara hitta kvasten

"Detta kommer att leda till ökade klyftor"... hörs ganska ofta i politiska debatter.

Faktum är att de allra flesta ekonomiska förslag ganska lätt går att peta in i något av facken "leder till ökade klyftor" eller "leder till minskade klyftor". Det senare inträffar dock tämligen sällan, känns det som.

Så jag sökte på Google:

• "Ökade klyftor" => 19700 träffar
• "Ökande klyftor" => 1560 träffar
• "Minskade klyftor" => 626 träffar
• "Minskande klyftor" => 133 träffar

Jag hade nog väntat mig ett liknande resultat.

När man pratar om ökade klyftor är det alltid självklart att detta är något hemskt och negativt som förstör samhället.

Är det så?

Ja och nej, förstås. Så här tänker jag:

• Klyftor är i sig ett mycket mindre problem än fattigdom. Miniminivån är det som ska lyftas genom insatser. Klyftdiskussioner handlar typiskt inte om att människor inte ska vara fattiga, utan enbart om gapet mellan de som har lite till dem som har mest, men man kan ju ha ökade klyftor trots att de som har det sämst får det bättre.
• Att det finns mycket rika människor stör inte mig värst mycket så länge som de bidrar till samhället och gör rätt för sig.
• Att människor med samma inkomst och standard gärna bor i samma område är inte ett så stort problem så länge som det inte handlar om ghetton eller fattigområden, eftersom det gör att barnens lekkamrater har samma förutsättningar.

När jag och min man bestämde oss för var vi ville bo i Stockholmsförorterna valde vi med flit inte ett av de exklusivare områdena, som Danderyd eller Lidingö. Jag har många barn. Det hade blivit ofantligt dyrt att hålla dem på samma standard vad gäller resor och kläder och fritidsintressen och fickpengar som ungarna runtomkring. Vi valde ett medelklassområde istället. Att det finns barn som har fem gånger så hög månadspeng som mina ungar gör ju inte dem något så länge som de slipper umgås med dem, om ni förstår vad jag menar.

Klyftor har också den fördelen att det skapar incitament att göra mer. Initiativ som att gå kurser för att få högre lön, att jobba extra, att försöka byta jobb och att starta företag kommer ofta nog ur drivkraften att bli rik. Det behövs skillnader i inkomst efter skatt för att få den effekten. Människor som inte kan påverka sin ekonomiska situation anstränger sig inte för att åstadkomma mer. Ärligt talat - har någon hört någon säga: "Jag skäms så över hur lite skatt jag betalade förra året så jag har gått en kurs för att öka på min lön så att jag kan få betala mer skatt!"

Vad är då nackdelen med klyftor?

För min del handlar det om en enda sak, och det är barnen till föräldrarna i extermerna av klyftan. Barn som känner sig underlägsna å ena sidan, men också barn som känner sig överlägsna. Finns det rika människor finns också brats som växer upp i tron att de är förmer än andra. Klyftor göder ibland en förvriden människosyn.

Jag vet inte om det finns klyftor som är enbart sunda. Jag vet inte var gränserna går.

Har du något recept?

Ska vi alltid kämpa emot klyftor?

Tassar in på blogget från jobbet och läser Kyrksysters ord, och känner bara att jag vill uttrycka mina tankar - utan att veta alltför mycket om bakgrunden. Jag skriver detta enbart baserat på att hon anser sig behöva skriva tre inlägg för att försvara sig.

Allt har fått absurda konsekvenser. Kyrksyster har bett så mycket om ursäkt som någon människa kan, och om hon fortfarande känner sig ifrågasatt, vilket inläggen tyder på, är gränsen långt överskriden för vad som är rimligt!

När någon raderar en blogg för att göra en poäng eller visa hur kränkt den är tycker jag generellt att det är ganska tramsigt - lite som när tonåringar skär sig bara för att få empati - samma fenomen fast i en annan dimension. Särskilt illa tycker jag dessutom om "Nu raderar jag - hihi jag bara skojade!" - fast det är mest en personlig reflektion. Alla skämtar förstås precis som de vill.

I Kyrksysters fall med raderande av bloggar är situationen däremot fullt förståelig. Hon blev förföljd av en stalker - då hade jag förmodligen gjort likadant för att inte riskera mitt IRL-liv. Hon har sedan raderat inlägg för att inte bli missförstådd - också förståeligt.

