död åt gemene man.

Den kom plötsligt, insikten. Efter mer än två år av bloggande började jag fundera på vad jag vill ha ut av det hela. Jag läste igenom allt jag skrivit och fick flashback efter flashback, det var lite som att tjuvläsa någons dagbok (och det kändes märkligt att den var min). Vissa saker var roliga att läsa men en ganska stor del kändes pinsam, framför allt de där jag försöker ha någon slags viktig poäng. Särskilt i början nästan kryllade det av pinsamma inlägg. Usch.

Ändå bor det en liten bloggare i mig. Jag bloggade i flera år innan ordet blogg ens fanns och jag vet inte hur många stackare jag plågat med ändlöst långa mail, jag bara skriver och skriver och har inte en tanke på den stackaren som får sitta och läsa eländet. På msn sitter jag och håller långa monologer med mig själv, och jag tror fler än en av mina vänner förbannar den dag då gratis-sms uppfanns. Skulle jag sluta blogga så skulle situationen snabbt bli ohållbar, jag skulle bli så påflugen med alla mina meningslösa berättelser och poänger att få, om ens någon, skulle stå ut längre än en vecka. Så jag kommer att fortsätta mitt bloggeri, jodå. Och pretantiösa wordpress har utsetts till min framtida bloggplats, trots att det verkar sjukt krångligt med alla små finesser som wordpress påstår sig ha. (Men klarar Bildt så klarar jag). Så var är adressen, hör jag nu min stora beundrarskara yla. Jo, här är den:

tonytod.wordpress.com

För Tony Tod är ju jag. Det vet ni väl. Tony. Tony Tod. Hur som helst så har jag inte riktigt förstått mig på wordpress än så det kan ta ett tag innan jag får till några riktigt piffiga inlägg. Men håll ut. I'll be there.

Ingen kommer nog förresten ihåg det längre, men mitt allra första inlägg var en bild på en snigel. Jag vet inte riktigt hur jag tänkte, men det var en söt snigel. På något sätt känns det fint att avsluta med en bild också, och inte vilken som helst utan den som jag ritade häromdagen, bilden på djuret som seglade över havet hängandes i sin svans. Jag hade tänkt att skriva något lite halvfånigt som att jag nu ska segla vidare, men sedan kom jag på att det inte är halvfånigt utan helfånigt, så det får vara. Hade jag haft något i stil med photoshop i min ägo så hade jag nog fixat den på något sätt så att man ser vad det är, men jag är en bloggare och inte en photoshoppare så det får vara ett suddigt djur. 

Så... adjö, bloggen. (Kanske ses vi igen, kanske inte.)

Jag lyssnar på Kate Bush. Det har jag gjort mycket de senaste dagarna. Jag har också lyssnat en massa på Joni Mitchell, faktiskt varje lunch under hela terminen. Joni får mig att känna mig lite nostalgiskt lycklig och olycklig på samma gång. Lite på samma sätt som när jag tittar på gamla bilder. Kate Bush är annorlunda. Hon får mig att längta efter sommarnätter och märkligt nog efter ensamhet. Det är inte mycket musik som får mig att vlija vara ensam, men Kate Bush kan.

När jag gick på gymnasiet så kunde jag helt plötsligt ta promenader mitt i natten, gå och kasta en tennisboll mot icas vägg eller gå utanför de lyxiga villorna i Kåbo och fundera på hur man har det om man är jätterik (själv levde jag mest på ris och gröt). En av den finaste minnerna jag har är när jag cyklar från Skogaholms mitt i natten efter att ha bakat bullar in till småtimmarna. Att cykla genom industriområden vid två på natten är ett underskattat nöje. Jag kommer ihåg att det blåste varmt när jag susade fram mitt på vägen, men jag vet att det inte var varmt i verkligheten för jag jobbade bara på skogaholms en väldigt kort stund i november. I vilket fall som helst är det ett fint minne. Den varma vinden, de tomma gatorna, gatljusen som slår om när cykeln och jag kommer farande i farligt hög fart.

