allt ni alltid velat veta om mig

Jag hade ingen låtsaskompis som hette Jürgen när jag var liten. Däremot hade jag en som hette Lillian. Jag vet inte varför hon hette så, men jag har för mig att hon ofta hade lila kläder. Min farmor trodde att jag såg andar eller spöken och var rädd för mig, men Lillian var snäll om än väldigt långsam. Till exempel fick man alltid hålla upp dörren väldigt länge för att hon skulle hinna in eller ut och sånt. Lillian var ännu långsammare än mig, otroligt nog.

Jag har heller aldrig fiskat i vindelälven. Däremot har jag fiskat i en liten sjö vid min mormors stuga tillsammans med pappa och min morfar. Jag fick en liten fisk och morfar som var mer härdad av livet än mig hade ihjäl den. Mamma, som den kvinna hon är, stod vid spisen och stekte den. Tanken var väl att jag skulle äta den stackars fiskkraken också, men för den som inte redan anat det så var (och är fortfarande) det här en av de mest traumatiska händelserna i hela mitt liv. Jag var chockad över fiskens död, den jättelilla inte ont anande fisken, och att jag var skyldig till det hela. Fisken låg på min tallrik en stund men jag har för mig att den fick en fin begravning i en rabatt lite senare.

Trilobiter har jag inte riktigt letat efter någonsin, varken med Jürgen eller Lillian eller någon annan. Däremot hade jag en liten crush på dinosaurier i mina unga år. Dinosaurierna byttes sedan ut mot rymden, och rymden är verkligen the shit. Tänkte jag. Jag var nog nära att förfrysa både ett och annat finger när jag spanade stjärnor under kalla nätter, och mina föräldrar som nog aldrig till fullo förstod hur pass allvarligt jag tog rymden investerade i den ena boken efter den andra åt deras så småningom ganska närsynta dotter. Vad de inte visste var att jag inte var intresserad av rymden på samma sätt som mina vänner gillade prinsessor. Nej, det var mer som en sjuklig besatthet, jag läste allt, kunde alla planeter med tillhörande månar utantill, visste allt som hänt och vad böckerna påståd skulle hände. Och här fanns anledningen bakom min besatthet. Jag var livrädd för rymdens framtida öde. Jag drömde mardrömmar, kunde inte somna, brast ut i spontan gråt... I en av böckerna fanns en bild på jorden. Den hade smält, bara en massa lava överallt, och det var solen som var boven i dramat. Solen hade växt helt galet mycket, slukat (just så stod det) både Venus och Merkurius men jorden klarade sig precis, även om allting skulle smälta och alla skulle dö. Så stod det inte riktigt, men det var så jag förstod det. Solen skulle växa och vi skulle alla dö.

I skolan satt jag och filade på en plan. Var skulle vi fly? (Jag var också lite besatt av tanken på att fly, jag kommer fortfarande ihåg alla planer jag har gjort upp för varje tänkbar krissituation, vad man skulle ta med sig, var man skulle åka... Under en tid var jag väldigt orolig för att Ryssland skulle invadera och spanade varje dag efter anfallande flygplan.) Jag tror jag bestämde mig för en av Jupiters månar, jag minns inte riktigt vilken men det kan ha varit Europa. Det var ett beslut jag tog efter år av noggranna överväganden. Sedan gav jag vika för grupptrycket och började gilla hästar istället. (Men i hemlighet var jag hela tiden rädd för hästar också.)

Nu har jag gått tillbaks till rymden. Jag är inte lika rädd för solen längre, men drömmer ibland mardrömmar om utomjordingar, särskilt när jag sett för mycket på Star Trek (och det händer ganska ofta). Trilobiterna har till viss del ersatt dinosaurierna, men skulle jag komma över en bit dinosaurie skulle jag nog bli såld på nytt. Snart är det bara Lillian som saknas. Sedan är jag fem år pånytt.