vad som händer när jag är hemma för länge

Jag lyssnar på Kate Bush. Det har jag gjort mycket de senaste dagarna. Jag har också lyssnat en massa på Joni Mitchell, faktiskt varje lunch under hela terminen. Joni får mig att känna mig lite nostalgiskt lycklig och olycklig på samma gång. Lite på samma sätt som när jag tittar på gamla bilder. Kate Bush är annorlunda. Hon får mig att längta efter sommarnätter och märkligt nog efter ensamhet. Det är inte mycket musik som får mig att vlija vara ensam, men Kate Bush kan.

När jag gick på gymnasiet så kunde jag helt plötsligt ta promenader mitt i natten, gå och kasta en tennisboll mot icas vägg eller gå utanför de lyxiga villorna i Kåbo och fundera på hur man har det om man är jätterik (själv levde jag mest på ris och gröt). En av den finaste minnerna jag har är när jag cyklar från Skogaholms mitt i natten efter att ha bakat bullar in till småtimmarna. Att cykla genom industriområden vid två på natten är ett underskattat nöje. Jag kommer ihåg att det blåste varmt när jag susade fram mitt på vägen, men jag vet att det inte var varmt i verkligheten för jag jobbade bara på skogaholms en väldigt kort stund i november. I vilket fall som helst är det ett fint minne. Den varma vinden, de tomma gatorna, gatljusen som slår om när cykeln och jag kommer farande i farligt hög fart.

Jag vet inte vad det är med mig, förmodligen den gamla hederliga nostalgin som brukar slå över mig när jag varit hemma hos mamma och pappa lite väl länge. Någon del av mig saknar att vara 20. Det är inte ofta jag cyklar omkring ute i industriområden längre. Det är inte mycket att sakna om man tänker på vad jag har. Och jag är verkligen nöjd med mitt liv, med vad jag har och har gjort och med undantag av min mage, även med mig själv på det stora hela. Men jag saknar att vara sådär halvliten. Att bara försvinna i några timmar och kasta en boll mot ica. Att vara egoistiskt ensam. Jag tror jag är påväg mot en 26-årskris...