Casanovabloggen

Nu, min vänner, är det äntligen dags.

Den här bloggen går i graven.

Det har varit fantastiskt roligt. Tveklöst. Och jag tänker inte köra några floskler i stil med "alla sagor har sitt slut", "den här bloggen har blivit ett monster" eller "bloggen äter upp mig".

Jag har inte tröttnat på att blogga. Bloggen har inte blivit en för stor del av mitt liv. Jag har bara insett att den här formen inte passar mig. Det var kul ett tag – nu är det bara tröttsamt att försöka upprätthålla epitetet "Casanova". Det passar mig inte. Och den insikten slog mig för ett bra tag sedan.

Jag har helt enkelt väntat på rätt tillfälle. Hållit bloggen vid liv med konstgjord andning i väntat på the epic moment.

Detta moment är här nu.

Och tajmingen för den här bloggens död kunde inte ha varit bättre. Jag har nämligen på ett mycket effektivt sätt tillintetgjort min Casanova-karaktär.

Jag har träffat någon. En mycket speciell person.

Och med dessa ord lämnar jag er, kära vänner. Live long and prosper – and may the game be with you. Hoppas ni har haft lika kul som jag. Eller i alla fall nästan.

/Casanova, checking out for the last time

Någon som känner sig sugen på ett Alla hjärtans dag-fnask? "Claes, 25" kostar 399 spänn i timmen. Om han är värd det? Självklart. Personligen skulle jag kunna tänka mig att betala uppemot det dubbla. Eller mer. Att få sitta och mobba hans backslick och snobbiga uppsyn, och inleda varje mening med att tilltala honom som "Alla hjärtans dag-fnasket", i en hel timme (eller mer) är priceless.

Man måste dock ge snubben en eloge. Sjukt bra affärsidé. Om han får några bokningar, that is.

Han går förresten inte med på "sexuella förbindelser". Yeah, right. Sånt kallas falsk marknadsföring, dude. Det är till och med straffbart.

Det nästan sjukaste av allt med den här historien är snabbfrågan – över 12 procent har nämligen svarat "Nej – men jag betalar gärna för en!". Är inte det en smula tragiskt så säg.

Jag fick visa leg när jag köpte cigg i går.

Min ovårdade skäggförklädnad funkar alltså inte – folk kan tydligen ändå få för sig att jag är yngre än 18. Trots att jag kunnat köpa tobak lagligt i nästan sex år.

Jag vet inte om jag ska ta det som en komplimang eller grov förolämpning. Om jag ska skratta eller gråta.

Till att börja med ska jag försöka sova bort min förhatliga förkylning. Åldersnojan får bli ett senare bekymmer.

Skitliv.

Gosh. Jag finner inga ord. Man vill nästan spöa honom för att han är så bra. Eller göra som utomjordingarna i Space Jam – sno hans skills.

Christian Bale + Jag = Lika som bär?

Ja, det tycker i alla fall min kollega Ledarn. Och han har sällan fel.

Någon som vet vem den här fallna stjärnan är? GIssa rätt – och du kan vinna stora rikedomar! (I form av det som i vida begrepp såsom filosofiska, fysiologiska och ekonomiska kallas "ingenting" samt inbillad ära och berömmelse.)

Ledtråd: har i princip levt på en enda filmroll i över 20 år. Gjorde ingen minnesvärd skådespelarinsats ens då, utan är känd enbart för karaktären i sig. Gjorde en hjärtskärande insats (hjärtskärande som i tragisk som i det slutgiltiga beviset på stjärnans definitiva fall) i en töntig svensk James Bond-mesyr 1998.

På sin storhetstid, i ungdomen, inkasserade han säkert ett och annat PUA-point. I dag skulle ett sympatiknull vara en bedrift i sig.

"I fuck you because I pity you."

En vanligt förekommande syn i London: Person med öl i hanen.



En lika vanligt förekommande syn i London: Glad partyperson med öl i handen.



En inte lika vanligt förekommande syn i London: Snygg tjej med öl i handen (och med det vill jag säga att inte alla engelska tjejer är lika snygga som min vän Antonia, direkt...)

Tisdag, 20 januari klockan 23-cirka: Vi såg electropopbandet Blitz and the Sheets på 1001, en jättemysig blandning mellan café och klubb. Killen i mitten (med basen) är en av underbara fantastiska Antonias roomies, vid namn Simon. En riktigt trevlig kille.