Jag vet inte vad det är med mig, förmodligen den gamla hederliga nostalgin som brukar slå över mig när jag varit hemma hos mamma och pappa lite väl länge. Någon del av mig saknar att vara 20. Det är inte ofta jag cyklar omkring ute i industriområden längre. Det är inte mycket att sakna om man tänker på vad jag har. Och jag är verkligen nöjd med mitt liv, med vad jag har och har gjort och med undantag av min mage, även med mig själv på det stora hela. Men jag saknar att vara sådär halvliten. Att bara försvinna i några timmar och kasta en boll mot ica. Att vara egoistiskt ensam. Jag tror jag är påväg mot en 26-årskris...

Jag hade ingen låtsaskompis som hette Jürgen när jag var liten. Däremot hade jag en som hette Lillian. Jag vet inte varför hon hette så, men jag har för mig att hon ofta hade lila kläder. Min farmor trodde att jag såg andar eller spöken och var rädd för mig, men Lillian var snäll om än väldigt långsam. Till exempel fick man alltid hålla upp dörren väldigt länge för att hon skulle hinna in eller ut och sånt. Lillian var ännu långsammare än mig, otroligt nog.

Jag har heller aldrig fiskat i vindelälven. Däremot har jag fiskat i en liten sjö vid min mormors stuga tillsammans med pappa och min morfar. Jag fick en liten fisk och morfar som var mer härdad av livet än mig hade ihjäl den. Mamma, som den kvinna hon är, stod vid spisen och stekte den. Tanken var väl att jag skulle äta den stackars fiskkraken också, men för den som inte redan anat det så var (och är fortfarande) det här en av de mest traumatiska händelserna i hela mitt liv. Jag var chockad över fiskens död, den jättelilla inte ont anande fisken, och att jag var skyldig till det hela. Fisken låg på min tallrik en stund men jag har för mig att den fick en fin begravning i en rabatt lite senare.

Trilobiter har jag inte riktigt letat efter någonsin, varken med Jürgen eller Lillian eller någon annan. Däremot hade jag en liten crush på dinosaurier i mina unga år. Dinosaurierna byttes sedan ut mot rymden, och rymden är verkligen the shit. Tänkte jag. Jag var nog nära att förfrysa både ett och annat finger när jag spanade stjärnor under kalla nätter, och mina föräldrar som nog aldrig till fullo förstod hur pass allvarligt jag tog rymden investerade i den ena boken efter den andra åt deras så småningom ganska närsynta dotter. Vad de inte visste var att jag inte var intresserad av rymden på samma sätt som mina vänner gillade prinsessor. Nej, det var mer som en sjuklig besatthet, jag läste allt, kunde alla planeter med tillhörande månar utantill, visste allt som hänt och vad böckerna påståd skulle hände. Och här fanns anledningen bakom min besatthet. Jag var livrädd för rymdens framtida öde. Jag drömde mardrömmar, kunde inte somna, brast ut i spontan gråt... I en av böckerna fanns en bild på jorden. Den hade smält, bara en massa lava överallt, och det var solen som var boven i dramat. Solen hade växt helt galet mycket, slukat (just så stod det) både Venus och Merkurius men jorden klarade sig precis, även om allting skulle smälta och alla skulle dö. Så stod det inte riktigt, men det var så jag förstod det. Solen skulle växa och vi skulle alla dö.

I skolan satt jag och filade på en plan. Var skulle vi fly? (Jag var också lite besatt av tanken på att fly, jag kommer fortfarande ihåg alla planer jag har gjort upp för varje tänkbar krissituation, vad man skulle ta med sig, var man skulle åka... Under en tid var jag väldigt orolig för att Ryssland skulle invadera och spanade varje dag efter anfallande flygplan.) Jag tror jag bestämde mig för en av Jupiters månar, jag minns inte riktigt vilken men det kan ha varit Europa. Det var ett beslut jag tog efter år av noggranna överväganden. Sedan gav jag vika för grupptrycket och började gilla hästar istället. (Men i hemlighet var jag hela tiden rädd för hästar också.)

Nu har jag gått tillbaks till rymden. Jag är inte lika rädd för solen längre, men drömmer ibland mardrömmar om utomjordingar, särskilt när jag sett för mycket på Star Trek (och det händer ganska ofta). Trilobiterna har till viss del ersatt dinosaurierna, men skulle jag komma över en bit dinosaurie skulle jag nog bli såld på nytt. Snart är det bara Lillian som saknas. Sedan är jag fem år pånytt.

