She Stood There Laughing

Dags att säga det med en sång.

På två dagar har jag alltså rört mig från The Beatles Liverpool över The Smiths Manchester till inget mindre än Discharges eget Stoke-on-Trent – och kan ni er d-takt så inser ni magnituden i det.

I England har kopplingen mellan fotboll och musik alltid varit självklar, och eftersom jag tänkt ägna en stor del av den här bloggen åt fotbollskulturellt nörderi är väl det här en lika bra anledning som någon att dra iväg en första, överambitiös lista.

Längs vägen har jag nu hälsat på hos tre klubbar – Liverpool, Man City och Stoke – som alla inser värdet av att vårda ett ordentligt anthem. Genom de här signaturmelodierna  går det att komma väldigt nära klubbarnas essens, själva kärnan i allt vad de är och allt vad de står för.

Ett riktigt anthem skiljer sig förstås från de vanliga fotbollssångerna genom att vara unika för varje enskild klubb, genom att de har sjungits i årtionden eller till och med århundraden och genom att de har långa texter som varenda jäkla kotte förknippad med föreningen kan utantill.

I Sverige börjar ”Just Idag Är Jag Stark” och ”Å Vi É AIK” långsamt närma sig den status jag skriver om, och ute på kontinenten har vi ju ”RomaRomaRoma”, ”Pazza Inter”, ”Hala Madrid”, ”El Cant del Barça” och de andra – men de får vi behandla i en annan lista.

Här har vi i stället mina tio engelska favoritanthems, i omvänd ordning, med skiftande youtube-kvalitet. Fucking trumpetfanfar för:

10) Leeds United – Marching On Together
Back in the days så spelade nästan alla klubbar in speciella Cupfinallåtar innan de åkte till Wembley. De flesta går inte längre att använda som något annat än avskräckande exempel – men den som får för sig att lyssna på B-sidan till Leeds finalsingel från 1972 kanske hör något bekant. Än i dag fortsätter nämligen de vita horderna att sjunga om hur de ska marschera vidare tillsammans. Nere i tredjedivisionen behöver de all sammanhållning de kan hitta.

9) Norwich City – On the Ball City
Jag älskar verkligen att folk i Norfolk sjöng ”On the Ball City” redan på 1890-talet. I grund och botten gick ju sporten då ut på samma saker som den fortfarande gör i dag: ”Kick it off, throw it in, have a little scrimmage, Keep it low, a splendid rush, bravo, win or die, On the Ball City”.

8) Sheffield Wednesday – Hi-Ho, Sheffield Wednesday
Det är väl egentligen frågan om det här verkligen borde kvala in som ett anthem – Sheffield-ugglorna klämmer ju mest bara in i refrängen till "Hi-Ho, Silver Lining" – men av en enda anledning får den plats ändå. Jag var i Cardiff våren 2005, för Play Off-finalen upp till andradivisionen. Sheff Wed mötte Hartlepool, och den allsången som de piskade igång precis före avspark är fortfarande det högsta ljud jag någonsin hört. Alla kategorier. Tyvärr finns inga bra youtube-klipp från den matchen heller, men någonstans genom Hillsborough-skramlet fattar ni nog principen.

7) Cardiff City – Men of Harlech
Och har jag gjort ett avsteg kan jag göra två. De allra flesta Cardiff-fans nynnar ju bara melodin till Men of Harlech – verserna om den sju år långa attacken mot Harlech Castle är jävlar i mig lika långa som själva belägringen – men kraften finns där ändå. Walesiska arméregementen använder fortfarande ”Men of Harlech” som sin egen marsch, och Cardiff-fansen gör sitt till för att minnas 600 år tillbaka, till den waleisiska heroismen under den längsta belägringen i brittisk historia.

6) Newcastle United – Blaydon Races
Många klubbar över hela England – med Man United i spetsen – har adopterat den här klämkäcka jiggen, men kan du din historia vet du att den aldrig kommer att kunna bli något annat än en Newcastle-sång. Det här har varit Tynesides inofficiella nationalsång i mer än 150 år.