Större delen av konserten grubblade jag över hur jag på ett trovärdigt sätt skulle få dem att tro att jag tyckte att det var bra. För bra, det var de inte riktigt. Snarare... gulliga. Charmiga. Mysiga.

Jag började nästan bli lite nervös, för när jag spelade upp alla tänkbara scenarior i huvudet, alla "fan vad bra ni var"-floskler så slutade det alltid med att de genomskådade mitt krystade leende – med en obekväm stämning som resultat.

Och då bränner de av sista låten. Spelar som om deras liv står på spel. Hamrar på instrumenten, misshandlar scenen, spottar ur sig tonerna som en drake spyr ut sin eld. Låten, som påminner lite om det makalösa bandet Alice in Videoland fast betydligt våldsammare, är något av det bästa jag hört med ett osajnat band – någonsin.

Efter den låten blev det betydligt lättare att med ett naturligt leende gå fram efter spelningen och säga "that was fucking amazing!".

(Låten finns dock inte på deras Myspace, tyvärr.)

Jag har köpt en kamera! En Canon EOS 350D. Begagnad. Med två objektiv och batterihållare (som på bilden). Skojsigt värre.

...är så förbannat jävla gott. Kan ni tänka er att det bara var ett drygt halvår sedan jag insåg det? Man lär sig något nytt varje dag, som man brukar säga. I kombination med jordnötter (eller chilinötter) är öl nästan oslagbart. Det hade jag aldrig trott för, säg, två år sedan. Goshdamn. Det är nog dags att sova nu, känns det som. Sleaze tight y'all.

Konversation mellan mig och underbara fantastiska Antonias vän Tosh förra tisdagen klockan 03-nånting på väg hem från konsert och efterföljande pubrunda:

Jag: Hey, I must ask you something... do you have Läkerol here in London?
Tosh: Lack...roll?
Jag: Yeah.
Tosh: What the fuck is Lackroll?
Jag: I presume you don't, then.
Tosh: Well, what is it?
Jag: It's pastilles.
Tosh: Like cough pastilles?
Jag: Exactly, cough pastilles.
Tosh: Well, we do have cough pastilles, but not Lackroll.
Jag: Aah, friggin hell. If I'd known, I would have brought a supply...

Jag landade i Stanstead klockan 11.20 lokal tid (det vill säga 12.20 svensk tid, för er som inte visste att man reser bakåt i tiden när man flyger till England). Där irrade jag omkring som en yr höna på rohypnol tills jag insåg att personalen vid informationsdisken faktiskt får betalt för att svara på mina frågor. Hittade med andra ord till bussen som skulle föra mig in till London.

Vid Liverpool street möttes jag av min fantastiskt underbara vän Antonia. Hon guidade mig genom Londons virrvarr till Noodle King på Brick lane, där vi intog en stadig (och billig) lunch.

Därefter bar det av på upptäcktsfärd i East London. Jag fick syn på en typiskt engelsk telefonkiosk i vilken jag naturligtvis bad Antonia ställa sig för fotografering. Resultatet kan bevittnas här nedan.



Vi sprang omkring lite överallt, jag sög i mig hela atmosfären samtidigt som jag försökte sortera alla intryck och förstå allt jag såg (och att jag faktiskt var i London, vilket jag aldrig varit tidigare).

Chinatown eller Little China eller Den Lilla Gatan I London Som Ser Ut Som Kina eller vadfanihelvetedetnuheter var en självklar hållplats för vår expedition.



Sedan hittade vi en übersöt liten butik som sålde jättekonstiga saker som man typ aldrig ser i Sverige och som man genast får en impuls att köpa bara för att testa om det smakar lika konstigt som det ser ut.

Efter stor beslutsångest valde vi att köpa två burkar läsk vars utseende vittnade om spännande innehåll.



Burken till vänster innehåller någon form av kolsyrad litchiläsk. Påminner lite om hallon, men inte lika stark i smaken. Visste ni att det kan ta upp till tio år för en litchiplanta att växa? Läsken jag drack kan med andra ord vara tio år gammal. Sjukt.

Den högra burkens innehåll beskrivs enklast som Werther's – fast dryck. Ni vet, de där små kolakaramellerna som marknadsförs med en småpervers reklam (en gubbe som bjuder en liten pöjk som sitter i hans knä på godis). Vi konstaterade att den förmodligen är oväntat beroendeframkallande, och godast av de båda weirdo-dryckerna.

