Inte ett enda ord //Mr G

Läser Magnus Lindgrens debattartikel i Aftonbladet som i stort handlar om att forskning (om våld mot kvinnor) finns och att denna ger rättsväsendet bättre möjligheter att hjälpa de kvinnor som utsatts för relationsvåld. Möjligheter som skribenten menar att rättsväsendet inte tar, vilket kanske är sant. Väldigt få har ju en bra insyn i hur man strategiskt och praktiskt arbetar med sådana fall inom myndigheterna och detta gör det ju svårt för oss "vanliga" människor att varken säga bu eller bä.

"När media fungerar som bäst bidrar deras skildringar till att öka förståelsen bland allmänheten och förbättra den hjälp som personer som drabbas av brott är i behov av."

Ja så är det men tyvärr är det alldeles för sällan som media fungerar så. I de allra flesta fall idag så vinklas historier av olika skäl och så även med 153-kampanjen. En hel artikel serie tillägnas kampen mot mäns våld mot kvinnor, ett antal debattartiklar lika så för att inte tala om de många bloggar och kommentarer som också tagit upp detta.

Men inte med ett enda ord nämns de helveten som många män genomgår i någon av dessa debattartiklar eller i artikel serien även om den snuddar lite vid det i en av sina artiklar "han mördade sin fru".

"Per-Arne ber först att få att beskriva sin uppväxt: 60-tal, stor familj, en brutal alkoholiserad pappa. Vid 15 års ålder såg han pappa misshandla mamma och det ”svartnade”. Han slog sin pappa i ansiktet och gick hemifrån.

Den dagen flyttade han till Lena, som senare blev hans hustru. Det gick bra för dem. Han blev produktionschef på ett industri-företag. Hon arbetade inom vården. De fick fyra barn.
Fasaden var perfekt, men få gäster släpptes innanför villans väggar. Lena var svartsjuk.
Släkten visste. Arbetskamrater såg sår och blåmärken. Ingen sa något. Per-Arne säger att han väl skämdes. Ville verka normal."

Dottern säger flera gånger under vårt två timmarssamtal: ”Det var ändå ett kärleksfullt hem. Jag hade ingen dålig uppväxt. ”
Det var bara det att det var synd om mamma. Stackars arga trasiga mamma, ältande sin olyckliga barndom. Hon drev bort vännerna.
Den 15 mars 2007 hade Per-Arne och Lena påbörjat skilsmässan mot hennes vilja. Bråken fortsatte. När han kom hem hade hon krossat rutorna till ytterdörren och tagit sig in för att hämta saker.
Per-Arne bad polisen om hjälp. De sa att de ingenting kunde göra. Det var när Lena kom tillbaka igen som det ”brast”. Uttrycket är Per-Arnes. Det gällde något Lena sa om att göra hans liv så jävligt hon bara kan."

De 4-5 män som mördas av sin partner varje år bortförklaras ofta med att kvinnorna i dessa fall bara försvarat sig men samtidigt så utmålas män som efter årtionden av misshandel, trakasserier och övergrepp till slut inte klarar mer.
Är det jämlikt det?

Mer forskning behövs, framför allt på de områden av relationsövergrepp som ännu aldrig granskats, dvs där männen är offer för misshandel, falska anklagelser och annan smutskastning.
Detta innebär givetvis inte att man för den sakens skull ska sluta granska och forska kring våld mot kvinnor med för det är också ett jätte problem.

För att använda en metafor: Lösning till mellanöstern konflikter är inte att blunda för de övergrepp som den ena sida blivit utsatta för och istället enbart granska och fördömma den andra sidan. Lösningen kommer genom att granska bägge sidor objektivt.

Varför är det så svårt att förstå?

//Mr Galahad