Det är typ femton grader kallt ute och två decimeter snö. Våren tycks ha kommit av sig en smula, men jag gillar ändå vintern bättre tror jag så jag är nöjd. Min kanin var av en annan åsikt. Jag släppte ut honom så att han skulle kunna skutta av sig, men han fick som snöbollar under tassarna och satte sig till slut på mina fötter och började i ren ilska slita bort både snö och päls med sina bara tänder. Snö tycks inte vara någon hit om man är bortskämd kanin.

Katten som brukar bita mig kommer imorgon och jag ska då välja fläck. Jag tror jag ska ta den övre. Men jag måste fundera på saken ett tag. Ett sådant här beslut får man inte hetsa fram.

Trilobit.

Sten.

Jag-har-inte-pluggat-men-ingen-är-väl-förvånad-över-det-längre.

Nu har jag nog skrivit om allt jag brukar skriva om och har fullföljt dagens blogg. Till nästa gång ska jag rycka upp mig och skriva om något riktigt intressant, som plattektonik till exempel. Eller grus. Vad det än blir är jag säker på att ni knappt kan hålla er. Lite fult av mig att sluta såhär mitt i egentligen. Så mycket om grus som fortfarande är osagt, och jag kan riktigt se hur ni bara längtar efter nästa blogg där jag kanske avslöjar sanningen om grus. Allt ni någonsin velat veta om grus. Men jag kan ju inte blogga om allt på samma gång. Något måste jag ju hålla för mig själv, så att jag är säker på att ni kommer hit och läser igen. Jag lämnar tråden hängandes i luften, imorgon kommer den rafflande fortsättningen.

Kontinenterna flyttar på sig. Lite hit och dit, beroende på lite ett och annat. Allt det här jag jag läst idag. Fem sidor. Jag är onekligen effektiv värre. Sedan ritade jag ett djur som seglade över ett hav, hängandes i svansen i en träbit som flöt på havet. Jag är ganska nöjd med djuret. Jag är mindre nöjd med min plugginsats. Minst nöjd av allt är jag med min diet som totalt slagit slint. Här har godis frossats, under dagen har jag proppat i mig inte mindre än en årsförbrukning av kalorier. Sedan blev jag så trött att jag inte orkade gå ut och promenera med Linnea som planerat. Istället satt jag och hängde vid köksbordet och åkte på stryk i kort.

Jag har också tänkt på trilobiter. Det finns två saker med trilobiter som är roliga. Den ena är en liten sång som man kan sjunga om trilobiter, och den andra är att det är väldigt roligt att säga att man ska trilobita någon. I min bok står det att trilobiterna kunde göra fyra saker. Krypa genom lera, simma, flyta och jaga. Jag är alldeles säker på att de kunde trilobitas också. Det hör man ju på namnet. Att trilobitas är vad de är bäst på, trilobiterna.

Katten som brukar bita mig är inte hemma men min syster har varit snäll och gett mig en del av katten. Jag valde en fläck på kattens mage. Där finns två fläckar, så hon får behålla den ena. Man vet aldrig när man behöver en fläck på en kattmage resonerade jag. Så nu är jag en magfläck rikare. Det är lite nytt, jag har aldrig haft en fläck på en kattmage förrut, men det känns bra, jag är nöjd. Den kan säkert vara bra att ha vid ett eller annat tillfälle. Den kommer säkert till användning.

Min blogg har humor. Ni minns säkert (inte) den gången jag bloggade om all reklam som ska vara specialanpassad till min blogg? Det var reklam för nätdejting för oss kvinnor över 50, för flexlön och, något oväntat, ett meddelande om att gud älskar mig.

Gud har tydligen gett upp hoppet, flexlön är inte längre intressant och jag är inte heller längre en singelkvinna 50+. Istället erbjuds jag nu hjälp mot min och min barnfamiljs övervikt(!), jag erbjuds kognitiv terapibehandling för mitt missbruk (vad har jag bloggat om?!) och brainbooks föreslår en praktisk handbok i hur jag med ADHD kan omvandla mina svårigheter till styrkor.