Vi passerade även en mysig liten affär som säljer godismunkar. Jättekonstigt. Och det finns tydligen massor av liknande ställen som säljer liknande godismunkar runt hela London. Ännu konstigare.



Kvällen avslutades med öl på pubarna Casa Blue och Redchurch (där Antonia jobbar som bartender).

Berättar mer så snart jag fått bilderna Antonia tog. 'Til then – may the game be with you.

Har ni sett att jag har bytt presentationsbild? "Det var fan på tiden", skulle jag ha sagt om jag var ni.

Den är tagen i London. Fler bilder, åtföljda av anekdoter, publiceras inom kort.

Står vid gaten på Skavsta flygplats och väntar på att få gå ombord planhelvetet. Ryanair är verkligen ett företag som ger oss snåljåpar vad vi förtjänar: sterila lokaler som framkallar självmordstankar hos de som vistas här, svindyr äcklig mat och färglös personal. Och kolla på stolarna! Är det meningen att man ska sitta på dem eller? Aldrig i helvete. Så lättlurad är jag inte. Bara precis lagom, så att jag inbillar mig att det inte är värt att lägga några extra hundralappar på service och klass. Jävla Ryanair som påminner mig om att jag är en snåljåp som får vad jag förtjänar.

Insåg att det inte fanns en chans i helvetet att jag skulle lyckas somna och INTE försova mig, så jag beslutade mig för att köra en allnighter. Får säkerligen sota för det senare idag, men än så länge är jag oväntat pigg. Påväg till flygplatsen. Och precis i detta nu förstår jag varför snobbiga Stockholmsdivor tar taxi överallt - man slipper alla jävla människor. Jag hatar folk, kan jag nu konstatera för miljonte gången i mitt liv. Särskilt när de sätter sig bredvid mig på bussen trots att det finns tusentals andra lediga säten. Det är fan på tok för tidigt på morgonen för att man ska orka bekämpa svennementaliteter. Jävla folk. Dö.

Om nästan exakt 12 timmar sitter jag på ett plan till London, där jag ska tillbringa kommande fyra dagar i min kära underbara fantastiska vän Antonias vård och omsorg. Det ska bli galet trevligt. Särskilt om ölen är så god som alla påstår. Tjohej!

Yes, vinnarna i tishatävlingen har korats!

Stort grattis till:
Micke Seldee, Jonas Kindert, Johanna Bergman, Rijad Sabanovic, Petra Måhlen, Tobias Söderlund, Natalie Johansson, Micke Bergstedt och Joakim Fahlén.

I de fall där flera vinnare har valt samma t-shirt kommer vi att dra lott om vem som får önskat plagg (och de andra får någon av återstående tishor). Två av tishorna har tyvärr utgått ur prissortimentet eftersom dess ägare tagit tillbaka dem.


May the game be with you
/juryn

Jag finner det märkligt hur en enda låt, eller som i det här fallet en enda textrad, kan få så stort genomslag att den når en status som ensam referenspunkt till en artist och dennes totala produktion. Och hur folk sedan kan döma ut hela den samlade produktionen baserat på den ensamma referenspunkten.

Som med Lisa Miskovsky.

Jag älskar henne. Fullkomligt avgudar henne. Hon är tveklöst en av Sveriges allra bästa. Alla kategorier.

Att jag självsäkert upplyser folk om detta faktum chockerar människor i min omgivning. Inte bara för att det är en otippad artist för mig att uppskatta, utan för att hon ses som en nonsensartist. Folk är liksom överdrivet måna om att basunera ut sin åsikt när hon kommer på tal – Lisa Miskovsky skriver bara tramstexter.

– Jaså?
– Jamen liksom, "Driving one of your cars". Skitlöjligt!
– Jaha.

Ovanstående låt är knappast min favorit i Miskovsky-katalogen, men jag gillar den. Och jag har alltid inbillat mig att textraden "'cause I'm driving one of your cars" har ett metaforiskt, djupare värde än en simpel direktöversättning. Man ska inte tolka den bokstavligt. Det är min uppfattning.

Hur som haver. Det verkar inte bättre än att Lisa Miskovskys största hit genererat framgång och berömmelse (och pengar) – men direkt motverkar hennes anseende.