5) West Ham United – Forever Blowing Bubbles
En klubbhymn som handlar om krossade drömmar, snarare än om klassiska segrar. West Ham United kommer från det East End som offrades under andra världskriget, och har vant sig vid att världen är en grym plats, där både såpbubblor och drömmar krossas. Ändå fortsätter de att blåsa sina vackra bubblor upp i luften.  

4) Sheffield United – The Greasy Chip Butty Song
Vad skrev jag tidigare? Något om att de här sångerna gör det möjligt att komma väldigt nära klubbarnas essens, själva kärnan i allt vad de är och står för. ”The Greasy Chip Butty Song” ÄR Sheffield United. You fill up my senses, like a gallon of Magnet, Like packet of Woodbines, like a good pinch of snuff, Like night out in Sheffield, like a greasy chip butty, Like Sheffield United, come thrill me again”.

3) Stoke City – Delilah
Anledningen till att jag över huvud taget kom på tanken att sätta ihop den här listan. Inför Everton-matchen igår vräkte de rödvita ur sig ”Delilah” med en sådan kraft att jag häpnade, precis som jag alltid häpnar när jag ser Stoke. Det finns ju något smått egendomligt i att övervintrade Naughty Forty-medlemmar vrålar en gammal Tom Jones-låt om sviken kärlek, men de har fattat något som andra kanske aldrig förstår. Ingen annan sång beskriver ju relationen mellan en supporter och ett underpresterande fotbollslag bättre än den här.

2) Liverpool – You´ll Never Walk Alone
Jag håller inte på Liverpool, men när de spelar ”You´ll Never Walk Alone” på Anfield så sjunger jag med. Varenda gång, av hela mitt hjärta. Den enda anledningen till att inte den här toppar listan är att det finns för många perverterade tyska discoversioner av den – och att jag förstås vill vara jäääävligt originell – men samtidigt är det ju även det som gör den så satans speciell. ”You´ll Never Walk Alone” har på ett plan slutat handla om en enda klubb, och i stället kommit att gälla hela fotbollsvärlden. Det här är vår officiella, allmänt erkända nationalsång.

1) Birmingham City – Keep Right On
När Birmingham City kom till Highbury för att spela FA Cup-kvart mot Arsenal 1956 var de rejält nederlagstippade. Fansen som hade rest med ner till London hade egentligen inga förhoppningar alls, men mötte ändå upp i tusental när den blå spelarbussen kom fram till Highbury. När dörrarna till bussen öppnades hörde så supportrarna något de inte hade väntat sig – därinne satt de förlustdömda spelarna och sjöng tillsammans. De sjöng en gammal folksång om att aldrig någonsin ge upp, om att alltid fortsätta framåt hur mörkt läget än är.
Birmingham vann den där kvarten med 3-1, förstås, men det har egentligen ingen betydelse för historien. När City åkte ur Premier League i våras stannade fansen kvar långt, långt efter slutsignalen och sjöng ”Keep Right On”, precis som de alltid gör när de förlorar prestigederbyn mot Aston Villa.
Sången skrevs från början av skotten Sir Harry Lauder. Hans son hade nyss dödats i strid under första världskriget, och Lauder försökte formulera för sig själv varför han inte bara skulle ge upp. Birmingham City har gjort oss alla en tjänst när de tagit hans ord med sig till ett annat sammanhang.
Fotboll är inte vinnarnas sport. Det är såklart många som tror att den är det – men de har fel. Varje säsong finns det ett lag som vinner, och nitton som inte gör det. Sorgerna kommer alltid att vara fler än segrarna för de allra flesta av oss.
Ändå fortsätter vi bry oss. Vi fortsätter, ända fram till vägens slut.

As you go through life,
it´s a long long road
there be joy's and sorrows too,
As we journey on, we will sing this song,
for the boys in royal blue
We're often partisan – la, la, la,
we will journey on – la, la, la,
Keep right on to the end of the road,
keep right on to the end,
Though the way be long, let your hearts be strong,
Keep right on round the bend,
Though you're tired and weary,
still journey on,
til´ you come to your happy abode,
Where all the love you've been dreaming of,
will be there,
at the end of the road

/Erik Niva