Tabia har också raderat bloggar - förmodligen för att få vara ifred. Det ska också respekteras. Jag har aldrig fått intrycket att Tabia raderar för att få empati - hon är inte den typen av människa, dvs teatralisk.

Jag hoppas Tabia kommer tillbaka en dag.

Det är då lika knäppt att fundera över vem som är skyldig till raderandet som det är att radera för att göra en poäng.

Bättre då att fundera över vad man gjort för fel om man bidragit till att göra någon ledsen - oavsett om människan sedan raderar bloggar eller ej. Och det funderandet får vi väl göra var och en på vår kammare. Och kommer man fram till att man är oskyldig finns ju ingen anledning att tjafsa mer. Vad andra tycker är ju inte ett smack intressant - de får väl tycka vad de vill.

Jag vill ofantligt gärna ha Kyrksyster tillbaka fullt bloggande här. Så låt oss sluta analysera (jo, jag vet att det är metakritik eftersom jag själv skriver detta inlägg) och låt Kyrksyster få blogga ifred.

Du saknas i diskussionerna här, min vän!

Mats Odell ska förklara varför Sveriges mest avskydda skatt - fastighetsskatten - behöver bort. En hånflinande och extremt spydig Lars Ohly ska förklara varför detta är korkat. Jag brukar tycka att Lars verkar vara en sympatisk man oavsett vad han säger, men denna gång är han riktigt vidrig. Han ser inte bekymrad ut - han ser inte ens seriös ut. Han ser ut att tycka att detta är ett trevligt tillfälle att vara riktigt jävlig.

Det borde väl egentligen vara självklart att en sänkt skatt, som finansieras helt genom att man höjer reavinstskatten vid försäljning, har sina fördelar. Även om man tycker att andra skatter borde sänkas eller att bidrag borde höjas är det ändå så att många människor blir glada när de får pengar över. Jag blir i alla fall glad. Jag tjänar på detta. Det kanske är orättvist enligt somliga, men för mig som mångbarnsmamma är varje krona en möjlighet att göra något kul med barnen.

För det är ju i regel barnfamiljer som bor i hus. Och oavsett om man har en sammanlagd inkomst på trettiotusen eller sextiotusen eller hundratiotusen är det knapert att ha barn. Ju mer man tjänar desto större utgifter har man.

OK det finns de som tjänar mindre än trettiotusen. Det finns de som bor i lägenhet och knappast får någonting av denna skatteomläggning. Men de förlorar åtminstone inte på den så länge som reavinstskatter finansierar den.

OK att det blir en betydligt lägre skatt för de som bor i strandvillor på Djursholm - men hur många är de? Ska man verkligen behöva hänga upp varenda jäkla debatt på denna extrema minoritet? Ska verkligen missunnsamheten mot att de får mer pengar över väga tyngre än alla andra sakskäl?

Så varifrån kommer hånflinet, Lars Ohly? Vad är det som är så förbannat kul med att håna medelklassens barnfamiljer? Vad är det som är så hemskt med att fler människor får råd att bo i villa?

Jag tycker att Deppspret och Trollhare med flera har gjort en riktigt bra kampanj mot pälshandel och djurplågeri, så jag vill också lämna ett bidrag.

Detta är mitt ställningstagande:

§1 Djur ska inte behöva dödas i onödan.

§2a Om man inte vill bli helvegetarian och inte fullt ut avstå från att använda djurhudar bör man så långt möjligt säkerställa att de levat och dött under värdiga, etiska former.

§2b Det gäller även djur i andra länder!

§3 Det är också viktigt att i vardagen verka för att göra djurens liv bättre - genom bidrag, genom valsedlar och genom tal och skrift

...och kanske genom att ta hand om ett djur själv.

/Svava

3½-åringen hoppande på stället med korslagda ben: "Mamma jag är kissnödig!!!"

Mamma (dvs jag): "Jaha, och vad ska du göra åt det då?"

*funderar, fortfarande hoppande*

*funderar mer, fortfarande hoppande*

*lyser upp*

"Kissa!"

*rusar in på toaletten*

Japp. Einstein slog till igen!

