adjö bloggen, adjö

Den kom plötsligt, insikten. Efter mer än två år av bloggande började jag fundera på vad jag vill ha ut av det hela. Jag läste igenom allt jag skrivit och fick flashback efter flashback, det var lite som att tjuvläsa någons dagbok (och det kändes märkligt att den var min). Vissa saker var roliga att läsa men en ganska stor del kändes pinsam, framför allt de där jag försöker ha någon slags viktig poäng. Särskilt i början nästan kryllade det av pinsamma inlägg. Usch.

Ändå bor det en liten bloggare i mig. Jag bloggade i flera år innan ordet blogg ens fanns och jag vet inte hur många stackare jag plågat med ändlöst långa mail, jag bara skriver och skriver och har inte en tanke på den stackaren som får sitta och läsa eländet. På msn sitter jag och håller långa monologer med mig själv, och jag tror fler än en av mina vänner förbannar den dag då gratis-sms uppfanns. Skulle jag sluta blogga så skulle situationen snabbt bli ohållbar, jag skulle bli så påflugen med alla mina meningslösa berättelser och poänger att få, om ens någon, skulle stå ut längre än en vecka. Så jag kommer att fortsätta mitt bloggeri, jodå. Och pretantiösa wordpress har utsetts till min framtida bloggplats, trots att det verkar sjukt krångligt med alla små finesser som wordpress påstår sig ha. (Men klarar Bildt så klarar jag). Så var är adressen, hör jag nu min stora beundrarskara yla. Jo, här är den:

tonytod.wordpress.com

För Tony Tod är ju jag. Det vet ni väl. Tony. Tony Tod. Hur som helst så har jag inte riktigt förstått mig på wordpress än så det kan ta ett tag innan jag får till några riktigt piffiga inlägg. Men håll ut. I'll be there.

Ingen kommer nog förresten ihåg det längre, men mitt allra första inlägg var en bild på en snigel. Jag vet inte riktigt hur jag tänkte, men det var en söt snigel. På något sätt känns det fint att avsluta med en bild också, och inte vilken som helst utan den som jag ritade häromdagen, bilden på djuret som seglade över havet hängandes i sin svans. Jag hade tänkt att skriva något lite halvfånigt som att jag nu ska segla vidare, men sedan kom jag på att det inte är halvfånigt utan helfånigt, så det får vara. Hade jag haft något i stil med photoshop i min ägo så hade jag nog fixat den på något sätt så att man ser vad det är, men jag är en bloggare och inte en photoshoppare så det får vara ett suddigt djur. 

Så... adjö, bloggen. (Kanske ses vi igen, kanske inte.)