Saknad

Ibland när jag tittar på gamla fotografier börjar jag nästan gråta. Jag blir alldeles vemodig och känner mig tom för allt som varit och inte längre är. Till saken hör att vi nu inte pratar om kort på mig i en eller annan ålder utan om riktigt gamla kort, bilder på människor som en gång var unga, som levde långt före mig, som jag aldrig träffat och inte kan veta något om. Hundra år gamla bilder på människor som tittar in i kameran, tittar på varandra, på något utanför bilden, ibland leende men oftast allvarliga. Vilka var de? Vad gjorde de med sina liv? Vad gjorde dem lyckliga?

Gamla förfallna hus är nästan ännu värre. Sorgsna väggar och trasiga fönster, övervuxen trädgård och förvildade äppelträd skvallrar om att här finns en historia, här levde familj efter familj, generation efter generation. Jag kan se hur barnen lekte på gården, en kvinna bakar bröd i köket, ett par halvvuxna män är på väg mot älven för att fiska. Huset vet allt, har sett allt, har det i sina väggar, samma väggar som långsamt ger vika när tiden fortsätter trots att den sista människan ur den sista familjen till slut flyttat ut och ingen längre bryr sig. Här firade man jul. Här föddes någon, och här dog någon. Man firade födelsedagar och sjöng och tänkte på framtiden.

När man går in i gamla hus är det som att gå in i någons själ. Möbler står kvar, en och annan bok finns i en hylla, tallrikar i ett skåp, och fotografier på dem jag aldrig träffat och inte kan veta något om. Ingen vet deras namn, vad de gjort, vad som gjorde dem lyckliga. Ingen vet heller var de ligger eller vad det står på deras sten, och även om någon visste så hade det i alla fall inte spelat någon roll för av stenar får man sällan veta mer än namn, år och i bästa fall att personen är saknad. Av vem?

I Männikkö finns ett sådan hus. Där bodde min farmor tills hon blev 16 och flyttade iväg för att jobba någon annanstans. Vid ett och samma tillfälle fanns inte mindre än 13 barn i huset och dessutom ett par föräldrar och kanske en och annan gammelförälder också. Nu står huset tomt och övergivet, få vill bo i Männikkö och ingen vill bo i huset.

Snart finns inte många kvar som någonsin bott i huset. Snart finns inte ens huset kvar och med det försvinner det sista av människorna utan namn. Det skär i mig, jag vet inte varför, men jag saknar dem, saknar deras historier och deras liv som nu inte är mer än en bild i en hylla i ett hus som sakta faller isär. Jag är ledsen över att aldrig få dela deras hemligheter, aldrig få veta vad som finns utanför bildens kant, jag är tom och känner mig ensam för att de är fångade mellan fyra ramar, tysta och stilla, fulla med bortglömda minnen. En dag kommer jag vara likadan, ingen kommer att veta mitt namn men någon kommer att hitta en dammig bild på mig och fundera på vem jag var, vad jag gjort, vad som gjorde mig lycklig. De kommer se i mina ögon och försöka förstå vad jag tänkte och drömde, men bara väggarna vet och de kommer inte att avslöja något om mig som ingen träffat och ingen längre vet något om.