Finns det någon förälder som INTE känner igen ovanstående?

Tänk om jag är en stalker. Tänk om min man och jag inte alls är gifta. Jag kanske är en singeltjej i Borås som drömt ihop hela äktenskapet. Tänk om han en dag sätter dit mig för att jag förföljer honom.

Hur funkar egentligen hjärnan på människor som förföljer kändisar och andra i tron att de har ett förhållande? Som ringer och sms:ar och skickar kärleksbrev. Som sitter i bilen utanför deras hus i timmar.

Är du helt säker på att den du lever med verkligen lever med dig?

Är du säker på att du inte är polisanmäld för förföljelser?

Min son läser Röde Orm. Vi diskuterar boken.

Dottern, Den Vuxna, utbrister plötsligt "Mamma du säger att vi ska softa idag. Men du bara tänker och pratar och pratar och tänker hela tiden. Och när du inte pratar bloggar du tankar. Kan du aldrig sluta tänka?!"

Det kanske är fel på mig. Min hjärna idlar aldrig. Den mal hela tiden på.

Andra människors hjärnor verkar koppla av ibland. Fast det vet jag ju inte säkert.

Kopplar din hjärna av?

Jag hade också krokusar i trädgården, Kyrksyster!

I en blogg blir jaget ett naturligt centrum, om man inte skriver om ett fenomen, t ex hockey, och håller sig till det. Bloggen som dagboksform blir ju en spegel av jagets upplevelser.

Ibland snubblar jag över bloggar där jaget känns för stort. Ingen av de bloggar jag har på min favvolista är sådan, vill jag genast tillägga. Jag håller mig borta från dessa bloggar - av ointresse.

Jag har svårt att definiera när detta händer, men jag gör ett försök: Det är som om bloggen plötsligt blir en hyllning till personen bakom, med långa berättelser om hur personen känner, tänker, tycker, och om hur bra personen är på olika saker. Det finns ingen egentlig historia i bloggen, bara långa utläggningar om personens kvaliteter.

Bloggstilen känns igen från människor vi mött vid kaffebord på arbetsplatser och i skolor. Människor som håller hov och tar upp all plats med att prata om sig själva. Människor vi undviker - tyvärr, för de är de som mest behöver vår uppmärksamhet.

Med tanke på att de flesta bloggar som sagt handlar om personen bakom bloggen - vilket förstås är helt i sin ordning - har jag försökt fundera över vad det är som gör att några sticker ut som tillhörande enormt egocentriska människor, medan de allra flesta känns helt OK. Vad är det som gör att vissa bloggar går över gränsen för vad vi tycker känns vara en acceptabel egonivå?

Jag har inget bra svar. Irrelevanta inlägg räcker inte, för det som är relevant för somliga är förstås irrelevant för andra. Jag kan inte heller komma med exempel, för det skulle vara elakt.

Har ni sett något mönster? Eller vet ni inte vad jag pratar om?

Ibland är det bättre att prata än att skriva. Ibland är det bättre att skriva, för då kommer orden ut rätt. Men ibland kommer de ut fel, och då står de kvar där som monument över sanningar som människan som skrivit dem egentligen inte står för. Och sedan blir vägen bort från dem svår att vandra.

Jag har pratat med någon som jag borde ha pratat med för länge sedan. Förståelse kommer lättare då. Jag har fått förklaringar. Jag har insett att jag varit väl hård och oödmjuk.

Förståelse känns bra.

Lycka till, du som vandrar till andra bloggar!

Tänk vad glad man kan bli!

Välkommen tillbaka!

Jag såg Walk the Line, som handlar om Johnny Cash, igår.

Jag har knappt lyssnat på honom alls i mitt liv, men nu har jag fastnat för låten Walk the Line. Skivan fanns i min mans stora arkiv - från förr - så nu går den hela tiden.

Attans att jag föddes trettio år försent. Nu är ju karl död.

"For you I'd even try to turn the tide..."

"because you're mine... I walk the line!"

*suck*

Det riktigt otäcka med anonyma kommentarer är kanske just alla spekulationer kring vem som skrivit vad.