Märkligt.

Särskilt med tanke på vilken låtskatt hon sitter inne på. Textmässigt som musikaliskt. ”Still alive” (soundtracket till det fenomenala spelet Mirror's edge) är tveklöst en av förra årets absolut bästa låtar. Så om det skulle visa sig att "Driving one of your cars" inte handlar om något annat än att hon åker omkring i någon annans bil, ja so be it.

Då har jag fortfarande en hel skattkista att ösa fantastiska låtar ur.

Alltså, kolla på henne. Men kolla på henne då! Fyfaaan vad snygg hon är, Laila Bagge. Och det säger jag inte bara för att hon har en alldeles outrageously porrig klänning på sig. Blondin-Bagge är tveklöst en av mina drömkvinnor.

Om du någonsin blir singel igen, darling – ring mig!

Let's dance i kväll. Kan ni gissa vem som är min favorit?

Kleerup måste ha läst "Utmaningen". Eller i alla fall "Spelet".

Jag menar, titta på honom. Han är ju inte snygg någonstans. Han ser ut som en slusk. Halvt vindögd, en knöl till näsa, stora köttiga läppar, ful moppemusche, taskig hållning.

Ändå får han tjejer, och inte särskilt fula sådana heller. Jag menar, säga vad man vill om Carolina Gynning, men att påstå att hon är ful är både en grov överdrift och ett bevis på dålig syn (eller smak).

Linda Rosing går väl inte heller av för hackor. Båda är treplussare i min värld, och femplussare i många andras.

Av allt att döma är hans nuvarande flört (som jag glömt namnet på) inte heller av det fulare slaget. Så hur gör karln? Det handlar knappast om hans bländande skönhet, det kan vi väl vara rörande överens om åtminstone. Handlar det då om pengar? Om hans kändisskap? Om charm?

Möjligt. Men kanske är det så att damp-ungen har upptäckt Neil Strauss och utsett sig själv till hans trogne lärjunge. Eller så är han bara en naturbegåvning.

För snygg, det är han inte.

Nyårsafton firade jag på ett sjukt roligt, välarrangerat och påkostat spektakel på M/S Borgila, Södermälarstrand – med Oscarstema.

Jag vann en Oscar i kategorin "Årets nykomling" med en rolig och i allra högsta grad intern motivering, ett diplom och en flaska skumpa.

Mitt tacktal (ordagrant):
"Nu har ju inte jag förberett något tacktal men... jag vill tacka alla mina käraste" (och så höjde jag statyetten mot skyn i bästa filmstjärnemanér).

Ett kort, koncist och kvasihumoristiskt tal. Jag ger det själv fyra plus.

(Festen befolkades för övrigt av över 100 pers, så det var inte som att jag fick en Oscar i brist på personer att nominera. Jag är stolt och lite rörd. Nu kan jag dö lycklig.)

Så här såg jag ut för knappt ett år sedan. Visst är det värt en eloge att jag vågade visa mig utomhus? Än värre är att jag vid något tillfälle inbillade mig att jag var ganska stilig. Och hipp. På ett retrosätt. Snacka om att leva i en illusion.

Det finns faktiskt en förklaring till varför jag såg ut på det där viset och en historia att berätta kring den. Jag kanske förtäljer den någon gång.

Den som kan gissa EXAKT var jag befinner mig på bilden (område räcker, guldstjärna i kanten om du vet vilken gata) vinner en öl.

Får man verkligen stå och heila så där i direktsänd tv, som Robban gör? Team Wells kanske skulle ta och byta namn till Team Goebbels.

Signaturen Jonas har uttryckt sin fascination för den här bloggens "krasch" i en kommentar.

"sen får jag fortsätta med o säga.....fascinerande o se denna blogg krascha", är hans exakta ord.

Sedan fortsätter han med att rada upp olika bevis för den här "kraschen" i form av fallande antal artikelkommentarer och låg uppdateringsfrekvens. Han hinner till och med klämma in ordet "räkmacka" någonstans i sin inte så välformulerade argumentation.

En enkel fråga: vad är en "bloggkrasch"? Om bloggbävning är bloggosfärens motsvarighet till en rasande debatt, är då en "bloggkrasch" samma sfärs motsvarighet till – en finanskris? En trafikolycka? En havererad myndighetsutövning som resulterar i skandal och rättegång? I am amazed.