Sedan är det såklart reklam för sten. Vad skulle det annars vara reklam för, om inte sten. Jag borde köpa en amulett. En stenamulett. För kroppen och själen. Viktiga saker. Men min favorit (och nu citerar jag):

Stenar

Kaninen sitter utanför fönstret och blir snöad på. Han ser ut att frysa. Jag tänker att jag borde hämta honom, krama honom lite, klappa honom på magen, men jag sitter bara och tittar. Det är det jag gör mest när jag är hemma hos mamma och pappa, sitter och tittar. På TV, på kaninen, på snön...

Inne i mitt huvud bor en elak liten man med en jättestor hammare. Han använder den flitigt och alla mina försök att ta kol på honom och hans hammare misslyckas. Ipren, bamyl, ingenting hjälper. Istället hammras han lite extra, som för att hämnas.

Jag har tagit med mig jättemycket böcker. Tanken är att jag ska ta igen förlorad pluggtid. Det har gått sådär. Jag tittade lite på en bild av en trilobit, en liten stund. Sedan tittade jag någon annanstans. På TV tror jag. Det går inte bra att plugga när man har en elak man med hammare i sitt huvud. Å andra sidan vet jag att det bara är en ursäkt, för jag hade ändå inte pluggat.

Något som jag dock har gjort är att klä om min soffa. Nu är den verkligen gul. Otroligt gul. Som väntat skar det sig mot det mesta i min lägenhet, golv, säng, mig... Till råga på allt visade sig tyget vara av det elektriska slaget, jag får små stötar av soffan så fort jag försöker sitta där. Om det inte varit nog med att jag på grund av färgen inte klär i soffan, så är nu all slags vidare soffaktivitet utesluten. Det är lite trist. Jag hade kunnat stå ut med att se ful ut i min soffa, men att den nu ska ge sig på mig rent fysiskt... Det är ju en soffa! För tusan! Men soffan har fått nog. Kanske hämnas den för något jag gjort mot den en gång i tiden. Jag vet inte. Men soffan behandlar mig inte som en vän. Jag får snällt sätta mig någon annanstans.

Imorgon ska jag ta en påskpromenad med Linnea. Det kan nog bli bra. Jag tror att jag ska ge henne ett ägg. Sedan ska jag fråga henne om råd om mina problem. Om hur man ska behandla en soffa. Såvitt jag vet kommer hon överens med sin. Linnea vet kanske något som jag inte vet. Något om soffor. Hon är klok hon. Linnea.

Okej. Såhär är läget. Klockan är tolv slagen, dagens frukost är precis uppäten, family guy kikat på och det är för kallt för att gå ut. Alltså - det är dags att plugga. Studera. Ta tjuren vid hornen (eller trilobiten i antennerna) och läsa det som borde blivit läst redan i lördags. Åtminstone i måndags. Egentligen under kursens första vecka, men det är lite mycket begärt, det är ju ändå mig vi talar om.

Jag har påsklov. En vecka att komma ikapp. Tiden har inte utnyttjats väl. Däremot har jag köpt ett nytt överdrag till min soffa. Planen har i flera år varit att min soffa ska bli röd och jag har köpt fullt med saker till min lägenhet som ska passa till min röda soffa. Sedan, när jag väl stod där i tygaffären så hittade jag ett jättefint tyg. Ett gult tyg. Helt annan färg än resten av mina saker. Jättegult. Jag lade tillbaks det på hyllan, tre gånger, men jag hämtade det igen fyra gånger och köpte alltså det gula tyget. Först konstaterade jag att jag, precis som lägenheten, inte passar i gult, jag ser liksom rosa och fläckig ut och mitt hår blir grått och eländigt. Sedan tänkte jag att då får jag väl sitta någon annanstans om det ska vara på det viset. Jag ville ha en gul soffa. Och nu har jag det. En gul soffa som inte klär mig.

(Skärp dig emma, sluta blogga - börja plugga!) (ynk...)

Hej blogg.

Idag sitter jag och pluggar. Jag organiserar alla stenar jag borde kunna. Det är jättemånga. Det tog inte lång stund innan jag insåg att jag inte är född med någon slags naturlig talang för stenars namngivningsprocess. Stenarna heter saker som basalt, pyroxen, amfibol och obsidian. Jag kallar dem för saker som Magnus, Johanna, Therese och Svarta Stenen. Man tycker att de borde vara tacksamma över att få namn som folk faktiskt kan komma ihåg, men icke. Stenarna tiger, de otacksamma små liven. Tiger, och gör det som stenar är bäst på, det vill säga att se ut som kvarts. Och det lyckas de med. Så vitt jag vet är alla stenar kvarts. Alla 27 mineraler och 19(?) bergarter är kvarts.