Det finns visserligen en hel del folk som bara läser bloggar men inte skriver själva, men de brukar mest läsa vissa specifika bloggar - de brukar inte ha koll på hela bloggdynamiken. Därför är det nog ofta så att anonyma kommentarer skrivs av bloggare som inte vill stå för sina tankar.

Det har varit frestande även för mig någon enstaka gång, men jag har aldrig fallit. De gånger jag skrivit oinloggade kommentarer har det varit för att ge någon ett budskap offblogg, och då har jag presenterat mig med namn ändå. Jag är nog ändå rätt säker på att många som bloggar någon enstaka gång faller för frestelsen att vara riktigt jävlig och sedan slippa stå för det.

Sedan finns det förstås anonyma som inte har egna bloggar som trillar rakt in i ett inlägg och skriver något spontant ilsket - sånt har nog hänt de flesta av oss. På något sätt känner man på sig att det är en outsider som bara kliver in och sedan kliver ut.

Men sedan finns det förmodligen - och detta är ju bara spekulationer - bloggare som sätter i system att göra sig anonyma så fort de blir elaka.

Dessutom har det tidigare funnits bloggare som manipulerat fram konfliktsituationer med flera bloggar. Jag tänker då på bloggen David, Tältnisse och Tjompen. Förmodligen använde även de sig av anonyma kommentarer.  Det är ju inte långsökt.

För att förstå vad som hände kring Kyrksyster läste jag runt en hel del, och det verkar, som jag tidigare skrivit, ha dykt upp en sjuk människa som inte drar sig för att dra in människors IRL-liv i bloggandet.

Det är ju nära till hands att tro att detta är en och samma person som trakasserat flera människor, men jag är inte säker. En del kommentarer handlar om djävulen och hot om fängelser, medan andra är smockfulla av svärord. Skillnaden i stil pekar på att det kan röra sig om två eller flera personer - och detta samtidigt som det fortfarande finns anonyma kommentarer av den sorten som jag beskrivit ovan, och som alltid funnits - så det är rörigt och svårgreppbart alltihop.

Eftersom jag är mycket osäker på om...

• Kommentarerna kommer från bloggare eller bloggläsare, eller kanske människor som känner "offren" IRL och som fått syn på bloggarna och vill jävlas
• Det är en eller flera människor bakom den senaste tidens påhopp

... så tycker jag absolut att klassisk etik ska gälla här.

Man dömer ingen utan bevis.

Jag bedömer det som osannolikt, dvs <25% troligt att Sofia är den som skrivit merparten av den senaste tidens påhopp. Svärorden, sättet att kolla upp och kontakta folk IRL, med mera stämmer helt enkelt inte med min bild av Sofia.

Tänk om jag har fel då? Ja det kan jag förstås ha.

Men tänk om jag inte har det.

Om vi någonsin ska kunna få ordning och trivsel tillbaka till AB blogg måste viss grundläggande moral finnas, och att hellre fria än fälla hör dit.

Det gäller nu och det gäller framgent.

Min äldsta dotter är på besök över helgen med sin pojkvän. Det känns lite konstigt nu när hon är myndig och kommer och hälsar på. Dynamiken i familjen förändras - de yngre syskonen vet inte riktigt hur de ska förhålla sig till henne. De är märkligt artiga med tanke på att det inte var länge sedan de dagligen käbblade om allt och inget.

Jag känner en märklig dynastisk stolthet när jag ser henne skrota omkring i huset. Jag har fött och fostrat denna vuxna människa. Kanske inte helt själv men ändå.

Ni andra som har vuxna barn: känns det igen?

En sjuk människa skriver anonyma kommentarer - det vet alla vid det här laget.

Det är en individ som inte drar sig för att trasa sönder människors IRL-liv genom att ringa upp dem och hota, genom att skicka hatbrev som till Thomas/Vargen och på alla tänkbara sätt förstöra (med)-bloggares liv. Det är en individ som till övervägande delen bidrog till att få Kyrksyster att må så dåligt genom förföljelser och trakasserier att hon raderade sin blogg .

Jag är rätt säker på att det är någon som själv är eller varit bloggare.

Sofia W och jag har inte alltid dragit jämnt, men jag vill dock bara här i ett eget inlägg säga:

Jag är säker på att det inte är du, Sofia.