Och så ett förtydligande: den här bloggen har aldrig åkt "räkmacka" på någonting. Den skapades i ett enda syfte. Den är en produkt, en summa av på förhand uträknade faktorer. Punkt slut.

Och så till sist: min vän Jonas ger den här bloggen maximalt en och en halv månad kvar att leva. Lite fegt, eller hur? Som att köra på en älg, kliva ur bilen och säga "den där stackarn har inte mer än en och en halv månad kvar att leva, topp alltså". Själv trodde jag att begreppet "bloggkrasch" skulle innebära någonting mer spektakulärt och dramatiskt. Faktum är att den här bloggen lever så länge jag fortsätter att ge den konstgjord andning. När jag bestämmer mig för att lägga av så dör den.

Svårare än så är det inte.

REGEL NUMMER ELVA: Ingen vinner spelet ensam

"Jag brukade säga till tjejer att om ett förhållande var en tratt, så ville jag ha en kvinna som färdades med mig upp till den breda delen. Jag insåg inte det oriktiga i metaforen förrän under den bilturen: en tratt går bara åt ett håll, mot den smala delen."

"Två pennor skriver ett hjärtas historia" står det på Anders Timells visitkort. Gulligt, eller hur? Och om ni vinner den här tishan – ja, då vinner ni även herr Timells telefonnummer. Inte illa va? Så sätt i gång och tävla nu för allt i världen!

REGEL NUMMER TIO: Bekvämlighetszonen utgör fientligt område

"Mina vänner tror att jag har blivit galen. "Varför gör du så mot dig själv?" frågar de.
"Varför bestiger folk berg eller går på glödande kol eller läser Finnegans Wake?" svarar jag.
Jag gör det först och främst för att se om jag kan."

Patrik Ekwalls tisha är en av mina personliga favoriter. Så fruktansvärt vulgär, fördomsfull och provocerande. Konstnärligt tilltalande i sin asymmetriska perfektion – med en innebörd så förkastlig i sin brutala, generaliserande "sanning" att man nästan smäller av. Jag fullkomligt hatälskar den.

REGEL NUMMER NIO: Kärleken är en våg, tillit är vattnet

"Hon hasar bort till teven och sätter in en dvd med Sex and the City, tredje säsongen. Hon har sett varje avsnitt minst ett dussin gånger. Refererar ofta till dem.
Hon säger jämt att hon kommer att älska mig för alltid, men hur kan det finnas kärlek utan tillit?
Oron påverkar min blåsa som öl och jag går in på toaletten. När jag tvättar händerna efteråt får jag syn på graviditetsstickan på handfatskanten. Hon har bara lagt den där, redo att användas. Det är rätt gulligt."

Popbandet Sugarplum Fairy valde en rätt enkel väg i sin design: en nia inramad av regeln, "kärlek är en våg" ("tillit är vattnet" står på baksidan). Men visst är den rätt charmig?

Gott nytt år damnit!

REGEL NUMMER ÅTTA: Känslor är skäl nog

"Jag har begått ett fruktansvärt misstag.
Jag söp mig full och kan ha gift mig med någon häromkvällen.
Och nu är jag rädd att jag aldrig kommer att träffa henne igen. Eller så är jag rädd att jag kommer att träffa henne. Jag vet inte vilket som skulle vara värst."

Bloggarna Alex och Calle Schulman har valt att måla upp ett känslosamt scenario i sin tolkning av Neil Strauss åttonde regel. Och vad kan man göra, annat än att lägga sig raklång på marken och gapskratta åt denna pseudohumoristiska, diskbänksrealistiska, kvasiexistentiella, typiskt Schulmanistiska skapelse? Jo, ni kan ju se till att vinna den, till exempel.

REGEL NUMMER SJU: Det som är i vägen är vägen

"Han var en av århundradets mest betydelsefulla musiker. Efter att ha kämpat i flera veckor hade jag äntligen övertalat honom att ställa upp på en två timmar lång intervju. Och allt gick bra – fram till de tio sista minuterna. Det var då hans barnbarn kom in i rummet. Plötsligt kunde jag inte koncentrera mig på ett enda ord han sa."

På allt-i-allo-gubben (kampsportsprofil och skådespelare för att nämna några yrken) Musse Hasselvalls t-shirt står meningen "det handlar bara om att gömma korven" att läsa. Och på baksidan av tröjan, långt nere i ett avlägset hörn, har han ritat en liten liten liten penis. Fyndigt, va?