Dessutom har jag slut på star trek-avsnitt. Katastrofen är ett faktum.

Grattis mamma! Så sa jag inte igår för jag glömde bort just dessa viktiga ord, och det är lite pinsamt eftersom hennes födelsedag var anledningen bakom mitt besök. Efter presentutdelning var det dags för melodifestivalen och det var verkligen inget happy end på den sagan. Jag drömde lite mardrömmar om Perrelli när jag väl somnat, och tiden fram till nästa år när en ny vinnare kan utses kommer bli svår. Jag kan dessutom satsa en femma på att hon inte kommer att kvala in i eurovisionfinalen. Schlagernörden i mig tycker såklart att det är lite trist, men alla andra slags nördar som bor i mig (och det är ju ändå rätt många) är inte ett dugg ledsna och kommer brista ut i någon slags skadeglad sång när Sverige efter kvalet drabbas av sin årliga chock över att ingen gillar svensk schlager utom svenskar.

Annat att rapportera från landet är: Jag såg två svanar, blåsippor och en brun hund som var glad. Hunden hade nog inte sett Perrelli.

Jag tappar läsare. Intresset har svalnat för min blogg och jag tvingades till en analys av vad som gått fel. Resultatet kan sammanfattas i ett litet men viktigt ord: sten. Sten är tydligen svårsålt hos gemene man, och jag kan inte säga att jag är på något vis överraskad för inte ens jag tycker det är särskilt kul med sten, och då är det ju till och med jag som skriver om dem.

Tyvärr består en stor del av mitt liv av sten. Gråa, vita, rosa och en genomskinlig. Idag var det dock fredag och en dag som denna duger ju inte vilken sten som helst, utan man slog på stora trumman och plockade fram fossilerna. Och fossiler, det är grejer det. Jag hade i hemlighet hoppats på att få peta lite på en dinosaurie, men det var ont om dinosaurier och jag fick nöja mig med en trilobit. Men trilobiterna går inte heller av för hackor om jag får säga det själv.

Jag lekte lite med tanken om hur det skulle vara att ha en trilobit som husdjur. Ta med den ut på promenader (i koppel om den är ouppfostrad), mata den, lära den konster. Det var en fin tanke. Emma och trilobiten. På helgerna skulle vi sitta tillsammans i soffan och äta choklad och se på star trek, och på vardagarna skulle den hjälpa mig med mitt pluggande (jag tänker mig att den är en hejjare på till exempel fossil). Ibland, när jag var trött, kunde den bära mig till ica. Eller så skulle jag kunna dressera den till att gå och handla på egen hand. Det är knappt så att det finns några gränser för vad man kan göra med sin trilobit.

Jag har också fikat (men utan min trilobit) och köpt en liten present åt mor min som fyller år imorgon av alla dagar. Men mest av allt har jag tänkt på trilobiten.

Idag bestämde jag mig för att agera som den tjugofemåring jag är och stanna i skolan och en gång för alla artbestämma stenarna. Inget mera gnäll, inget mera rymmande. Stenarna skulle tämjas.

Först började jag med de guldiga. De var två till antalet och den ena var ljusare än den andra. Jag satte dem vänligt men bestämt i gruppen "guldiga stenar" och var ganska nöjd med mig själv.

Sedan gick jag vidare till de gråa stenarna. "Gråaktiga klumpar som glänser en aning" fick gruppen heta, och jag slet mitt hår för alla fyra stenar som ingick var på pricken lika. En var magnetisk. Inte de andra. Än i denna dag vet jag inte hur jag ska se skillnad på dem, klonerna i "gråaktiga klumpar som glänser en aning".

Dagens sista grupp bestod av fyra likadana vita stenar. Gruppen döptes till "vita stenar med lite rosa och ibland kristaller" vilket beskrev alla stenar utom en ganska bra. En av stenarna smakade salt. Jag trodde att den hette hepatit, men det visade att hepatit egentligen heter hematit och att den dessutom vad en av de grå klumparna som glänste en aning.