För det första har vi följts åt länge, och jag tycker mig nog känna åtminstone bloggsidan av Sofia, och detta ligger helt utanför det jag hittills sett.

För det andra såg jag någonstans bland den anonymas kommentarer i någon blogg något i stil med "fattar ni inte att Kyrksyster och Sofia W är samma person". Så skulle självklart inte Sofia ha skrivit själv. Tyvärr hittade jag inte var trots att jag letat en stund. Det kanske var någon som raderat kommentarerna - i sig förståeligt.

Jag ville bara få detta sagt.

In all fairness.

There is no glory in climbing lower hills
There is no magic in paying monthly bills
There is no challenge in untying simple knots
There is no honor in chasing empty parking lots

There is glory in searching truth
There is magic in raising youth
There is a challenge in connecting dots
And find the honor through the family knots

Läste SvD i morse. Samt AB. Pappersvarianten faktiskt.

Persson känner sig snuttefierad. Persson hade trott att de viktiga politiska händelserna skulle ha beskrivits. Persson kan inte förstå hur en journalist kan ge sig till att ta med Smaskigt Skitsnack på bekostnad av Stora Politiska Milstolpar.

Jag är inte journalist. Jag är inte politiker. Men jag vågar nog ärligt påstå att jag kanske nog förmodligen hade misstänkt att detta skulle ha blivit resultatet. Om jag varit Persson.

Bland annat därför sitter inte jag och snackar skit om vänner och kollegor inför en journalist och en tv-kamera när jag är trött och seg och känner för att spy galla.

Gör du?

Religion är opium för folket, tyckte Marx.

Religion är orsaken till alla krig tyckte en bekant när jag var yngre. Religion är en del av oss, en del av vårt sätt att förhålla oss till världen påstår jag. Vi är alla religiösa, även om vi är ateister - kanske mer då än annars. De flesta tänkande individer har någon form av historia i våra huvuden som förklarar hur världen uppkom och vad som händer när vi dör och vad som styr våra steg.

Jag har berättat mycket om hur jag ser på världen - och om att ju äldre jag blir desto osäkrare blir jag. Dock känner jag ett sammanhang och en röd tråd i livet som gör att jag är rätt övertygad om att någon slump inte finns. Jag tror på Karma är jag rätt säker på, jag tror förmodligen på auror och en del liknande Wicca-jox och jag tror att jag tror på reinkarnation. Jag tror på kvinnligheten som en lika naturlig del av Gud som manligheten. Jag tror att Jesu död betydde något, men jag är inte helt säker på att han var en pant för våra synder, även om det förstås kan vara så.

Se gärna tidigare inlägg i högerspalten.

Att diskutera och få sin tro och sina tankar ifrågasatta är helt OK för mig. Det är inte OK för alla människor. Det är hädelse för somliga. Man måste förstås respektera dem som inte vill bli tjafsade med när de väl bestämt sig för en trosuppfattning.

Vilka krig har haft religiösa förtecken? Inte världskrigen inte. Hitler på ha utrotat judar men det var mer en biprodukt och inte en del av kriget. Napoleons krig drevs inte heller av religion, och inte heller Karl den Store eller Gustav II Adolf eller Alexander den Store krigade för någon gud egentligen, även om de gärna skyllde på religionen.

Är mellanösternkonflikten religiös? Jag är inte så säker på det. Jag tror religionerna mer används som ursäkter, precis som de gjort i nord-Irland och på många andra ställen.

Men när motparten har en annan religion är det lätt att utmåla den som ond. Särskilt om de som ska kriga åt en är lågutbildade och aldrig fått lära sig ifrågasätta. Det är lätt att få sin armé att känna att de kämpar för en högre makt som kommer att belöna dem så att det egentligen inte gör något om de stryker med, för då får de en vacker fortsättning i en himmel. Detta knep brukar tillskrivas muslimer, men många kristna ledare har faktiskt också använt det.

Men en variant som är enormt vanlig är att människor av samma religion, men som utövar religionen på olika sätt blir råkar i luven på varandra. Hugenotterna och katolikerna till exempel. Och sedan har vi mormonerna som blivit förföljda av andra kristna.

Varför är det så? Varför krigar man mot någon som har samma religion som man själv men som väljer att utöva den på ett annat sätt? Varför förföljer och trakasserar man någon bara för att den inte vill vara samma sorts kristen som man själv?