REGEL NUMMER SEX: Förvänta dig det bästa, var beredd på det värsta

"Ryokans brev:
När jag så har mött dig
För första gången i mitt liv
Tror jag ännu
Att det var en ljuv dröm
Som dröjer i mitt mörka hjärta

Teishins svar:
I drömmens värld
Talar vi drömmande om drömmar
Sålunda vet vi sällan
Vad som är dröm eller ej
Låt oss då drömma som vi måste."

Författaren Anders Rydells "tröja" får tala för sig själv. Behöver jag nämna att om man klämmer den på hjärtat så spelar den en gammal klassisk discolåt från gamla goa 90-talet, och om man klämmer den i skrevet så skrattar den som ett vidrigt barn i en dålig 80-talsskräckis, för att övertyga er om denna skapelses storhet? Nä, tänkte väl det.

REGEL NUMMER FEM: Du är vad du uppfattar

"Det är lustigt hur mycket tid kvinnor lägger ner på att försöka begripa sig på oss när vi egentligen är så okomplicerade. Det svåra är nog att acceptera hur okomplicerade vi faktiskt är."

Programledaren Henrik Johnssons tolkning är av det mer subtila slaget. Kanske menar han att det är ett sätt att bli varm på, om man tror att det är det enda man behärskar eller förtjänar. Kanske ska man inte försöka överanalysera det – utan enbart låta sig hänföras av tishans behagligt vemodiga snygghet.

REGEL NUMMER FYRA: Lär känna terrängen innan du företar resan

"'Ta det sakta', sa hon. 'Var försiktig', sa hon. 'Kanske bara en sekund', sa hon. Hon sa allt som en flicka kan tänkas säga efter att hon har bestämt sig för att ha sex för första gången.
Och sedan tvekade hon, likt en apelsin som en sista gång gungar till på grenen innan stjälken brister.

Kocken Niklas Ekstedt och Andreaz Norén har valt att gestalta denna regel med ett suggestivt konstverk. Man skulle kunna tolka det som att det där är vad du ser av en person du inte känner: bilden av personen i fråga blir enkelt och helt utan komplexitet. Först när du lär känna henne eller honom vidgas bilden till en individ av kött och blod. Först när du lärt känna terrängen kan du företa resan – så som den egentligen är.

Den här fick jag i julklapp av min kollega och gode vän Lindsay. Den roligaste pik jag fått på länge. Så överdrivet tydlig i sitt försök till ironisk subtilitet. Fantastiskt. Jag blir alldeles rörd.

Ja, ni har ju märkt att det inte dykt upp några tröjor de senaste dagarna. Det beror på att jag har jobbat, festat och sovit. Vilken jävla tur att jag inte är en julkalender. Då hade jag fått sparken och kastats i soporna.

För att gottgöra er lägger jag upp tre tishor när jag kommer hem från jobbet i kväll. Promise!

Såhär söta är tjejerna på Aftonbladet. Nu förstår ni hur tung en arbetsdag här är.

Usch, nu är jag uppe före tuppen igen. Det är lika jävla omänskligt varje gång. Just nu är ljuset från datorn så starkt att jag måste sitta och kisa. Ändå ser jag inte ett skvatt. Jag känner mig som den människa som i begynnelsen stapplade ut ur den mörka grottan och möttes av solen för första gången, enligt Platons filosofiska liknelse. Bländad av verkligheten.

Skrev jag bländad? Jag menade så klart halvblind. Förbannade jävla morgon.

REGEL NUMMER TRE: Spelet är ett land utan gränser

"Nu är jag i Bangladesh, där det inte finns några klubbar, ingen alkohol och ingen dejting. Och jag måste fatta ett beslut.
Men jag kan inte reglerna här. Och jag oroar mig för att jag ska bli dödad."

Intressant regel, och intressant historia. Och tröjan – visst är den gorgeous! Programledaren Shire Raghe borde vinna någon form av fashionpris. Hur många plus får den, Sofi Fahrman? Hur många tusenapor, Style by Mats-Mats?