Sedan gick jag och elnaz till gymmet och jag gjorde jättemånga situps och ställde mig på en våg där jag kunde konstatera att två veckors sträng diet, träning och cykling i ilfart till skolan resulterat i en viktförlust på 0 gram.

Vädret var eländigt, och livet likaså. Stenarna låg uppradare, 48 stycken exakta kopior men med olika namn som jag inte kan. Muskovit, säger jag och pekar på en av dem. Klassen tittar konstigt på mig. Kvarts, försöker jag desperat men möts bara av sura blickar. Fisk säger jag slutsligen för jag vet att loppet är kört och jag funderar på vad jag gör där och jag ser att stenarna tänker samma sak, i den mån en sten kan tänka. För att inte förvärra krisen och bevisa min bristande geologtalang ytterligare så går jag hem, min eviga lösning på alla slags problem. Är livet jobbigt? Skolan tråkig? Okej, tack och adjö, och så går jag. Rymmer säger vissa, och jag kan nog inte säga emot.

Hemma försöker jag dock lösa problemet. Jag bestämmer mig för att inleda ett samarbete med excel och göra små randiga lappar om alla stenar. En kreativ plan som jag genast faller för, men excel vill inte, excel motarbetar mig och tänker inte alls låta mig göra några randiga lappar. En timme senare är jag och excel bittra fiender och jag går över till word, men också word vill mig illa och det blir inga lappar, inte en enda.

Till slut är måttet rågat och jag tar mitt pick och pack, eller i vart fall mina träningskläder, och cyklar genom regnet till friskis. Skivstångsgympa är säkert roligt för alla som är lagda åt det hållet, själv föredrar jag choklad, men jag härdar ut och tänker på beach08 och nu har jag ont i armarna och allt är fortfarande misär.

Livet på diet skiljer sig en hel del från mitt vanliga, lyckliga liv. En stor del av min vakna tid går åt att komma på ursäkter till att slippa träningen, en lika stor del går åt till att tänka på all choklad jag inte äter. Mina byxor är fortfarande för små, så mina ansträngningar verkar något bortkastade. Dessutom fick jag ett återfall idag. Efter att ha tappat passerkortet till korridoren på väg hem från skolan och sedan cyklat omkring i först en timme och letat efter eländet, därefter en halvtimme för att jag cyklade vilse på vägen till ica (och då har jag ändå bott i här i fem år) bara för att upptäcka att jag glömt pengarna hemma - jag menar, motgångar av dessa slag kan få även den starkaste att brista ut i tårar.

Vid åtta plockades chokladen fram. Därefter kom vattenpipan ur sina gömmor, och sedan var misären ett minne blott och dieten likaså. Nu ska jag kolla på star trek, och mitt liv är lyckligt ända fram tills imorgon när jag börjar på ny dietkula.

Mitt liv kretsar, har jag kommit på, till största delen kring marabou. Så har jag också en maraboumage. Marabou gör mig lycklig, men maraboumagen är tyvärr inte lika uppskattad. Det är en svår sits jag sitter i. Ett dillemma. En choklademma.

Vi har klämt på stenar, luktat på stenar, en av oss har till och med smakat på stenar. Det är pyrit och kvarts och muskovit och gud vet vad. Jag kallar det för sten, men inte ens det är rätt för det är tydligen mineraler, en viktig skillnad som jag inte lärt mig. Geologen i mig är inte särskilt flitig, och att jag under två veckor avancerat till sidan 19 till boken tycks inte ha hjälpt särskilt.

Dessutom går jag på diet. Sedan i måndags. Jag har alltså levt fem dagar utan choklad vilket är nytt personligt rekord och ett outhärdligt lidande. Vad är livet utan frukot och mandel, liksom? Svara på det den som kan.

Jag har skrivit en ny låt som tröst, jag har tänkt på den länge och igår var dagen då det blev dags för den att se dagens ljus. Tyvärr var den menad för gitarr och gitarr är ett instrument bland många som jag inte kan spela. Floppen var ett faktum.

Ska fira min fantastiska dag med att läsa lite i boken, har jag tur kanske jag kommer till sidan 22.