Jag tror jag hittade svaret till varför Kyrksyster försvann bland kommentarerna här.

Det är absurt och fruktansvärt om det som står där är sant. Hur kan någon sjunka så lågt?

Jag saknar ord.

Jag har funderat över vilka konsekvenser "fel" i barndomen ger. Jo jag vet att det inte är en exakt vetenskap. Missbrukande och allmänt kassa föräldrar kan t ex både skapa missbrukande barn och extremt ansvarsfulla barn.

Men ändå borde det finnas någon form av sannolik konsekvens för varje brist i barndomen.

Här är ett försök, baserat på erfarenheter från människor i min omgivning:

• Stryk/misshandel => dåligt självförtroende och depression
• Hån => dåligt självförtroende och apati
• Ointresse => behov av bekräftelse
• Ointresse från en förälder => behov av bekräftelse från människor av det könet
• Hot om självmord från förälder => självmordsbenägenhet (med eller utan föregående hot) och återkommande separationsångest

Håller du med? Vill du fylla på?

Hur ska man göra för att upphäva konsekvenserna om det är försent att parera dem?

En av de första som kommenterade min blogg var kyrksyster, och jag blev redan från början förtjust i hennes sätt att tänka och förhålla sig till världen.

När hon försvunnit blir tomrummet stort för mig. Hennes blogg och kommentarer har varit viktiga - jag har alltid uppskattat hennes sätt att bygga på mina tankar, och den vänskap vi utvecklat vid sidan av bloggen utan att ha mötts är jag säker består.

Lite som en runa känns ett inlägg som detta - men när en så viktig blogg försvinner blir det som ett hål i hela bloggvärlden.

Jag hoppas Kyrksysters blogg uppstår igen.

/Svava

Jag försökte läsa vad som hände med Sofia. Jag började på Sigges blogg, och fortsatte till Barbakvinnas inlägg. Och så tänkte jag följa trackbackarna där. Inte en enda funkade. Ingen alls. Jag är nu nyfiken.

Har AB raderat eller har ni som trackbackade raderat?

Men jag hittade Kyrksysters inlägg, och några till som fanns med bland Sigges trackbackar. Och jag läste och mindes.

Sofia hoppade på folk. Det har många skrivit i sina inlägg, och det är ju faktiskt också alldeles sant. Ingen kan säga emot det. En dag blev jag arg för att hon skrev att eftersom Al Dente inte ville lemlästa pedofiler var han förmodligen pedofil själv. Jag hade retat mig på påhopp från henne tidigare och nu tog jag bladet från munnen och skrev ett inlägg, eftersom jag visste att hon inte skulle släppa igenom en kommentar. Och det var som att dra ur en kork. Alla möjliga exploderade - tydligen fanns ett rejält undertryck av ilska. Men där mitt i alltihop kände jag att det liksom gick för långt. Det blev ganska grova påhopp på härsan och tvärsan, och det var liksom inget jag egentligen ville ställa upp på.

Då kom en motvåg. Och plötsligt blev jag "stormobbaren" i allas inlägg. "Drottning Svava" tror jag någon skrev, och det var inte vänligt menat.

I sig ironiskt, eftersom det inte fanns några inlägg innan mitt - i alla fall inte den dagen, och på det temat. Men inte helt fel. Jag kastade ju första stenen just den gången. Men den som skriver det första ilskna inlägget vet ju liksom inte att det kommer att följa femtiotre ilskna inlägg till, och därför är det ju både sant och inte sant att den mobbar.

Eller hur?

Så en massa bloggare skrev typ "asså jag måste bara skriva om den här mobbingen som finns här!" - ofta nog bloggare som inte hade en aning om någonting, men som läst något upprört inlägg och som anser sig ha exceptionellt stor insikt i detta med mobbing.

Mobbing är faktiskt något som 95% av alla kvinnor anser sig veta mycket mer om än 95% av alla andra människor, påstår jag. Detta är bevisat av empiriska studier - på bloggar på AB blogg. *nickar*

Jo.

Sen kom nästa våg. Alla som tyckte att alla andra var på sandlådenivå. Det blir någon sorts metakritik - man retar sig på bloggare som skriver barnsliga saker utan att reflektera över att man är på precis samma nivå själv.