REGEL NUMMER TVÅ: En trasig länk bryter kedjan

"'Är du klar?'
'Jag är klar.'
'Ska du gå sådär?'
'Det är okej. Jag får lita till min charm.'
Kevin är en kompis, fast inte riktigt. Om min bil fick motorstopp och jag behövde bli hämtad är han inte den jag skulle ringa. Vi förenas endast av vår gemensamma jakt på kvinnor."

Alla känner väl till Andreas Carlsson? Ni vet han i "Idol"-juryn som så fort han får tillfälle basunerar ut att han skrivit "I want it that way" med Backstreet Boys. När han inte skriver låtar till poporkestrar eller bedömer kids med artistdrömmar i talangjakter på tv extraknäcker han som t-shirtdesigner.

Även om jag inte har en jäkla aning om hur karln tänkte här måste jag erkänna att tröjan är fullkomligt briljant. Om jag var utomlands skulle jag inte försitta ett enda tillfälle att leverera denna makalösa line: "Trust me – I'm swedish..." Briljant var ordet!

REGEL NUMMER ETT: Attraktion är inte ett val

"Jag sitter i hennes soffa och hon väntar på svar.
Hon har erbjudit mig lektioner i franska.
Hon sitter för nära. Hon pratar för långsamt. Hon råkar avsiktligt röra vid mitt knä med baksidan av handen.
Hon vill ha mig.
Hon måste vara minst sextio.
Och någonstans dras jag till henne."

Ovan, i textform, gestaltar Neil Strauss "Dagbokens" första regel: attraktion är inte ett val. Äventyraren Johan E. Nilsson har valt att citera en textrad ur Beatles "Norwegian wood". Ganska fyndigt, inte sant?

You know the rules. Och om du inte gör det: scrolla ner och läs gårdagens inlägg. Let the game begin!

Nu är det dags för en tävling igen! Den här gången är det elva unika t-shirts designade av kända svenska män som står på spel. Kändisarna är Alex och Calle Schulman, Anders Rydell, Andreas Carlsson, Anders Timell, Musse Hasselvall, Patrick Ekwall, Niklas Ekstedt och Andreaz Norén, Shire Raghe, Henrik Johnsson, Sugerplum Fairy och Johan Ernst Nilson.

Varje t-shirt är designad utifrån en av de elva regler som Neil Strauss redogör i "Dagboken" (del två av "Spelets regler", där del ett utgörs av "Utmaningen").

Jag kommer varje dag elva dagar framöver att beskriva varje tröja lite mer ingående – eftersom du får möjligheten att önska vilken tröja du vill ha.

Allt du behöver göra är att svara på en enkel fråga och motviera varför just du är värd att vinna denna unika tröja.

OCH FRÅGAN LYDER...

Vad kallar sig Neil Strauss när han är ute och raggar?

   1. Smash
   2. Pretty
   3. Style


Mejla ditt svar samt en kort motivering till varför just du ska vinna denna t-shirt till henrik.stahl@aftonbladet.se.

Juryn – Henrik Ståhl, Jessica Abril, Josephine Charpentier och David Lövendahl. Juryn kan ej överklagas.

Glöm ej att skriva dina kontaktuppgifter och vilken t-shirt du önskar. Vinnarna utses måndagen den 12 januari.

I dag är jag ett vrak. Titta på mig. Klockan är kvart över tre på eftermiddagen och jag har inte orkat klä mig i något anständigare än en morgonrock. Bakfyllan har dock uteblivit. Jag hann liksom aldrig bli särskilt full eftersom jag anlände till festen så sent.

Festen var för övrigt riktigt nice. Trots att sjuka lilla Icolis (födelsedagsbarnet och partyts värdinna) flippade en smula vid några tillfällen och trots att hennes grannar verkar vara psykopatiska bitterfittor som är tröttare på livet än I-or, världens mest melankoliska, pessimistiska och cyniska åsna.

Jag fick lämna ut min Facebook. Jag tyckte att det var så gulligt när hon frågade att jag naturligtvis gav henne rätt namn. Jag bokstaverade det till och med. Oerhört söt och trevlig tjej.

Sitter på bussen påväg till jobbet (yes, jag börjar klockan 19. Här snackar vi SOVMORGON. Kanske därför jag sov till kvart över två idag, nästan helt utan samvetskval). Jag hatar för övrigt att åka baklänges. Känns som att man åker tillbaka i tiden. Efter jobbet blir det födelsedagsfest. Yay.