Egentligen var detta lilla bloggkrig ett av de första för mig. Och sedan har jag insett att alla bloggkrig egentligen följer exakt det mönstret.

Är det sandlådenivå? Ja så klart. Men frågan är ju egentligen om det är så illa.

Charmen med bloggen är faktiskt diskussionerna - och det jag är mest fascinerad av är egentligen hur lätt det är att ryckas med i känslostormarna. Jag lärde mig mycket om mig själv i den vändan. Jag hade väl aldrig trott att något så oviktigt som ett litet bloggkrig skulle kunna få mig att sitta inne soliga sommardagar och bita på naglarna av ilska och skriva långa svavelosande inlägg. 

Vi människor tycker om att bli arga ibland. Vi vill ha lite sandlådekrig. Och den största idiotin är nog att skriva att alla andra är barnsliga medan man själv står över sånt trams. Du som skriver en kommentar här är lika barnslig som jag! Nota bene!

==

Och Sofia då? Jo hennes påhopp på i synnerhet Kyrksyster och Fatou var alldeles för låga. Ingen bloggare bör tillåta någon att opåkallat få kränka andra så grovt utan att bita ifrån. Jag står absolut för den kritik jag framförde då.

Men Sofia skrev ganska snälla saker till mig på slutet och jag tycker nog att vad mig beträffar får udda gärna vara jämnt. Jag har inga hard feelings längre. Jag kan bara önska att hon blir klar med sina brev till Gud någon dag, eftersom det är viktigt för henne.

Jo det gick bra med kunden jag berättade om igår. Min presentation låg sist, alla var trötta och vi var förstås sena - klockan var en bit efter 17 - så jag skar rejält i den och sedan skämtade jag en del och alla skrattade för det behövdes vid det laget. Jag fick nog fram budskapet.

Tänk att det kan vara så enormt kul att prata inför publik när det går bra - och så hemskt när det inte går bra... Oftast när det inte går bra beror det på att jag inte egentligen känner att jag vill säga något, utan att jag står där för att jag måste - eller att det jag vill säga inte riktigt hänger ihop, dvs jag har inte hittat tråden. Eller för att jag är illa förberedd, eller helt enkelt oinsatt och vet att den jag pratar för vet mer än jag, åtminstone fläckvis.

Det hände en gång för många år sedan. Jag jobbade på universitetet, och hade blivit ombedd att hålla en kurs för förstaårare i multimediateknik. Jag är visserligen ingenjör inom datateknik, men jag är inte värst intresserad av pryttlar och grunkemojer. "Det gör inget", sa kollegorna. "De som kommer är totala gröngölingar. Vet knappt var påknappen finns." Jag förberedde mig ofantligt mycket, men om man aldrig varit intresserad av högtalare och mikrofoner och filformat för musik och bildlagring och dylikt jox finns det också ofantligt mycket att läsa in.

Ja, när jag kommer in satt fem välbekanta ansikten på bakersta raden. Det var tredjeårare som ville ha en lätt kurs. Samtliga toppstudenter. Samtliga den typen som skruvat ihop datorer sedan de var åtta.

Jag funderade allvarligt på att få plötslig blindtarmsinflammation, kasta mig på golvet och avblåsa alltihop.

Men oftast är det som skiljer ett bra föredrag från ett dåligt en ren självförtroendegrej. Det gäller att inte få skälvan när man står där - att känna sig som Mästaren I Rummet.

Egentligen borde man ta sig en stadig grogg innan föredraget. Bara en. Så man blir precis lagom stursk och fokuserad.

Vad har du för knep?

Jo imorgon kommer en kund. En stor sådan. Så jag ska prata om mitt nya ansvarsområde - ni kanske minns att jag fick ett nytt jobb inom mitt företag i november. Den jag ska prata för har rest långt, och är expert. Det känns lite som i skolan när man skulle redovisa ett område man studerat ett tag. Jag ringde en av mina spanska experter och stämde av lite detaljer för en stund sedan.