När är man någonsin i trängande behov av en poncho? Typ "Oj, jag råkade visst hamna på ett plan till Mexico. Tur att jag har min emergency poncho med mig!" eller "Herrejistanes, vi ska ju äta tacos i kväll på storkonferensen på Rosenbad, och jag har ingen haklapp. Men vänta, vad är det här jag har i fickan... en emergency poncho? Phew, kvällen är räddad!".

Grädde på moset hade förstås varit om det någonstans på förpackningen stått "får endast användas i absolut nödläge". Det gör det lyckligtvis inte.

Jag råkade slumra till i soffan. Ni förstår min totala skräck när jag vaknar och möts av det här: Ellen DeGeneres. Jag hoppar till, sätter mig spikrak i soffan. Hjärtat bultar. Jag kallsvettas. Snart kommer det. Snart levererar hon en av sina berömda, vidriga putslustigheter. Snart försöker hon skämta om någonting så förutsägbart att man vill skjuta sig själv, som exempelvis Hayden Panettieres knepiga efternamn. Jag vill sträcka mig efter fjärrkontrollen, men sitter helt paralyserad. Om det finns en gud så låter han eller hon slå ut all elektricitet i lägenheten NU, innan hon riktar blicken mot kameran och möter min. För då är jag dödsdömd.

Min käre roomie kom precis hem. Han har varit duktig och hjälpt till att bära upp en soffa till sin morbrors lägenhet. Så här tidigt har jag aldrig någonsin sett honom vaken, typ. Och av hans zombie-look att döma är han inte helt nöjd med situationen.

Han mumlade någonting om odramatiska trumhinnor, arga morbrödrar, fika och "sjätte gången gillt". Och jag log åt allt han sa. Trots att en del saker inte alls var något att skratta åt. Detta har ingenting att göra med dålig social tajming eller brist på empati från min sida. Jag kunde helt enkelt inte tänka på någonting annat än att det blonda våpet skulle passa otippat bra i dreads.

Visst skulle han?

Jag vaknade för en liten stund sedan av att jag låg på min arm. Och hade så gjort tillräckligt länge för att den skulle helt domna bort. En väldigt obehaglig känsla. Eftersom jag nu ändå var vaken bestämde jag mig för att gå upp. Vi får se hur lång tid det tar innan jag ångrar mig.

Jag drömde för övrigt om Katrin Zytomierska i natt. En ganska konstig dröm. Jag var hemma hos henne. Vi drack vin och pratade om finanskrisen, Idol och bloggande. Vi flörtade, vill jag minnas. Men allt rann ut i sanden eftersom jag var tvungen att springa till mitt tåg. Som jag ändå inte kom med eftersom jag tappat min biljett. Bussen blev min räddning. Vart jag var på väg hade jag ingen aning om, men det tycktes inte bekymra mig.

Plötsligt var jag hemma hos min bror. Vi spelade ett konstigt fightingspel som inte existerar i den verkliga världen. Det var svårt. Kändes stilistiskt som Tekken och Virtua Fighter i en märklig hybrid. Fiktion och verklighet flöt ihop – ena stunden var jag själv i spelet, i nästa satt jag med en controller och styrde en karaktär.

Det sista jag minns är en skog. Och en grotta. Jag hoppar omkring. Nästan flyger fram. Som i "Crouching tiger, hidden dragon". Brorsan är fortfarande med.
– Har du varit här förut? undrar han.
– Ja, det är klart, svarar jag mitt i ett hopp.

Sen slutar min arm fungera.

Det finns någonting som retar mig något så ända in i helvete: mobiltelefoner. Inte själva produkten i sig, utan när de ägs av människor som vägrar att använda dem, eller av någon outgrundlig anledning inte förstår hur man gör.

Hur svårt kan det egentligen vara att trycka på den där gröna symbolen som föreställer en lur när någon ringer? Eller klicka på "svara" när man mottagit ett sms, skriva några korta enkla rader och skicka tillbaka?

Okej om man bara drar iväg ett litet sms som inte kräver respons, men när man exempelvis ställer en fråga eller man har bestämt något och idiotjäveln inte svarar – då vill jag bara greppa första bästa automatkarbin och låtsas vara Niko Bellic för en dag.

Eller ännu värre: Tommy Vercetti. Det är en elak jävel. Ondskan personifierad, nästan.

En varning till alla som känner sig träffade av det här inlägget: ni ska döden dö.