Min ende son bestämde sig för ett par veckor sedan att jag trots att jag har fem döttrar behövde ytterligare ett örhängesprytt barn - så en av systrarna fixade detta. För ett par timmar sedan kom han upp och berättade att örhängespluppen numera var integrerad i själva örsnibben. Jag försökte klämma ut den. Han skrek. Rätt högt faktiskt. Det rann blod och var. Jag klämde igen. Han fäktade med armarna och hotade med Bris.

Pjåskig värre. Dagens ungar tål ingenting.

Ja, så det blev Astrid Lindgrens sjukhus för honom och hans styvfar - han fyller femton först om några veckor, så han var tydligen fortfarande kvalificerad att vara barn - och nu är han tillbaka efter det kirurgiska ingreppet och försöker övertyga mig om att doktorn ordinerat hemmavistelse i flera dagar.

Så nu till dagens fråga:

Är det snyggt med örhängen på gossebarn?

Hej kära vänner!

Jag har inte fastnat i Spanien, även om jag varit där ett par gånger till sedan sist. Jag fick mycket att göra, och dagarna gick. Bloggen kändes alltmer avlägsen. Jag har nästan glömt hur man gör när man skriver ett inlägg.

Jo jag har fått hälsningar från flera av er, så jag är lite uppdaterad. Men berätta gärna - vad har hänt här de sista två månaderna? Jag har förstått att Sofia och Puff har slutat, och att flera bloggare använder alternativa bloggar.

Men sen vet jag inte så mycket mer.

Kram /Svava tillbaka i Sverige

Hej kära vänner!

Jag har inte fastnat i Spanien, även om jag varit där ett par gånger till sedan sist. Jag fick mycket att göra, och dagarna gick. Bloggen kändes alltmer avlägsen. Jag har nästan glömt hur man gör när man skriver ett inlägg.

Jo jag har fått hälsningar från flera av er, så jag är lite uppdaterad. Men berätta gärna - vad har hänt här de sista två månaderna? Jag har förstått att Sofia och Puff har slutat, och att flera bloggare använder alternativa bloggar.

Men sen vet jag inte så mycket mer.

Kram /Svava tillbaka

Vi var ju i kyrkan St Sulpice, och såg en del av roslinjen, som går från söder till norr genom Paris. Egentligen går den genom hela jorden, för det var den första meridianen, innan Greenwich.

Alla som läst eller sett Da Vinci-koden minns albinon som bonkade sönder golvet, och sedan klubbade den stackars nunnan som släppt in honom. Förmodligen har väl antalet besökare till kyrkan ökat radikalt efter filmen. Inte helt konstigt. Miljoner med folk har ju läst boken.

Det var gott om folk som stirrade på den vita linjen. Här är den.

Vi försökte att inte stirra lika mycket. Man är ju cool.

Lite varstans i kyrkan fanns en artikel uppkopierad och uppsatt i både fransk och engelsk version. Den handlade om hur man skulle passa sig för att ta boken på allvar. Rubriken var:

"The Risk of Da Vinci Code: It arouses doubt."

1-1 till kyrkan, tänkte jag.

Men bredvid stenstoderna ovan hade någon kladdat på den engelska versionen av artikeln:

"Doubt is the beginning of knowledge."

Det hade stått 2-1 till Dan Brown, om inte någon annan tagit en svart tuschpenna och strukit över texten. Fast å andra sidan kanske det inte jämnade ut det, utan det blev nog snarare 3-1 till Brown.

Jo.

Vi diskuterade ju censur innan jag reste. Delar av katolska kyrkan vill förbjuda till och med Harry Potter. JK Rowlings skriver på sin site: "As this puts me in the company of Harper Lee, Mark Twain [...] I have always taken my annual inclusion on the list with great honour."

Men ibland är censur befogat. Barn ska inte uppleva vad som helst, t ex. Där handlar det ju mest om censur för att skydda barnet från hemska upplevelser. Som föräldrar har vi ju ansvar för att inte låta våra åttaåringar titta på Liftaren. Typ.

Jag tycker nog inte främlingsfientliga inlägg ska få stå kvar hur som helst, för vi är allsmäktiga på våra bloggar. Vi kan radera kommentarer och vi kan förvränga diskussioner.

En blogg är ett mäktigt vapen. Ett sådant ska man nog inte sätta i händerna på någon vars enda syfte är att elda på ett missnöje med en folkgrupp.

Eller vad säger du?